Brasilien – topp 5 destinationer

Många har skrivit till mig och frågat var de borde resa i Brasilien. Eftersom att landet är så himla stort och rymmer allt från öken till regnskog – så finns det säkerligen något här för alla! Nedan har jag listat mina 5 absoluta favoritställen i Brasilien. 

1. Itacaré

Jag vet att jag inte är helt bias när jag utnämner Itacaré till nr 1 place to go i Brasilien – men detta är verkligen ett helt unikt ställe! Det är en liten strandby som är omringad av Atlantisk Regnskog och har paradiskliknande ständer med varmt och turkost vatten. Här kan man vandra i jungeln, surfa, göra yoga på stranden, dricka Caipirinha och dansa samba hela natten, paddla på SUP bräda till ett vattenfall, äta fantastisk Bahiansk mat (så som Mouqueca som är en gryta med fisk, grösnaker och kokosmjölk), lära sig Capoeira, titta på solnedgången från en bergskant, få se hur choklad tillverkas (här finns mest Cacao i världen!) och ligga i en hängmatta under palmerna. Kommer du hit så får du så klart komma och bo hos oss på Villa Estrela!

2. Rio De Janeiro

”Cidade Maravilhosa” kallas Rio för och betyder ”den fantastiska staden”. Ett perfekt smeknamn för en så magisk stad som denna. Förutom att ta en must-selfie med Christo på toppen av Corcovado får man även besöka artistiska området Santa Tereza och de kända stränderna Leblon, Copacabana och Ipanema. På natten tar man sig till Lapa där man får dansa till stadens rytm (samba!) tills gryningen.

3. Fernando de Noronha

Den här ön är inte många som känner till och det är inte konstigt det – den ligger nämligen mitt ute i Atlantem mellan Sydamerika och Afrika. Ön som är skyddad av UNESCO för sin biodiversitet, är något du aldrig sett tidigare! Här simmar man med delfiner, surfar Hawaii-liknande vågor, ser rödgula solnedgångar och slappar på öns lugna stränder.

4. Chapada Diamantina

Ifall man inte vill bada i havet så kan man komma hit och bada under ett vattenfall. Tycker man om att vandra i bergen, bada i turkosa sjöar och äta ekologisk mat så är Chapada ett Mecca. Här finns allt från 1-vecko-långa vandringar till dagsturer till vattenfall. Den lilla staden Lencois är en pytoresk liten by där man kan börja sin vistelse innan man börjar vandra i Chapada dalen.

5. Boipeba

Den här lilla pytte-ön känns som en tropiskt paradis där tiden stannat upp. Här finns inga bilar, inga stora köpcenter, ingen stress eller oro. Här finns bara sol, bad, strand, lugn, jungel, palmer, färsk fisk, hängmattor och svalkande cocktails. Dessutom finns en liten bonus – Moreré – som bjuder på midjedjupt vatten mitt ute i Atlanten vid lågtid tack vare en sandbank. Här kan man flyta omkring eller dricka en kall drink på en av de flytande barerna.

 

Surf Bum för hela slanten!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

 

Jag tänkte dela med mig av min surf-historia. Det har varit en riktig resa och om det är något jag lärt mig så är det att den här sporten är inget du kan (eller borde) försöka kontrollera. En perfekt livsläxa för mig som är lite av en controlfreek – en bra påminnelse om att vara mer go-with-the-flow-ig.

Manly beach – Australien

 

Första gången jag var inne i en surfaffär var i Sydney år 2010. Jag skulle köpa en surfbräda och var super pepp på att börja mina surflektioner veckan därpå. Jag minns att jag gick in i affären och sa till expediten att jag ville köpa en surfbräda för jag skulle surfa efter plugget på måndagar och torsdagar. Kanske lördag morgon också. Han bara tittade på mig, log lite grann och sen sa han ”detta är din första gång, eller hur?” Ja. Svarade jag. Här kommer en heads up, mate, sa han och fortsatte – glöm ditt schema, det är inte längre du som bestämmer. The ocean is your boss now babe, sa han och gav mig en klapp på ryggen.

Mui Ne – Vietnam

 

Och shit va han hade rätt! Jag bodde på ett studentboende i centrala Sydney på den tiden och fick ta en buss till Operahuset och därefter åka med en färja till en strand som hette Manly – det var där alla nybörjare var. Och det var inte bara en gång då jag åkt hela vägen för att komma fram (1,5 timme senare!) och se ett flat hav eller monstervågor som man inte ens kunde komma nära. Så samtidigt som jag lärde mig att surfa – fick jag även lära mig att ha tålamod och respekt för naturens oförutsägbara beteende.

 

Namoto – Fiji

Idag – nästan tio är senare – är det inte mycket annorlunda. Att tajma in surfandet är lite av ett pussel nu när jag är mamma. Jag kan inte längre välja vilka vågor jag ska surfa – om de är stora, små, högtid eller lågtid. Det är lite av en överraskning – jag surfar när det går, när Julian sover eller är på dagis så det finns inte rum för att vara så selektiv längre.

Våra nya brädor!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

Men det som är bra med Itacaré är att det åtminstone alltid finns vågor. Året runt! Alltid varmt vatten och soliga dagar. Inte som i Sverige till exempel. Där är vågorna genererade av vind så det måste vara riktigt risigt för att det ska finnas vågor. Jag är inte tuff nog att surfa i Sverige men Ian – han missade inte ett enda ”swell”. Så när det var typ storm varnig nr 2 och Öresundsbron stängt ner pga hög vindhastighet, då stod Ian i hallen ikädd sin våtdräkt och var på väg till Mölle (en riktingt bra surfspot i Skåne).

Ian på väg till Mölle – Sverige

Men tillbaka till Itacaré. Den här lilla surfbyn kallas även för Brasiliens Surf-Mecca. Hit kommer folk från hela landet för att surfa – från hela världen skulle jag säga! Allt här handlar om surf, allt folk pratar om är vågor, allt man kan köpa här är surf-relaterat. Julian är helt med i denna viben redan. Varje dag när han vaknar kollar han på mig och säger ”tem onda?” Vilket betyder ”finns det vågor?”. Jag tycker att han fortfarande är för liten att börja men Ian har redan köpt en skräddarsydd surfbräda åt honom! Jag har börjat surfa mer intensivt på senaste för jag känner att jag måste kunna vara med och hjälpa Julian i vattnet när det väl blir dags. Havet kan vara farligt ifall man inte är beredd och därför förbereder jag mig väl jag kan så att jag ska kunna skydda honom.

I filmer och i media är surfare oftast porträtterade som slöa och slappa. Termen ”Surf Bum” används ofta och refererar till någon som endast hänger på stranden hela dagen och alltid är chillax. Och visst är det så – fast inte alls på ett negativt sätt. Nej deras laid-back-vibe hänger nog ihop med att just vara i symbios med naturen, med havet. Inte stressa över saker som man inte har kontroll över utan acceptera och vänta in den rätta stunden.

Och om det är något jag lärt mig av surfandet så är det just detta – att släppa taget och lita på att rätt stund kommer när det är dags. Och den perfekta vågen kommer till dig när du är redo för den.

Att uppfostra ett barn på stranden

Julian och stranden var inte love at first sight. Den första tiden tyckte han inte om att vara på stranden alls. Han blev arg när han fick sand på händerna, han gillade inte att gå in i havet och solen var absolut inte hans grej. Vi kallade honom drakula-bäbisen när han var nyfödd för han kunde knappt hålla ögonen öppna när solen kikade in genom novembermålnen.

Men så vände det helt plötsligt och idag kan vi inte vara hemma alls utan Julian pekar och skriker att han vill till stranden. Han pekar på våra surfbrädor och säger ”brumm brumm” och menar att han ska surfa. När vi väl är på stranden så hinner jag knappt ta på honom solhatten innan han hunnit hoppa in i vattnet. Han böjer sig ner i de små polarna som formas kring korallrevet när det är lågtid och blåser bubblor under vattnet – för det är ju så man pratar med fiskarna. När han väl lekt klart pekar han mot den lilla strandkiosken och säger ”bam bam” det betyder kokosnöt på hans språk. Så dricker vi en kokosnöt och går hem. I en halvtimme. Sen går vi tillbaka till stranden igen.

 

  

 

 

 

Itacarezinho – 13 km av rå strand!

Itacarezinho heter den här stranden. Namnet betyder ”lilla Itacaré” och det är ett namn som avspeglar Itacaré väldigt bra: vit strand, turkost vatten, surf, sol och chill.

Det är första gången på 4 år som vi varit här. Första gången med Julian. Jag minns det som igår när jag och Ian var i Itacaré på semester och vandrade längs med den 13 km långa stranden och pratade om framtiden. Vi bodde i Malmö på den tiden men var inte lyckliga där. Vi längtade efter att få leva i värmen, nära havet och i en stad där livet var enklare. I en stad där Hawaianas var något man kunde ha på sig till både stranden, baren och jobbet. Men vi kunde inte riktigt på tummen ur baken och ta oss ur vår bekväma zon. Livet i Malmö var ju så etablerat med förstahandskontrakt, fast jobb, mångåriga mobilabonnemang och ingångna rutiner som kändes tråkiga men trygga.

Och så gick vi vecka efter vecka, år efter år och längate efter de 2 veckorna som ansågs vara sommar men som ändå alltid blev regniga. Ian var så desperat efter att få surfa att han brukade åka till Mölle när det var stormvarning nr 2 och minusgrader i vattnet – bara för att få åka på en eller två vågor. Det blir så lätt att man fastnar i en slentrian och inte riktigt vågar satsa på det man verkligen vill ha i livet. För visst har man som barn en vision av hur man ska leva ”när man blir stor” och sen strax innan man fyllt 30 så kan man undra när det egentligen räknas att man har blivit ”stor”? Så kändes det i alla fall för mig. Vi drömmer så mycket när vi är barn – varför slutar vi göra det när vi växer upp?

Så där var vi – jag och Ian – ensamna på en lång strand men en klocka som tickade så högt att det gjorde ont i magen. Dagen därpå skulle vi resa tillbaka till Sverige och jag kunde redan känna lukten av vår lilla lägenhet i kvarteret bakom Caroli.

Jag tänkte på allt detta idag när vi åkte till Itacarezinho igen och vi vandrade på samma strand fast med en liten pojke som höll oss båda i handen. Julian. Han blev sparken vi behövde för att äntligen göra det vi tyckte bäst om och förverkliga vår framtidsvision. Tack för det min älskade son.

Hur det hela började

Allt började med ett positivt graviditetstest. Stunden jag såg det lilla plusset på testet ändrades livet, framtidsvisionen och till viss del – jag. På kvinnodagen 2015 fick vi reda på att vi skulle få en liten bebis och med den nyheten kom många viktiga beslut som skulle tas. Hur ville vi att vårt barn skulle få växa upp? Just då var jag och min man Ian på semester i Itacaré i Brasilien men skulle snart tillbaka till Malmö där vi bodde. Jag minns att vi gick ner till stranden och började prata om vad som skulle komma härnäst. Jag la händerna på magen och kunde redan känna den enorma kärleken som innebar att vara mamma. Hur ville vi att lillen skulle växa upp? Var? Svaret var klockrent. Här! I Itacaré, nära stranden och naturen och i en liten by som är så djupt inne i den Atlantiska regnskogen att det känns som att tiden står still.

Men den visionen kändes väldigt långt bort. Hur skulle vi kunna föra över hela vårt liv till andra sidan jordklotet på bara 9 månader? Vart skulle vi ens bo? Eller jobba? Vi började med att kontakta en lokal arkitekt som hjälpte oss att rita det som skulle bli vårt hus och två strandbungalows som vi tänkt hyra ut. Vi fick med oss ritningen hem och så fort vi kom till Malmö så ramade jag in den och hängde den på väggen i sovrummet. Varje dag när vi vaknade tittade vi på ritningen och inbillade oss hur det skulle vara att bo där. Hur det skulle vara att vakna upp i det lilla huset på stranden, brygga en kopp kaffe och sen ta ett dopp i havet med vår bebis. Men än så länge var den verkligheten långt bort och många gånger tog jag ner tavlan för den gjorde oss bara ledsen.

Inget i livet kommer gratis och om man verkligen vill ha något så måste man vara målinriktad och aldrig ge upp. Det vet jag sedan tidigare.  ”If you can dream it, you can do it” var vårt måtto och magen som växte större varje dag blev vår största motivation att jobba hårdare än vad vi någonsin gjort. Den 19 november 2015 föddes vår son Julian och det var snöstorm i Malmö. Den värsta på flera årtionden. Visionen att kunna gå barfota utan strumpor och skor med Julian (som jag sjungit till honom när han var i magen) kändes avlägsnare än någonsin. I Brasilien hade vi endast hunnit bygga ett golv. Hur skulle detta gå? Men när Julian var 7 månader gammal så var äntligen huset klart och vi sålde allt vi ägde, stoppade Julian i bärselen, packade ner ett par tröjor i en resväska och köpte en enkelbiljett till Brasilien.

Den 4 juli 2016 satte vi äntligen fot på det som idag är Villa Estrela Beachbungalow’s B&B. Arkitekten gav oss nyckeln och både jag och Ian började gråta. Tårar av både glädje och utmattning på samma gång. Julian sov i bärselen och känslan av hans andetag mot mitt bröst gjorde att allt kändes ännu mer speciellt.

För allt var ju byggt för och på grund av – honom.

Följ oss även på instagram under namnet @villa_estrela

 

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.
×