Svensk fotboll går på defensiven

På något sätt känns det logiskt.

En säsong när (herr)landslaget lyckades bättre än på länge i ett mästerskap med en spelmodell som var den mest defensiva på länge.

En säsong när extremdefensiva AIK tog hem SM-guldet på herrsidan.

Då var det nog nästan givet att två försvarsspelare skulle få de finaste priserna på Fotbollsgalan.

Svensk fotboll, åtminstone på herrsidan, går uppenbarligen på defensiven för närvarande. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir högsta mode även på damsidan att bygga framgången bakifrån att döma av årets gala vars jurybeslut som i mångt och mycket styrs av förbundet.

Nej, jag lägger ingen värdering i det. Det är bara en trendspaning.

Efter alla år med fokus på anfallsspel, på spelare som Zlatan och Lotta Schelin, så är det kanske inte så konstigt att vinden vänder. Och det är väl rimligt och till och med nödvändigt att försvarsspelare får chansen att träda fram i rampljuset.

Sedan tror jag personligen inte att parkerade bussar i straffområdet är svensk fotbolls framtid, vilket inte minst Malmö FF visat med sina framgångar i Europa, men det är en helt annan sak.

Diamantbollen till Nilla Fischer går inte att säga något om egentligen, en värdig vinnare baserat på årets prestationer och hon stod dessutom lite på tur, vilket kan ses som ett extra plus i kanten.

Däremot begriper jag inte valet av Victor Nilsson Lindelöf när det gäller Guldbollen.

Visst har han gjort en stark resa under året, från ifrågasatt till mer eller mindre ordinarie i Man United och visst var han grymt bra under VM. Men vi får inte glömma bort att han också haft en lång period med mycket tuff och emellanåt befogad kritik för sitt spel i klubblaget och i landslaget har han stått i skuggan av Andreas Granqvist hela tiden.

Herregud, han blev ju inte ens vald till ”årets back”. Det priset fick Granqvist.

Jag har precis snabbläst Simon Banks krönika i Sportbladet. Där är det väl meningen att han ska motivera varför just Nilsson Lindelöf fick priset. Men jag var mer förvirrad efter att ha läst krönikan än jag var innan. Det var mycket snack om Nilsson Lindelöfs fantastiska karriär fram tills han kom till United och hur han kämpat mot kritikerna – och så var det lite snack om att priset gick till ”framtiden”.

Själv hade jag uppfattningen att Guldbollen skulle föräras den som varit bäst i Sverige under året. Inte den som kan bli det i framtiden, eller den som tidigare år gjort fantastiska prestationer. Inte den som utvecklats mest heller. Utan den bäste. Punkt.

Och Victor Nilsson Lindelöf var inte ens bäst i Sverige på sin position under 2018. Det var Andreas Granqvist.

Det känns som om juryn satt krokben för sig själv i försöken att hitta en bra vinnare i år och det är ingen positiv känsla.

Annars då?

Några tankar bara:

Nilla Fischers brandtal satt fint. ”We have no more fucks to give” sa hon apropå den långsamma utvecklingen för damfotbollen på jämställdhetsfronten. Mitt i plytet på makthavare och mobbande tonårsgrabbar med låg självkänsla. Det var dessutom inte bara ett iskallt politiskt statement utan det låg mycket känslor och egna erfarenheter bakom, det märktes tydligt. Galans starkaste inslag.

Zlatan gav galan ”star quality” och det han sa lite på skoj inför galan, att han måste vara med för att folk ska titta, är nog väldigt nära sanningen. Han var dessutom roligast, med sin kommentar om att 13 är en oturssiffra så han behöver en 14:e utmärkelse i kategorin årets forward. Han var smartast, med greppet att genast vända uppmärksamheten tillbaka till Grunden Bois (mottagare av utmärkelsen ”Nr 10”) när programledaren helt okänsligt började yra om ett MLS-pris som Zlatan fått mitt i alltihop. Han var korrekt, när han hyllade Kurre Hamrin samtidigt som han diplomatiskt viftade bort snacket om en återkomst till Milan.

Inslagen med Henrik Schyfferts spexande med grundlurade landslagsspelare var faktiskt bättre än de tio senaste galornas humorinslag tillsammans.

Fotbollskanalens sätt att uppmärksamma Lotta Schelin med sitt hederspris var klockrent, även om Olof Lundh uppenbarligen inte kände sig helt bekväm på scenen.

Däremot kan man ju lite försiktigt undra om galajuryn hade briefats om temat ”Alla är olika – olika är bra”. Med tanke på att alla priserna gick till svennebananer på både herr och damsidan. Ingen tillstymmelse till mångfaldstanke där, inte. Om viljan funnits hade det utan att någon gått i taket gått att välja både Kosovare Asllani och Jelena Čanković (som varnominerade) istället för Caroline Seger i kategorin ”Årets mittfältare” på damsidan. Till exempel.

De olika priserna utöver Guld- och Diamantbollarna känns det i övrigt inte särskilt meningsfullt att recensera. Hyfsat okontroversiella val hela vägen. Möjligen med undantag för Viktor Claesson i stället för Emil Forsberg som årets mittfältare på herrsidan. Det framstår som allt mer troligt att det kanske trots allt existerar en ”beef” mellan Janne Andersson och Emil Forsberg, vilket det ju länge ryktats om.

Det totala intrycket av Fotbollsgalan 2018?

Kanske den sömnigaste på riktigt länge, trots Schyffert.

Tur att Zlatan var där.

En sömnig start på VM-festen

Äntligen är PR-spektaklet över, låt oss hoppas att VM kan börja på riktigt nu.

Handen på hjärtat, premiären var ingenting som kommer att gå till historien. Varken invigningen eller fotbollsmatchen.

Mest kändes det som ett välregisserat skyltfönster för Vladimir Putin. Först fick han, som personligen anklagats för att ligga bakom statsstödd dopning i megaformat, prata om fair play och om att respektera varandras värderingar, vilket kändes lagom unket och malplacerat. Sedan fick han sittande bredvid saudiska prinsen Mohammed Bin Salman och Fifas president Gianni Infantino, bli inzoomad hur många gånger som helst under matchens 94 minuter, jublandes över sitt ryska landslag som efter att ha blivit utskällt och kritiserat på hemmaplan det senaste halvåret fick inviga VM genom att besegra ett av mästerskapets förmodligen sämsta landslag med 5-0. Hedern återupprättad, liksom.

Jag kanske är lite överdrivet cynisk, men välregisserat är det ord som känns mest passande i sammanhanget.

Särskilt välregisserad var dock inte själva invigningen. Jag menar… Robbie Williams?? Jodå, han kan fortfarande få igång en publik. Men inte kändes det särskilt kreativt, spännande eller ens… ryskt. Varför inte någon inhemsk artist eller ett framförande som åtminstone hade någon form av koppling till den ryska musiktraditionen?

Genusmässigt var det inte heller särskilt 2018 med starka herrar som bar flaggorna och damer i färgsprakande kreationer som vackert representerade de olika länderna. Gääääsp, liksom. Och var tog den officiella VM-låten vägen? Varför framfördes den inte? Backade Will Smith ur, eller blev han inte inbjuden?

Det enda som överraskade lite var när Robbie Williams räckte långfinger åt kameran. Men det var knappast politiskt eller kontroversiellt och varken riktat mot värdlandet eller mot det fortfarande maktfullkomliga och hårt kritiserade Fifa. Inget sånt. Det var om jag förstått det rätt bara en personlig markering, för att han kritiserats för att typ sälja sin själ genom att spela för en diktator (så hade någon uttryckt sig på twitter). Så Williams sjöng ”I did it for free” och räckte finger. Lite uppseendeväckande, men knappast någon kioskvältare för världens mediehus.

Själva matchen då?

En riktigt medioker historia, både tempomässigt och sett till spelkvalitet. Visst, Ryssland gjorde några snygga mål. Men Saudiarabiens försvars- och målvaktsspel var riktigt dåligt och det förtog faktiskt nöjet av åtminstone tre av målen, som inte borde ha kunnat resultera på den här nivån. Vid ett av dem var framspelet så dåligt och felriktat att bollen faktiskt hamnade närmast en saudisk back i stället för avsedd rysk spelare. Ändå lyckades försvarsspelaren inte få bort bollen. Vid ett annat av målen var två (!) försvarsspelare framme i rätt tid för att rensa bort eller bryta men ingen av dem träffade varken boll eller spelare.

De som hejar på Ryssland och inte förstår fotboll hade säkert roligt. 5-0 viftar man ju inte bort bara sådär. Men låt mig säga så här: Det ryska laget kommer att behöva spela betydligt bättre för att nå långt i detta VM än vad det behövde göra i den här matchen. Det vore förstås kul för mästerskapet. Men den här matchen drar vi inga växlar på. Alls. Okej?

Nåja. Nu är det över och låt oss hoppas att det bara kan bli bättre.

I den svenska bubblan läste jag i Sportbladet att landslagsledningen – eller åtminstone säkerhetschefen (?) Lasse Richt nästan fått en stroke av att Filip Helander, utan att informera vederbörande, låtit sig intervjuas i Patrick Ekwalls podd i sitt hotellrum. Spelarna ska ju bara vara tillgängliga för media när fotbollsförbundet anser det vara okej. Vid särskilda tillfällen. Och herregud, media brukar ju ”respektera” att spelarna bara är tillgängliga vid dessa särskilda tillfällen.

Man häpnar. Eller nej, suckar och stönar är mer rätt. Särskilt överraskad blir man ju inte längre. Samtidigt med detta satt jag faktiskt och diskuterade det stängda och styrda landslaget i en tråd på Facebook. Hur tråkigt det har blivit med fotboll på den här nivån, där allt är så uppstyrt, hur märkligt det är att journalister accepterar att bli invallade i fållor och rapportera exakt samma intetsägande svar hem till sina läsare. Fotbollen som blivit en så stor underhållningsindustri och som samtidigt låser in sig allt mer och bjuder på allt mindre. En märklig paradox.

Det är inte utan att man saknar Zlatan. Runt honom hände(r) det ju alltid någonting oväntat. Både på och utanför fotbollsplanen.

Fast hur pass mycket han saknas på själva planen lär jag få återkomma till. Än så länge vet vi bara att landslagsledningen (och de välregisserade spelare som blivit intervjuade i frågan) inte är ett dugg oroliga över måltorkan det senaste halvåret. Det kommer att bli ett helt annat fokus när det blir allvar.

Låt oss hålla tummarna för det!

Zlatan har redan erövrat USA

Han behövde inte mer än dryga 20 minuter för att erövra USA.

För att visa att han är den starkast lysande stjärnan i Galaxen.

För att täppa till käften på alla tvivlare och avundsjuka gnällspikar.

För att övertrumfa de allra vassaste regissörerna i självaste Hollywood.

Lejonet skrev sin egen saga. Med ett lyckligt slut.

Han behövde bara en visa upp en bråkdel av sin magiska repertoar. Ett one-touch-avslut med lite skruv från 40 meter skämtar man banne mig inte bort i någon endaste liga i hela världen. Inte ens på VM-nivå.

Det fantastiska målet som betydde 3-3 mellan LA Galaxy och LA FC var så väldigt typiskt zlatanskt. Ett överraskande världsklassavslut i matchens slutskede.

Han har gjort det förr och han gjorde det igen. Ställde alla – precis alla – schack matt med sin fantastiska fotbollsmagi.

Dessutom gjorde han, förstås, även ett segermål. 4-3. Självklart när klockan precis passerat 90 minuter. Som så många gånger förr.

Men det var inte bara Zlatans mål som gjorde sagan fulländad, det var också det faktum att hans LA Galaxy låg under med 0-3. Ja just det: 0-3. Och vann med 4-3.

Med lite bakgrundsscener, mellansnack och efterhandsshow kan de säkert göra en blockbusterfilm av det här Los Angeles-derbyt, som lite fånigt döpts till ”El traffico”, på en eftermiddag och sälja ut alla biosalonger i USA.

Mannen som skulle vara slut, för gammal, passé, landade på LAX i går, tränade lite trots tung jetlag och fick bara spela 20 minuter.

Men det räckte ju med råge.

Zlatan kommer självklart att fortsätta att erövra den amerikanska kontinenten. Särskilt om alla lag håller den nivå vi fick en skymt av i detta Los Angeles-derby. Det var kort sagt inte särskilt upphetsande rent fotbollsmässigt. Särskilt inte när det gäller försvarsspelet. I den första halvleken läckte ett darrigt och nervöst Galaxy som ett gammalt durkslag. I den andra halvleken, när LA FC bara skulle säkra hem sina 3-0 var de inte ens nära att hålla motståndarna borta från målchanser. Till och med Snogeröds IF skulle ha presterat bättre genom att parkera ”bussen” i straffområdet.

Jag är inte någon expert på MLS, har bara sett några få matcher inklusive de som Malmö FF spelat på sina försäsongsläger. Men försvarsmässigt tycks ligan ha väldigt lång väg kvar att vandra.

Det borde passa Zlatan alldeles utmärkt. Som att släppa in ett vilt lejon helt obevakat i Skånes djurpark, typ.

Det förtar dock inte hans prestation. Det där målet från 40 meter hade både FC Barcelona och Bayern München haft svårt att försvara sig mot. Precis som sluggernicken som gav LA Galaxy segern.

Och då spelade han alltså sin första match på vad som känns som evigheter med en USA-resa i kroppen.

Zlatan kommer att bli störst i MLS. Han kommer att erövra USA, precis som han sagt.

Och om han bara vill själv så kommer han att spela VM för Sverige.

Det är inte lönt att säga emot.

Så är det bara.

Och ja, jag är avundsjuk på kollega Bruno Pokas, Skånskans man i Los Angeles, som fick bevittna när historia skrevs på plats och skriva storyn om när Zlatan blev z – LA – tan.

Vi lärde oss inget av Zlatan

Man skulle kunna tro att vi borde ha lärt oss något av Zlatan.

Att det måste vara möjligt för ett landslag att ha plats för en stjärna. Eller flera.

Att det faktiskt kan vara en bra sak.

Att alla inte alltid måste underordna sig kollektivet bara för sakens skull.

Att den där förbannade Jante inte alls behöver finnas med i truppen.

Men nej.

Den senaste veckan har vi sett två bevis på motsatsen. Ett av dem kostade tre poäng mot England i U21-EM. Ett annat kan kosta damlandslaget skillnaden mellan framgång och fiasko i kommande EM-slutspel.

Vi börjar väl med U21-EM.

Sverige gjorde, efter en svag start på matchen, till slut en riktigt bra insats mot ett England som gick allt mer på knäna. Bäst offensivt, utan någon direkt konkurrens, var Pawel Cibicki. Med lite mer tumme med de små marginalerna hade han dessutom gjort ett ruskigt snyggt spelmål. Men ribban var tyvärr i vägen.

Så fick Sverige straff. Tre poäng och en fantastisk start på mästerskapsslutspelet var nära.

Då tog Linus Wahlqvist straffen.

Jag lovar, de flesta i tv-sofforna slet sitt hår och ropade ”Neeeej… varför?”

Av två skäl. Det första: En gammal känd princip, som finns där av en anledning, att den som fixat straffen inte ska ta den själv.

Det andra: Den som tar straffen bör vara matchens hetaste spelare och helst en erkänt skicklig målskytt.

Linus Wahlqvist, alltså.

Jag förstår fortfarande inte. 100 gånger av 100 skulle jag ha skickat fram Cibicki i det läget. Hetast på planen, med chans att bli matchhjälte i sitt andra hemland, Polen. Det var upplagt för en sagolik slutvinjett.

Visst, Wahlqvist har sett en avgörande straff förut i U21-landslaget. Men det kan kvitta. En gång betyder inte alltid. Det här är inget rättvisespel. Det borde ha varit lagets stjärna, en av få, som fått chansen.

Zlatan hade aldrig stigit åt sidan. Vi minns att han inte gjorde det ens när det var uttalat att Kim Källström skulle ta straffen.

Kanske måste Pawel Cibicki också lära sig att stjäla sin plats i strålkastarljuset, när inte landslagsledningen är smart nog.

Nu får vi väl hoppas att den där straffen inte blir avgörande. Det såg lovande ut för det svenska landslaget i den andra halvleken och det är två matcher kvar av gruppspelet. Det ska kunna gå vägen ändå.

Sedan kommer vi till damlandslaget. Ett landslag som haft förtvivlat svårt att göra mål, som haft en måltorka värre än ett dygn i Sahara. Ett landslag som till slut, efter sju sorger och åtta bedrövelser, lyckades göra ett enda mål på Skottland (!) tack vare rutinerade mittfältaren Caroline Seger.

Ett landslag som ändå väljer att frysa ut allsvenskans hetaste målskytt 2017 Marija Banusic inför EM-slutspelet.

Varför?

Jo, för att hon krävt att få spela på topp i landslaget, att hon inte varit beredd att ta någon annan roll än den hon är bäst på.

Jante bröt ihop.

– För att hon ska bli aktuell så måste man förstå att man måste spela på olika platser, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson till damfotboll.com.

Man tar sig för pannan.

”Det här är Sverige. Sånt fungerar inte i Sverige” var landslagsledningens besked.

Då pratar vi ändå om en landslagsledning i vilken Pia Sundhage regerar. Pia Sundhage som när hon kom hit från USA basunerade ut att vi måste få lov att vara stjärnor även i ett svenskt landslag. Att vi måste ha plats för och uppmuntra stjärnor.

Sundhage har nog varit i Sverige för länge nu, eftersom hon tycks ha glömt allt det där.

Varför inte bara ta ut Banusic och bänka henne om det inte fungerar?

Varför inte ge allsvenskans hetaste målskytt chansen i ett EM-slutspel när landslaget skriker efter fler mål??

För en både korkad och löjlig princip?

Om jag hade varit Marija Banusic så hade jag sagt: Lycka till då. Jag klarar mig nog ändå.

Men vänta, var det inte något sådant hon sa? Tja, jag förstår henne i så fall.

Om damlandslagets måltorka fortsätter i slutspelet så lär i varje fall inte Marija Banusic vara förloraren.

Zlatan? Han sitter nog och skakar på huvudet mellan sina rehabövningar.

Vi har inte lärt oss ett skit.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.