Ett smart drag av Uwe Rösler

Först och främst måste jag förstås än en gång konstatera att det var ett starkt och tappert försök av Malmö FF.

Det skånska laget tog sig an övermakten offensivt, modigt och med en oväntat hög kvalitet. Långt ifrån det cyniska försvarsfokus som annars brukar vara ett typiskt kännetecken för svenska lag i Europaspel, ja på senare tid även för landslaget.

MFF bad inte om ursäkt för chansen de fick på Stamford Bridge att störa miljardbygget Chelsea. Hög press, tuff satsning och så när ett ledningsmål när Markus Rosenberg tofflade en boll strax utanför med vänstern. Tänk om han fått bättre träff där…

30 ruskigt starka minuter som fick Chelseaspelarna frustrerade och lite oroliga (de signalerna hade Rasmus Bengtsson plockat på på planen och det bekräftades även av Chelseadansken Andreas Christiansen efteråt. Han tyckte att MFF gjorde det riktigt bra i den första halvleken).

Sedan höll det ju inte distansen ut och det är inget att hänga för mycket läpp över. En svensk underdog behöver flyt för att skaka giganterna och den lilla extra turen hade nu inte de himmelsblå, varken hemma eller borta.

När sedan Chelsea fick 1-0 en bit in på den andra halvleken och dessutom Markus Rosenberg tvingades utgå med en skada (förhoppningsvis inte så allvarlig att döma av de första kommentarerna efter matchen) så var det roliga förstås över.

Ganska snart efter det plockade Uwe Rösler ut Marcus Antonsson och Anders Christiansen och när han gjorde det var det garanterat inte för att chansa på förändringar som eventuellt skulle kunna vända matchen, om nu någon trodde det.

Jag uppfattade det som en tydlig markering.

Han kastade in handduken, fast på ett mer subtilt sätt än i boxningsringen.

Kampen var över och här gällde det att inte riskera fler skador på viktiga spelare. Det finns andra utmaningar att ta sig an framöver. En helt orörd säsong ligger framför oss här hemma i Sverige och så småningom även ett nytt Europaäventyr.

Det var ett mycket smart och förutseende drag av Rösler.

Man måste veta när man är slagen, annars finns risken att man förlorar mycket mer än bara matchen.

Och handen på hjärtat. Man tar inte ut sina två bästa spelare (Markus Rosenberg redan ute ur bilden) om man inte har insett att det är över.

Jag tror att både klubbledningen, spelarna och fansen kommer att få anledning att tacka MFF-tränaren för det beslutet framöver.

Sedan tog Chelsea förstås över helt och det kom inte som någon överraskning. När Rasmus Bengtsson drog på sig sitt andra gula kort och visades av banan var det förstås en missräkning, liksom att det blev 2-0 direkt på frisparken.

Men slaget var förlorat redan innan dess.

Möjligen att det var ett värre streck i räkningen när Sören Rieks dessutom fick skadekänningar så att MFF tvingades spela, som Andreas Vindheim uttryckte det ”…med 9,5 man”.

Men i det läget handlade allt bara om att minimera skadan.

Det blev 3-0 till slut och 5-1 totalt, kanske lite väl stora siffror, men så länge MFF var med i matchen, med fullt manskap och enligt ritningarna så gjorde laget det imponerande bra. Det som hände sedan är bara att glömma och jag tycker absolut att alla kring laget ska vara stolta och nöjda med hela Europaäventyret.

Det var precis som Uwe Rösler sa efter matchen ett bra försök att sätta svensk klubbfotboll på kartan. Liksom, inte att förglömma, supporterkulturen i Malmö.

För MFF-fansen har definitivt gjort avtryck. Trycket de skapade på Stamford Bridge kommer britterna att vara avundsjuka på länge.

Äventyret i Europa var, ska vi komma ihåg, en enorm bonus efter en säsong som höll på att gå helt åt skogen men som till slut bättrade på både klubbkassan, självförtroendet och klubbens rykte i Europa.

Nästa gång kan man kanske spänna bågen ännu lite mer. Det beror förstås på hur truppen ser ut efter sommarfönstret och på hur spelare och ledare klarar av att bygga vidare på den erfarenhet som nu införskaffats.

Det är bara att vänta och se.

——————

Att påstå något annat än att det blev en gigantisk antiklimax när längdskidornas VM-sprint avgjordes vore förstås ren lögn.

Det var Sveriges bästa guldchans i VM efter en vinter då de svenska sprintdamerna skämt bort oss med pallplatser och segrar.

Men när det väl gällde förstörde Jonna Sundling och Maja Dahlqvist det genom att köra ihop.

Jag är fortfarande övertygad om att Dahlqvist skulle ha vunnit annars. Hon hade ett mentalt övertag på norskan Falla sedan tidigare.

Klantigt. Men man får ge Falla att hon gjorde det smartast. Att ligga i ledningen betyder ju att man undviker strul.

Stina Nilsson? Inte mycket att säga. Självklart en besvikelse att hon inte lyckades visa samma form som när hon krossade norskorna tidigare under vintern.

Men samtidigt hade hon ju giltigt skäl, efter den trista lårskadan. Hon ska självklart se VM-silvret som en seger med tanke på omständigheterna.

Dahlqvist och Sundling bör vara riktigt besvikna. Det kunde ha varit deras VM, men de slarvade bort det genom att gröta ihop sig och riskera strul.

Ju mer besvikna de är, desto större chans att de inte gör om det misstaget fler gånger.

Fast frågan är om det inte är nya norska stjärnskottet Stavås Skistad som dominerar nästa mästerskap.

Inte omöjligt att hon hade vunnit alltihop om hon inte snubblat på sig själv på upploppet i semifinalen.

Det kommer hon garanterat aldrig att göra om.

Får hon köra med Falla i teamsprinten är det inte alls säkert att det blir något svenskt guld där heller.

Resten av VM? Det tillhör Thererse Johaug.

Den enda svenska guldchansen som återstår är som jag ser det just damernas teamsprint.

Men jag blir gärna motbevisad.

Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

MFF bortdömt i prestigematchen

AIK må leda allsvenskan och vara på väg mot årets SM-guld.

Men det bästa laget var man inte på Friends arena.

I den stora prestigematchen mellan blivande (?) mästarna och det försvarande mästarlaget visade MFF klassen och var klart bäst.

Visst, det blev 1-1 till slut, men poängen (för AIK) var en ren skänk av domaren, eller rättare domarteamet, som dels dömde bort ett regelrätt mål för MFF av Marcus Antonsson (felaktigt dömd offside), dels gav AIK en frispark i drömläge – som gav Sebastian Larsson chansen att kvittera i matchens absolut sista suck.

Det var en snygg frispark, inget snack om den saken. Men den var feldömd och tillsammans med det bortdömda målet var det en fadd eftersmak efter toppmatchen.

Sedan kan man tycka – jag gör det – att det var onödigt av MFF att backa hem så extremt mycket under den andra halvleken. De hade total kontroll på matchen så länge de spelade sitt eget spel, men bjöd nu in AIK lite i leken genom att ge motståndarlaget chansen att flytta upp positionerna och sikta in sig mot Malmös straffområde.

Det är heller inte första gången som det offensivt betydligt bättre (än försvarsmässigt) rustade MFF gått i den fällan och tappat en trolig seger på att lägga allt i knäna på en backlinje som är habil men knappast håller världsklass. Jag är övertygad om att MFF hade spelat hem den här matchen med en konstruktiv fotboll under 90 plus fem minuter.

Den defensiva och överdrivet försiktiga inställningen i matchens slutskede hindrade också Johan Dahlin i Malmömålet från att utnyttja möjligheten till kontring mot öppet mål när AIK-målvakten varit med uppe på en hörna. I stället prioriterade Dahlin att ligga på bollen och maska bort tid, med god hjälp av Franz Brorsson. Det kan faktiskt ha kostat laget segern.

Men så länge MFF var med i matchen på det offensiva och kreativa planet såväl som på det defensiva blottade de himmelsblå spelarna tydligt bristerna hos serieledarna, vilka inte förmådde att skapa ett skvatt under större delen av matchen utan låg och försvarade sig med fem man i backlinjen och hoppades på kontringar som kom väldigt sällan och inte ledde till särskilt mycket.

Att den typen av spel räcker för att vinna allsvenskan är inte smickrande för svensk fotboll och beror väl egentligen mest på att Malmöklubben gav bort hela vårsäsongen och fick alldeles för långt att spurta sedan.

AIK lär inte ha mycket att hämta i ett Champions League-kval med den spelmodell och den kvalitet laget visade upp mot MFF.
Så för svensk fotbolls skull får man hoppas att Uwe Rösler lyckas mana sina trupper att ta den där Europaplatsen som man var så ytterst nära att överta från Hammarby den här kvällen.

Än är det inte över. Och MFF-spelarna ska absolut vara stolta över sin insats på Friends.

En ny bragd av Malmö FF

Häxkitteln var tillbaka. Malmö FF var tillbaka i allra bästa slag.

”A perfect game”, sa tränaren Uwe Rösler.

Jag kan bara hålla med. Vem kan säga emot?

Vi fick se ännu en bragd i svensk klubbfotboll och MFF samlade på sig ännu en riktigt stor skalp i Europaspelet.

Besiktas skulle egentligen vara för bra. Med sina landslagsspelare från flera olika länder, VM-finalspelare och Champions League-vinnare, kom det turkiska topplaget till Malmö för att hämta hem tre nya lätta poäng – men som så många lag förut så underskattade de uppgiften på Stadion och fick vända hem tomhänta.

För delvis var det självklart underskattning. Tre toppspelare som många trodde skulle starta, inklusive Quaresma, på bänken skvallrar om det.

Men samtidigt gjorde MFF en fantastiskt bra match och precis som Uwe Rösler påpekat tidigare så spelade de himmelsblå sitt eget spel, gick inte i den klassiska svenska fällan att backa hem bussen i straffområdet och hålla tummarna för en lyckosam kontring eller en fast situation.

De gjorde det riktigt, riktigt bra.

Anders Christiansen och Fouad Bachirou briljerade på mittfältet, den senare har ju varit med förut – tillsammans med Östersund – och visade att han trivs i de här internationella sammanhangen. Markus Rosenberg var precis så rutinerad, småful och jobbig att möta och gjorde kopiöst med nytta. Backlinjen höll måttet med rutin och kyla.

Då har vi sparat det bästa till sist, tekniska kvicksilvret Andreas Vindheim som låg bakom båda målen.

Alltihop perfekt, skickligt och rutinerat styrt av Uwe Rösler. Som spelade precis rätt spelare från start, som gjorde de rätta bytena, som visade pondus och engagemang vid sidlinjen, vars personkemi och fingertoppskänsla lyft laget till den nivå där det hör hemma.

Snacka om scenförändring förresten.

Från att ha varit uträknat, håglöst och helt tomt på självförtroende i våras har det här MFF-laget sakta men säkert jobbat sig tillbaka till den internationella hetluften, dessutom på ganska kort tid.

Det är imponerande.

Visst, det kommer troligtvis inte att räcka hela vägen i allsvenskan, AIK:s försprång var för stort och dessutom har man sprungit på ett par minor på vägen, inte minst på grund av motståndarlag som spelar på MFF:s utsatta läge och krav att vinna alla matcher, täpper till bakåt och hoppas på kontringar.

Sånt funkar ibland när man är underdog, men sällan i längden och framför allt inte i längden i Europa.

MFF-spelet däremot tycks fungera bättre mot riktigt bra motståndare. Det hade nog inte Besiktas räknat med. De hade nog tänkt sig att det skulle handla om att  dyrka upp ett svenskt betongförsvar och ligga på anfall under 90 minuter.

Markus Rosenberg stod där nöjd med sitt genommalmöitiska flin efter matchen och påminde om en viss Ibrahimovic i sin attityd.

Det måste ha gjort ont i Besiktasfansen och spelarna.

Men det ska göra ont att komma till Malmö. Det ska kännas i själen att man varit i Malmö.

Nu är Europa League-gruppen vidöppen med fyra lag på tre poäng sedan Genk förmodligen också underskattat norska Sarpsborg borta.

Det ser ut att kunna bli en riktigt rolig fortsättning i Europa även om det inte blir något allsvenskt guld.

Men räkna inte med att Besiktas kommer att vara lika handfallet på sin hemmaplan.

”Welcome to hell” har de turkiska fansen skrivit på sociala medier och snackar vi häxkittel så har de definitivt sin motsvarighet.

Men det ligger en bit fram i tiden.

Det är bara för MFF att njuta på vägen dit.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.