Yoga på stranden

Startade mornongen med ett yogapass på stranden som ligger mitt emot oss. Den heter ”Concha” och betyder ”snäcka”. Ett väldigt passande namn då strande faktiskt liknar en snäcka – den är liten och mysig. Älskar att göra yoga på stranden. Yoga handlar ju om att man ska ”titta in” och stänga ute allt runt omkring. Men de gångerna jag öppnade ögonen under passet och tjuvkikade på det vackra landskapet runt omkring kände jag mig lugnare än någonsin.

Ujjayi andning heter den typiska yoga-andningen. Hemma i sverige brukade yogalärarna förklara att man ska andas som om man vill imma en spegel framför sig. Här säger dom att man ska imitera havets ljud. För precis så låter det här på stranden när vågorna brusar och andas man sedan med Ujjayi så känns det som om man blir en med havet.

För att få ut det mesta och det bästa ur Itacaré så måste man nog göra yoga på stranden och testa att surfa. För det är just detta som Itacaré är bäst på – att både lugna och förtrolla själen. Vi organiserar yoga-och-surf-retreats där man kommer och bor i våra beachbungalows, lär sig surfa (eller surfar själv ifall man redan kan), gör yoga tillsammans med soluppgången, dansar samba och dricker Caipirinha på kvällarna och njuter av den Brasilianska kulturen. Vi gör detta löpande och man kan kontakta oss via vår hemsida vid intresse.

Itacarezinho – 13 km av rå strand!

Itacarezinho heter den här stranden. Namnet betyder ”lilla Itacaré” och det är ett namn som avspeglar Itacaré väldigt bra: vit strand, turkost vatten, surf, sol och chill.

Det är första gången på 4 år som vi varit här. Första gången med Julian. Jag minns det som igår när jag och Ian var i Itacaré på semester och vandrade längs med den 13 km långa stranden och pratade om framtiden. Vi bodde i Malmö på den tiden men var inte lyckliga där. Vi längtade efter att få leva i värmen, nära havet och i en stad där livet var enklare. I en stad där Hawaianas var något man kunde ha på sig till både stranden, baren och jobbet. Men vi kunde inte riktigt på tummen ur baken och ta oss ur vår bekväma zon. Livet i Malmö var ju så etablerat med förstahandskontrakt, fast jobb, mångåriga mobilabonnemang och ingångna rutiner som kändes tråkiga men trygga.

Och så gick vi vecka efter vecka, år efter år och längate efter de 2 veckorna som ansågs vara sommar men som ändå alltid blev regniga. Ian var så desperat efter att få surfa att han brukade åka till Mölle när det var stormvarning nr 2 och minusgrader i vattnet – bara för att få åka på en eller två vågor. Det blir så lätt att man fastnar i en slentrian och inte riktigt vågar satsa på det man verkligen vill ha i livet. För visst har man som barn en vision av hur man ska leva ”när man blir stor” och sen strax innan man fyllt 30 så kan man undra när det egentligen räknas att man har blivit ”stor”? Så kändes det i alla fall för mig. Vi drömmer så mycket när vi är barn – varför slutar vi göra det när vi växer upp?

Så där var vi – jag och Ian – ensamna på en lång strand men en klocka som tickade så högt att det gjorde ont i magen. Dagen därpå skulle vi resa tillbaka till Sverige och jag kunde redan känna lukten av vår lilla lägenhet i kvarteret bakom Caroli.

Jag tänkte på allt detta idag när vi åkte till Itacarezinho igen och vi vandrade på samma strand fast med en liten pojke som höll oss båda i handen. Julian. Han blev sparken vi behövde för att äntligen göra det vi tyckte bäst om och förverkliga vår framtidsvision. Tack för det min älskade son.

Hur det hela började

Allt började med ett positivt graviditetstest. Stunden jag såg det lilla plusset på testet ändrades livet, framtidsvisionen och till viss del – jag. På kvinnodagen 2015 fick vi reda på att vi skulle få en liten bebis och med den nyheten kom många viktiga beslut som skulle tas. Hur ville vi att vårt barn skulle få växa upp? Just då var jag och min man Ian på semester i Itacaré i Brasilien men skulle snart tillbaka till Malmö där vi bodde. Jag minns att vi gick ner till stranden och började prata om vad som skulle komma härnäst. Jag la händerna på magen och kunde redan känna den enorma kärleken som innebar att vara mamma. Hur ville vi att lillen skulle växa upp? Var? Svaret var klockrent. Här! I Itacaré, nära stranden och naturen och i en liten by som är så djupt inne i den Atlantiska regnskogen att det känns som att tiden står still.

Men den visionen kändes väldigt långt bort. Hur skulle vi kunna föra över hela vårt liv till andra sidan jordklotet på bara 9 månader? Vart skulle vi ens bo? Eller jobba? Vi började med att kontakta en lokal arkitekt som hjälpte oss att rita det som skulle bli vårt hus och två strandbungalows som vi tänkt hyra ut. Vi fick med oss ritningen hem och så fort vi kom till Malmö så ramade jag in den och hängde den på väggen i sovrummet. Varje dag när vi vaknade tittade vi på ritningen och inbillade oss hur det skulle vara att bo där. Hur det skulle vara att vakna upp i det lilla huset på stranden, brygga en kopp kaffe och sen ta ett dopp i havet med vår bebis. Men än så länge var den verkligheten långt bort och många gånger tog jag ner tavlan för den gjorde oss bara ledsen.

Inget i livet kommer gratis och om man verkligen vill ha något så måste man vara målinriktad och aldrig ge upp. Det vet jag sedan tidigare.  ”If you can dream it, you can do it” var vårt måtto och magen som växte större varje dag blev vår största motivation att jobba hårdare än vad vi någonsin gjort. Den 19 november 2015 föddes vår son Julian och det var snöstorm i Malmö. Den värsta på flera årtionden. Visionen att kunna gå barfota utan strumpor och skor med Julian (som jag sjungit till honom när han var i magen) kändes avlägsnare än någonsin. I Brasilien hade vi endast hunnit bygga ett golv. Hur skulle detta gå? Men när Julian var 7 månader gammal så var äntligen huset klart och vi sålde allt vi ägde, stoppade Julian i bärselen, packade ner ett par tröjor i en resväska och köpte en enkelbiljett till Brasilien.

Den 4 juli 2016 satte vi äntligen fot på det som idag är Villa Estrela Beachbungalow’s B&B. Arkitekten gav oss nyckeln och både jag och Ian började gråta. Tårar av både glädje och utmattning på samma gång. Julian sov i bärselen och känslan av hans andetag mot mitt bröst gjorde att allt kändes ännu mer speciellt.

För allt var ju byggt för och på grund av – honom.

Följ oss även på instagram under namnet @villa_estrela

 

Bella Estrela
Ålder: 29 år
Från: Lund
Bor i: Itacaré, Brasilien
Är: Journalist, Hållbarhetsexpert, surfare, mamma
Bloggar om: Livet i Brasilien, hållbarhet och föräldrarskap
Bloggade tidigare om: Hållbarhet i vardagen läs här och Antarktis.