Om att flytta utomlands (med bebis!)

Många har frågat mig hur vi gjorde när vi flyttade ner till Brasilien. Att flytta utomlands är lite kruxigt för man kan inte ta hjälp av någon flyttfirma som kan fixa rubbet åt en utan man får ta lastet på ens egna rygg (både mentalt och fysiskt). Så när vi bestämde oss för att flytta så började jag med stora tankar om att vi skulle skicka ner alla våra möbler och kläder med en kontainer. Men strax insåg jag att det var omöjligt. Det dyraste var inte ens konteinerkostnaden (!) utan avgiften man skulle betala när grejerna väl kom till Brasilien – en typ av skatt på något som blivit importerat. Helgalet! Så jag tänkte att man kunde skicka ner enstaka kartonger, men även den ideen gick åt skogen. Så sista alternativet var då att ta med typ 3 väskor var när vi flög ner – men nuförtiden är baggage nästan dyrare än själva flygbiljetten.

Så till slut blev det så att vi endast fick ha 2 väskor ala 23 kg. Visst låter det helt rimligt ändå? Man kan få med sig rätt så mycket av sina prylar och kläder. Men så är det inte när man flyttar till en annan kontinent med en bebis. Då är det snarare 40 kg bebistillbehör som ska med. Så jag och Ian fick typ med oss var sin tandborste och några T-shirtar.

Det är så lätt att knyta an till saker och kläder men oftast tynger det ner oss mer än vad det faktiskt gynnar vårt liv. Vi gjorde en megaloppis med våra kläder och gav bort alla våra möbler. När vi väl kom till Brasilien köpte vi endast få viktiga prylar och lite kläder. Jag har försökt att inte köpa massa nya saker efter detta utan istället swoppa med kompisar när jag blivit trött på ett plagg och känner att jag vill ha något nytt. Marie Kondo som är en guru inom städning och organisering pratar ofta om att man endast ska ha saker och kläder hemma som ”spark joy” – allt annat gynnar inte ens energi och frekvens.

Så sum-up är alltså att vår flytt till Brasilien tvingade oss att down-siza och på så sätt fick vi en bättre vibe i vårt hem med ett fåtal saker omkring oss istället för massa klotter och högar av kläder.

Vad gjorde du dig av med när du flyttade senast?

Yoga & Surf Retreat i Brasilien

Det jag gillar mest med Itacaré är den chilla livsstilen. Här prioriteras saker som surf, yoga, solnedgångar, egen-tid i hängmatta, kaffe, Caipirinha med vännerna och strandhäng. Mycket strandhäng.

Från och med oktober är alla välkomna att leva Itacaré-livet via vårt nya Yoga & Surf Retreat! Vi kommer att göra yoga vid polen och på stranden, SUP Yoga när det är solnedgång, vi kommer lära oss att surfa (eller bli ännu proffsigare på det ifall man redan surfat innan), vi kommer att få lära oss att dansa samba och sen prova på stegen på stand coolaste sambafest. Vi kommer att åka båt i Maraús skärgård och äta Bahiansk traditionell mat. Grilla fisk på stranden, njuta av live Bossa Nova på hotellet när vi har middag, träffa nya fantastiska vänner och bara njuta av den Brasilianska viben.

Är du sugen? Kika på hela programmet här.

Karnevalen i Brasilien

Alltå om det är något som Brasilien kan – så är det att fixa en rejäl fest! En gång om året stannar hela landet av i en hel vecka (precis, inget är öppet!) och tar gatorna med storm. Samba, Caipirinhas, skratt och gemenskap beksriver karnevalen rätt ordagrannt. Jag tycker att det är en fin stund där folk från alla klasser och bakgrunder lägger alla sina skillnader åsido och dansar till sambans trummande.

I Itacaré har vi en fantastisk karneval varje år och här kan ni se några foton från detta året:

 

 

Bygget av Villa Estrela

Nu ska vi snart börja utbyggandet av Villa Estrela (!!). Om allt går bra kommer vi att ha två nya bungalows till jul. Visst är det jätte spännande att dra igång hela byggprocessen igen men jag kommer att ljuga ifall jag säger att jag är helt lugn. Frågar man min man angånede vad jag brukade svara på frågan ”ska ni bygga mer?” så berättar han lite retfullt hur jag svooor att jag aldrig skulle ge mig in på bygge och renoveringar e-v-e-r again. Men att bygga är lite som att föda barn. När man väl är mitt uppe i processen kan man aldrig tänka sig att stå ut med det igen. Men när man väl är klar och håller ett gulligt barn i famnen (eller en nyckel till ett snyggt hus!) så undrar man varför man klagade så himla mycket?

Att bygga hus i Sverige tror jag dock är mycket lättare. Där kan man ju faktiskt få profesionell hjälp ifall man skulle hamna i en hantverkstvist, något som antagligen inte skulle funka här nere. Men trots detta så är det knepigt att bygga hus. Att bygga i Brasilien ännu mer så. Och sedan har vi ett tredje alternativ och det var det vi gjorde: byggde hus i Brasilien medan vi fortfarande bodde i Sverige. Inte att rekommendera. Så när vi satt i vår lägenhet i Malmö och bet på naglarna så byggde vårt crew lite som de ville i Brasilien. Och när vi konfronterade dem via FaceTime och sa ”men hallå det skulle inte vara ett fönster DÄR ju!” så sa dom ”tudo bom, relaxa!”.  Och så var det inget mer med det.

Men klagande åsida, så blev vi jätte glada när vi väl kom ner till Brasilien och fick nyckeln till ett färdigt hus. Vårt hus! En fin känsla, typ som när man får bebisen lagt på bröstet för första gången och livet känns bra igen. Nedan kan ni se lite före och efter bilder på vårt hem och våra två bungalows (som snart blir fyra! Yay!).

 

Julian lär sig surfa!

Min lille Julian har börjat lära sig att surfa! Jag har väntat på den här studen sedan han var en nyfödd liten plutt och stirrade på Ians surfbräda som stod i ett hörn hemma i lägenheten i Malmö. Han föddes en snöig novemberkväll på BB i Malmö – långt ifrån tropiska stränder och vågor. När vi väl flyttade till Brasilien var Julian 7 månader gammal och han lärde sig att stå upp genom att hålla sig emot räcket på min surfbräda. Redan innan han kunde prata så pekade han frenetiskt ut mot havet när vågorna var stora. Innan hans motorik i fingrarna var färigutvecklad kunde han redan hålla i en vaxbit och leta på min bräda innan jag gick och surfa. Och nu, strax efter hans 3:e födelsedag har studen kommit: Julian har börjat lära sig att surfa!

Nedan kan ni se några foton på hans process<3

Julians första surfbärda!

Julian en månad gammal <3

Solnedgångsritual

Solnedgången är en speciell stund, det är ett tillfälle då man kan tacka för dagen som gått. När jag bodde i Malmö brukade jag gå till ett ställe strax bakom stationen (vid kanalen) och titta på solnedgången. Det var inte alltid det gick att se för det var många målniga dagar. Här i Itacaré är solnedgången en höjdpunkt på dagen och nästan hela byn och många turister samlas på ett speciellt ställe där de vinkar hejdå till solen. Folk spelar guitarr, andra sjunger med, barn springer omkring och sedan applåderar alla när solen väl gått ner för att uttrycka tacksamhet för att få ha upplevt ännu en dag.

Jag brukar nuförtiden se solnedgången från min Sup bräda då lektionerna hålls precis vid solnedgången. En magisk upplevelse!

   

 

Sup Yoga i Brasilien

Sup Yoga är en helt fantastisk kombination av balansarbetet på Sup brädan och andningen i Yoga positionernas flow. Att sedan göra allt detta i en fantastisk och tropisk miljö som Itacaré är nästintill overkligt! Jag ger Sup Yoga lektioner dagligen på Concha beach. Man kan även kombinera Sup Yoga och boende på vårt hotell Villa Estrela – kika på paketerbjudandet här. 

 

Om att köra bil i Brasilien…

Den Atlantiska Regnskogens Aorta

 

När jag tog körkortet för 14 år sedan drömde jag aldrig om att få köra på vägar djupt inne i djungeln. Själva läroprocessen var så klart bra men när jag tänker tillbaka på var jag körde och vilka hinderna var så tror jag inte att det hade varit möjligt att köra på de vägarna jag kör på idag (ofta med hjärtat i halsen!).

Att köra i den Brasilianska trafiken är som att köra i ett helgalet dataspel där inga regler lyder och alla vill köra på dig! Vägarna är ofta så smala att det knappt får plats med enkelriktat. Men istället är det dubbelriktat OCH parkerade bilar på vardera sida längs en lång rad.

Jag saknar ofta de fina svenska vägarna där alla vet att högerregeln gäller och släpper förbi cyklister och pensionärer på övergångsställen. Trafikplanering i Sverige har en helt annan vikt i samhället än vad jag ser att den har här – där det byggs sporadiska vägar beroende på vilken politiker som har makten.

Och sen har vi en annan galen sak som jag fortfarande har svårt att vänja mig vid. De långa djungel vägarna! För oss som bor i Itacaré tar det 1 timme att köra till närmaste stad. Den här vägen korsar den glesa Atlantiska Regnskogen och det är inte mycket längs med vägen förutom grenar som skrapar ens ruta och ormar som snabbt passerar vägen.

Den här vägen som passerar Itacaré och slutar i storstaden Salvador (400 km norr ut) kallas för den Atlantiska Regnskogens Aorta. Och det är just det den är, tack vare vägen kan alla dessa små byar (som Itacaré tex) ha tillgång till matvaror och transport. Så var det inte innan.

Likt den Atlantiska Regnskogens Aorta, finns även den kända Trans-Amazonian Highway som korsar nästintill hela Amazonas med sina 4000 km!

Trans-Amazonian Highway är 4000 km lång!

 

Ibland tänker jag tillbaka på min uppkörning. Min handledare godkände inte mig för jag glömde titta över axeln vid en korsning. På den tiden grät jag men idag skrattar jag åt det, och önskar lite i smyg att han skulle komma hit och köra med mig någon dag. För här räcker det inte att titta över axeln, man måste titta 360 grader hela tiden!

Den magiska stranden Engenhoca

Min absoluta favorit strand i Itacaré (och världen!) är Engenhoca. För att ens komma till den här stranden får man vandra 30 minuter genom den Atlantiska Regnskogen. Vegetationen är så gles att det knappt kommer ljus genom vilket gör så att det känns som att du är inne i jungelns djupaste vrå. Och efter att man vandrat i det halv-mörka gröna ser man helt plötsligt ljus. Det är stranden Engenhoca som känns som en oas med dess klarblåa vatten och vita strand.

Den glesa vegetationen gör så att knappt någon sol tränger igenom.

 

Man går förbi ett vattenfall på vägen till stranden – perfekt för ett svalkande dopp!

 

Här kan man se hur djupt inne i djungeln stranden ligger!

 

Engehoca <3

Själva stranden i sig är lika magisk! En buktliknande vit strand med palmer och regnskog runtomkring. Här kan man antingen chillaxa i en hängmatta under en palm eller surfa. Jag älskar att surfa här för vågen är ”fetare” än på andra stränder och ”öppnas ofta i en lång vägg” (känns omöjligt att prata surf på svenska ju?!). En annan fördel är att det både finns havsvatten och sötvatten i form av en flod som mynnar ut här. Så man kan alltså välja mellan att bada i havet eller i sjön!

 

Här finns en liten restaurang där de serverar färsk grillad fisk (ibland får man vänta en stund tills de fångat något) eller en Tapioca (typ en Bahiansk macka som är gjord av cassava).

 

 

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.