Bästa vinterspelen någonsin

Det är klart att det kommer att kännas lite tomt några dagar nu när OS är över.

Men samtidigt blir det lite bättre nattsömn, vilket kan behövas. Man får ta det onda med det goda.

Hur som helst är det ett fantastiskt mästerskap att summera, faktiskt de bästa vinterspelen någonsin för svenskt vidkommande.

Inte när man räknar det totala antalet medaljer, men om vi räknar ihop de ädlaste valörerna, guld och silver, är det inget snack om saken. I helgen som gick förpassades nämligen Turin 2002 till andraplatsen i historieböckerna.

Det tackar vi framför allt lag Anna Hasselborg för, som förvaltade det svenska curlingarvet på damsidan på allra bästa sätt i OS-finalen.

Samtidigt som vi lider av att se legendariska curlingskippern Anette Norberg floppa i gren efter gren i Kanal 5-satsningen Superstars (ett ganska dumt beslut att låta sig förnedras där bland de betydligt mer atletiska motståndarna i en rätt usel programsatsning) har Anna Hasselborg tagit över drottningtronen. En lite märklig känsla, men fantastiskt för curlingsporten och mycket glädjande för alla oss som följer de olympiska spelen.

En extra fjäder i hatten också till damlaget som inte är lika etablerat som herrgänget i Lag Edin men som tog guldet, medan Niklas Edin tyvärr inte höll distansen ut i finalen. Kanske var det nerverna som satte krokben.

Eller så var det svårt att fokusera. Jag vet att jag hade haft rätt stora problem att hålla koncentrationen uppe om jag haft Super Mario som motståndare. . .(se den numera berömda twitterbilden intill). USA-lagets skipper har nästan gjort mer succé som Mariokopia än för sitt curlingspelande.

Men hur som helst var silvret minsann inte så illa det heller, eftersom det är den största OS-framgången på herrsidan. Det får vi – och Edinlaget – vara nöjda med.

Tremilen avslutade spelen som äventyret började, med en svensk medalj. En ganska vacker inramning får man ju säga. Men den här gången blev det inte guld, utan brons. och inte Charlotte Kalla utan överraskande nog Stina Nilsson.

Visserligen hade man ju unnat Kalla att få rama in OS i Pyoengchang själv, men det är ganska kul med en överraskning också. Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde ett dugg på Stina Nilsson i en tremil. Dels för att hon i huvudsak är sprintspecialist, dels för att hon faktiskt inte imponerat i distansloppen den här säsongen. Vi har inte riktigt sett den utvecklingen i hennes repertoar. Förrän just den här morgonen. Riktigt kul!

Självklart blev det också en extra krydda att hon inte förstod att hon körde för bronset och inte fick kläm på det förrän hon var i mål. Men att hon inte riktigt trodde på rapporterna i spåret köper vi, eftersom ledarna ju försökte lura Calle Halfvarsson tidigare under mästerskapet. Kanske trodde Stina att de försökte sig på samma trick den här gången. Det gjorde de alltså inte. Det var en konkurrent som hade kört fel. . .

Marit Björgen som vinnare var på sätt och vis en stark upplevelse det också. damskidåkningens superstar som nu (med största säkerhet) fick sätta punkt för sin olympiska karriär med ett tremilsguld. Det var hon värd.

Kalla? Hon var uppenbarligen inte nöjd med sina skidor och är det något man kan kritisera när det gäller längdskidorna i OS så är det väl vallateamets ojämna insats. Och lite undrar man ju hur det kunde komma sig att skidskyttarna alltid hade superbra skidor, medan längdåkarna hade problem vissa dagar. Pratar inte vallateamen med varandra?

Charlotte Kalla lämnar ändå Pyeongchang som spelens största svenska stjärna. Inte ohotad på toppen längre, men ändå.

Annars då?

Trots de otroliga framgångarna på damsidan för längdlandslaget har jag ändå haft störst behållning av skidskyttelandslagets OS-succé. På topplistan över mest underhållande insatser placerar jag tveklöst Hanna Öbergs chockguld, herrlagets stafettguld och damernas silver med Hanna Öbergs magiska slutsträcka. Och Sebastian Samuelssons silverskräll förstås.

Sedan kommer självklart Charlotte Kallas guldryck i den inledande skiathlonen och Stina Nilssons sprintguld.

Slalomgulden ska heller inte underskattas, de var definitivt häftiga de också. Hansdotter och Myhrer som fick kröna långa karriärer med att kliva överst på pallen.

Men skidskyttet är det jag kommer att minnas mest. Det är alltid extra kul med överraskningar.

På minuslistan? Calle Halfvarssons genomusla OS förstås och Anna Haags dito på damsidan, trots att hon fick lämna med en stafettmedalj.

De bedrövliga insatserna av båda hockeylandslagen. Trots att det var en skräpturnering.

Men inte ens hockeyn, Calle och Anna kommer i närheten av det trista magplasket i extremgrenarna. Slopestyle, big air och allt vad de heter. Vi hade som vanligt hoppats på ett genombrott eftersom det ofta pratas om starka svenska insatser i X Games. Men icke. De var inte ens i närheten. Och värst av allt – ingen av de aktiva verkade bry sig särskilt mycket heller.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt taggad på att följa dem om fyra år efter detta.

Men skidskytttet kommer jag att sitta klistrad vid under resten av säsongen. Den saken är klar.

 

En stor idrottslig förebild

Det var ett guld vi kunde bjussa USA på.

Kikkan Randall och Jessica Diggins, två enormt stora profiler som verkligen både breddat och lyft skidsporten, att de fick kröna sin karriär med ett OS-guld, det tycker jag faktiskt att vi kan leva med och vara generösa nog att gratulera till.

Huvudsaken var ju att Charlotte Kalla och Stina Nilsson vann prestigeduellen mot Norge. Den på förhand absolut viktigaste fajten i teamsprinten.

Och så fixade de en ny svensk medalj, efter några dagars torka i Pyeongchang. Precis som vi hoppats på och sett fram emot.

Vackert så. Båda har ju sedan tidigare tagit hem guldmedaljer till Sverige.

Det var dessutom stort att se den extrema vinnarskallen Charlotte Kalla rusa ut, lyfta upp Stina Nilsson och visa med hela sitt kroppsspråk hur glad hon var över OS-silvret. Trots att det någonstans innerst inne ändå måste ha gjort lite ont över att guldet missades. Vilken lagkänsla. Kalla upphör aldrig att imponera. En stor idrottslig förebild.

Däremot börjar man ju bli trött på Maiken Caspersen Fallas ständiga gnällande. Det var ju inte precis första gången hon gnällde på just Stina Nilsson.

Sluta lipa, liksom.

Visst, det var väl lite närkontakt mellan Nilsson och Falla i sista backen, men det var nog mer till nackdel för Stina Nilsson (som bara var någon tiondel ifrån guldet) än för Falla.

Och Stina var ändå en bra bit före norskan i mål, så gnället känns bara som ett sätt att komma undan kritik för att hon inte lyckades ta det guld som antagligen hela Norge kvitterat ut på förhand.

Men det måste förstås plåga henne att svenskan var klart bättre i både den individuella sprinten och i lagsprinten.

Hellan och Halfvan bjöd på en spännande teamsprint även på herrsidan, men lyckades till slut inte nå ända fram till medalj. Synd, det hade betytt väldigt mycket för herrlaget – och för dem själva förstås. Men jag tror faktiskt att kapten Grip placerat dem i fel startordning. Det hade nog varit bättre om rutinerade och stabile Marcus Hellner fått köra sista sträckan. Calle Halfvarsson har ju varit långt under isen vad gäller självförtroende under hela OS och det märktes också när han tog fel beslut tre gånger i rad i sista utförsåkningen in mot mål.

Han lyckades välja fel väg varje gång och där rök medaljen. Inte på grund av brist på kapacitet, fart eller glid utan på grund av dåliga beslut och bristande självförtroende.

Att döma av eftersnacket kan det dessutom bli en ganska avslagen femmil för svenskt vidkommande, riktigt synd med tanke på att just femmilen av tradition är en svensk framgångsgren.

Hellner åker hem och Halfvarsson var inne på samma tankegång direkt efter teamsprinten. Då återstår egentligen bara Daniel Rickardsson som svenskhopp. Men det kan ju räcka en bit, förstås.

Annars har ordet ”fiasko” varit flitigt använt under dagen. De svenska skicrossherrarna floppade totalt, trots att de snackats upp kopiöst mycket inför tävlingen. Banan skulle passa perfekt, formen var bra och så vidare. Det såg vi inget av.

Bara att hoppas att det inte är ett dåligt omen för Sandra Näslund i damtävlingen.

Tre Kronor? Tja, jag varnade ju för det här i gårdagens spalt. Jag är inte särskilt förvånad över att Tyskland vann, även om det självklart i ett historiskt perspektiv är en gigantisk skräll. OS-upplagan av vårt hockeylandslag måste vara en av de blekaste någonsin. Och tyskarna hade förstås stärkt sitt hopp om att kunna välta den blågula favoriten efter sin snöpliga förlust med 0-1 i gruppspelet, trots ett chansmässigt klart övertag.

Kanske måste någon avgå nu. Det borde möjligen rulla en del huvuden på hockeyförbundet som skickat två ovanligt usla landslag till Sydkorea. Vi får väl se.

Men själv blir jag inte så väldigt upphetsad av just detta, då hockeyturneringen i Pyeongchang redan från början kändes ungefär lika spännande som den där gamla fotbollsturneringen Royal League, om nu någon minns det misslyckade nordiska försäsongsprojektet.

Synd på en missad medalj, visst, men skönt att eländet är över.

Kalla & Stina vänder trenden

Det roliga var snabbt över.

Förväntningarna hade ju byggts upp enormt inför skidskyttets mixedstafett. Både hos oss åskådare och bland de aktiva, gissar jag.

Det kan också ha varit det som fällde laget till slut.

Det är en sak att komma från ingenstans och överraska, en annan att som ett tämligen orutinerat och ungt lag gå in med egna och hela nationens medaljförväntningar i ryggsäcken.

Men om man ska hitta något positivt att plocka fram efter Mona Brorssons genomklappning i det andra skyttet. . .och ja, de andra gjorde ju heller inga övermänskliga insatser även om de tog sig runt hyfsat stabilt, så är det att det ger oss lite perspektiv. På de fantastiska insatserna tidigare under mästerskapet.

Konkurrensen är mördande hård. Marginalerna extremt små. Att kriga om medaljerna i den här sporten handlar om att ta sig igenom ett extremt litet nålsöga.

Det räcker ju egentligen att tänka på de stackars tyskarna som såg ut att gå mot en säker seger långt in på loppet, men som till slut inte ens fick medalj efter att tidigare guldmedaljören (!) Arnd Peiffer, skjutit bort sig.

Det visar också hur enormt stort det var när Hanna Öberg tog sitt OS-guld. Det gör hennes guld och, självklart, Sebastian Samuelssons silver, ännu häftigare.

Apropå Hanna Öberg så skötte hon sig alldeles utmärkt igen i mixedstafetten. Inte ett dåligt lopp hittills under spelen. Imponerande.

Nu ska vi komma ihåg att skidskyttetävlingarna ingalunda är över ännu. Vi har två stafetter kvar att se fram emot och efter dagens reality check är det inte alls omöjligt att Wolfgang Pichlers lilla armé tar sig samman och överraskar igen.

Ingenting att räkna med, förstås, men samtidigt vet vi att både killarna och tjejerna är bra nog om allt klaffar.

Det har överlag varit några resultatmässigt magra dagar på sistone för svenskt vidkommande, lite av en baksmälla efter den första veckans totala eufori. I går (måndag) gick det mesta åt skogen, inklusive – oväntat nog – curlingmatcherna på både dam- och herrsidan. Riktigt dålig timing dessutom, eftersom det var dagen då det var lite mellandag både på längden och på höjden (alpint) vad gäller skidåkning och alla hemma i vårt avlånga land kollade in curlingen i stället. Klockren möjlighet till PR för den grenen, alltså. Men då kom alltså formsvackan. Typiskt.

Nu tror jag inte att varken Niklas Edin eller Anna Hasselborg brydde sig särskilt mycket om just PR-aspekten. De kommer helt säkert att dyka upp i medaljstriden ändå till slut och då finns alla chanser till PR-mässig såväl som sportslig revansch.

Och i morgon (eller i dag om du läser det här i papperstidningen) är det hur som helst slut på svackan. För Charlotte Kalla och Stina Nilsson ska ut igen. Tillsammans har de redan samlat på sig fem medaljer varav två guld och det ska väl till en kullkörning eller något annat oförutsett elände om de ska missa medalj i teamsprinten. Guld är det förstås svårt att ta ut i förskott, särskilt som Björgen & Falla känns som ett riktigt tungt lag att slå, men visst tusan ska det bli svensk medalj igen.

Hellner & Halfvarsson känns emellertid inte som ett lag man vill luta sig mot när det blåser i detta mästerskap, men vem vet? De kanske sporras av revanschlusta och av tjejernas enorma framgångar.

Hur som helst tror jag att vi efter de senaste tre mellandagarna nog kan börja ställa in oss på en hyfsat bra blågul avslutning på spelen i Pyeongchang. Det finns gott om medaljmöjligheter kvar. Och  åtminstone ett par starka guldkandidater. Lag Edin i curlingen och Sandra Näslund i skicrossen.

Bara att omtag, som skidskyttarna brukar göra efter ett par bommar, och ställa in siktet på nytt.

Men hockeyn är jag faktiskt lite orolig för nu när Sverige lottades mot Tyskland i kvartsfinalen. Med turneringens premiärmatch i färskt minne, då Tre Kronor vann med 1-0 efter att tyskarna haft fyra eller fem ramträffar under matchen och alltså med lite flyt faktiskt kunde ha vunnit matchen med typ 4-1.

Det finns två möjligheter nu. Att tyskarna får revansch. Eller att kronorna spelat ihop sig ordentligt och visar var skåpet ska stå med god marginal.

Jag säger som Jack Reacher brukar säga i Lee Childs böcker: ”Hope for the best, prepare for the worst”.

Stafettsilver och gnällguld

Vilket fasligt gnäll det har varit på uttagningen av Anna Haag i stafettlaget.

Är det något vi svenska sporttyckare är riktigt bra på så är det uppenbarligen att hitta fel där det inte behövs. Bara för att ändå ha något att gnälla på, liksom.

Stafettsilver och gnällguld känns som en passande rubrik på denna OS-dag i Pyeongchang.

Som jag ser det var det svenska OS-silvret en fantastisk framgång. Att de svenska tjejerna skulle ha en hygglig medaljchans var väl ganska givet, men hur laget än hade tagits ut, hur loppet än hade körts så känns silver som maxutdelning.

Vi skickade ut en superstjärna, Charlotte Kalla, och tre tjejer som inte direkt rosat marknaden i distansloppen under vintern. Alltså ingen av dem. Inte Haag, inte Falk, inte Ingemarsdotter, faktiskt inte Stina Nilsson heller och bara glimtvis Ebba Andersson som trots allt bara är 20 år och fortfarande en påläggskalv.

Anna Haag var blek, hon tappade mark på en formlös Ingvild Flugstad Östberg, bara en sån sak. Men Hanna Falk hade förmodligen inte gjort det mycket bättre att döma av hennes distanslopp tidigare under säsongen.

Att Stina Nilsson sattes på den sista sträckan var för att hon skulle ha bäst chans att vinna en spurtstrid och den chansen fick hon, helt enligt plan – tack vare att även norskorna hade en genomklappning (Astrid Jacobsen). Men Stina har inte imponerat i distanslopp i år och att hon inte orkade rubba en sån gigant som Marit Björgen kan inte ha kommit som en chock för någon.

Kalla gjorde ett monsterlopp. Stina gjorde det riktigt bra som bjöd upp till kamp in i det sista. Ebba Andersson gjorde sitt jobb över förväntan. Anna Haag? Tja, hon presterade väl också i ärlighetens namn efter förväntan. Om någon trott något annat så måste det ha varit rena fantasier eller dagdrömmar.

Sverige tog silver. Det är minsann inget att rynka på näsan åt! Ännu en medalj i detta OS som håller på att bli en stor blågul framgång.

Bara att tacka och njuta.

Och hålla käften.

Skidskyttet blev också en underhållande tävling, tack vare Hanna Öberg som var med i medaljkampen ända till det sista skyttet där hon – förmodligen – blev lite stressad, fullt mänskligt med tanke på hennes orutin – och missade ett skott.

Men hon kom i mål som stark femma med mersmak och visade att framgångarna tidigare under spelen inte varit någon tillfällighet.

Öberg är i världstoppen för att stanna, räkna med det!

Sjua-femma-guld-femma.

Ruggigt facit av en OS-debutant!

Damkronorna blev utklassade av Finland och där fanns det all anledning till kritik. Det var alldeles för stora siffror, pinsamt stora.

Hockeyförbundet och Leif Boork som absolut inte lyckats med någonting alls som förbundskapten för ett damlag, får ta på sig skulden.

Bara att hoppas att nya förbundskaptenen kan vända skutan.

Märkligast i dag? Ester Ledeckas chockseger i Super G förstås. Men framför allt hennes vägran att visa sitt ansikte efter segern på grund av… att hon glömt sminka sig!? Herregud. Vilka signaler skickar det? Det är väl trots allt OS i vintersport, inte i utseendefixering?

Nästa fråga: OS-kväll med Jessica & Anja, eller Mello?

Med tanke på att vi lär riskera att få höra en faslig massa mer tjat om laguttagningen i stafetten tror jag trots allt att det blir Mello i stället för OS-gnäll. Den här gången.

Nya tag i morgon.

En riktigt rykande revansch!

Ibland behöver det inte vara spännande för att vara bra underhållning.

Det kan räcka med att det är så vackert som bara ett perfekt genomförande efter år av minutiösa förberedelser kan vara.

Stina Nilsson tog en rykande revansch på det där snöpliga fallet och diskningen i VM.

Och det var absolut ingen tillfällighet. Den här gången hade inget lämnats åt slumpen.

Perfektionisten Stina hade lagt pusslet så bra att hon innerst inne måste ha varit helt säker på att det skulle bli hennes dag. Hon var starkast. Hon var snabbast. Hon var lugnast. Hon var totalt överlägsen.

Alla fysiska bitarna var på plats, liksom de viktiga mentala bitarna.

När hon med en gäspning sträckte benet före Majken Caspersen Falla för att pliktskyldigast vinna i semifinalen, utan att ens anstränga sig, förstod vi alla att det här var rena rama straffsparken.

Det var en härlig syn. Poetry in motion som det heter på engelska. Ren och skär idrottspoesi.

Och på något sätt känns det lite som om OS i Sydkorea redan är ”hemma”. Guld till Kalla och guld till Stina Nilsson. Det var de riktigt stora förhoppningarna inför spelen och de har infriats med råge. Från och med nu behöver vi inte vara ett dugg nervösa, allt annat är bonus.

Jo, jag vet att det finns fler blågula guldchanser, inte minst damernas skidstafett och Sandra Näslund i skicrossen. Och minst en handfull medaljchanser utöver det. Men ändå, nu kan vi bara njuta av resten av OS. Lite så känns det.

Lite trist bara att det – uppenbarligen – var publikfiasko kring sprinttävlingarna. En helt bedrövlig och skandalartad inramning, Synd om Stina och de andra medaljörerna och någon borde slå näven i bordet på IOK och kräva att spelen aldrig mer hamnar hos en värdnation som är helt ointresserad av vintersport.

Mitt i all eufori efter Stina Nilssons OS-guld ska vi förstås inte glömma bort Hanna Falks finalplats. Det är lätt att glömma bort att en plats i en OS-final faktiskt är riktigt stort. Falk har kanske kapacitet för mer, det sägs så, men det är riktigt tufft bakom Stina Nilsson i sprinteliten numera. Det vet inte minst Ida Ingemarsdotter som blåste bort i stormvindarna och Anna Dyvik som ändå gjorde det riktigt bra som olympisk debutant.

Apropå debutanter ska Oskar Svensson ha en stor eloge för sitt stora genombrott i världseliten. Det är en av de roligaste trenderna i dessa olympiska spel, att talangerna, debutanterna, redan visar att de vill och kan utmana. Minns Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg i skidskyttet och nu alltså både Anna Dyvik och framför allt Oskar Svensson i sprinten. Finalist alltså, i sin debut! Hur stort är inte det? Och hur häftigt var det inte att se att han var besviken direkt efteråt? Själv hade man jublat i högan sky,

Räkna med att vi får se mer av den här killen i framtiden!

När det gäller Teodor Pettersson så har nog tiden trots allt hunnit ikapp. Han gjorde en okej sprinttävling, men jag tvivlar på att han själv tycker det med tanke på att han faktiskt varit en ständig medaljkandidat en gång i tiden.

Calle Halfvarsson? Ja herregud. Att killens mentala tränare är kvar hemma i Sverige måste vara det här mästerskapets största felbedömning. Jag läste nyss att att de skulle ha ett rejält samtal i natt. Det känns liksom som lite väl sent för det, va? Halfvarsson är så långt nerkörd i pjäxorna man bara kan komma. Och tyvärr betyder det att medaljchansen i herrstaffeten är puts väck. Som förbundskapten hade jag genast skickat expressbud efter Emil Jönsson för att rädda det som räddas kan.

Johannes Höstflot Kläbo var precis så bra som alla förväntat sig. Vilken hjälte. Men om Stina Nilssons lopp var en skidmässig skönhetsupplevelse så vet jag inte om det går att säga samma sak om Kläbo. Frågan är om man ens kan säga att han åker skidor. . . Han springer snarare skidor.

Men det kan förstås kvitta. Så länge den märkliga men kraftfulla stilen att ta sig fram gör honom totalt överlägsen är det väl bara att gratulera.

Kommer någon att försöka kopiera? Det ska bli intressant att se i så fall.

Det kan man Kalla succéstart

Sverige vaknade upp med ett stort leende på lördagsmorgonen.

Själv hade jag laddat med laptopen bredvid sängen för att vara säker på att inte missa den spännande OS-premiären.

Damernas skiathlon och ett svenskt guldhopp direkt. Värt att vakna för.

Och oj, vad det det var värt det.

Inte en själ i vårt avlånga land blev besviken.

Charlotte Kalla var bara sådär superbra som man kunnat drömma om. Inget snack, liksom. Det här var examensprovet, det hon kört ett eget träningsprogram för de senaste åren, det hon skippade Tour de Ski och en världscupseger för. Och som hon satte det.

Det häftigaste av allt? Att det på något sätt kändes som om Charlotte Kalla blivit en färdig stjärna just till detta olympiska spel. Hon förivrade sig inte. Hon låg inte och malde i täten som så många gånger förr, bara för att bli frånåkt till slut. Nejdå, den här gången kunde hon minsann ställa sig lite sådär vid sidan och vila och tvinga fram andra att dra loppet.

Iskallt, med fantastiskt självförtroende och en ursinnig spurt att plocka fram när det behövdes.

Det var helt enkelt en härlig upplevelse att se den här superstjärnan nå sitt zenit och knäcka självaste Marit Björgen i vad som nu antagligen kommer att kallas ”Kalla-backen” resten av de här spelen.

Vilken fantastisk start på OS.

Sämre blev det förstås inte av att Ebba Andersson, detta 20-åriga yrväder, megatalangen, var med i medaljstriden in i det sista.

Kalla i zenit och redan har en ny stjärna tänts vid sidan av. Dessutom en helt okej insats av Stina Nilsson vars höjdpunkt kommer när det vankas sprint så småningom.

Man vågar knappt tänka på hur dessa spel kan komma att utveckla sig framöver, åtminstone på damsidan.

Törs man ens nämna stafetten? Kan Norge ens hota detta blågula dundergäng?

När det gäller Charlotte Kalla så börjar superlativen redan ta slut. 18 mästerskapsmedaljer nu, en mer än självaste Gunde Svan. Det är egentligen ofattbart. Och då har alltså detta sydkoreanska äventyr bara precis börjat. . .

Annars då?

Damhockeypremiären kändes väl …sådär. 2-1 med nöd och näppe mot Japan imponerade inte direkt. Det är bara att hoppas att hockeytjejerna kan växla upp för det kommer att behövas om det ska bli något av detta.

Skidskyttet såg intressant ut på damsidan.  Hanna Öberg, 22, gjorde en helt underbar sprintpremiär med sin sjundeplats  bara någon millimeter från medaljerna (en enda lite oturlig bom). Om någon i höstas sagt att vi skulle ha en svensk bland de tio bästa i OS så skulle jag ha skrattat. Men något har hänt under vintern och det verkar som om en ny storhetstid kan vara i antågande i det svenska skidskyttet, åtminstone när det gäller damerna.

Nu då?

Bara att bära med sig datorn upp till sovrummet även i natt.

I morgon bitti kanske Calle Halfvarsson fått blodad tand av Kallas framgång. Det såg ju lovande ut i hans genrep inför spelen.

Jag tror egentligen inte på det, men det heter ju att om ett mästerskap börjar bra så fortsätter framgångarna av bara farten.

Och det kunde knappast ha börjat bättre.

Det tackar vi Charlotte Kalla för.

En enda negativ grej så här långt, förresten: Roberto Vacchi, kommentator i Kanal 5. Herregud vilken påfrestande röst. Entonig falsett liksom, i typ en timme. Som man saknar gänget kring SVT:s vinterstudio. . .

Än fattas det en växel

Sverige är klart för avancemang i EM-handbollen.

Vilken lättnad.

Det hade varit en hemsk tråkig fortsättning på januari annars. Och det hade inte varit särskilt bra för svensk handboll om landslaget åkt ut på ändalykten redan efter det första gruppspelet.

Jag är fortfarande osäker på hur pass bra det här gänget är just nu. På något sätt känns det som om det fattas en växel.

Landskamperna mot Ungern – genrepet inför mästerskapet – var i ärlighetens namn inga lysande uppvisningar av blågult och sedan kom den numera historiska knockouten i EM-premiären mot Island. Så dåligt som Sverige spelade de första 20 minuterna i den matchen vet jag inte om jag någonsin sett ett blågult landslag spela.

Det var inte någon bländande insats mot Serbien heller. Tvärtom var vi nog många som blev riktigt nervösa när ledningen med sex mål plötsligt krympt till två inför slutspurten.

Men de svenska styrkorna samlade ihop sig och höll undan till slut, mycket tack vare ett mycket mer fokuserat försvarsspel, en säker Mikael Appelgren i målet och betydligt snabbare fötter ute på planen.

Men det serbiska laget är inte känt för sin snabbhet och fick ju storstryk av Kroatien, så sett som en värdemätare var det här nog inte något att korka upp champagnen över.

Livsviktigt för att gå vidare – och rentav ha chansen att gå vidare med två poäng i bagaget – men fortfarande inte något som skvallrar om en framskjuten placering i turneringen.

Vi får helt enkelt avvakta lite till och se hur ”vi” reder oss mot kroaterna.

En växel till behövs för att jag ska känna någon tillförsikt.

 

———-

 

De svenska skidåkarna har bjudit oss på en fantastiskt härlig helg. Främst förstås längdtjejerna som dominerat stadssprinten i Dresden med eftertryck och radat upp toppresultat.

Lite överraskande dock att Stina Nilsson och Hanna Falk torskade mot Ida Ingemarsdotter och Maja Dahlqvist i sprintstafetten. Frågan är om det inte handlade om lite underskattning i spurten av Stina Nilsson. En blick över axeln och tja… där kommer ju Maja närmast… så det är lugnt. Och sedan flög Maja Dahlqvist förbi på det innerspår som hon sett var snabbast men som tydligen Stina Nilsson inte kände att hon behövde välja.

Nu vet jag ju inte om det verkligen gick till på det viset, men nog talar mycket för det. och i så fall var det ju bra att Stina fick den läxan nu och inte under OS.

Kul också att se skicrossen, där Sandra Näslund nog måste vara vårt absolut största medaljhopp inför OS. Snacka om grym form den tjejen har. Nu får vi bara hoppas att Victor Öhling Norberg hinner bygga upp form och styrka också, i helgen som gick såg man tydligt att han saknar det lilla extra i slutet av åken.

Skidskyttedamerna plockade dessutom ännu en pallplats och uppenbarligen har Wolfgang Pichler viftat med sitt trollspö igen helt i rättan tid. Hoppas det håller i sig.

 

———

Mina två matchbevakningar under helgen gav upphov till blandade känslor. Malmö Redhawks som fått tillbaka de flesta av sina skadade nyckelspelare var chanslöst mot Växjö på hemmais och det bådar verkligen inte gott inför ett eventuellt slutspel. Det är bara att hoppas på att återvändarna är ringrostiga och att Peter Andersson hinner olja upp maskineriet bättre innan det är dags. Och att det inte blir fler skador.

Lugidamerna gjorde verkligen ingen bra match offensivt mot Skuru men tog ändå en poäng till slut och har onekligen repat sig från en svag inledning på säsongen. Men ska det bli någon framgång i slutspelet så måste en handfull av tjejerna lära sig att våga smälla på framåt och inte bara ta alibiavslut från 10-11 meter.

———

Läser att Fredrik Reuterskiöld blir VD för svensk galopp och det är han säkert rätt man för att ro iland med på ett bra sätt. Men samtidigt känns det ju mer än lite trist att en så stor tränarprofil försvinner från den aktiva sidan av sporten. Missförstå mig inte nu, jag tror säkert att svensk galopps styrelse har gjort en bra och spännande rekrytering, men är det verkligen en bra signal att en av våra absolut största och mest framgångsrika tränare så lättvindigt kan lägga ner sin verksamhet för att satsa på en ny karriär? Hur mår svensk galopp egentligen? Förmodligen inte så bra.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×