All respekt till Malmö FF

Det ska egentligen inte kunna gå. Ett lag som Malmö FF ska inte ens kunna ge en samling världsartister som Chelsea, en rejäl match in i kaklet.

Men det var precis det som hände på Stadion den här kvällen.

Visst, det blev förlust. Men vaddå?

Att siffrorna stannade vid 1-2 är egentligen otroligt starkt.

Lägg dessutom till att MFF skapade ett flertal fina chanser och med lite tur kunde ha gjort ytterligare ett mål.

Medan miljardbygget Chelsea egentligen inte skapade särskilt mycket mer än de där två lägena som gav upphov till mål, trots all sitt snygga bolltrollande.

Effektivitet är förstås en viktig faktor i internationella sammanhang.  Chelsea gjorde mål på sina lägen och det avgjorde matchen.

Men det ändrar inte på faktumet att MFF svarade för en heroisk prestation på ett Stadion som bjöd på en fotbollskultur och inramning i yppersta världsklass. Där har Londonborna inte en chans att utmana.

Ett skånskt fotbollslag som gjorde sin första tävlingsmatch för säsongen mot ett Chelsea som är mitt uppe i sin tävlingssäsong med matcher mot andra lag i världsklass. Ändå var det inget som direkt märktes sett över 90 minuter.

Det allra häftigaste ändå: När Chelsea bytte in världsstjärnorna Hazard och Kanté sista 20 minuterna (egentligen helt sjukt med en sådan bänk) kontrade Malmö FF med Carlos Strandberg och Oscar Lewicki…

Och vann de där sista 20 minuterna med 1-0!!!

Det ska som sagt inte kunna gå.

All respekt till MFF för den här insatsen. 1-2 betyder i teorin att matchen lever inför returen, även om det förvisso ser svårt ut. Det ska jag helt ärligt skriva att jag inte trodde ett ögonblick på inför denna sextondelsfinal i Europa League. Jag  trodde på underläge med minst två mål. Minst.

MFF har än en gång visat Europa att svensk fotboll duger ganska bra även i fotbollens finrum.

Med lite mer tumme med Fru Fortuna kan det kanske även bli spännande i London i returen nästa vecka.

Om någon trott att Markus Rosenberg var på väg mot nerförsbacken i karriären (ja, jag räcker upp handen, jag har varit orolig att han inte skulle kunna hålla sin högstanivå ytterligare en säsong) så är det bara att göra en pudel direkt. ”Mackan” orkade visserligen inte riktigt fulla 90 minuter, men gjorde en otrolig nytta och passningen till målet var yppersta världsklass.

Anders Christiansen visade åter varför han var Allsvenskans bästa spelare innan han flyttade utomlands. Fortsätter han på det här sättet blir det svårt för MFF att missa SM-guldet i år.

Man måste ju dessutom imponeras av att han sprang in och hämtade boll i målet för att jaga kvitteringen i stället för att fira som en galning.

Det hade man ju unnat vem som helst annars efter ett hemmamål mot Chelsea…

Marcus Antonsson fick inte riktigt utrymme för sina löpningar, men hann med att ett par gånger visa varför han är så målfarlig. Som sagt, det var ju det här med marginalerna.

Försvarsmässigt gjorde hela laget en riktigt gedigen insats med tanke på vilka spelare MFF-backarna hade framför sig. Idel ädel fotbollsadel. Ett enda misstag bara, egentligen, när man tappade bort sin motståndare vid 0-1.

Det andra baklängesmålet går det inte att säga något om. Femstjärnigt utfört av Chelseaspelarna och i en snabb omställning efter en tung MFF-press som nästan borde ha resulterat i mål framåt i stället.

Jag vet inte om det blir något vidare avancemang för MFF, även om spelarna faktiskt gett sig själva chansen, men en sak är säker: Ska vi ta den här matchen som en värdemätare inför säsongen så bör nog de allsvenska konkurrenterna börja darra lite klädsamt i knävecken.

Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Dags att lyssna på Rosenberg!

Markus Rosenberg har sagt att han helst spelar med Jo Inge Berget eller Pawel Cibicki på topp.

Det tycker jag med. Och flera andra kollegor som jobbar med att analysera fotboll.

Magnus Pehrsson behöver inte lyssna på oss. Men han borde nog lyssna på sin lagkapten.

Egentligen känns det lite ojuste att kritisera Pehrsson eftersom Jeremejeff faktiskt gjorde mål och fixade tre poäng. Men det ska inte vara någon räkmacka att vara tränare i Malmö FF, han har betalt för att tåla kritik.

Jeremejeff var inte bra. Inte tillräckligt bra för att platsa på topp i Malmö FF.

Han kan bli det så småningom, men är det inte ännu. För dålig bollkontroll och förstatouch förstörde ganska många anfallsförsök den här eftermiddagen.

Men framför allt passar han inte alls ihop med Markus Rosenberg på topp. Det såg vi inte minst när han gjorde 2-1 i en situation där båda var på samma yta och båda gick mot bollen för att avsluta. Nu blev det ju mål den här gången, men hur många anfall hade fått ett bättre resultat om uppspelen gått på Mackan istället för på Jeremejeff?

Jag låter den frågan hänga i luften.

Okej, jag förstår tanken, om den är att spela in Jeremejeff för framtiden. Kanske för att ersätta Rosenberg nästa år, eller för att öka hans värde för en framtida försäljning. Men då ska han väl hoppa in i matcher som MFF leder? Inte spela från start direkt när han egentligen inte förtjänat startplatsen.

Det borde ha varit Berget på topp (han var inte till sin fördel på kanten den här dagen) och vrålhete Yoshimar Yotun på vänsterkanten. Vi såg vilket oerhört lyft MFF fick när Yoshi sent omsider fick komma in – och det var Yoshi som spelade fram till segermålet.

Annars då? Tja, om MFF ska spela sig igenom bussar i straffområdet genom mycket bollinnehav och snabba passningar så måste passningarna vara 1) tillräckligt snabba och 2) ha en större precision. Annars blir det, som i den första halvleken, statiskt och svårt. Då krävs det att de bästa och mest kreativa offensiva spelarna är med och att rätt spelare är uttagna för att lösa upp knutarna.

Jeremejeff igen. Det duger inte att driva en sådan spelidé och samtidigt slänga in en spelare från start för att han bra på att ta emot bollar med kropp och stor nog att vara bra i luften. Det är att sända ut dubbla budskap till sina spelare. Där var det något som gick fel i planeringen.

En fråga till:

Erdal Rakip bidrog till scenförändringen med sin framåtanda och löpvillighet. Då undrar man ju varför Oscar Lewicki ens startade i en match där det på förhand stod skrivet med neontext på stora plakat runt hela landet att Örebro skulle ligga lågt som en ubåt med nästan hela laget och det behövdes ett så offensivt balanserat och kreativt mittfält som möjligt?

Jag kan inte säga att jag förstår mig på Magnus Pehrssons laguttagningar. Det känns lite som om han håller upp fingret i luften och känner efter hur vinden blåser – och chansar lite för mycket.

Men visst, så länge laget tar sina poäng samt ligger i topp och tack vare darriga konkurrenter som kryssar mot varandra dessutom rycker loss i toppen, så lär han ju komma undan med det. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig.

Matchens mest värdefulla spelare? 

Utan tvekan Markus Rosenberg. Han är fortfarande ovärderlig för Malmö FF.

Matchens bästa spelare?

Pawel Cibicki. Den ende som försökte bryta mönster, hitta luckor och göra det oväntade. Han prickade ribban med ett volleyskott som var värt ett bättre öde och han var verkligen värd ett mål. Jag förstår att han surade lite på Mackan för att han inte fick sätta den där sista frisparken på mål. Men visst, laget går före jaget. Thats life.

Cibicki kommer snart att göra mål igen.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.