Sharp Objects sommarens tv-höjdpunkt

Amy Adams på Los Angeles-premiären av Sharp Objects. (Photo by Jordan Strauss/Invision/AP)

Sommarens höjdpunkt när det handlar om tv-serier, alla kategorier, är utan tvekan Gillian Flynns debut Sharp Objects (Vassa föremål) som färggnistrande, ond deckarsaga på HBO.
Amy Adams fångar på pricken det motsägelsefulla och sårbara i huvudpersonen, journalisten Camille Preaker, som återvänder till sin barndomsstad Wind Gap för att bevaka utredningen av morden på två tonårsflickor. Och Patricia Clarkson som Camilles mamma slår an alla skräck- och nyfikenhetsnerver. Lägg sedan till Eliza Scanlen som Camilles oförutsägbara och lite skrämmande halvsyster och man får en kvinnliga trio av sällan skådat slag.
Det här är en suverän version av en i grunden ändå än mer fantastisk bok. Och naturligtvis kan jag inte låta bli att läsa om den precis just nu.
Och fundera lite över när det är dags för något nytt av Gillian Flynn igen? Vad man kan läsa sig till, bland annat på Flynns hemsida, är att författaren som inte kommit med något nytt sedan genomslagsromanen Gone Girl 2012 och kortromanen En sån som du 2015 är en av dem som fått i uppgift att skriva en ny version av ett Shakespearesdrama och att det är Hamlet som är hennes uppgift. Och man kan också läsa sig till att hon är halvvägs i sin nya bok. Om det är Hamlet eller inte återstår att se.

 

 

Från Hitchcock till A J Finn

 

”Richly enjoyable tale of love, loss and madness.” Så beskrivs A J Finns (pseudonym för Daniel Mallory) psykologiska thriller Kvinnan i fönstret i en recension i The Washington Post. Jag kan bara instämma efter gårdagens sträckläsning. Bokens huvudperson är Anna Fox som är barnpsykolog men lider av agorafobi (torgskräck) och inte kan lämna sitt charmiga hus i ett lugnt kvarter i New York. Hennes familj tycks ha lämnat henne och hon fördriver dagarna med att dricka stora mängder vin, titta på gamla svartvita noirfilmer och spionera på grannarna. En dag ser hon något hon nog inte borde ha sett och frågan är om någon kommer att tro på henne när hon berättar det. Och naturligtvis göms det högvis med hemligheter här och frågan är vem man egentligen kan lita på.
Mycket i Kvinnan i fönstret påminner naturligtvis om Paula Hawkins bestseller Kvinnan på tåget och om dess succéföregångare Gone Girl – böcker som gjort att psykologiska thrillers med kvinnor som ingen vill lyssna på, opålitliga berättare och komplicerade kärleksrelationer nu duggar väl tätt. Samtidigt står sig Kvinnan i fönstret väldigt väl här. Dels för att den är mycket välskriven och välkomponerad och även om jag kan ana mig till en del av det som döljs under ytan långt innan det avslöjas så kvarstår gott om gåtor och inte minst spänningen. Och framförallt är det otroligt fascinerande hur A J Finn väver in de klassiska noirfilmer som Anna tittar på i handlingen – hur han beskriver dem och låter dem återspeglas i handlingen.
Och naturligtvis är det egentligen inte alls Kvinnan på tåget eller Gone girl vi ska tänka på när vi läser Kvinnan i fönstret utan Alfred Hitchcocks mästerliga skräckfilm Fönstret åt gården (Rear Window) från 1954 där den gipsade yrkesfotografen L.B. ”Jeff” Jefferies (James Stewart) också sysselsätter sig med att spionera på sina grannar genomsitt fönster och ser saker som får honom att misstänka att en av dem mördat sin fru.
24 maj besöker A J Finn Sverige och jag ska göra en telefonintervju med honom. Det finns definitivt mycket att prata om så håll utkik efter artikeln på våra kultursidor om ni vill veta mer.

Deckarlucka 5 – biopussel

Deckarlucka 5
Mordet på Orientexpressen
Dagen efter premiären (24/11) bänkade jag mig i biosalongen för att få avnjuta Agatha Christies Mordet på Orientexpressen i Kenneth Branaghs tappning och den var precis så stillsamt mysrysigt som jag hade tänkt mig med en helt underbar samling skådespelare – Kenneth Brangh själv, Judi Dench, Michelle Pfeiffer, Willem Dafoe och Johnny Depp för att bara nämna några. Snön yr, tåget tuffar fram på rangliga broar högt uppe bland bergen, en av passagerarna hittas mördad och Hercule Poirot sätter fart på sina små grå. Ingenting överraskar egentligen för har man läst denna klassiker är chansen minimal att man glömt själva upplösningen men det gör ingenting för det är här två timmars riktigt gammaldags bionjutning. Visst kan man reta sig på Kenneth Branaghs uppenbart påklistrade mustascher eller ett något utdraget tempo men det är bara onödigt. Jag utgår från att Mordet på Orientexpressen kommer att ligga kvar på biorepertoaren en bra bit in i september och rekommenderar den varmt som några timmars avkoppling från julstressen.
Dessutom blir man oerhört sugen på att se om Sidney Lumets version från 1974 med Albert Finney som Hercule Poirot och så väl Lauren Bacall som Ingrid Bergman och Anthony Perkins i rollistan.

Deckarlucka 2

sherlock

Dagens lucka innehåller den perfekta julklappen till alla Sherlock-fans som ivrigt inväntar säsong 4 av den populära brittiska tv-serien Sherlock. Den ryktas dröja till 2016 även om det tydligen ska komma ett specialavsnitt 2015.
Perfekt då att Sherlock Holmes-kännaren Mattias Boströms bok Från Holmes till Sherlock är en innehållsrik, nästan 500 sidor tjock bok där man kan lära sig allt om framgångssagan Sherlock Holmes. Läsvärdet och underhållningsfaktorn är hög när man tar sig från det inledande kapitlet om kirurgen som var sir Arthur Conan Doyles förebild till Sherlock Holmes och sedan läser vidare om allt från Doyles efterlevandes hantering av Sherlock Holmes-rättigheterna till Sherlock i radio, Sherlock på film och hur skådespelare, författare och fans genom åren förnyar den klassiska detektiven på olika sätt. En perfekt bakgrund för den som fascineras av en Sherlock från 2010-talet.
Boströms bok fick mycket välförtjänt Svenska Deckarakademins pris för bästa faktabok 2013.
TÄVLING! Den som är sugen på att vinna ett exemplar av boken (pocketutgåvan) kan maila mig och berätta vilken Sherlock ni är mest förtjusta i – bokorginalet, den moderna Sherlock i Benedict Cumberbatch tolkning eller någon helt annan. Sedan drar jag en lycklig vinnare bland dessa och publicerar några av svaren. Maila till gunilla.wedding@skd.se och döp mailet ”Lucka 2”.

 

Glad Lehane-överraskning

lehane2Jag har helt missat att en ny thriller av Dennis Lehane är på gång. Snart. 11 november kommer The Drop som beskrivs så här bland annat på Albert Bonniers hemsida: ”The Drop är en brutal berättelse från undre världen, befolkad av färgstarka personligheter och full av oväntade vändningar. ” Låter väldigt Lehaneskt och väldigt lovande. Jag har verkligen uppskatta Lehanes historiska En land i gryningen och Nattens nåd men samtidigt saknat känslan från Mystic River och Patient 67. The Drop verkar ha potential att plocka fram den igen. Jag gläds åt det och ser även fram emot filmatiseringen med bland andra  Tom Hardy, Noomi Rapace och James Gandolfin (i sin sista roll). En trailer har ni här.

The Fall bäst helt enkelt

Gillian AndersonSom vanligt är jag lite sent på det. I går såg jag i alla fall det sista avsnittet av första säsongen av den nordirländska kriminalserien The Fall (BBC) och frågan är om det inte är det bästa jag sett i den genren. Någonsin.
Till stor del beror det på Gillian Anderson som är bedövande bra som den annorlunda och så självklart  feministiska kriminalkommissarien Stella Gibson. Upplägget med att låta tittarna parallellt följa Stellas jakt på en seriemördare och denna seriemördares jakt på sina offer  är lysande och minst sagt tankeväckande liksom det normala liv som denna seriemördare lever mitt i. Välspelat in i minsta biroll är det också och snyggt gjort och spännande och en mycket intressant skildring av Belfast också och  ja, bäst helt enkelt.
Nu är det bara att vänta in fortsättningen som sägs ska börja produceras nu i januari 2014. Det håller jag tummarna för!

Bild: Gillian Anderson spelar Stella Gibson. Foto:TT

Lyckad Skumtimmen

Johan Theorin var nöjd med filmatiseringen av Skumtimmen berättade han när jag intervjuade honom på Bokmässan i helgen. Nu har jag också hunnit med att se den och instämmer. Vackert, perfekt stämning och stundtals riktigt, riktigt kuslig. Scenen när Julia (Lena Endre) cyklar förbi Nils Kants gamla hus mitt i natten och får se ett flackande ljussken är till exempel suverän.
Jämfört med de dussinfilmatiseringar som oftast görs av svenska deckare eller till och med den påkostade Hypnotisören så är det här riktigt, riktigt bra. Och Tord Pettersson fullständigt perfekt som Gerlof. Ska bli spännande att se om min favorit i bokkvartetten, Nattfåk, också blir film.

Gone girl igen

 

20130908-105151.jpg

Det är bara drygt ett halvår sedan jag läste Gillian Flynns prisade Gone Girl och instämde i prisningarna. Bortsett från slutet. Med tanke på den fantastiskt överraskande, omtumlande historia som så skickligt byggs upp, modelleras fram av Flynn blir slutet lite av ett antiklimax. Men nog om det för nu har är det dags för den svenska översättningen (Modernista) och jag läser på nytt med samma glupska glädje och är än så länge långt från slutet. Denna gång blir det inga överraskningar men desto mer kan jag njuta av hur Flynn konstruerar sin roman. Runt 550 sidor omläsning handlar det om. En liten stressfaktor med tanke på att jag parallellt läser Knausgårds tusensidors koloss Min kamp 6 och Gabriella Håkanssons 800-sidors tegelsten Aldermanns arvinge. Men i dag är det solig och varm höst och dessutom söndag så det får bli solstolen på altanen och Flynn överst i boktornet bredvid.

När omläsningen är klar kan det vara kul att se fram emot filmatiseringen. David Fincher (Seven, Fight Club, Benjamin Button och The girl with the dragon tatoo) regisserar, Ben Affleck spelar Nick Dunne och Rosamond Piké Amy Dunne. Kan bli riktigt bra.

 

Konjak i biblioteket

Äntligen har jag sett Maria Langs Mördaren ljuger inte ensam på bio. Och tack och lov blev jag inte det minsta besviken – bara rejält konjakssugen. I den här femtiotalsdoftande filmen dricks det nämligen mycket konjak – sent på midsommarnatten, i biblioteket medan Christer Wijk förhör alla potentiella mördare och naturligtvis blir avsvimmade kvinnor uppiggade med konjak.
Själv hällde jag bottenskyla i min finkupa när jag kom hem och satte mig i soffan i mitt bibliotek (vardagsrummet). Medan jag drog i den härliga doften och smuttade funderade jag över vad som gjort mig så nöjd med filmen. Helt klart det faktum att det finns en fin känsla för miljön och inte minst för genren. Jag formligen älskar hur alla misstänkta springer om varandra i mystiska promenader eller möten i den isolerade öns skog och hur man upprätthåller något slags socialt umgängesliv samtidigt som liken travas på hög. Ola Rapace som en både smart och flirtig Christer Wijk är också mitt i prick. Över lag är det bra skådespelarinsatser i filmen och det tillsammans med tidsandan är lyfter definitivt Mördaren ljuger inte ensam i förhållande till många andra svenska deckarfilmatiseringar.
Sedan finns det naturligtvis en del saker jag är mindre nöjd med också. Om man i likhet med Puck varit småförälskad i Einar Bure som tonårig Langläsare känner man till exempel inte alls igen hans långa, magra och brunögda gestalt i Linus Wahlgren. Och så undrar jag en hel del över en del förbryllande och ganska onödiga ändringar i handlingen. Ämnet i Pucks avhandling till exempel som plötsligt är Mördaren i litteraturen i stället för Männen kring Fredrika Bremer, Lill Arosanders röda hår som blivit blont, ett självmord som skiljer sig en hel del från bokens med mera. Men på det hela taget bra alltså – och konjaksdoftande.

Övriga Lang-filmatiseringar (Kung Liljekonvalj av dungen, Inte fler mord, Rosor, kyssar och döden, Farliga drömmar och Tragedi en lantkyrkogård) kommer direkt på tv och blir förhoppningsvis samma fina nostalgitripp.

Blodigt

Deckare kan vara blodiga, rejält blodiga. Tänk bara på skotska Denise Minas debut Död i Garnethill när huvudpersonen Maureen vaknar efter en festkväll och hittar sin älskare fastbunden vid en stol med  halsen avskuren.
Det är ändå ingenting mot regissören Quentin Tarantinos Djanjo Unchained som jag såg häromkvällen. Där skvätter både blodet mycket och nästan lustfyllt. Egentligen kan man undra varför i hela fridens dar man tycker att det är så bra. Men det är det. Vansinnigt bra. Och blodigt.
Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 53 år
Bor: Lund
Läser just nu: Babylon Berlin av Volker Kutscher.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Höstrusk. Nästa resa.
×