Sup Yoga längs med floden

Jag älskar att göra Sup Yoga på havet (speciellt på stranden Concha) havet känns så levande och vibrerande på något sätt. Men det är många som svär att Sup Yoga på floden eller i sjön är lika magiskt. För några dagar sedan tog vi båten till floden Rio De Contas till en speciell plats där en lugn sjöliknande bunkt formas vid högtidsvattnet. Strax innan solnedgången hoppade jag (och min son Julian vid ett tillfälle) upp på brädan och gjorde ett avsplappnande flow.

Topp 5 stränder i Brasilien

Brasiliens havskust sträcker sig längs med hela 7500 km! Det finns alltså många stränder att välja mellan och landskapet varierar markant från söder till norr. Bara här i Itacaré – en liten strandby – finns det hela 12 stränder och varje strand är olik den andra. Nedan har jag listat 5 av mina absoluta favoritstränder i landet.

1. Engenhoca

För att komma till den här stranden får man vandra 30 minuter genom den Atlantiska Regnskogen. Vegetationen är så gles att det knappt kommer ljus genom vilket gör så att det känns som att du är inne i jungelns djupaste vrå. Och efter att man vandrat i det halv-mörka gröna ser man helt plötsligt ljus. Det är stranden Engenhoca som känns som en oas med dess klarblåa vatten och vita strand.

2. Ipanema

Du har säkert hört namnet från den kända sången ”Girl from Ipanema”. En av Rio De Janeiros ikoniska stränder som nu förtiden har en bohemisk och ung vibe. Strax innan man kommer fram till stranden finns coola boutiques och caféer där man kan köpa sig en brasiliansk bikini eller äta en Acai. På eftermiddagen när man badat klart går man till den vänstra sidan av stranden (en kulle som kallas för Arpoador) där alla samlas för att se på solnedgången.

3. Ponta do Muta

Barra Grande är en öliknande by i slutet av Bahias kända ”Peninsula de Maraú”. Man når Barra Grande bäst via båt och när man kliver av vid dockan är det lätt att undra om man är kvar i Brasilien eller om man råkat komma till Karibien. Ponta de Muta är den finsate stranden och vattnet formar olika poolar när det är lågtid. Detta är även ett perfekt ställe att göra Sup Yoga!

4. Praia do Leoa

Fernando de Noronha är en ö som ligger 400 km utanför Brasiliens kust mitt ute i Atlanten. Den är skyddad av UNESCO för sin rika biodiveritet och marina djurliv. Det är svårt att välja en favvo strand här men jag håller mig nog till Praia do Leao som är en orörd strand där man kan känna Atlantens kraft.

5. Resende

Itacarés pärla. Den här stranden ligger relativt ”centralt” man behöver alltså inte vandra i jungeln utan den ligger en kort promenad iväg från centrum. Det häftiga är att det inte känns ett dugg som att man är kvar i stan när man väl satt fot här. De omgivande palmerna ger en tropisk känsla som på få ställen. Här kan man köpa kokosvatten, bada, sola och göra yoga (drop-in Yoga lektioner med Milly varje dag klockan 16.30).

 

Brasilien – topp 5 destinationer

Många har skrivit till mig och frågat var de borde resa i Brasilien. Eftersom att landet är så himla stort och rymmer allt från öken till regnskog – så finns det säkerligen något här för alla! Nedan har jag listat mina 5 absoluta favoritställen i Brasilien. 

1. Itacaré

Jag vet att jag inte är helt bias när jag utnämner Itacaré till nr 1 place to go i Brasilien – men detta är verkligen ett helt unikt ställe! Det är en liten strandby som är omringad av Atlantisk Regnskog och har paradiskliknande ständer med varmt och turkost vatten. Här kan man vandra i jungeln, surfa, göra yoga på stranden, dricka Caipirinha och dansa samba hela natten, paddla på SUP bräda till ett vattenfall, äta fantastisk Bahiansk mat (så som Mouqueca som är en gryta med fisk, grösnaker och kokosmjölk), lära sig Capoeira, titta på solnedgången från en bergskant, få se hur choklad tillverkas (här finns mest Cacao i världen!) och ligga i en hängmatta under palmerna. Kommer du hit så får du så klart komma och bo hos oss på Villa Estrela!

2. Rio De Janeiro

”Cidade Maravilhosa” kallas Rio för och betyder ”den fantastiska staden”. Ett perfekt smeknamn för en så magisk stad som denna. Förutom att ta en must-selfie med Christo på toppen av Corcovado får man även besöka artistiska området Santa Tereza och de kända stränderna Leblon, Copacabana och Ipanema. På natten tar man sig till Lapa där man får dansa till stadens rytm (samba!) tills gryningen.

3. Fernando de Noronha

Den här ön är inte många som känner till och det är inte konstigt det – den ligger nämligen mitt ute i Atlantem mellan Sydamerika och Afrika. Ön som är skyddad av UNESCO för sin biodiversitet, är något du aldrig sett tidigare! Här simmar man med delfiner, surfar Hawaii-liknande vågor, ser rödgula solnedgångar och slappar på öns lugna stränder.

4. Chapada Diamantina

Ifall man inte vill bada i havet så kan man komma hit och bada under ett vattenfall. Tycker man om att vandra i bergen, bada i turkosa sjöar och äta ekologisk mat så är Chapada ett Mecca. Här finns allt från 1-vecko-långa vandringar till dagsturer till vattenfall. Den lilla staden Lencois är en pytoresk liten by där man kan börja sin vistelse innan man börjar vandra i Chapada dalen.

5. Boipeba

Den här lilla pytte-ön känns som en tropiskt paradis där tiden stannat upp. Här finns inga bilar, inga stora köpcenter, ingen stress eller oro. Här finns bara sol, bad, strand, lugn, jungel, palmer, färsk fisk, hängmattor och svalkande cocktails. Dessutom finns en liten bonus – Moreré – som bjuder på midjedjupt vatten mitt ute i Atlanten vid lågtid tack vare en sandbank. Här kan man flyta omkring eller dricka en kall drink på en av de flytande barerna.

 

Livet under den Brasilianska strejken

”Greve” betyder ”strejk”

Som ni säkert sett i media så är det en massiv strejk som paralyserat landet i över en vecka. Här kan ni läsa mer om anledningen till strejken men kort sagt är det en rekation till regeringens beslut att höja bensinpriset från 5 real till 10 (!!) real. Brasilien är känd i hela världen för att ha höga skatter på allt. Tyvärr går inte skattepengarna till vård, skola och säkerhet utan till att renovera biljonvillor, dyra resor och politikernas fickor.

Här i Itacaré lever vi dock i en liten bubbla. Vi är isoleras av hundratals kilometer av regnskog från resen av landets problem. I Itacaré är det alltid soligt, folk surfar andra ligger och solar på stranden. Det är svårt att märka av att det är en enorm kris som pågår i landet.

Sen kom strejken.

I början förstod jag inte riktigt hur beroende vi faktiskt är av transportering och bensin. Jag har spenderat större delen av livet med att protestera mot just bensin och biltransport. Så när strejken började och ingen kunde köra någonstans (dels på grund av att vägarna var blockerade av lastbilar men även för det inte fanns mer bensin att köpa) så var min första tanke att det skulle bli ett bra uppehåll som renade vår luft lite grann.

Folk i hela landet är ursinniga – på den här muren står det ”Ut med Temer”

Men sen gick jag till mataffären för att handla ingredienser till lunchen. Det var tomt på hyllorna. Jag gick till fruktaffären för att köpa grönsaker. Tomt där med. Vi gick till en restaurang för att äta lunch. Stängt. Gasen i stan var slut. Ingredienserna var slut. Sen fick vi höra en till oroande nyhet. Vattnet var på väg att at slut i stan (folk köper vatten i stora plasttankar). Va bra att vi har en maskin hemma som filtrerar vattnet som kommer från vattenverket tänkte jag genast. Men samma dag gick vattenverket ut med ett officiellt meddelande om att de inte kommer kunna förse oss med vatten länge till för produkterna de häller i vattnet som tar bort parasiter och liknande håller på att ta slut. Så vi gick hem och tänkte koka upp massa vatten så vi hade något att dricka ifall det skulle ta slut i kranen. Men när vi kom hem fanns det ingen el. Något träd hade vält över en elledning men ingen kunde åka dit för att åtgärda problemet för vägarna var blockerade. De enda som hade el kvar var folk som har solceller på taket. Senare samma kväll gick ambulansen ut med ett meddelande att den sista bensindroppen tagit slut. Nu var även ambulansen stängd (eftersom att Itacaré är så litet är ambulansen vårt enda sjukhus). Shit, tänkte jag och fick panik. Jag sa till Ian att vi måste ta vårt pick och pack och dra till Sverige tills situationen löser sig. Vi har fortfarande bensin i vår bil och jag vet en väg till Ilheus (närmaste flygplatsen) som antagligen inte är blockerad. Men då sa Ian att flygplatsen stängt ner förra veckan för det fanns inget flygbränsle kvar.

Här står vi i kö till att tanka bilen när bensinmacken sa att de hade få liter kvar.

Herre Gud sa jag till Ian. Vad ska vi göra? Hur i hela världen har vi snurrat in oss i en livsstil där vi är helt och hållet beroende av bensin och biltransport!? Det fick mig att tänka på hur viktigt det är att hitta alternativa levnadssätt. Inte endast för att det är hållbart och gynnande för miljön men livsviktigt för oss. Så vi började genast fundera på alternativ och en Plan B. I trädgården har vi planterat gurkor, bananer, acai, papaya och tomater. Ian kunde fånga fisk och skaldjur i havet. Vi har ett vattenrenande sugrör som vi kunde dricka vatten genom ur olika floder som finns här i stan. Vi ställde ut hinkar i trädgården och samlade upp regnvatten.

Våra bananer blir snart gula här hemma i trädgården!

Vad det gäller anledningen till strejken så håller jag med om att något måste ske för att tvinga regeringen till att göra förändringar i landet. Det är en styrka vi har som medborgare att kräva våra rättigheter genom att samlas och strejka tillsammans. Jag hoppas verkligen att detta leder till någon sorts förändring. Det måste det! Men samtidigt var det som en slap in the face att få se hur beroende vi faktiskt är av bensin och biltransport. Detta fick mig att inse ännu mer att vi måste hitta alternativa levnadssätt så vi inte är helt och hållet beroende av bensin.

Idag vaknade vi upp till nyheterna att strejken ska pausas i två veckor. Men nya hot om att oljearbetarna ska starta en ny strejk imorrn.

Det är nog bäst att gå ut i trädgården och plantera fler tomater.

Surf Bum för hela slanten!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

 

Jag tänkte dela med mig av min surf-historia. Det har varit en riktig resa och om det är något jag lärt mig så är det att den här sporten är inget du kan (eller borde) försöka kontrollera. En perfekt livsläxa för mig som är lite av en controlfreek – en bra påminnelse om att vara mer go-with-the-flow-ig.

Manly beach – Australien

 

Första gången jag var inne i en surfaffär var i Sydney år 2010. Jag skulle köpa en surfbräda och var super pepp på att börja mina surflektioner veckan därpå. Jag minns att jag gick in i affären och sa till expediten att jag ville köpa en surfbräda för jag skulle surfa efter plugget på måndagar och torsdagar. Kanske lördag morgon också. Han bara tittade på mig, log lite grann och sen sa han ”detta är din första gång, eller hur?” Ja. Svarade jag. Här kommer en heads up, mate, sa han och fortsatte – glöm ditt schema, det är inte längre du som bestämmer. The ocean is your boss now babe, sa han och gav mig en klapp på ryggen.

Mui Ne – Vietnam

 

Och shit va han hade rätt! Jag bodde på ett studentboende i centrala Sydney på den tiden och fick ta en buss till Operahuset och därefter åka med en färja till en strand som hette Manly – det var där alla nybörjare var. Och det var inte bara en gång då jag åkt hela vägen för att komma fram (1,5 timme senare!) och se ett flat hav eller monstervågor som man inte ens kunde komma nära. Så samtidigt som jag lärde mig att surfa – fick jag även lära mig att ha tålamod och respekt för naturens oförutsägbara beteende.

 

Namoto – Fiji

Idag – nästan tio är senare – är det inte mycket annorlunda. Att tajma in surfandet är lite av ett pussel nu när jag är mamma. Jag kan inte längre välja vilka vågor jag ska surfa – om de är stora, små, högtid eller lågtid. Det är lite av en överraskning – jag surfar när det går, när Julian sover eller är på dagis så det finns inte rum för att vara så selektiv längre.

Våra nya brädor!

 

Tiririca – Itacaré – Brasilien

Men det som är bra med Itacaré är att det åtminstone alltid finns vågor. Året runt! Alltid varmt vatten och soliga dagar. Inte som i Sverige till exempel. Där är vågorna genererade av vind så det måste vara riktigt risigt för att det ska finnas vågor. Jag är inte tuff nog att surfa i Sverige men Ian – han missade inte ett enda ”swell”. Så när det var typ storm varnig nr 2 och Öresundsbron stängt ner pga hög vindhastighet, då stod Ian i hallen ikädd sin våtdräkt och var på väg till Mölle (en riktingt bra surfspot i Skåne).

Ian på väg till Mölle – Sverige

Men tillbaka till Itacaré. Den här lilla surfbyn kallas även för Brasiliens Surf-Mecca. Hit kommer folk från hela landet för att surfa – från hela världen skulle jag säga! Allt här handlar om surf, allt folk pratar om är vågor, allt man kan köpa här är surf-relaterat. Julian är helt med i denna viben redan. Varje dag när han vaknar kollar han på mig och säger ”tem onda?” Vilket betyder ”finns det vågor?”. Jag tycker att han fortfarande är för liten att börja men Ian har redan köpt en skräddarsydd surfbräda åt honom! Jag har börjat surfa mer intensivt på senaste för jag känner att jag måste kunna vara med och hjälpa Julian i vattnet när det väl blir dags. Havet kan vara farligt ifall man inte är beredd och därför förbereder jag mig väl jag kan så att jag ska kunna skydda honom.

I filmer och i media är surfare oftast porträtterade som slöa och slappa. Termen ”Surf Bum” används ofta och refererar till någon som endast hänger på stranden hela dagen och alltid är chillax. Och visst är det så – fast inte alls på ett negativt sätt. Nej deras laid-back-vibe hänger nog ihop med att just vara i symbios med naturen, med havet. Inte stressa över saker som man inte har kontroll över utan acceptera och vänta in den rätta stunden.

Och om det är något jag lärt mig av surfandet så är det just detta – att släppa taget och lita på att rätt stund kommer när det är dags. Och den perfekta vågen kommer till dig när du är redo för den.

Fotografering på Villa Estrela

Så spännande med nya snygga foton från våra bungalow’s här på Villa Estrela. Det är svårt att hitta fotografer här i Itacaré som går med på att fota från någon annan vinkel än ”fisheye”. Men när jag träffade Renata som driver favvo-spotten Orla55 så visste jag att detta skulle bli hur bra som helst!

Nu har det gått exakt ett år sedan vi öppnade vårt lilla strandhotell Villa Estrela. Vilken resa alltså! Under året som gått har vi haft gäster från alla världens alla hörn. Olika typer av resenärer – allt från familjer och par till surfproffs och backpackers. Jag säger alltid till våra gäster att vi har gjort allt för att de ska trivas så bra som helst men att det fortafande finns ett olöst problem – och det är att man aldrig vill checka ut. Förra månaden hade vi en gäst från USA som bokade en helg hos oss via Airbnb men som utökade sina dagar hela tiden och till sist stannade han en hel månad. Lika dant var det med en familj från Italien som stannade hela 3 månader!

Julian – som är vår inoficiella receptionist – välkomnar glatt alla gäster som kommer och ringer på dörren. Han älskar när det kommer gäster med barn som han kan leka med i trädgården. Min man Ian växte upp i samma typ av miljö (hans föräldrar har också ett hotell här i Itacaré) och jag tror att den ständiga rotationen av folk och olika kulturer är en spännande ambience för ett litet barn.

Och nu börjar tempot öka igen för högsäsongen är precis runt hörnet. Strax efter julafton och ända fram till Karnevalen blir Itacaré ett turism-Mecca! Vi kör på som vanligt med våra surf-och-yoga lektioner till de gästerna som är intresserade och för dem som inte är det erbjuder vi avslappnande in-house-massage och kallt ekologiskt Kockosvatten!

Fotografering

Brasse-Svenne barnkalas!

Förra veckan fyllde vår lille pojke (som inte längre är så liten!) hela 2 år! Jag tänker efter och det känns helt galet hur tiden flugit förbi. Min lille skrutt som knappt kunde hålla sin nacke själv springer nu omkring och argumenterar varför han ska ha glass fastän det inte är lördag. Men vilket äventyr! Att få se en människa utvecklas från scratch och att själv få utvecklas i föräldrarskapet.

Så i söndags hade vi kalas hemma hos oss i trädgården. Precis som med alla traditioner och ritualer blev det även här lite kulturkrock. I Brasilien är det standard att man serverar 100kg godis och massa, massa (och då menar jag massa!) små bakelser på ett barnkalas. Jag tänker inte ens nämna vad det innebär att inte ha en Pinjata! Det ska vara många gäster och hela produktionen går någonstans hand i hand med ett brölops-planerande. Tvärtemot hade jag tänkt mig något mer mellow med en liten pick-nick på stranden, korv med bröd, tårta och lite fiskdamm.

Men vi kom till sist fram till något mitt emellan och det blev en fin stund där vi alla firade Julian och hans fantastiska 2 år!

Brasilien-bloggen är tillbaka!

Hej vänner!

Efter ett litet uppehåll är Brasilien-bloggen back on track. Häng med oss i vårt liv i lilla surf-byn Itacaré där vi driver strandhotellet Villa Estrela och uppfostrar vår lille son som precis fyllt 2 år. När Julian föddes (i Sverige) var det en så stor snöstorm att vi inte ens kunde åka hem från sjukhuset. Jag tänker alltid på det när vi svettas i värmen på Julians födelsedagar. Nedan kan ni se ett par foton från hur veckan gått här i vårt lilla tropiska paradis.

Djupt inne i jungeln

Itacaré är en liten strandby som ligger längs med den Bahianska kusten, utestängd från omvärlden av den vackra Atlantiska regnskogen. För att komma hit måste man köra länge på en smal väg som kallas för den ”Atlantiska regnskogens Aorta”. En vacker biltur ca 400 km om man kommer från Salvador (som är den närmaste internationella flygplatsen) eller 80 km om man kommer från Ilheus (som är den närmaste storstaden).

 

Det är en extremt vacker bilresa genom skogens djupaste och mest orörda delar. Ibland kikar havet fram på ena sidan men oftast ser man inget förutom regnskog så långt ögat ser. Mobilen är död hela resan vilket får en att inse just hur isolerat vi faktiskt bor. Detta skrämde mig mycket innan vi flyttade hit. Ifall något skulle hända så är närmaste sjukhus en timme bort (ifall det inte regnar). Men nu känns det tvärt om. Itacaré-bubblan känns så trygg och att resa med Julian någonstans oroar mig.

 

Men igår hade vi en tid bokad för Julians rutinkontroll hos en ny barnläkare i en närliggande by (ca 50 km) som heter Serra Grande. I bilresan dit räknade jag tyst för mig själv när det var jag åkt utanför Itacaré sist och brast helt plötligt ut ”Ian! 7 månader!”. Så länge var det senast jag åkte till någon annan stad. Detta dels för att Julian hatar att sitta i bilstol så det är komplicerat att åka bil länge men det är även för att jag inte känt något behov att lämna vår lilla rutin. Konstigt när jag tänker efter. För jag var ju den som alltid rörde på mig mest och flyttade mellan länder och städer hela tiden. Men Itacaré har fått mig att vilja släppa ner långa rötter i marken.

 

Men tillbaka till läkarntiden. Till Serra Grande har det precis flyttat ett fantastiskt par som öppet en liten barnklinik i en strandbungalow. De kombinerar homeopati med Ayurveda och psykologi med Waldorf-filosofi. Själva mottagningen var ett enda stort lekrum (som var en trädkoja!) och både vi föräldrar och barnläkaren satt på kuddar på golvet. Julian sprang omkring och lekte under hela samtalet (som varar 2 timmar varje gång!). Vi pratade om allt från hur vårt liv såg ut när Julian blev till, hur graviditeten och födseln var, hur han trivdes i Brasilien och hur vi mår som föräldrar. Vi pratade mycket om vår familjedynamik och om vilken diet som är bäst för Julians personlighetstyp (ur ett Ayurvediskt perspektiv). Ett helt fantastiskt möte där vi fick svar på alla våra funderingar (typ hundra grejer som man som förälder går och nojar över!) och Julian genomgick sin rutinmässiga besiktning – det blev en guldstjärna!

 

På vägen tillbaka så stannade vi på en Empada-restaurang mitt i jungeln. Empada är typ en mini-paj med god fyllning. Nedan ser ni några foton:

 

 

Att uppfostra ett barn på stranden

Julian och stranden var inte love at first sight. Den första tiden tyckte han inte om att vara på stranden alls. Han blev arg när han fick sand på händerna, han gillade inte att gå in i havet och solen var absolut inte hans grej. Vi kallade honom drakula-bäbisen när han var nyfödd för han kunde knappt hålla ögonen öppna när solen kikade in genom novembermålnen.

Men så vände det helt plötsligt och idag kan vi inte vara hemma alls utan Julian pekar och skriker att han vill till stranden. Han pekar på våra surfbrädor och säger ”brumm brumm” och menar att han ska surfa. När vi väl är på stranden så hinner jag knappt ta på honom solhatten innan han hunnit hoppa in i vattnet. Han böjer sig ner i de små polarna som formas kring korallrevet när det är lågtid och blåser bubblor under vattnet – för det är ju så man pratar med fiskarna. När han väl lekt klart pekar han mot den lilla strandkiosken och säger ”bam bam” det betyder kokosnöt på hans språk. Så dricker vi en kokosnöt och går hem. I en halvtimme. Sen går vi tillbaka till stranden igen.

 

  

 

 

 

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.