Julians kyckling Nugget

Detta är vår nya familjemedlem. Han heter Nugget. Igår när jag skulle in på banken en snabbis, stannade Ian med Julian i affären bredvid. En affär där man kan köpa allt mellan himmel och jord. Typ en Brasiliansk version av Ullared fast totalt o-organiserad. Så klart fastnar Julian vid kycklingarna som säljs. Så när jag sedan kommer ut från banken, så står Ian där med Julian i ena handen och en kartong i andra.

”Ett impulsköp” säger Ian och öppnar kartongen där lille kycklingen sitter. Han ler och Julian klappar händerna glatt. Jag var inte lika pepp till en början men när jag såg hur glad kycklingen gjorde Julian så gick jag med på att ta hem honom.

Så nu har jag blivit tvåbarnsmamma. Jag vet inte om alla kycklingar är likadana men den här Nuggeten har seriös separationsångest – så han får hänga med oss överallt. Imorse när jag satt på gräsmattan och Julian satte sig i mitt knä för att amma – ja då hoppade även Nugget upp på knät bredvid honom.

Jag tycker att det är bra för Julian att växa upp bland djur och att han får lära sig att ta hand om och älska en liten vän. En viktig egenskap även när det kommer till hållbarhetstänk. När jag åkte till Antarktis för några år sedan för att skriva en bok, träffade jag en fantastisk kvinna som dedikerat hela sitt liv åt att ”rädda planeten”. Hon berättade att hon startat en så kallad ”wildlife club” där dagisbarn får lära vara med att föda upp och ta hand om djur (kaniner, marsvin, ankor, kycklingar etc). Hon förklarade att genom att lära barnen att ta hand om djuren blev det per automatik så att de även tog hand om naturen. Ingen av hennes elever kastade skräp på marken ”för då kunde ju något djur kvävas om det skulle äta upp skräpet” och alla träd togs hand om ”för där bor ju fåglarna”. Och visst är detta så sant – att vi endast tar hand om något som vi faktiskt älskar. På riktigt.  Så steg ett blir att lära sig att älska djuren och därav – naturen och planeten.

Aprilskämt? 

För exakt 29 år sedan – den första april – ringde min mamma till sina föräldrar i Polen för att berätta att dagen innan hade de fått ett barnbarn. Det var på slutetkanten av både 80-talet och kommunismen men ändå var kontrollerna stenhårda.

Att ringa till Polen på den tiden var inte lika enkelt som det är idag och ville man prata med någon så fick man beställa en bestämd tid och datum då personen i Polen fick gå till ett speciellt ställe där en autoriserad telefon fanns. Samtalet som inte kunde vara mer än 10 minuter var så klart avlyssnat. Min mamma hade beställt ett samtal den första april för att berätta att jag var född – efter ett planerat kejsarsnitt dagen innan. Mina morföräldrar – som förväntade sig att jag skulle födas i slutet av april då BF var beräknat – visste inte att jag hade vänt mig i magen och skulle få komma till världen tidigare än förväntat.

Så den 1 april 1988 – ringer min mamma till Polen för att berätta de glada nyheterna. ”Pappa! Du har blivit morfar – det blev en flicka!” sa hon glatt. Och vad säger min morfar då tror ni?

”Ja, ja, april-april, va?” och LÄGGER PÅ!

Nu är det inte så att man bara kan ringa upp nummret igen utan man får gå igenom hela processen med att ringa ambassaden och be om att få en ny tid (om några veckor) att ringa igen.

Jag tänker alltid på detta varje första april när jag funderar på vilket aprilskämt jag ska dra i år. Min pappa mailade mig igår och skrev ”Grattis mitt favorit april-skämt” och jag fnissade för mig själv framför datorskärmen.

Idag är mycket annorlunda. 80-talet är ett minne blott, Polen har blivit super modernt, mina morföräldrar är inte längre här, man ringer överallt med Skype och jag bor så långt ifrån Göteborg – där jag föddes – som jag aldrig kunnat ana.

Ett år sedan spenderade jag min födelsedag i Malmö. Det var kallt – som mars oftast är – och jag var hemma med Julian och Ian. När jag blåste ut ljuset på tårtan önskade jag mig att jag skulle fira min födelsedag i Brasilien nästa år. Det enda jag ville vara att inte vara i Malmö längre.

Och så blev det. Igår bjöd vi hem alla våra vänner, alla Julians vänner och hade ett stort kalas i vårt alldeles egna hem. Vi skrattade, sjöng, drack gott vin, barnen sprang omkring i trädgården och det var varmt och skönt ute.

Så blev det dags för tårtan. Folk sjöng, barnen klappade i takt, mitt hjärta var så stort att det nästan exploderade av kärlek och tacksamhet. Sen hände något som aldrig hänt förut: när jag blåste ut ljuset så GLÖMDE jag att önska mig något! Jag kom på det imorse. Först undrade jag varför och ifall jag skulle önska mig något så här i efterhand men nej – jag önskar mig ingenting.

För äntligen – efter så många år av resande, boende i olika land, efter alla hej-och-hej-dån och alla fram-och-motgångar – så känner jag att jag äntligen har hittat hem.

Yoga på stranden

Startade mornongen med ett yogapass på stranden som ligger mitt emot oss. Den heter ”Concha” och betyder ”snäcka”. Ett väldigt passande namn då strande faktiskt liknar en snäcka – den är liten och mysig. Älskar att göra yoga på stranden. Yoga handlar ju om att man ska ”titta in” och stänga ute allt runt omkring. Men de gångerna jag öppnade ögonen under passet och tjuvkikade på det vackra landskapet runt omkring kände jag mig lugnare än någonsin.

Ujjayi andning heter den typiska yoga-andningen. Hemma i sverige brukade yogalärarna förklara att man ska andas som om man vill imma en spegel framför sig. Här säger dom att man ska imitera havets ljud. För precis så låter det här på stranden när vågorna brusar och andas man sedan med Ujjayi så känns det som om man blir en med havet.

För att få ut det mesta och det bästa ur Itacaré så måste man nog göra yoga på stranden och testa att surfa. För det är just detta som Itacaré är bäst på – att både lugna och förtrolla själen. Vi organiserar yoga-och-surf-retreats där man kommer och bor i våra beachbungalows, lär sig surfa (eller surfar själv ifall man redan kan), gör yoga tillsammans med soluppgången, dansar samba och dricker Caipirinha på kvällarna och njuter av den Brasilianska kulturen. Vi gör detta löpande och man kan kontakta oss via vår hemsida vid intresse.

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.