Dumt beslut av galoppen

Galoppen bryter sig alltså loss och lämnar Jägersro.

Det kan vara årets dummaste beslut inom skånsk idrott.

Jag kan visserligen ha en viss förståelse, med tanke på det infekterade bråket härom året då en del inom travet ville slänga ut galoppen från anläggningen.

Men det lugnade ner sig ganska fort, Travsällskapet tog sitt förnuft till fånga och samarbetet fortsatte.

Det borde ha stannat där. Men uppenbarligen rörde det upp så starka känslor att såret inte gick att läka. Någon annan förklaring till skilsmässan kan jag nämligen inte se.

Skånska Travsällskapet ska bygga en hypermodern ny anläggning på Husiefältet med gott om plats för både trav- och galopptävlingar. Och ridsport. Planen var – och är – att bygga ett Malmö Hästcenter, med plats för alla. Galoppsporten var inbjuden att flytta med. Med alla de samordningsvinster som finns vad gäller personal, varumärke (Namnet Jägersro är trots allt etablerat i hela kapplöpningsvärlden och hos allmänheten i regionen), möjligheten att locka publik korsvis mellan de olika hästsporterna och mycket annat. Ett ypperligt läge att lägga gammalt groll till sidan och stärka banden mellan hästsporterna, till förmån för alla.

Men den arbetsgrupp som bildades under den nämnda schismen mellan Travsällskapet och Fältrittklubben, för att undersöka möjligheten till etablering någon annanstans, fortsatte att jobba och har tydligen nått sitt mål nu. Bara, alltså, i Svedala kommun. Granne med golfbanan.

Här ska man bygga banor för träning och tävling, en läktaranläggning och gissningsvis en träningscamp med stallar. Det erbjöds nämligen inte på nya Jägersro som enbart kommer att fungera som en tävlingsanläggning. Det känns som en onödigt dyr historia för en smal sport som galoppen är i Sverige, särskilt med tanke på att det på några kilometers avstånd kommer att finnas en nybyggd hypermodern kapplöpningsanläggning. Pengarna kunde helt säkert ha använts bättre. Stallar kan man ha var som helst och med tanke på att svensk galopp i mångt och mycket lever på amatörerna, som håller till hemma på sina egna gårdar samtidigt som ett flertal tränare faktiskt har egna camper, så förstår jag inte varför man tvunget måste ha en stallbacke i anknytning till tävlingsbanan.

När galoppen riskerade att slängas ut från Jägersro skrev jag flera krönikor i ämnet och argumenterade starkt för ett fortsatt samarbete. Ett argument var att det behövs mer än ett ben att stå på för att framgångsrikt driva en arena. Det räcker inte med att hålla ett arrangemang i veckan i bästa fall, särskilt inte om man har låg publiktillströmning till att börja med.

Helst ska man kunna erbjuda något varje dag, göra arenan till en naturlig mötesplats med liv och puls. Jag talade mig varm för trav, galopp, ridsport och gärna ännu mer.

Av samma anledning tycker jag att det är ett felbeslut av galoppen att bryta sig loss. Det känns bara dumt att så liten sport ska bygga eget när det egentligen inte behövs. För vaddå? En publik på några hundra som bäst en gång i veckan? Man häpnar.

Det känns som om galoppsporten efter försäljningen av Täby Galopp och de pengar som strömmade in då fick en självbild som inte riktigt är hälsosam i ett långsiktigt perspektiv. Galopp är en fantastisk sport, men det är försvinnande få i det här landet som förstår det.

Pengarna hade gjort betydligt större nytta i insatser för marknadsföring och olika projekt i avseende att utveckla sporten och den bild som finns av den, att utveckla tävlingsarrangemangen och öka sin synlighet i media. Att stärka bredden, de oerhört viktiga amatörerna, rekrytera fler aktiva och lyfta profilerna i allmänhetens medvetande.

Men nej. Man ska bygga en ny anläggning i stället. Ännu en, efter storsatsningen på Bro Park.

Helt i onödan.

Det blir förmodligen en liten boost på kort sikt, för de aktiva, för att bygget får publicitet.

Men på längre sikt tror jag att en flytt från Jägersro snarare riskerar att göra galoppen ännu mindre och ännu mer anonym. Och den nya banan och anläggningen kommer såklart att dränera sporten på pengar. För jag kan i varje fall inte se hur man av egen kraft ska kunna få driften av en sprillans ny anläggning att gå ihop på några hundra åskådare i veckan och bara halva året. Det lär knappast bära sig.

Det är lika mycket att skjuta sig i foten som det var när man på vinst och förlust sa upp avtalet med Travsällskapet för några år sedan och satte sig själv i ett vanskligt läge.

En rockstjärnas farväl

Det är en tung dag för alla travfans, denna måndag. Åtminstone för oss som följt travet på Jägersro i flera decennier.

Johnny Takter har en gång för alla bestämt sig för att lägga körhandskarna på hyllan.

Det är minsann inte vilket farväl, som helst. Det är en rockstjärnas farväl till den stora scenen. Och vi har väl egentligen vant oss vid bilden av att en rockstjärna helst ska dö med stövlarna på, mitt i ett uppträdande, liksom. Inte sitta som en trött pensionär i en myssoffa och titta på ATG Live.

Fast ta det nu inte som ett gnäll på Johnny Takters beslut. Har han inte suget längre ska han förstås självklart göra något annat.

Men det är lite så det känns för oss som står vid sidan. Snopet, liksom.

Det där med rockstjärna, ja. Johnny var tveklöst svensk travsports första riktiga superstar när han slog igenom i mitten av det underbara åttiotalet. Inte den första världsstjärnan eller kanske ens den bästa kusken någonsin, det är inte det jag menar – utan den största artisten. Men sin personlighet, sin utstrålning, sitt punkiga sätt att aldrig svara rakt och direkt på frågor utan snarare närmast filosofiskt eller rent av obegripligt. Och sin moderna körstil, som blev stilbildande i Sverige.

När han vann Hugo Åbergs Memorial med speedkula Matiné var det hela åttiotalets stora höjdpunkt på Malmöbanan, till och med större än när Johnnys legendariske pappa Bo William vann Svenskt Travderby med förvandlingsnumret Micko Fripé .

Jag var där. Jag glömmer det aldrig.

På senare tid fick ”JT” även vinna Elitloppet med Stefan Melander-tränade Iceland. Det var han värd, inte minst efter att ha varit med i fem finaler (utan att vinna) med egentränade Nealy Lobell.

Johnny Takter var en naturbegåvning och i det närmaste en kreatör i sulkyn. Inte kusken som höll koll på alla sakliga fakta och råpluggade programmen och statistiken, utan mer killen som kände in hästen och fick ut dess inneboende kapacitet till fullo, vilket alltid ger bättre resultat i längden.

Han var en idol för många travfans. Ett affischnamn för Jägersrotravet.

Erik Adielsson följde i hans spår och blev en ny publikfavorit. En ny, yngre, version som aldrig gjorde någon hemlighet av att Johnny varit hans stora förebild. Självklart blev Erik, precis som Johnny, en travkusk som fick fansen att gå bananas och till och med stå i publikhavet iklädda kopior av hans kördress. Utan Johnny hade vi nog aldrig fått uppleva Adielsson-eran på banan.

Men Erik Adielsson lämnade Jägersro för Solvalla och växte väl dessutom lite ifrån den där rockstar-imagen.

Johnny växte nog aldrig riktigt ur den. På gott och ont.

Nu när han lägger av innebär det att Jägersro minst två av sina största tvåbenta stjärnor. Den tredje, Lutfi Kolgjini, har trappat ner allt mer de senaste åren och återväxten ser inte alltför upphetsande ut. Om nu inte en viss Adrian Kolgjini kan växa i kostymen efter sin farsa när han kommer tillbaka från sin långa avstängning.

Inget ont om Jocke Lövgren, Christoffer Eriksson, Conni Lugauer och de andra, de är skickliga och framgångsrika yrkesmän och gör oss skånska travfans stolta titt som tätt – men de har inte den karisma, den ”star quality” som Johnny Takter ägt i alla år.

”JT” är nog helt enkelt oersättlig.

Jag hoppas verkligen att Jägersroledningen passar på att göra något riktigt stort av avtackningen när Johnny kör sitt allra sista lopp i samband med Gentlemannadagen på torsdag.

Sedan förväntar vi oss en staty på innerplan när den nya anläggningen byggs på Husiefältet om några år.

Med rockstjärnefrissa och solglasögonen på. Och pisken sådär nonchalant under armen.

Framtiden är redan här

EM-silver, alltså.

Verkligen ingenting att gråta över.

Även om jag självklart förstår att en idrottsman som precis förlorat en EM-final efter att ha haft ledningen halvvägs knappast tjoar av glädje. En vinnarskalle tar tid att kyla ner.

Men ändå.

Det här svenska framtidslaget hade precis allt emot sig. Två tunga målproducenter borta lagom till de viktigaste matcherna; Albin Lagergren och Simon Jeppsson (som visserligen spelade men knappast var till sin fördel efter sin feber och halsinfektion), Johan Jakobsson också ute ur räkningen, Andreas Nilsson inte disponibel alls under EM på grund av tillökning i familjen.

Vi ska dessutom komma ihåg att det här unga framtidsbygget hade alla marginaler på sin sida på vägen genom EM. Rätt resultat i andra lags matcher gav blågult fyra poäng med sig från det första gruppspelet.

Utan de fyra poängen i bagaget hade det inte blivit någon semifinal. Och den tog sig Kristjan Andréssens trupp ändå bara till med ett nödrop, ett enda måls marginal. . .

Det var en nästan overkligt att laget tog sig till semifinal.

Därför var det en grym bragd att vinna semifinalen mot Danmark, en match som nästan ingen trodde att Sverige skulle överleva.

Det var med tanke på förutsättningarna även snudd på bragdartat att leda med 14-12 i halvtid i EM-finalen.

Till slut räckte det inte. Spanien var bättre, mer rutinerat och med fler vapen i sin arsenal.

Det var helt enkelt Spaniens mästerskap det här, spanjorernas tur att fira ett guld.

Men det är i Sverige framtiden finns.

Att det här laget redan har fått spela avgörande medaljmatcher i ett mästerskap är snudd på surrealistiskt och samtidigt en mycket bra erfarenhet. Tänk när spelare som Jeppsson, Lukas Nilsson, Tollbring med flera fått lite mer kött på benen och kan prestera mer stabilt genom en hel turnering.

Tänk när Kristjan Andrésson kan ha tillgång till alla sina bästa spelare när det verkligen gäller.

Ljubomir Vranjes, en av Sveriges handbollslegender, sa efteråt att det här är ett jättesteg för svensk handboll.

Det finns absolut ingen anledning att säga emot.

Samtidigt har de här spelarna alltså redan ett EM-silver, en mästerskapsmedalj. Det är faktiskt riktigt förbaskat stort i sig själv. Särskilt med tanke på omständigheterna.

Vi tar med oss de fantastiska och mycket minnesvärda kamperna mot Kroatien och Danmark. Vi tar med oss medaljen och faktumet att Ystadspågen Jim Gottfridsson fick priset till hela turneringens mest värdefulla spelare.

Och vi njuter förstås av det här.

Precis som spelarna kommer att göra när de bara fått smälta finalförlusten ett tag.

———

Det finns en gammal myt som säger att den häst som spurtar bäst i preparéloppet Prix de Belgique så gott som alltid vinner Prix d’Amerique. Världens mest prestigefulla travlopp.

Lite därför, men även av andra anledningar, sa jag till alla som ville lyssna att svenska Readly Express skulle vinna söndagens fältslag på den berömda kolstybben i Paris.

Det är inte varje dag man tippar rätt, så den här söndagkvällen har jag nog varit ganska odrägligt kaxig.

Men kul var det. En svensk seger igen alltså. Franske kejsaren Bold Eagle detroniserad till slut och Björn Goop kung av Vincennes.

Det måste ha varit helt underbart att vara svensk i Paris den här kvällen.

Jag har varit på plats så många gånger att jag vet precis hur det känns och är djupt avundsjuk på alla som var där.

Det måste vara fantastiskt skönt att vara Björn Goop också. Och Timo Nurmos, som tränar världens just nu bästa travhäst.

Men jag kunde trösta mig lite med den nya franska gratisappen Epiqe Tracking, som gav mig möjligheten att följa loppet live i telefonen. Och inte nog med det, jag kunde växla mellan att se en översiktsbild av loppet och att följa loppet på samma sätt som Björn Goop såg det, nästan som att sitta själv i sulkyn bakom Readly Express.

Okej, hästarna var animerade – men ändå. Tricket att sätta gps-sändare på alla hästar, göra en riktigt snygg grafik av det och bjuda folk på denna möjlighet måste bara applåderas.

Framtiden är onekligen här även inom travet.

Man undrar bara när vi ska vakna i Sverige?

I jämförelse är de fula fyrkanterna man kan följa  i TV4-sändningarna tack vare det uppskrutna ”positioneringsystemet” rena rama stenåldern!

Kom in i matchen nu, ATG! Det är 2018!

Bravo Jägersro! Äntligen!

Jägersro tar steget in i framtiden och bygger en helt nya arena.

Vi har skrivit om det här.

Kollega Ola Axelsson har i morgondagens Skånskan även en krönika i ämnet.

Men som Jägersrobesökare sedan 1983 och travreporter på Skånskan i många år (med start som inhoppare för signaturen Nebo redan 1989) kan jag förstås inte låta bli att kommentera nyheten själv.

Kortfattat: Bravo, Jägersro! Äntligen!

Det här är onekligen en fjäder i hatten för såväl nuvarande ordföranden i Skånska Travsällskapet Kerstin Peterson-Brodda och hennes styrelse som för visionären och travtränaren Lutfi Kolgjini som tjatat länge om en 1400-metersbana som nästa steg i travsportens utveckling.

Redan när jag själv började träna (galopp)hästar på amatörnivå på 1990-talet så började jag känna att Jägersro var en otidsenlig och trist anläggning. För mycket asfalt/cement, för lite närhet till hästarna, för stora ytor och för lite aktivitet och publik för de stora ytorna.

Jag började tidigt tjata i mina spalter om att Jägersro behövde mer aktivitet, mer liv och rörelse, inte minst på publikplats. I slutet av 90-talet fick min då fyraårige son klippa bandet till Jägersros första lekplats som ett resultat av tjatet om att anläggningen behövde anpassas bättre till besökande familjer. Efter det började jag även efterlysa fler evenemang.

När debatten om galoppens vara eller inte vara på Jägersro rasade som värst för ett antal år sedan gick jag ut hårt och sågade styrelsen för Travsällskapet för att man avsåg att slänga ut en av de få aktiviteter som redan fanns på anläggningen. Det var fel väg att gå på 2000-talet när trenden utvecklats till att fylla alla arenor med så mycket aktivitet som möjligt. Inte bara för att  maximera intäkterna utan även för att etablera arenan som en viktig mötesplats i lokalsamhället. Det blev en del hårda ord där.

Därför är det inte mer än rätt att jag nu hyllar de krafter som nu bestämt sig för att modernisera den anläggning som jag och många med mig har ett starkt band till.

Det handlar förstås inte bara om att man nu är först i svensk travsport om att anlägga en 1400-metersbana som i stället för de klassiska ovalerna är betydligt skonsammare för våra tävlingshästar och som på kuppen kommer att göra loppen betydligt mer spännande att se – förutsatt att man kompletterar med tekniska hjälpmedel som låter publiken följa all action längst vägen, även längst bort och vid dimmiga förhållanden.

Det handlar heller inte bara om att det blir mer modernt och gemytligt för publiken med en tätare atmosfär och en större närhet till sporten.

Det jag gillar kanske allra mest är konceptet ”multisportarena” som nu lanserats.

För det är klart att en levande evenemangsarena ska kunna bjuda på lite av varje och helst varje dag! Det ska alltid hända någonting spännande på Jägersro, aldrig stå tomt och öde.

Kanske är det rentav dags för Travsällskapet att tillsätta en fristående ledningsgrupp för Jägersro Arena, skild från sällskapets renodlade travfokus, för att optimera bruket av anläggningen och tillvarata alla möjliga samordningsvinster.

Jag har alltid uppskattat visionärer och nyskapare. Det var bra länge sedan den senaste inom hästsporten i Malmö, Hugo Åberg, levde och verkade. Under tiden har mycket nytt hänt i Malmö  inom sportens värld bland annat Percy Nilssons storsatsning på Malmö Arena och Malmö FF-satsningen på Swedbank Stadion. Det var onekligen hög tid för en ny kraftsamling även på hästsidan.

Nu är det steget taget och i framtiden kommer Kerstin Peterson-Brodda och hennes styrelse att ha sin givna plats i historieböckerna.

Det applåderades inom sällskapet när beslutet klubbades. Jag adderar en extra personlig applåd även här.

Fantastisk silverkväll i Göteborg

Så det blev inte EM-guld.

Men vem bryr sig egentligen? I det här sammanhanget är silver i lag en enorm framgång, ett fantastiskt resultat. Guld hade varit nästan overkligt. Silver är faktiskt snudd på bragdartat.

Jag har nog alltid varit en ridsportsfantast. Sedan barnsben. I övre tonåren blev intresset ännu större när jag träffade en tjej som själv var aktiv inom grenen och jag minns tydligt kvällar framför tv:n när man satt och hoppades att en svensk –  på den tiden oftast Peter Eriksson – skulle ta sig runt felfritt i en världscuptävling. Vi pratar tidigt 1990-tal och det hände inte inte särskilt ofta. Eller – det hände nästan aldrig.

Medaljer på mästerskap var en total utopi.

Nu har vi en vecka bakom oss med svenskt lagbrons i EM i fälttävlan, svenskt lagbrons i EM i dressyr och nu alltså EM-silver för hoppningens landslag. Vilken sagolik utveckling! Klart att man njuter!

Henrik Stenson, golftstjärnan, kallas ofta för Iceman. Men jag vet inte, jag skulle säga att Peder Fedricsons iskyla ligger bra mycket närmare den absoluta nollpunkten. −273,15 °C  för er som inte har koll. Vilken fantastisk idrottsman han är. När han red in på banan visste han att ett enda litet nedslag skulle innebära att medaljerna var borta med vinden. Men han levererade som vanligt numera på sin sensationellt duktiga All In.

Han räddade landslaget. Med sin nollrunda höll han sig kvar i ledningen individuellt och fixade silvret till ett lag som darrat rejält den här avgörande laghoppningskvällen. Malin Baryard-Johnsson (floppade totalt med en Cue Channa ur balans) och Douglas Lindelöw (inte marginalerna på sin sida) hade inte lyckats följa upp Henrik von Eckermans fina runda. Så allt hopp stod till Peder Fredricson. Snacka om tung press på de axlarna. Men det tycktes inte bekymra honom ens lite.

Själv såg han inte ut att vara särskilt berörd. Medan lagkamraterna nästan skämdes vid intervjupodiet klev han bara fram och sa att han ju visste förutsättningarna så det var bara att rida in och fokusera. Som om det var den smalaste sak i världen. Piece of cake, liksom.

Snacka om vinnarskalle.

Och guldchansen har han ju kvar, individuellt. Det måste vara tufft för konkurrenterna att veta att det är han som går sist ut. Iceman. Som inte har petat ner ett enda mästerskapshinder sedan OS i Rio drog i gång förra sommaren. . .

Det är väl sju rundor på banan om jag räknat rätt.

Otroligt.

Kul också att se intervjun med världsstjärnan Rolf-Göran Bengtsson inför avgörandet. Med en skadad häst kunde han inte vara med den här gången. Men dessutom sa han extremt ödmjukt att han förmodligen ändå inte skulle ha platsat i det här skickliga svenska laget.

Det säger enormt mycket, både om RGB och om svensk hoppning just nu.

Med största säkerhet skulle han ha platsat. Men det spelar ingen roll i dag. Det som däremot spelar roll är att vi vet att bredden på toppen är ruskigt bra numera och det är nästan så att man får nypa sig i armen för att förstå att det är på riktigt.

Och ni som inte unnade Peder Fredricson Jerringpriset i vintras? Ni kan knipa igen. Och skämmas.

———-

Apropå hästar: travets Åby Stora Pris görs om till ett långdistanslopp, över 3140 meter, och hela travsverige gör vågen. Även jag.

Men jag undrar varför det tog så lång tid?

Jag tror det var typ tio år sedan som jag började skriva krönikor om att loppet borde göras om till lång distans, dels för att vi hade alldeles för få sådana lopp för högsta eliten, dels för att det skulle passa utmärkt som en första förövning inför det franska vintermeetinget och därmed förmodligen locka riktigt bra hästar från hela Europa. Och en bra test för svenska Prix d’Amerique-aspiranter.

Men in i det sista envisades Åbytravet med sitt tämligen hjärndöda koncept med två och oftast rentav tre heat över medeldistans.

Uppvaknandet tog tid. Men bättre sent än aldrig.

Travderbyt om drygt en vecka? Det går till en skånsk tränare.

Om inte Lutfi Kolgjinis Rajesh Face vinner så är livet bra orättvist. Vilken superstjärna den hästen är, apropå framtida svenskhopp i de franska storloppen.

Det gäller att vara på plats på Jägersro och se uppvisningen.

Elitflopp och handbollsguld

Många tror att det där med att köra travlopp är ju ingen sport. Hästen gör jobbet och kusken åker bara med.

Inget kunde vara mer fel.

Det såg vi om inte annat ett par lysande bevis på i Elitloppet 2017.

Största syndaren: Franck Nivard. Den uppskrutne fransmannen som skulle vara så bra.

På Solvalla måste han ha fått totalt hjärnsläpp.

Visst var det kul för publiken att Bold Eagle, världens bästa häst de senaste åren, sprintade runt huvudstadsovalen på 1,08,4 – den snabbaste tid som någonsin noterats på en svensk travbana – och vann sitt försök överlägset. Snacka om underhållning.

Men Nivard hade glömt en viktig detalj. Det skulle köras ett finalheat också. Och då hade Bold Eagle, som vad jag vet aldrig gått två heat samma dag förut, inte hunnit återhämta sig.

Den prestation hästen gjorde i försöket hade han behövt göra om för att vinna finalen. Men då fanns ingen kräm kvar. Den hade Franck Nivard förbrukat, helt i onödan.

Björn Goop tackade för hjälpen och ledde hela vägen med gamle sluggern Timoko som alla glömt bort. Det skulle ju inte gå att slå Bold Eagle.

Det skulle förstås inte ha gått utan Franck Nivards floppstyrning i försöket. Huvudet under armen, helt befriad från taktisk fingertoppskänsla.

När jag jobbade på Skånesport under en period förra året så hade vi ett ord för att betygsätta sådana insatser: Ålahueklass.

Betydligt mer förvånande var att den som anses vara det här landets bästa kusk, Örjan Kihlström, gjorde en liknande felbedömning. Han svarade ut Bold Eagle med sin styrning Delicious US. Om han hade släppt till fransosen så hade han sedan bara kunnat lifta med i vinnarhålet till en trolig finalplats. Nu blev Delicious US mosad av Bold Eagle och missade finalen i stället.

Timokos seger? Den var förstås både rättvis och ganska kul. Och den bevisade väl en gång för alla att det krävs ett bra ekipage för att vinna. Det behövs toppinsatser av både kusk och häst.

———————

Om du har följt den här bloggen så förstår du att jag inte är särskilt förvånad över att H65 Höör sopade hem SM-guldet i handboll på damsidan i den fantastiskt underhållande finalen i Malmö Arena i lördags.

Eller… det hade nog räckt att se lagets matcher mot Lugi i semifinalerna för att förstå att chansen fanns.

Därför var det extra kul att 08-baserade experter basunerade ut rubrikord som jätteskräll, mirakel, chock och dylikt.

Ja, det var en fantastiskt bra prestation av H65 och det var definitivt en underdog som besegrade en ganska naturlig favorit.

Men.

Nej, det var ingen jätteskräll och knappast något mirakel.

H65 är i sina bästa stunder precis så här bra. Och Sävehof hade faktiskt visat sig vara ett mänskligt lag flera gånger under den gångna säsongen. Med förluster mot Skuru och Lugi. Med oavgjort resultat borta mot just H65,

Efter att H65 vunnit semifinalserien frågade jag Lugitränaren Dragan Brljevic om han trodde att H65 skulle ha någon chans i finalen. Brljevic tvekade inte ens en halv sekund innan han sa: Ja, absolut.

Så inte ens i handbollens egna led sågs det som ett ”mirakel”.

Men det är klart. Stora ord säljer väl fler tidningar. . .

Jag är imponerad av H65 Höörs resa de senaste åren. En resa som nu kulminerat i både en Europatitel och ett SM-guld.

Det är, förstås, ett resultat av ett konsekvent och smart lagbygge, med rätt värvningar både på spelar- och ledarsidan.

Den allra bästa värvningen? Den gjorde H65 när klubben lyckades få tränaren Ola Månssons namn på ett kontrakt.

Månsson är inte bara smart, slug, taktisk och extremt engagerad i sitt jobb. Han är dessutom en sällsynt vinnarskalle och han är ruskigt bra på att överföra den egenskapen till sina spelare. Hans lag har alltid kämpat ända in i kaklet och visat en enorm moral.

Han fick H43 att nå klubbens största framgång någonsin (SM-semifinal) när han var tränare där. Han tog Eslövs IK (laget har gått under flera olika namn, bland annat Team Skåne, Team EIK o s v) till två SM-guld, han var assisterande när IFK Kristianstad tog ett av sina SM-guld och nu har han ett guld även med H65 Höör.

Jag väntar fortfarande på att han ska få sitt riktiga erkännande i handbollsfamiljen. Gärna en förbundskaptenspost för ett A-landslag. Dam eller herr spelar ingen roll.

Stort grattis till alla i och kring H65 Höör.

Och för Lugi var det väl trots allt en liten tröst i efterskott att laget de förlorade mot faktiskt gick och vann guldet.

Jag tycker fortfarande att det var synd att lagen möttes i semifinalen. Tänk om vi fått både Lugi och H65 i finalen i stället.

Det får väl bli nästa år då.

Nuncio rentav värre än Zlatan

Att folk snackar hemma i TV-soffan är en sak. Men experter i media som spekulerar fritt utan några som helst belägg för sina åsikter, kanske rentav bara för att få uppmärksamhet (och klick), stör mig extremt mycket.

Med Zlatan var det i varje fall ganska uppenbart att han drabbats av en skada, även om spekulationerna om att karriären skulle vara över redan när han gick av planen fick mig att må illa.

Snacket om Nuncio, vår svenska travkejsare, i vissa medier, är just nu ännu värre. Det finns nämligen absolut ingenting som ens antyder att han skulle vara skadad eller ha ont någonstans.

Javisst, han galopperade bort sig för första gången någonsin i Olympiatravet. So what? Vad säger det? Absolut ingenting!

De flesta med minsta inblick i travets värld vet att om det är något som Stefan Melander har koll på så är det detaljerna. Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att han skulle plocka ut sin bästa häst i ett bara halvstort lopp om han trodde att något kunde vara fel? Är det verkligen någon som tror att en av våra mest respekterade kuskar, Örjan Kihlström, skulle mörka efter loppet om han kände att något var fel?

Så här sa Kihlström, enligt Travronden.se:  ”Jag tror inte att man ska förstora upp det här för mycket, jag tror inte att det blir någon följetong med galopper precis.”

Men förstora upp det var precis vad Micke Nybrink gjorde i sin spalt i Sportbladet. Kanske är karriären över, kanske blir det inget kejsarslag mot Bold Eagle i Elitloppet. Bla, bla och ännu mer bla.

….och dessutom en uppmaning till Melander att låta en veterinär titta på hästen. Herregud, tror snubben verkligen att en sådan superstjärna inte är noga genomgången och kollad med regelbundenhet? Eller är han ute efter att misskreditera Melander?

Jag vet inte, jag tänker inte spekulera.

Ibland blir man bara så trött.

Jag gillar egentligen Nybrinks sätt att sticka ut hakan och ta smällarna utan att blinka. Men det här blev bara fel.

Om det blir något drömmöte i Elitloppet mellan Nuncio och Bold Eagle återstår att se, det är så mycket som kan hända innan dess. Och någon gång ska ju Nuncios karriär ta slut. Men att ta galoppen i Olympiatravet som underlag för en sådan slutsats är bara dumt.

—-

Lugitjejerna satte H65 på plats direkt i den första SM-semifinalen. Jag såg inte matchen, men jag har haft höga tankar om Dragan Brljevic lagbygge hela den här säsongen och är inte främmande för att laget kan ha en chans att välta Sävehof i SM-finalen i år.

Men om det är någon som ropar att det här är klart redan efter lördagens första drabbning mellan de skånska lagen, så vill jag bara påminna om hur det gick för Lugis herrlag. Just det 2-0 blev till 2-3.

Ola Månsson, H65:s tränare, har en hel flock rävar bakom öronen. Och hans lag kan bättre. Jag ser inte en kvittering i matchserien som särskilt osannolik i nästa match i Höör.

Då gäller det emellertid att inte spelarnas fokus störs av den stundande Challenge Cup-finalen ute i Europa mitt i SM-slutspelet. Det är säkert inte helt lätt.

Det är hur som helst bra drag kring skånsk handboll just nu. Och det ska bli kul att följa den fortsätta kraftmätningen mellan Månssons och Brljevic trupper.

——-

HV71 tog hem hockeyguldet i förlängningen i en sjunde och avgörande SM-final. Snacka om dramatik ända in i kaklet. Än en gång: Det är så här hockey ska vara! Ge oss fler matcher som verkligen betyder något och färre transportsträckor och plågsamma ”back-to-back”-manglingar i SHL.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×