Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

En ny bragd av Malmö FF

Häxkitteln var tillbaka. Malmö FF var tillbaka i allra bästa slag.

”A perfect game”, sa tränaren Uwe Rösler.

Jag kan bara hålla med. Vem kan säga emot?

Vi fick se ännu en bragd i svensk klubbfotboll och MFF samlade på sig ännu en riktigt stor skalp i Europaspelet.

Besiktas skulle egentligen vara för bra. Med sina landslagsspelare från flera olika länder, VM-finalspelare och Champions League-vinnare, kom det turkiska topplaget till Malmö för att hämta hem tre nya lätta poäng – men som så många lag förut så underskattade de uppgiften på Stadion och fick vända hem tomhänta.

För delvis var det självklart underskattning. Tre toppspelare som många trodde skulle starta, inklusive Quaresma, på bänken skvallrar om det.

Men samtidigt gjorde MFF en fantastiskt bra match och precis som Uwe Rösler påpekat tidigare så spelade de himmelsblå sitt eget spel, gick inte i den klassiska svenska fällan att backa hem bussen i straffområdet och hålla tummarna för en lyckosam kontring eller en fast situation.

De gjorde det riktigt, riktigt bra.

Anders Christiansen och Fouad Bachirou briljerade på mittfältet, den senare har ju varit med förut – tillsammans med Östersund – och visade att han trivs i de här internationella sammanhangen. Markus Rosenberg var precis så rutinerad, småful och jobbig att möta och gjorde kopiöst med nytta. Backlinjen höll måttet med rutin och kyla.

Då har vi sparat det bästa till sist, tekniska kvicksilvret Andreas Vindheim som låg bakom båda målen.

Alltihop perfekt, skickligt och rutinerat styrt av Uwe Rösler. Som spelade precis rätt spelare från start, som gjorde de rätta bytena, som visade pondus och engagemang vid sidlinjen, vars personkemi och fingertoppskänsla lyft laget till den nivå där det hör hemma.

Snacka om scenförändring förresten.

Från att ha varit uträknat, håglöst och helt tomt på självförtroende i våras har det här MFF-laget sakta men säkert jobbat sig tillbaka till den internationella hetluften, dessutom på ganska kort tid.

Det är imponerande.

Visst, det kommer troligtvis inte att räcka hela vägen i allsvenskan, AIK:s försprång var för stort och dessutom har man sprungit på ett par minor på vägen, inte minst på grund av motståndarlag som spelar på MFF:s utsatta läge och krav att vinna alla matcher, täpper till bakåt och hoppas på kontringar.

Sånt funkar ibland när man är underdog, men sällan i längden och framför allt inte i längden i Europa.

MFF-spelet däremot tycks fungera bättre mot riktigt bra motståndare. Det hade nog inte Besiktas räknat med. De hade nog tänkt sig att det skulle handla om att  dyrka upp ett svenskt betongförsvar och ligga på anfall under 90 minuter.

Markus Rosenberg stod där nöjd med sitt genommalmöitiska flin efter matchen och påminde om en viss Ibrahimovic i sin attityd.

Det måste ha gjort ont i Besiktasfansen och spelarna.

Men det ska göra ont att komma till Malmö. Det ska kännas i själen att man varit i Malmö.

Nu är Europa League-gruppen vidöppen med fyra lag på tre poäng sedan Genk förmodligen också underskattat norska Sarpsborg borta.

Det ser ut att kunna bli en riktigt rolig fortsättning i Europa även om det inte blir något allsvenskt guld.

Men räkna inte med att Besiktas kommer att vara lika handfallet på sin hemmaplan.

”Welcome to hell” har de turkiska fansen skrivit på sociala medier och snackar vi häxkittel så har de definitivt sin motsvarighet.

Men det ligger en bit fram i tiden.

Det är bara för MFF att njuta på vägen dit.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

MFF helt under isen

Många med himmelsblå glasögon kommer väl att skylla på att Jo-Inge Berget och Anders Christiansen inte var med.

Men det håller inte.

Inte när man tjatat en hel säsong om att man har en så bred trupp. Inte när man sitter med miljonvärvningar som inte används på bänken.

Inte när man än en gång åker på stryk mot ett lag på nedre halvan av tabellen (något som fick klubben att sparka fjolårets tränare Allan Kuhn).

Inte när man gör ett defensivt byte när huvudproblemet är att det är offensiven som inte fungerar.

Om inte MFF haft en nio poängs ledning  – den kan krympa till sju i morgon – så vete fasiken om inte Magnus Pehrsson fått kicken på stående fot efter dagens förlust i Örebro.

Det var en rakt igenom usel insats av Malmö FF.

Som många gånger förr den här säsongen så var defensiven inte bra nog. MFF släpper in för lätta mål. Ändå satt tunga nyförvärvet Bonke Innocent på bänken.

Men framför allt var offensiven, som vanligt, alldeles för blek och för ineffektiv. Alexander Jeremejeff gjorde inte en människa glad och tyvärr gjorde inte lagkaptenen Markus Rosenberg det heller. Det borde oroa alla MFF-fans att Rosenberg faktiskt inte levererat alls efter sommaruppehållet. Om han inte lyfter sig rejält framöver så vete tusan om det är något att jubla över att han skrivit kontrakt för ytterligare en säsong.

Trots detta, att lagets forwards var otroligt bleka i 90 minuter, fick inte nyförvärvet Carlos Strandberg komma in förrän det var sju minuter kvar att spela. Märkligt. Magnus Pehrsson valde att byta in en mittback och flytta upp en högerback till mittfältet. Jag ska ärligt säga att jag inte förstod någonting alls av det draget.

Nu har MFF tre raka matcher utan seger. Man har tagit en enda poäng i tre matcher och då har man mött tabelljumbon och ett lag som låg ganska nära bottendramatiken. Dessutom bara kryssat mot ärkefienden IFK Göteborg hemma på Swedbank.

MFF är i fritt fall just nu. Frågan är om och hur det fallet ska hejdas innan det är alldeles för sent, innan det blir nerv i den allsvenska toppstriden igen.

Dags för Daniel Andersson att agera??

————————————–

Nu har jag sett två Skånederbyn i starten av Handbollsligan. I Helsingborg besegrade ett darrigt Lugi nykomlingen OV. Men min slutsats efter matchen var mer att det kommer att bli en tuff säsong för Lugi än att OV har kvalitet nog att klara kontraktet. Den som lever får se, heter det ju. Men Lugi verkar ha alldeles för lite krut på nio meter den här säsongen och jag undrar om det verkligen är så smart att fortsätta spela en av lagets få rutinerade stjärnor, Hampus Jildenbäck, i en kantroll. Är det inte bättre att skola om honom till att spela på nio meter? Kantspelare har man ju faktiskt ganska gott om i truppen.

YIF kom undan med en hedersam förlust mot IFK Kristianstad, men låg ett tag under med åtta mål. Undrar om det inte blir HK Malmö som kommer att bli näst bäst i Skåne, efter Kristianstad, den här säsongen.

——————————————-

Hockeyexperten och exproffset Mikael Renbergs utspel om att det borde införas en lättare puck i damhockeyn måste vara årets mest korkade (eller kanske puckade) i svensk idrott.

Inte bara för att tanken förstås är helt befängd och idén snudd på kränkande för alla hockeytjejer  – men också för att Renberg helt tycks ha missat debatten om lättare bollar och mindre mål i damfotboll.

Trodde han verkligen att han skulle få gehör? Att han var något smart på spåret?? Herregud. . .

 

Sommarlov i serieledning

I examenstider ska man väl sätta någon form av betyg.

Det är inte helt lätt när det gäller Malmö FF våren 2017.

När de himmelsblå sprang ut från den fagra Stadsparksvallen i  en ljum lördagkväll hade de gjort det de skulle. De avslutade på topp, i serieledning och med ett spelsystem och en organisation som fungerar perfekt enligt plan.

Trygghet, stabilitet och konsekvens i spelet.

Men samtidigt också med väldigt små resultatmässiga marginaler i matcherna.

Lite som om man väntat med att plugga till dagen innan tentorna och sedan lyckats skriva godkänt med en enstaka poängs marginal varje gång.

En examen som inte går att protestera mot rent formellt. Men som inte på något sätt garanterar att det kommer att gå bra ute i arbetslivet, utanför den trygga skolmiljön.

Det är ungefär så jag tänker om MFF just nu, inför det som komma skall i kvalet till Champions League. När allvaret börjar.

För även om det absolut inte går att klaga på det allsvenska resultatet efter dussinet omgångar, så har det varit alldeles för små marginaler mellan succé och fiasko.

Likadant mot J Södra i lördagens match.

Den borde förstås ha varit avgjord i halvtid, så bra som MFF spelade, så många chanser som man skapade. Självförtroendet sprudlade och den första hälften av frågorna på tentan gick som en dans.

Magnus Pehrssons numera berömda algoritm som ska ge en fingervisning om hur matchen ”borde” ha slutat utifrån antalet skapade chanser visar, gissningsvis, att MFF i teorin vann matchen med 5-1, eller möjligen 5-2.

Men i verkligheten var det läskigt nära 1-1. Mot ett lag som faktiskt inte ska ha på övre halvan av tabellen att göra.

Man kan undra varför. Själv blir jag inte klok på det.

Att man missar avslut då och då är inget konstigt. Det gör även de allra bästa. Ingen är felfri. Men det har varit alldeles för många riktigt öppna och bra lägen som missats den senaste månaden. Pawel Cibicki har spelat riktigt bra, men lyckas inte peta in de allra mest uppenbara målchanser längre. Markus Rosenberg likaså. Flera av missarna mot Jönköping var rent ut sagt hårresande.

Samtidigt fick J Södra en riktigt het chans, ett fritt läge, och då dundrade en viss Kozica in bollen otagbart nära Johan Wilands vänstra kryss. Så där har det sett ut. Konkurrenterna har inte behövt särskilt många chanser.

MFF har för det mesta behövt en hel uppsjö för att lyckas peta in ett mål.

Uppenbarligen räcker det för att leda allsvenskan. Men det kommer garanterat inte att fungera på den internationella arenan.

Jag har skrivit det förr och jag påpekar det igen: I kvalet till Champions League och i ett eventuellt gruppspel bjuds det inte många chanser, kanske bara ett par riktigt bra per match. Då måste de sitta.

Var felet ligger vet de nog bara internt inom laget. Men det måste hanteras och lösas snabbt nu. För snart är det dags att visa att vårens ”studier” gett tillräckligt bra grund för att klara av den karga och hårda verkligheten utanför den allsvenska plaskdammens skenbara trygghet.

Betyget, ja.

Ska man gå på de nationella provens resultat så blir det ju VG, trots allt.

Det är svårt att undvika. Är man bäst i klassen så är man.

Men det betyder inte att betygsättaren kommer att sova gott om nätterna under sommarlovet.

————————————————————

Golfens Masters i Barsebäck är hittills en smått pinsam historia för svenskt vidkommande. Inte en enda blågul bland de tio främsta på leaderboarden.

Det hade varit okej för sisådär tio år sedan. Men inte nu. Inte när vi har världsstjärnor som Stenson och Norén på plats.

Jag vet att det är extremt svårt att prestera på beställning i en sport som golf. Särskilt som våra bästa spelare har massvis att stå i och ställa upp på när de gör ett av sina extremt få framträdanden på svensk mark.

Sånt som tar fokus från själva tävlingen.

Men det hjälper inte, det blir ändå en enorm antiklimax.

Nu är tävlingen förstås inte över ännu, men man ställer sig frågan om det verkligen är meningsfullt att de här gossarna kommer hem och riskerar att spela statistroller i ett ganska urvattnat startfält? Det kan knappast gynna den golfsporten och publikintresset.

Kanske vore det bättre om de nöjde sig med att komma hem som värdar för evenemanget i fortsättningen. För säkerhets skull. . .

Från frysbox till hjälteroller

Man kan ju undra ibland vad som rör sig i tankarna hos en tränare när spelare som inte haft något förtroende under säsongen plötsligt går ut och gör det som de andra inte klarar av – avgör en mycket viktig bortamatch.

A) Det där gjorde jag bra, nu gick de in och visade att de ville ta chansen och så har det gjort nytta att de stått utanför laget.

Eller:

B) Det var nog fel att inte tro på de där spelarna, de ska nog spela från start i fortsättningen.

Tipset är alternativ A.

Jag tror nämligen inte för en sekund att Felipe Carvalho kommer att starta när MFF har sina ordinarie backalternativ tillgängliga och jag är nästan lika övertygad om att Magnus Wolff Eikrem kommer att förpassas tillbaka till bänken i nästa match.

Om det är rätt? Ja det kan man tvista om. Personligen tycker jag inte det. Felipe Carvalho har egenskaper som är guld värda för laget både defensivt och offensivt. En sådan är att vinna luftrummet på fasta defensiva situationer. Det såg vi tydligt mot AIK. En annan är explosiviteten och styrkan på offensiva fasta och i lägen när laget måste satsa allt framåt mot slutet av en match. Carvalho har ju gjort den typen av mål förut.

När det gäller Magnus Wolff Eikrem vet väl alla vid det här laget vad jag tycker. En assistkung som han ska spela. Punkt.

Nu har han kommit in två gånger och smekt fram bollar som avgjort matcher och därmed fixat sex poäng. Hur många gånger ska man rädda laget innan man får tränarens förtroende?

Annars var det väl egentligen inte mycket att orda om kvällens match på Friends Arena. Än en gång tvingades MFF försöka lösa upp ett ultradefensivt försvar, än en gång såg man ut att gå bet trots bra spel men räddades på stopptid.

Det var en i det stora hela riktigt bra insats av hela laget och det mesta såg ut att fungera bra den här gången, förutom avsluten. Det är en svaghet som måste åtgärdas senast till Champions League-kvalet, för internationellt måste man ta de få chanser som bjuds. Där gäller det att vara klinisk och straffa motståndaren.

Pawel Cibicki är jag mest missnöjd med just nu. I en större liga än allsvenskan hade han varit bänkad vid det här laget efter alla missar på sistone och det om något borde ge honom en tankeställare om det nu är allt intresse från utlandet som stör honom. Kan han inte fokusera på att sätta sina chanser i MFF så kommer det att bli ett tufft uppvaknande ute i Europa. Då hjälper det inte att han är en fantastiskt begåvad spelare. En forward måste göra mål.

Alexander Jeremejeff är fortfarande inte bra nog för en allsvensk serieledare. Snart måste han växla upp ordentligt. Jag förstår inte vad Magnus Pehrsson tycker att Jermejeff tillför i dagsläget.

Jo Inge Berget är jag inte särskilt orolig för. Hans spelstil passar inte mot lag som spelar med köttmurar i försvaret. Han behöver större ytor att röra sig på. Han kommer mer till sin rätt mot internationellt motstånd. Det gäller egentligen även Wolff Eikrem.

Markus Rosenberg? Han är så pass klinisk för det mesta, numera, att han måste tillåtas en enstaka miss då och då.

Kanske är det ändå dags att värva en etablerad forward i sommar? Det känns i varje fall som en hyfsat god idé.

Segern mot AIK var nog riktigt, riktigt skön för alla i Malmö FF och för alla fans. Det hade inte varit snyggt att tappa serieledningen efter att ha torskat poäng mot några av lagets huvudmotståndare inför säsongen. Inte med de spelare klubben totalt sett förfogar över och de resurser som finns i kassakistan. MFF är för bra för att inte vinna allsvenskan 2017.

Förhoppningsvis gav den tränarstaben lite andrum efter all turbulens med skador, avstängningar och tappade poäng på sistone.

Men nu vill åtminstone jag snart börja se bättre utdelning offensivt. Då gör det heller inte något om det trillar in något slumpmål bakåt ibland som det nästan alltid gör  – och som det var ytterst nära att det gjorde även mot AIK.

För handen på hjärtat: Den här gången räddades laget av två spelare ur frysboxen. Det var kul, det blev en bra story. Men det är inte så ett lag som MFF ska bygga en framgångsrik säsong.

Pehrssons smekmånad är över

Smekmånaden för Magnus Pehrsson tog slut i dag, på Tele 2 Arena.

Det har varit på lut länge, och när poängförlusten kom mot Hammarby kan ingen säga att den kom som en överraskning.

Precis som så många gånger förut hade Malmö FF förtvivlat svårt att utnyttja sitt spelövertag mot ett defensivt motstånd. Som flera gånger tidigare lyckades motståndarna utnyttja det till att göra mål. Och exakt på samma vis som vi nu blivit vana vid var det inte en konsekvent spelidé eller briljant tränartaktik som räddade ett totalt fiasko, utan en spontan individuell prestation.

Den här gången av Anton Tinnerholm.

Den här gången finns det dessutom inga ursäkter, eftersom det var ett decimerat, försvagat Bajen som stod för motståndet.

Visst, MFF saknade också spelare. Men inte offensiva spelare. Ändå lyckades man inte omsätta bollinnehav och spelövertag i mål.

Något är alltså fel.

Jag har tidigare varit inne på att det är svårt att lyckas med en spelidé som bygger på bollinnehav om passningarna inte sitter. Då måste det finnas alternativ taktik att sätta in. Det tycks MFF anno 2017 inte ha.

Sedan är det förstås inte särskilt märkligt att spelet inte fungerar klockrent om man hela tiden mixtrar med laguttagningarna och inte låter de som ska göra jobbet få en chans att spela ihop sig ordentligt.

”Mittfältet fungerade inte som det ska” sa Magnus Pehrsson efter matchen. Tacka tusan för det. När hade laget samma mittfält två matcher i rad senast?

Kollega Ole Törner är inne på samma sak i sin MFF-blogg: Att i ett läge där flera ordinarie spelare redan saknas (i backlinjen) även låta två offensiva nyckelspelare vila känns inte som bra fingertoppskänsla. Dessutom var det inte särskilt länge sedan som ”AC” och Markus Rosenberg fick stå över. Ingen av dem behöver det i ett så här tidigt skede på säsongen. Särskilt inte AC som snarare tvärtom behöver matcher för att nå sin toppform.

Dessutom blev det fel spelare i fel match. Igen. Magnus Wolff Eikrem hade passat bra mot ett spelande lag som Östersund, där det bjuds ytor att manövrera i, men har visat tidigare att han inte kommer till sin rätt mot ett lag som spelar tokdefensivt.

Ändå satt han på bänken mot Östersund men spelade från start mot Hammarby.

Ett lag med bussen i straffområdet ska mötas med ett kreativt mittfält. Alltså borde AC ha spelat från start. Men Pehrsson valde den mer statiska och lättlästa duon Rakip och Lewicki.

Och Jeremejeff är fortfarande inte mogen att starta i ett lag som  Malmö FF. Det är åtminstone min åsikt.

Pawel Cibicki var inte särskilt bra heller. Det var en besvikelse. Men å andra sidan: När han nu fick spela på topp så fick han göra det bredvid en spelare som inte direkt hjälpte till.

Om Pehrssons MFF är på rätt väg? Jag tycker inte att vi har sett någon form av bevis på det. Det enda vi sett hittills är att det finns ganska många spelare i truppen som kan avgöra matcher eller rädda poäng. Men inte direkt som ett resultat av ett konsekvent sätt att spela.

Det kan förstås ses som en styrka att laget har en lång rad olika matchhjältar den här säsongen. Men det kan också vara ett bevis på att det inte finns någon väl fungerande spelidé. Och då är det illavarslande.

Det lär nämligen inte hålla i längden.

Nu måste MFF vinna hemma mot IFK Norrköping och helst kontrollera matchen både spel- och resultatmässigt. Något annat finns inte.

Annars tror jag att det kommer att börja blåsa kallt och hårt runt öronen på Magnus Pehrsson redan nästa vecka.

Vargen tillbaka i flocken

Ska man vinna på att vara spelförande så gäller det att ha ett bra passningsspel.

Speciellt i offensiven.

Det hade inte Malmö FF under ganska lång tid av matchen på Borås Arena. Inte tillräckligt bra i varje fall.

Det kunde förstås ha fungerat ändå, om inte Elfsborgs målvakt visat upp ett reflex- och fotarbete som kunnat få vilken handbollsmålvakt som helst grön av avund. Till och med Dan Beutler.

Men faktum är att Elfsborg långa stunder var bättre i passningsspelet och trots att MFF i en jämförelse spelare för spelare var (är) ett klart bättre lag, så syntes det inte på den snabba plasten.

Det ändrade sig när Magnus Wolff Eikrem kom in på planen. Assistkungen.

När det bjuds ytor – det gör det ofta mot ett lag som Elfsborg, det första MFF mött på ett bra tag som inte valt att ställa spelarbussen i sitt eget straffområde – så tar Eikrem dem direkt. Och här har vi en spelare vars passningar väldigt sällan är chansartade och levereras till fel adress.

Pang-pang så var segern fixad.

Och vargen har hittat tillbaka till flocken.

Det förvånade mig att Magnus Pehrsson väntade så länge med det bytet, ja han tvingades ju faktiskt till slut till det på grund av först Pa Konates och sedan Erdal Rakips skada.

Såg han inte det som alla vi andra såg?

Rakip, som visserligen gjorde en bra match på många sätt – men som absolut inte fick till det i de sista avgörande passningarna eller avsluten, är inte någon pålitlig poängspelare – inte ännu. Han kanske blir det så småningom, men då måste han lära sig att hantera snabba beslut i trånga lägen. Det gick inget vidare mot Elfsborg.

Och med Yotun som vänsterback tappade laget ett formstarkt och viktigt offensivt hot – ersatt av den defensivt lagde Lewicki.

Jag formligen skrek efter Eikrem en god stund innan Rakip tvingades linka av planen.

Men nu är det glömt för den här gången.

En poängspelare kom in och gjorde sina assistpoäng  – och MFF vann matchen.

Jag hoppas att Wolff Eikrem spelar även mot Östersund, som liksom Elfsborg är ett spelande lag som kan tänkas bjuda på ytor.

Målen då? Ja allt blir förstås enklare för forwards när de inte behöver göra allt själva utan blir serverade på silverfat. Pawel Cibicki tackade för det när han till slut – efter ganska många missar på senaste tiden – fick trycka in 1-0.

Det ska dock påpekas att hans ständiga och outtröttliga löpningar in i straffområdet var bidragande till att Wolff Eikrem hade någon att servera.

Cibicki gjorde det han är bäst på och det gav utdelning. Så visst ska han ha cred för målet.

Jo Inge Bergets 2-1 var en riktigt snygg, välriktad och otagbar nick. Men man såg också långa vägar att han trivs ihop med Eikrem, att det finns en magnetism mellan de båda ”baggarna. Han visste exakt var bollen skulle komma. Och Eikrem visste att Berget skulle befinna sig där den slog ner. Fantastiskt snyggt.

Markus Rosenberg blev utan mål den här gången – men var en av de bästa spelarna på planen. Som vanligt. Det är svårt att tänka sig att han ska lägga skorna på hyllan efter säsongen. Han är fortfarande alldeles för bra för det.

Elfsborg? Det hedrar tränare Haglund och laget att de väljer att spela sitt eget spel och verkligen försöka spela fotboll. Det kunde rent av ha betalat sig den här gången med lite tur. Men det känns lite för naivt ibland, särskilt mot Malmö FF. Man måste välja sina fajter. Efter 1-1 hade jag nog valt att försöka säkra hem poängen i stället för att fortsätta gå för seger.

Dags att lyssna på Rosenberg!

Markus Rosenberg har sagt att han helst spelar med Jo Inge Berget eller Pawel Cibicki på topp.

Det tycker jag med. Och flera andra kollegor som jobbar med att analysera fotboll.

Magnus Pehrsson behöver inte lyssna på oss. Men han borde nog lyssna på sin lagkapten.

Egentligen känns det lite ojuste att kritisera Pehrsson eftersom Jeremejeff faktiskt gjorde mål och fixade tre poäng. Men det ska inte vara någon räkmacka att vara tränare i Malmö FF, han har betalt för att tåla kritik.

Jeremejeff var inte bra. Inte tillräckligt bra för att platsa på topp i Malmö FF.

Han kan bli det så småningom, men är det inte ännu. För dålig bollkontroll och förstatouch förstörde ganska många anfallsförsök den här eftermiddagen.

Men framför allt passar han inte alls ihop med Markus Rosenberg på topp. Det såg vi inte minst när han gjorde 2-1 i en situation där båda var på samma yta och båda gick mot bollen för att avsluta. Nu blev det ju mål den här gången, men hur många anfall hade fått ett bättre resultat om uppspelen gått på Mackan istället för på Jeremejeff?

Jag låter den frågan hänga i luften.

Okej, jag förstår tanken, om den är att spela in Jeremejeff för framtiden. Kanske för att ersätta Rosenberg nästa år, eller för att öka hans värde för en framtida försäljning. Men då ska han väl hoppa in i matcher som MFF leder? Inte spela från start direkt när han egentligen inte förtjänat startplatsen.

Det borde ha varit Berget på topp (han var inte till sin fördel på kanten den här dagen) och vrålhete Yoshimar Yotun på vänsterkanten. Vi såg vilket oerhört lyft MFF fick när Yoshi sent omsider fick komma in – och det var Yoshi som spelade fram till segermålet.

Annars då? Tja, om MFF ska spela sig igenom bussar i straffområdet genom mycket bollinnehav och snabba passningar så måste passningarna vara 1) tillräckligt snabba och 2) ha en större precision. Annars blir det, som i den första halvleken, statiskt och svårt. Då krävs det att de bästa och mest kreativa offensiva spelarna är med och att rätt spelare är uttagna för att lösa upp knutarna.

Jeremejeff igen. Det duger inte att driva en sådan spelidé och samtidigt slänga in en spelare från start för att han bra på att ta emot bollar med kropp och stor nog att vara bra i luften. Det är att sända ut dubbla budskap till sina spelare. Där var det något som gick fel i planeringen.

En fråga till:

Erdal Rakip bidrog till scenförändringen med sin framåtanda och löpvillighet. Då undrar man ju varför Oscar Lewicki ens startade i en match där det på förhand stod skrivet med neontext på stora plakat runt hela landet att Örebro skulle ligga lågt som en ubåt med nästan hela laget och det behövdes ett så offensivt balanserat och kreativt mittfält som möjligt?

Jag kan inte säga att jag förstår mig på Magnus Pehrssons laguttagningar. Det känns lite som om han håller upp fingret i luften och känner efter hur vinden blåser – och chansar lite för mycket.

Men visst, så länge laget tar sina poäng samt ligger i topp och tack vare darriga konkurrenter som kryssar mot varandra dessutom rycker loss i toppen, så lär han ju komma undan med det. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig.

Matchens mest värdefulla spelare? 

Utan tvekan Markus Rosenberg. Han är fortfarande ovärderlig för Malmö FF.

Matchens bästa spelare?

Pawel Cibicki. Den ende som försökte bryta mönster, hitta luckor och göra det oväntade. Han prickade ribban med ett volleyskott som var värt ett bättre öde och han var verkligen värd ett mål. Jag förstår att han surade lite på Mackan för att han inte fick sätta den där sista frisparken på mål. Men visst, laget går före jaget. Thats life.

Cibicki kommer snart att göra mål igen.

Två ägg kvar i Fågelholken

Det var två ägg kvar i Fågelholken efter MFF:s besök där alldeles nyss.

0-0 i Guldfågeln arena, alltså.

Det är förstås ingen katastrof för MFF:s vidkommande, absolut inte. Alla vet att det kan vara extremt svårt att få hål på ett lag som inte är intresserat av annat än att försvara sig – det har betydligt större favoriter än Malmö FF fått uppleva i fotbollens historia.

Men ändå. Jag måste konstatera att Magnus Pehrsson fått en ganska darrig start som ny himmelsblå tränare.

I dag blev det mesta fel. Att ställa över lagets båda bästa offensiva spelare, Markus Rosenberg och Anders Christiansen, var ett märkligt, onödigt och som jag ser det direkt farligt beslut. Av flera skäl.

Ett av dem ganska uppenbart: Det skickade ut signaler om att man tog lätt på motståndet, att det skulle bli en enkel match, att laget var bra nog ändå. Lite demoraliserande för de egna spelarna, direkt provocerande och energigivande för motståndarna.

Ett annat skäl är taktiskt: Att Kalmar FF skulle komma ut med bussen parkerad i straffområdet kunde även en sifferblind räkna ut. Då behövs det fler kreativa och lite listiga spelare för att lösa upp knutarna. Exakt sådana som Rosenberg och AC.

Behovet av att vila spelare och rotera i truppen finns säkert så småningom. Men redan nu, efter bara en handfull omgångar i allsvenskan efter en evighetslång vinter? Tveksamt. Särskilt som det tjatats, både internt inom klubben och externt bland många experter, om att Pehrsson inte satt spelet riktigt ännu och att det inte är färdigbyggt. Bättre att få maskinen att snurra som den ska först innan man börjar byta bland kugghjulen.

Sedan blev konsekvenserna inte så bra på planen. Pawel Cibicki och Jo Inge Berget är båda löpare och passar inte särskilt bra tillsammans på topp. Det såg vi hur tydligt som helst.

Oscar Lewicki och Erdal Rakip är ett alldeles för defensivt balanserat innermittfält mot ett försvarande lag som KFF. Det såg vi också hur tydligt som helst.

Nej, Pehrsson, det här blev inte bra.

Och om man nu ska rotera, varför tar man då inte ut en av de unga spelarna som verkligen behöver speltid för att växa i kostymen. Ja, jag tänker förstås på Mattias Svanberg. Han hade onekligen kunnat bidra med fart och kreativitet.

Till sist kan man ju också konstatera att det krävs riktigt hög klass på både spel och spelare för att lösa upp ett extremdefensivt motstånd. Den höga nivån såg vi inte hos MFF den här kvällen.

Det var alldeles för långsamt. Både vad gäller löpningar och bolltempo.

Det var alldeles för statiskt, stillastående.

Det var för dålig precision i passningsspelet och inläggsspelet.

Det är ingen katastrof att kryssa borta mot ett tokdefensivt motstånd.

Men det här var ändå en riktigt dålig match av Malmö FF – och av lagets tränare.

Det är bara att komma igen, för alla kan bättre än så här.

Bäst i dag? Anton Tinnerholm. En högerback.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×