Precis i min smak i lucka 17

17/12
Kate Brannigan:
Hon har en speciell plats i mitt hjärta Val McDermids privatdeckare Kate Brannigan. Jag fick Dead Beat (första delen i Brannigan-serien) i julklapp av min man 1993 (eller kanske 1994). Han hade verkligen ansträngt sig för att hitta en deckare i min smak och det blev kärlek vid första läsningen. Kate Brannigan är en tuff och självständig engelsk privatdetektiv. Hon är rapp i käften, outtröttlig när det gäller att följa sina egna utredningsspår och böckerna om henne har både humor, tempo och finess. Tolt sex böcker om finns det och den sista Star Struck (Stjärnspådd) kom 1998. Där agerar Kate livvakt till såpaskådisen Gloria Kendall och där fångar hon fint hur det är att vara privatdeckare: ”Everyone turned to stare att me. I managed to grin while clenching my teeth. It’s at talent that comes in very handy in the private-eye business. It’s having to deal with unscrupulous idiots that does it. And that’s just the clients.”

Urdetektiven i lucka 16

16/12
Sherlock Holmes:
Naturligtvis är det Sherlock Holmes lucka denna premiärdag. I kväll bänkar jag mig i biosalongen med förhoppningen om att regissören Guy Richies Sherlock Holmes: A Game of Shadows ska kunna återupprepa succén med Sherlock Holmes från 2009. Är den inte det ska jag trösta mig med att börja längta efter att svt ska visa andra delen av BBC:s moderniserade version av Sherlocks äventyr med fantastiskes Benedict Cumberbatch som mästerdetektiven anno 2000-talet.
Sherlock Holmes kan man aldrig få riktigt nog av. I någon form. Han är själva urdetektiven och värd en omläsning eller omtittning minst en gång per år. Hans värld tilltalar både den smarte och den barnslige inom mig i en behaglig kombination. Ska det bli omläsning är det med fördel Baskervilles hund eller novellerna Det spräckliga bandet eller De rödhårigas förening som gäller.

Här nedan ett litet smakprov på vad jag ska se i kväll:
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=77UdYWDkgVE]

Ammande polis att sakna i lucka 15

15/12
Maria Lindh:
Kan hända är hon redan bortglömd Maria Lindh? Men, jag saknar henne och skulle gärna se en bok till någon gång. Maria Lindh är kriminalassistent med miljöbrott som specialitet och huvudperson i författaren och journalisten Birgitta Edlunds tre kriminalromaner Den ammande polisen (2000), Den badande kocken (2002) och Den sjungande skorpionen (2003). I den första boken är Maria mammaledig och på besök hos släkt i Filipstad när hon blir indragen i utredningen av en miljökatastrof och en liten flickas död. I bok nummer två har hon flyttat till Filipstad med hela familjen och utreder ett dödsfall på hotellet där hennes man jobbar och i Den sjungande skorpionen kommer en världssopran på besök till ett snöigt Filipstad där vargar skjuts ihjäl och en fridsam orkidéodlare hittas ihjälslagen på kyrkogården.
Birgitta Edlund kan verkligen konsten att använda den klassiska småstadsdeckarens ingredienser samtidigt som hon vidgar vyerna långt utanför stadsgränserna.
När jag intervjuade henne samma år som Den badande kocken kom ut berättade hon också att hon alltid har ett extra mord med i sina deckare: ”- Det är mordet på den svenska glesbygden, det är en pågående tragedi. Även om jag rest mycket så har jag min hjärtegeografi i Filipstad. När jag började skriva deckarna så återvände jag till en stad som jag lämnat för länge sedan och det är tragiskt att se hur själva fibrerna i samhället håller på att frätas sönder.”
En deckarförfattare och en huvudperson att sakna. Hoppas de hittar tillbaka till genren igen. Snart.

Pensionerad polis i lucka 14

14/12
Kommissarie Van Veeteren:
2003 löste Håkan Nessers kommissarie Van Veeteren sitt sista fall i Fallet G. Efter det har Nesser gått vidare till andra hjältar och andra landskap men förhoppningsvis finns Van Veeteren fortfarande kvar där i sitt fiktiva Maardam i sitt trivsamma antikvariat och njuter av en spännande ålderdom.
Första boken om Van Veeteren kom tio år före Fallet G och hette Det grovmaskiga nätet. Van Veeteren presenteras som en riktigt klassisk kriminalkommissarie – gillar klassisk musik, schack och böcker, vin och öl, är ganska kraftig, lever ensam efter separation från frun, har problem med sina barn men är naturligtvis en lysande polis. Samtidigt fanns det något mänskligt tilltalande hos den buttre och något cyniske Van Veeteren som gjorde att man med stor engagemang följde honom genom komplicerade mordgåtorna och inte minst i utvecklingen från en ganska olycklig separerad polis via den svåra krisen som sonen Erichs död innebar och in i ett lyckligt liv som nyförälskad antikvariatsinnehavare och farfar. Och trots att den tio böcker långa serien elegant slöts som en evighetscirkel med Fallet G återvänder jag fortfarande gärna till Van Veeterens värld. Allra helst till Borkmans punkt, Återkomsten eller Carambole.

 

Skönsång och farlig lucia i lucka 13

13/12
Camilla Martin (gift Wijk)
Skulle hon passa som Lucia? Ja, sjunga kan hon i alla fall operasångerskan Camilla Martin. Hon dyker upp för första gången upp i Maria Langs Ofärd i huset bor (1959) där Langs ständige huvudperson Christer Wijk blir förälskad i henne samtidigt som han letar efter en mördare i hyreshuset där hon bor. Efter detta inträde i handlingen är Camilla med i många av Langs följande böcker. Christer och hon blir ett par, de gifter sig och skiljer sig faktiskt också nästan. Camilla med sin karriär och sin självständighet är en välbehövlig utmaning för Maria Langs något självgoda, piprökande kommissarie och parets ständiga dilemma är hur de ska hinna träffas. I slutet på Att vara kvinna (1961) är de på väg från ett uppklarat mordfall och Christer ska vidare mot nästa mord och Camilla till San Francisco för att sjunga. Att Maria Lang har glimten i ögat och en del åsikter vad gäller äktenskap och karriär visar följande dialog:
”Hon vrider på huvudet för att få honom i synfältet, och det glittrar plötsligt i de bruna ögonen.
– Fastän… Christer?
– Ja?
– Tror du det är för sent att byta yrke och omskola sig?
– N… neej. Du är ju ung. Men det skulle jag förstås aldrig låta dig gö –
– Mig? Vem har talat om mig? Jag tänkte att kanske du…
Därmed gäspar hon som en kattunge, kryper ihop bredvid honom och somnar.
Kriminalkommissarien kör sammanbitet vidare.”

För övrigt är det kanske läge att se upp om Lucia bjuder på glögg i dag. I Maria Langs Vitklädd med ljus i hår från 1967 lussar Camilla rart för Christer men i deras grannlägenhet kommer en okänd lucia på visit hos läkarparet Palm och bjuder på glögg spetsad med stryknin…

En förebild i lucka 12

12/12
Cordelia Grey:
Trots att hon bara finns med i två böcker och nämns i en tredje är hon smått historisk Cordelia Grey. När P D James presenterade henne i Ett opassande jobb för en kvinna 1972 var hon en av de första kvinnliga privatdeckarna i genren. Hon skulle snart följas av andra i allt snabbare takt men hon är definitivt en tidig förebild. Ett opassande jobb för en kvinna inleds med att Cordelia hittar sin chef Bernie Pryde död när hon kommer till jobbet på Prydes detektivbyrå en tidig junimorgon. Bernie har tagit livet av sig och nu testamenterat sin detektivbyrå, sin pistol och sin Morris Minor till Cordelia (som är byråns delägare). Ska hon klara att fortsätta att driva byrån ensam? Ja som den engelsman hon är tar sig Cordelia ner till stampuben den Gyllene Fasanen för att tänka på saken. När alla där fått veta vad som hänt utspinner sig följande samtal mellan Mavis (kvinnan bakom bardisken) och Cordelia:
”Då får ni väl söka er ett annat jobb? sade hon. För ni kan väl inte fortsätta med byrån ensam? Det är inget passande jobb för en kvinna.”
”Det är inte så olikt att stå bakom en bardisk – man träffar alla sorters människor.”
De båda kvinnorna såg på varanadra och ett outtalat samtal utspann sig som tydligt uppfattades och förstods av båda.
”Tro inte att folk får gå och lämna besked till byrån hos mig nu när han är död.”
”Jag hade inte tänkt be om det heller.!
Mavis började energisk gnida ett glas, fortfarande med blicken fäst på Cordelia.
”Jag tror inte din mor skulle gilla att du fortsatte ensam.”
”Jag har bara haft en mor första timmen i mitt liv, så den saken behöver jag inte bekymra mig om.”

Naturligtvis fortsätter Cordelia ensam och hennes första fall blir att ta reda på varför den unga Cambridgestudenten Mark Callender plötsligt lämnar studierna, börjar jobba som trädgårdsmästare och sedan tar sitt liv.
Efter Ett opassande jobb för en kvinna dröjer det tio år innan P D James plockar fram Cordelia igen. Då i Skallen under huden där hon är livvakt åt en skådespelerska som utsatts för dödshot. Här arbetar hon också tillsammans med (1982). Efter det blev det inget mer (förutom att hon nämns i Smak för döden). Orsaken till detta sägs vara att P D James tyckte så illa om tv-serien som gjordes om Cordelia att hon vägrade skriva mer om henne.

Bästa introduktionen i lucka 11

11/12
Lasse och Maja:
Den lilla staden Valleby har nog till och med fler brottslingar än självaste Midsomer (fast inga mord tack och lov). Som tur är har Valleby också klasskompisarna Lasse och Maja och deras fantastiska detektivbyrå – LasseMajas detektivbyrå.
I Martin Widmark och Helena Willis första bok om de här två smarta och rejält modiga detektiverna klurar de ut vem som stulit Muhammed Karats diamanter. Diamantmysteriet heter boken förstås och efter det har böckerna och mysterierna kommit som på ett pärlband – Hotellmysteriet, Cirkusmysteriet, Cafémysteriet, Mumiemysteriet, Biografmysteriet, Tågmysteriet, Tidningsmysteriet… Den senaste boken har titeln Simborgarmysteriet och här händer det mystiska saker under Vallbys traditionella julsim. Lasse och Maja har naturligtvis blivit film också och var dessutom uppskattad julkalender 2006.
Bättre introduktion till deckargenren än av Lasse och Maja kan man nog inte få om man är sisådär mellan 6 och 9-10 år.

Tennison och Mirren i lucka 10

10/12
Jane Tennison:
Helen Mirren är Jane Tennison – så är det bara. Bättre kriminalserie än I mördarens spår (Prime Suspect) finns inte och bättre gestaltning av en kriminalkommisarie än Mirrens finns definitivt inte. Mirrens Tennison är mänsklig, sårbar men också vansinnigt tuff när det behövs och beredd att gå över lik (nästan) för sin karriärs skull. Serien hade tv-premiär 1991 och den sjunde och sista omgången visades 2006. Manusförfattar till första och tredje säsongen av I mördarens spår var Lynda La Plante och hon har också använt sina manus som utgångspunkt för tre kriminalromanre om Jane Tennison. Inte alls illa men samtidigt inte alls i klass med tv-serien. Helen Mirren saknas.
Smakprov här:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R-ws050G6dk]

Kärlek och suckar i lucka 9

9/12
Kurt Wallander:
Självklart måste Ystads stolthet Kurt Wallander vara med här. Själva den svenska urkommissarien – efter Martin Beck det vill säga. Det är med en blandning av kärlek och suckar jag följt honom från Mördare utan ansikte 1991 ända fram till det lite sorgliga avskedet i Den orolige mannen 2009. Han är tjatig, klagig, korkad vad gäller sociala relationer men samtidigt en jäkel på att sätta fingret på de stora problemen i samhället och på att envist hitta fram till lösningen på minst sagt komplicerade mordgåtor i Skåne med omnejd.
När han omnämns för första gången i Mördare utan ansikte låter det så här: ”Kurt Wallander sov. Han hade suttit uppe alldeles för länge kvällen innan och lyssnat på inspelningar med Maria Callas som en god vän skickat honom från Bulgarien. Gång på gång hade han återvänt till hennes  ”Traviat” och klockan hade varit närmare två när han gått och lagt sig. När telefonsignalerna nu ryckte upp honom ur sömnen hade han varit djupt inne i en häftig erotisk dröm. Som för att försäkra sig om att han bara hade drömt sträckte han ut armen och kände på täcket. Men han var ensam i sängen. Där fanns varken hans hustru, som hade lämnat honom tre månader innan, eller den färgade kvinna han just varit inbegripen i ett våldsamt samlag med.”
Redan här finns mycket av de som kommit att symbolisera så väl Wallander som av hans många efterföljare – ensamhet, torftigt socialt liv, opera, onyttiga sovvanor och så jobbet som alltid kommer och stör.

Oemotståndlig norrman i lucka 8

8/12
Harry Hole:
25:e  januari är det äntligen dags. Då får jag träffa Harry Hole igen. Jo Nesbös nionde bok om den numera mycket slitna expolisen Harry Hole har den svenska titeln Gengångare och precis som den senaste boken Pansarhjärta återvänder Harry till Oslo från Hongkong för att reda ut något som Oslopolisen klantat till
Genom serien om Harry Hole (som inleddes med Fladdermusmannen 1997) har vi läsare den hårda vägen fått lära oss att vi inte ska hoppas för mycket på lyckliga slut för Harry Holes del. Han tycks dömd av sin författare att röra sig i ett allt mer tätnande mörker av personliga tragedier och motgångar. Förutom att Harry för en ständigt pågående kamp mot sin svåra alkoholism blir flera av hans arbetskollegor mördade eller dödade  i tjänsten och förhållandet med hans livs stora kärlek Rakel går naturligtvis åt skogen – för att bara nämna en del av eländet. Samtidigt är Harry en fullständigt lysande mordutredare som alltid går i land med de mest komplicerade fall.
Trots mörkret är Jo Nesbös skildring av Harry Hole ett deckargenrens mest nyanserade och i grunden sympatiska porträtt och jag medger gärna att jag har fallit fullständigt pladask för denna oetmotståndliga norrman. I recensionen av det suveräna tegelstenen Pansarhjärta (2009) skrev jag bland annat om Harry Hole att: ”Han kliver allt mer ur rollen som luggsliten kriminalare och framstår i stället som en egensinnig hämnare utanför lagen.”
Det ska bli mycket spännande att se hur han tar sig vidare i Gengångare.

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 53 år
Bor: Lund
Läser just nu: The Quaker av Liam McIlvanney.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. Veckans brott med nya expertpanelen. True Detective, säsong 3.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Våren. Nästa resa.