Ett smart drag av Uwe Rösler

Först och främst måste jag förstås än en gång konstatera att det var ett starkt och tappert försök av Malmö FF.

Det skånska laget tog sig an övermakten offensivt, modigt och med en oväntat hög kvalitet. Långt ifrån det cyniska försvarsfokus som annars brukar vara ett typiskt kännetecken för svenska lag i Europaspel, ja på senare tid även för landslaget.

MFF bad inte om ursäkt för chansen de fick på Stamford Bridge att störa miljardbygget Chelsea. Hög press, tuff satsning och så när ett ledningsmål när Markus Rosenberg tofflade en boll strax utanför med vänstern. Tänk om han fått bättre träff där…

30 ruskigt starka minuter som fick Chelseaspelarna frustrerade och lite oroliga (de signalerna hade Rasmus Bengtsson plockat på på planen och det bekräftades även av Chelseadansken Andreas Christiansen efteråt. Han tyckte att MFF gjorde det riktigt bra i den första halvleken).

Sedan höll det ju inte distansen ut och det är inget att hänga för mycket läpp över. En svensk underdog behöver flyt för att skaka giganterna och den lilla extra turen hade nu inte de himmelsblå, varken hemma eller borta.

När sedan Chelsea fick 1-0 en bit in på den andra halvleken och dessutom Markus Rosenberg tvingades utgå med en skada (förhoppningsvis inte så allvarlig att döma av de första kommentarerna efter matchen) så var det roliga förstås över.

Ganska snart efter det plockade Uwe Rösler ut Marcus Antonsson och Anders Christiansen och när han gjorde det var det garanterat inte för att chansa på förändringar som eventuellt skulle kunna vända matchen, om nu någon trodde det.

Jag uppfattade det som en tydlig markering.

Han kastade in handduken, fast på ett mer subtilt sätt än i boxningsringen.

Kampen var över och här gällde det att inte riskera fler skador på viktiga spelare. Det finns andra utmaningar att ta sig an framöver. En helt orörd säsong ligger framför oss här hemma i Sverige och så småningom även ett nytt Europaäventyr.

Det var ett mycket smart och förutseende drag av Rösler.

Man måste veta när man är slagen, annars finns risken att man förlorar mycket mer än bara matchen.

Och handen på hjärtat. Man tar inte ut sina två bästa spelare (Markus Rosenberg redan ute ur bilden) om man inte har insett att det är över.

Jag tror att både klubbledningen, spelarna och fansen kommer att få anledning att tacka MFF-tränaren för det beslutet framöver.

Sedan tog Chelsea förstås över helt och det kom inte som någon överraskning. När Rasmus Bengtsson drog på sig sitt andra gula kort och visades av banan var det förstås en missräkning, liksom att det blev 2-0 direkt på frisparken.

Men slaget var förlorat redan innan dess.

Möjligen att det var ett värre streck i räkningen när Sören Rieks dessutom fick skadekänningar så att MFF tvingades spela, som Andreas Vindheim uttryckte det ”…med 9,5 man”.

Men i det läget handlade allt bara om att minimera skadan.

Det blev 3-0 till slut och 5-1 totalt, kanske lite väl stora siffror, men så länge MFF var med i matchen, med fullt manskap och enligt ritningarna så gjorde laget det imponerande bra. Det som hände sedan är bara att glömma och jag tycker absolut att alla kring laget ska vara stolta och nöjda med hela Europaäventyret.

Det var precis som Uwe Rösler sa efter matchen ett bra försök att sätta svensk klubbfotboll på kartan. Liksom, inte att förglömma, supporterkulturen i Malmö.

För MFF-fansen har definitivt gjort avtryck. Trycket de skapade på Stamford Bridge kommer britterna att vara avundsjuka på länge.

Äventyret i Europa var, ska vi komma ihåg, en enorm bonus efter en säsong som höll på att gå helt åt skogen men som till slut bättrade på både klubbkassan, självförtroendet och klubbens rykte i Europa.

Nästa gång kan man kanske spänna bågen ännu lite mer. Det beror förstås på hur truppen ser ut efter sommarfönstret och på hur spelare och ledare klarar av att bygga vidare på den erfarenhet som nu införskaffats.

Det är bara att vänta och se.

——————

Att påstå något annat än att det blev en gigantisk antiklimax när längdskidornas VM-sprint avgjordes vore förstås ren lögn.

Det var Sveriges bästa guldchans i VM efter en vinter då de svenska sprintdamerna skämt bort oss med pallplatser och segrar.

Men när det väl gällde förstörde Jonna Sundling och Maja Dahlqvist det genom att köra ihop.

Jag är fortfarande övertygad om att Dahlqvist skulle ha vunnit annars. Hon hade ett mentalt övertag på norskan Falla sedan tidigare.

Klantigt. Men man får ge Falla att hon gjorde det smartast. Att ligga i ledningen betyder ju att man undviker strul.

Stina Nilsson? Inte mycket att säga. Självklart en besvikelse att hon inte lyckades visa samma form som när hon krossade norskorna tidigare under vintern.

Men samtidigt hade hon ju giltigt skäl, efter den trista lårskadan. Hon ska självklart se VM-silvret som en seger med tanke på omständigheterna.

Dahlqvist och Sundling bör vara riktigt besvikna. Det kunde ha varit deras VM, men de slarvade bort det genom att gröta ihop sig och riskera strul.

Ju mer besvikna de är, desto större chans att de inte gör om det misstaget fler gånger.

Fast frågan är om det inte är nya norska stjärnskottet Stavås Skistad som dominerar nästa mästerskap.

Inte omöjligt att hon hade vunnit alltihop om hon inte snubblat på sig själv på upploppet i semifinalen.

Det kommer hon garanterat aldrig att göra om.

Får hon köra med Falla i teamsprinten är det inte alls säkert att det blir något svenskt guld där heller.

Resten av VM? Det tillhör Thererse Johaug.

Den enda svenska guldchansen som återstår är som jag ser det just damernas teamsprint.

Men jag blir gärna motbevisad.

All respekt till Malmö FF

Det ska egentligen inte kunna gå. Ett lag som Malmö FF ska inte ens kunna ge en samling världsartister som Chelsea, en rejäl match in i kaklet.

Men det var precis det som hände på Stadion den här kvällen.

Visst, det blev förlust. Men vaddå?

Att siffrorna stannade vid 1-2 är egentligen otroligt starkt.

Lägg dessutom till att MFF skapade ett flertal fina chanser och med lite tur kunde ha gjort ytterligare ett mål.

Medan miljardbygget Chelsea egentligen inte skapade särskilt mycket mer än de där två lägena som gav upphov till mål, trots all sitt snygga bolltrollande.

Effektivitet är förstås en viktig faktor i internationella sammanhang.  Chelsea gjorde mål på sina lägen och det avgjorde matchen.

Men det ändrar inte på faktumet att MFF svarade för en heroisk prestation på ett Stadion som bjöd på en fotbollskultur och inramning i yppersta världsklass. Där har Londonborna inte en chans att utmana.

Ett skånskt fotbollslag som gjorde sin första tävlingsmatch för säsongen mot ett Chelsea som är mitt uppe i sin tävlingssäsong med matcher mot andra lag i världsklass. Ändå var det inget som direkt märktes sett över 90 minuter.

Det allra häftigaste ändå: När Chelsea bytte in världsstjärnorna Hazard och Kanté sista 20 minuterna (egentligen helt sjukt med en sådan bänk) kontrade Malmö FF med Carlos Strandberg och Oscar Lewicki…

Och vann de där sista 20 minuterna med 1-0!!!

Det ska som sagt inte kunna gå.

All respekt till MFF för den här insatsen. 1-2 betyder i teorin att matchen lever inför returen, även om det förvisso ser svårt ut. Det ska jag helt ärligt skriva att jag inte trodde ett ögonblick på inför denna sextondelsfinal i Europa League. Jag  trodde på underläge med minst två mål. Minst.

MFF har än en gång visat Europa att svensk fotboll duger ganska bra även i fotbollens finrum.

Med lite mer tumme med Fru Fortuna kan det kanske även bli spännande i London i returen nästa vecka.

Om någon trott att Markus Rosenberg var på väg mot nerförsbacken i karriären (ja, jag räcker upp handen, jag har varit orolig att han inte skulle kunna hålla sin högstanivå ytterligare en säsong) så är det bara att göra en pudel direkt. ”Mackan” orkade visserligen inte riktigt fulla 90 minuter, men gjorde en otrolig nytta och passningen till målet var yppersta världsklass.

Anders Christiansen visade åter varför han var Allsvenskans bästa spelare innan han flyttade utomlands. Fortsätter han på det här sättet blir det svårt för MFF att missa SM-guldet i år.

Man måste ju dessutom imponeras av att han sprang in och hämtade boll i målet för att jaga kvitteringen i stället för att fira som en galning.

Det hade man ju unnat vem som helst annars efter ett hemmamål mot Chelsea…

Marcus Antonsson fick inte riktigt utrymme för sina löpningar, men hann med att ett par gånger visa varför han är så målfarlig. Som sagt, det var ju det här med marginalerna.

Försvarsmässigt gjorde hela laget en riktigt gedigen insats med tanke på vilka spelare MFF-backarna hade framför sig. Idel ädel fotbollsadel. Ett enda misstag bara, egentligen, när man tappade bort sin motståndare vid 0-1.

Det andra baklängesmålet går det inte att säga något om. Femstjärnigt utfört av Chelseaspelarna och i en snabb omställning efter en tung MFF-press som nästan borde ha resulterat i mål framåt i stället.

Jag vet inte om det blir något vidare avancemang för MFF, även om spelarna faktiskt gett sig själva chansen, men en sak är säker: Ska vi ta den här matchen som en värdemätare inför säsongen så bör nog de allsvenska konkurrenterna börja darra lite klädsamt i knävecken.

En ny bragdmatch av MFF

Det var kallt, blåsigt och regnade på Stadion, men mitt i detta skånska vinterelände spelade Malmö FF sin förmodligen bästa match på hela året. Visserligen ”bara” kryss igen i Europa League-gruppspelet, men det var ett himmelsblått spel som värmde frusna själar, en upphämtning som fick ståplats att koka och som grädde på moset lever spänningen fortfarande i allra högsta grad i gruppen. MFF har faktiskt allt i egna händer inför upplösningen borta mot Besiktas.

Ska sanningen fram så började det ganska vackert också, för säga vad man vill om pyro men den här gången kändes det sparsmakat snarare än aggressivt och påminde väldigt mycket om julbelysning i en välarrangerad vinterträdgård.

MFF kom ut med mod, kvalitet och massvis med energi och gjorde det väldigt svårt för de frusna belgiska spelarna, som emellertid var väldigt individuellt skickliga och kvicka som illrar. Matchen kom att spelas i ett rasande tempo och hemmalaget var väl med både spel- och chansmässigt.

Det fanns dock en avgörande skillnad i den första halvleken. MFF lyckades inte omsätta sina chanser i mål. Genk skapade en riktigt bra chans och gjorde mål på den. På grund av ett misstag, dessutom där en hemmaspelare tappade boll mitt i banan och orsakade en farlig kontring.

I den andra halvleken fortsatte Genk att visa upp en brutal effektivitet och gjorde 2-0 nästan omgående på den första chans laget vaskade fram.

Där och då såg det oerhört mörkt ut och häxkitteln på Stadionområdet hade svalnat från kokpunkt till en småputtrande och lite halvt desillusionerad soppa.

Men Uwe Rösler hade haft ett trumfkort i sin kavajärm och när han spelade ut det – i form av Marcus Antonsson (jag kommer aldrig att förstå varför han överhuvudtaget sitter på bänken i en så här viktig match) – samtidigt som MFF blåste full attack framåt så vände plötsligt nordanvinden.

Det var visserligen Oscar Lewicki som med matchens hårdaste och mest välriktade skott fick eld på brasan igen, men sedan visade Antonsson än en gång varför han måste vara startspelare i dagens Malmö FF.

2-2.

Och plötsligt var det riktigt kul på Stadion igen.

Sedan hände visserligen det som alltid händer i fotboll när poängen känns extremt viktig, MFF backade hem något och släppte in Genk igen. Men den här gången blev man inte straffade, utan lyckades hålla matchtiden ut.

Självklart hade seger varit att föredra och en del kommer att tjata om det där med hur viktigt det är att vinna sina hemmamatcher i Europa.

Men vi måste vara lite realistiska, eller jag känner att jag måste det i en sån här kommentar. 2-2 mot Genk är ett ruskigt bra resultat. Genk är ett riktigt bra lag, ett lag som säkert kommer att åka hem från det vädermässigt ogästvänliga Malmö med stor besvikelse över resultatet och över att man inte lyckades säkra avancemanget från gruppspelet.

Jag är imponerad av det belgiska lagets spelkvalitet.

Därför måste jag vara ännu mer imponerad av MFF:s prestation i dag.

Att ta sig tillbaka från 0-2 till 2-2 mot ett sådant starkt motstånd, att spela så pass bra fotboll i sena november efter Allsvenskans slut, att hänga med kvalitetsmässigt i så högt tempo.

Det är grymt starkt.

Det är helt enkelt en ny europeiskt bragdmatch, trots att det inte blev seger.

Och Fouad Bachirou var planens kung!

Hoppet om avancemang lever alltså i allra högsta grad. En ren final om avancemanget mellan MFF och Besiktas i Turkiet. Seger krävs, Tufft men absolut inte ömöjligt.

Vi har ett härligt drama framför oss!

Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

MFF bortdömt i prestigematchen

AIK må leda allsvenskan och vara på väg mot årets SM-guld.

Men det bästa laget var man inte på Friends arena.

I den stora prestigematchen mellan blivande (?) mästarna och det försvarande mästarlaget visade MFF klassen och var klart bäst.

Visst, det blev 1-1 till slut, men poängen (för AIK) var en ren skänk av domaren, eller rättare domarteamet, som dels dömde bort ett regelrätt mål för MFF av Marcus Antonsson (felaktigt dömd offside), dels gav AIK en frispark i drömläge – som gav Sebastian Larsson chansen att kvittera i matchens absolut sista suck.

Det var en snygg frispark, inget snack om den saken. Men den var feldömd och tillsammans med det bortdömda målet var det en fadd eftersmak efter toppmatchen.

Sedan kan man tycka – jag gör det – att det var onödigt av MFF att backa hem så extremt mycket under den andra halvleken. De hade total kontroll på matchen så länge de spelade sitt eget spel, men bjöd nu in AIK lite i leken genom att ge motståndarlaget chansen att flytta upp positionerna och sikta in sig mot Malmös straffområde.

Det är heller inte första gången som det offensivt betydligt bättre (än försvarsmässigt) rustade MFF gått i den fällan och tappat en trolig seger på att lägga allt i knäna på en backlinje som är habil men knappast håller världsklass. Jag är övertygad om att MFF hade spelat hem den här matchen med en konstruktiv fotboll under 90 plus fem minuter.

Den defensiva och överdrivet försiktiga inställningen i matchens slutskede hindrade också Johan Dahlin i Malmömålet från att utnyttja möjligheten till kontring mot öppet mål när AIK-målvakten varit med uppe på en hörna. I stället prioriterade Dahlin att ligga på bollen och maska bort tid, med god hjälp av Franz Brorsson. Det kan faktiskt ha kostat laget segern.

Men så länge MFF var med i matchen på det offensiva och kreativa planet såväl som på det defensiva blottade de himmelsblå spelarna tydligt bristerna hos serieledarna, vilka inte förmådde att skapa ett skvatt under större delen av matchen utan låg och försvarade sig med fem man i backlinjen och hoppades på kontringar som kom väldigt sällan och inte ledde till särskilt mycket.

Att den typen av spel räcker för att vinna allsvenskan är inte smickrande för svensk fotboll och beror väl egentligen mest på att Malmöklubben gav bort hela vårsäsongen och fick alldeles för långt att spurta sedan.

AIK lär inte ha mycket att hämta i ett Champions League-kval med den spelmodell och den kvalitet laget visade upp mot MFF.
Så för svensk fotbolls skull får man hoppas att Uwe Rösler lyckas mana sina trupper att ta den där Europaplatsen som man var så ytterst nära att överta från Hammarby den här kvällen.

Än är det inte över. Och MFF-spelarna ska absolut vara stolta över sin insats på Friends.

En ny bragd av Malmö FF

Häxkitteln var tillbaka. Malmö FF var tillbaka i allra bästa slag.

”A perfect game”, sa tränaren Uwe Rösler.

Jag kan bara hålla med. Vem kan säga emot?

Vi fick se ännu en bragd i svensk klubbfotboll och MFF samlade på sig ännu en riktigt stor skalp i Europaspelet.

Besiktas skulle egentligen vara för bra. Med sina landslagsspelare från flera olika länder, VM-finalspelare och Champions League-vinnare, kom det turkiska topplaget till Malmö för att hämta hem tre nya lätta poäng – men som så många lag förut så underskattade de uppgiften på Stadion och fick vända hem tomhänta.

För delvis var det självklart underskattning. Tre toppspelare som många trodde skulle starta, inklusive Quaresma, på bänken skvallrar om det.

Men samtidigt gjorde MFF en fantastiskt bra match och precis som Uwe Rösler påpekat tidigare så spelade de himmelsblå sitt eget spel, gick inte i den klassiska svenska fällan att backa hem bussen i straffområdet och hålla tummarna för en lyckosam kontring eller en fast situation.

De gjorde det riktigt, riktigt bra.

Anders Christiansen och Fouad Bachirou briljerade på mittfältet, den senare har ju varit med förut – tillsammans med Östersund – och visade att han trivs i de här internationella sammanhangen. Markus Rosenberg var precis så rutinerad, småful och jobbig att möta och gjorde kopiöst med nytta. Backlinjen höll måttet med rutin och kyla.

Då har vi sparat det bästa till sist, tekniska kvicksilvret Andreas Vindheim som låg bakom båda målen.

Alltihop perfekt, skickligt och rutinerat styrt av Uwe Rösler. Som spelade precis rätt spelare från start, som gjorde de rätta bytena, som visade pondus och engagemang vid sidlinjen, vars personkemi och fingertoppskänsla lyft laget till den nivå där det hör hemma.

Snacka om scenförändring förresten.

Från att ha varit uträknat, håglöst och helt tomt på självförtroende i våras har det här MFF-laget sakta men säkert jobbat sig tillbaka till den internationella hetluften, dessutom på ganska kort tid.

Det är imponerande.

Visst, det kommer troligtvis inte att räcka hela vägen i allsvenskan, AIK:s försprång var för stort och dessutom har man sprungit på ett par minor på vägen, inte minst på grund av motståndarlag som spelar på MFF:s utsatta läge och krav att vinna alla matcher, täpper till bakåt och hoppas på kontringar.

Sånt funkar ibland när man är underdog, men sällan i längden och framför allt inte i längden i Europa.

MFF-spelet däremot tycks fungera bättre mot riktigt bra motståndare. Det hade nog inte Besiktas räknat med. De hade nog tänkt sig att det skulle handla om att  dyrka upp ett svenskt betongförsvar och ligga på anfall under 90 minuter.

Markus Rosenberg stod där nöjd med sitt genommalmöitiska flin efter matchen och påminde om en viss Ibrahimovic i sin attityd.

Det måste ha gjort ont i Besiktasfansen och spelarna.

Men det ska göra ont att komma till Malmö. Det ska kännas i själen att man varit i Malmö.

Nu är Europa League-gruppen vidöppen med fyra lag på tre poäng sedan Genk förmodligen också underskattat norska Sarpsborg borta.

Det ser ut att kunna bli en riktigt rolig fortsättning i Europa även om det inte blir något allsvenskt guld.

Men räkna inte med att Besiktas kommer att vara lika handfallet på sin hemmaplan.

”Welcome to hell” har de turkiska fansen skrivit på sociala medier och snackar vi häxkittel så har de definitivt sin motsvarighet.

Men det ligger en bit fram i tiden.

Det är bara för MFF att njuta på vägen dit.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

Feltänk av MFF Support

Den sexualbrottsmisstänkte MFF-spelaren får träna igen – och fansen rasar.

Det är ett mycket märkligt feltänk av supporterorganisationerna. Kanske mänskligt ur ett känslomässigt perspektiv, men dumt.

Man hänvisar till att MFF är en klubb som inte bara sysslar med fotboll utan även tar ett samhällsansvar.

Men det är precis det som Malmö FF gör när man låter spelaren komma tillbaka till arbetet.

Man tar sitt ansvar som en arbetsgivare som respekterar systemet, de regler och riktlinjer som finns, som respekterar den juridiska processen och som respekterar individens rättigheter. Som respekterar sin roll i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle.

Jag har ingen aning om vad den aktuella spelaren har gjort eller inte gjort och det har inte fansen heller.

Om spelaren är skyldig till brott ska han förstås inte vara kvar i klubben. Men vem vet om han är det?

Om misstankarna hade varit mycket starka så hade han antagligen inte släppts ur häktet så snabbt som var fallet i höstas och processen hade inte heller dragit ut på tiden oavsett åklagarens och polisens arbetsbelastning.

Det kan förstås hända att spelaren döms ändå till slut. Det återstår helt enkelt att se. Men den lynchmobbmentalitet som präglar supporterorganisationernas reaktioner känns bara obehaglig.

Jag har full förståelse för att ingen vill att klubbens ska förknippas med en sexualbrottsling. Men jag tror inte heller att fansen vill att klubben ska ses som en totalitär institution som står över rättssystemet.

Vill man att klubben ska vara en stark kraft i samhället och skicka rätt signaler till barn och ungdomar så är det väl en alldeles utmärkt signal att skicka att man respekterar den juridiska rättsprocessen?

Klubben kan dessutom inte gärna omplacera en fotbollsspelare och sätta honom på att till exempel städa lokalerna i väntan på en dom. De skrivna avtalen medger knappast sådant.

Som jag ser det kunde inte MFF ha tagit något annat beslut.

Det kunde däremot Sydsvenskan, som gjorde en ytterst märklig bedömning när tidningen valde att namnpublicera i ett läge där det etiskt sett inte fanns tillräckliga skäl, ett beslut som till och med fick mina kvällstidningskolleger att uttrycka sin uppriktiga förvåning när det hände. Vilket säger en hel del. . .

Att de dessutom fortsätter på den inslagna linjen i motsats till alla andra medier är häpnadsväckande.

Kaxigt och kul drag av Gerhardsson

”Den kanske bästa målskytten av alla” har Peter Gerhardsson sagt om Marija Banusic.

I hans första VM-kvalmatch ser Linköpingsforwarden ut att gå rakt in i startelvan. ett synnerligen kaxigt och kul drag i så fall!

Det handlar om exakt samma spelare som Pia Sundhage inte ville ha med till EM på grund av strikta principer. För att Banusic, naturligt nog, inte ville spela någon annanstans än på topp.

Sundhage stängde ute en notorisk målskytt från ett landslag som haft extremt svårt att göra mål och som sedan inte imponerade i själva slutspelet heller. Inte särskilt smart.

Särskilt inte i ett förbund som på herrsidan sedan många år tillbaka lärt sig hantera stjärnspelare med hög svansföring och starka egna åsikter (läs: Zlatan).

I Sundhages värld fanns ingen plats för attityd och stjärnstatus, vilket säkert också bidrog till den gamla konflikten med Kosovare Asllani.

Visst är det märkligt vad lite för långt tid i matktposition kan göra med en människa. Till och med en respekterad och erkänt bra ledare som Pia Sundhage visade sig alltså ha sina uppenbara brister mot slutet av sin tid som svensk förbundskapten – för i USA hade hon minsann inga problem med åsiktsstarka stjärnor – och det var verkligen hög tid för en förändring i blågult.

Nu är den här, i form av Peter Gerhardsson. Det ska bli mycket spännande att se om hans idéer och tankar redan på kort tid hunnit prägla den blågula truppen och det ska självklart bli intressant att följa hur han hanterar det delikata jobbet att styra ett numera folkkärt damlandslag som dock inte övertygat spelmässigt på bra länge – bortsett från den superdefensiva nödtaktik som gav oväntad framgång i Rio-OS.

Banusic och Blackstenius på topp sägs det. Det kan bli hur bra som helst.

—————————

MFF fick ordning på både spel och resultat mot ett blekt Hammarby i går och genast drog flera experter i media på med de stora guldtrummorna igen.

Jag tillåter mig att vara betydligt mer försiktig med de tre tidigare matcherna kvar i färskt minne.

Visst ser det bra ut med sju poängs ledning. Men jag vill se guldstriden avgjord innan jag summerar intrycken. Framför allt är jag extremt skeptisk till tränaren Magnus Pehrssons laguttagningar, coachning och byten och är rädd för att det kan fortsätta ställa till problem. Dessutom blir det ingen barnlek att åka till Östersund utan Markus Rosenberg (även om han knappast imponerat sedan i somras) och framför allt Anders Christiansen.

Hur dumt var det förresten att fortsätta spela ”AC” efter 3-0 med tanke på att han riskerade avstängning och Rosenberg redan fått sitt tredje gula?? När AC uppenbarligen ändå skulle bytas ut så småningom var det väl lika bra att göra det i tid, sett till omständigheterna.

Med tanke på hur MFF agerat i sina två senaste bortamatcher i kombination med Östersunds framgångar i Europa så är det inte alls omöjligt att avståndet till Djurgården är nere i fyra poäng efter nästa omgång.

Och då är det lite kniven mot strupen igen inför nästa hemmamatch, mot Elfsborg.

Faran är ingalunda över ännu.

——————————

Hockeysäsongen är i gång och det var festligt att se Malmö Redhawks svansföring i premiären mot ärkerivalerna i Rögle. Jag har sett några matcher nu och tycker att laget ser mycket intressant ut. Det kan onekligen bli en riktigt bra säsong, om nu inte den tröttsamma SHL-lunken med sina femtielva omgångar lägger sordin på spektaklet.

——————————-

Under många år hade Lugi svårt att få fram tunga niometersskyttar. Sedan plötsligt hände det. Först Kim Ekdahl du Rietz, sedan Simon Jeppsson och nu ser det ut att finnas en hel flock som är på gång att slå igenom.

Med Karl Wallinius i spetsen.

Hur kul som helst!

Visst, Lugi har inte ställts på de allra svåraste proven ännu i säsongens linda, men om jag var klart orolig efter premiären mot OV så är jag betydligt lugnare efter att ha fått se talangfabriken få fria tyglar om mer eller mindre göra slarvsylta av Karlskrona i fredags. Nej, jag tror fortfarande inte att lundalaget kommer att tillhöra den absoluta tabelltoppen den här säsongen och bäst i sydvästra Skåne (Kristianstad är ju i en division för sig själv) kan också bli svårt eftersom Ystads IF och HK Malmö ser riktigt starka ut.

Men med den extrema talang som finns i truppen kommer Lugi garanterat att göra en bra säsong. Trots frånvaron av tunga nyförvärv.

Sarah och Erdal räddade kvällen

Erdal Rakips inhopp för Malmö FF mot Gif Sundsvall var bra av två skäl.

Det första ganska uppenbart: Han gjorde mål och räddade tre poäng åt sitt lag.

Det andra nästan ännu mer förlösande: Rakip kom in med uppfriskande explosivitet, oförutsägbara offensiva räder och skarpa skott.

Innan dess hade vi nästan vaggats till sömns av MFF:s (numera) extremt ineffektiva fotboll, med lågt bolltempo, massvis med kortpassningar i sidled och längre passningar som alldeles för ofta missar sina adresser – när inte Magnus Wiolff Eikrem spelar, vill säga.

Det är nästan så att man skulle vilja vara lite elak och misstänka att det är något som sidleds-Danne skapat. . .

Det var nu sömnigare och sämre än på bra länge (undantaget matcherna mot Vardar förstås) i Sundsvall.

Vad tjänar det till att ha bättre individuella spelare på planen om de måste vara så omständliga hela tiden att motståndarna lugnt hinner hem för att organisera försvarsmuren innan det hinner brinna till  i straffområdet?

På pluskontot, förutom segern förstås: Johan Dahlin var hur trygg som helst. Backlinjen fungerade skapligt, även om den inte sattes på alltför hårda prov.

Mittfältet? Alldeles för plottrigt och smånätt spel och trots att laget var väldigt offensivt balanserat i den första halvlek skapades nästan inget av värde – för få djupledslöpningar, för dålig passningskvalitet, för lite mod och kreativitet.

På topp gjorde Jo Inge Berget det alltför ofta alldeles för svårt för sig och Markus Rosenberg var om än stabil så faktiskt ganska blek.

Vissa tycker att det är en bra sak att att laget vinner trots att det spelar dåligt och just det går ju inte argumentera emot. Däremot är det inte en bra sak att laget spelar dåligt så ofta numera. Det var därför det gick åt skogen mot Vardar, till exempel. Där gick det liksom inte att spela uselt men komma undan med att vinna ändå.

Och det här laget skulle väl vara byggt för internationella framgångar? Eller?

————————–

Det var hemskt tråkigt att damlandslagets EM-resa tog slut redan i kvartsfinalen. Men jag är inte jätteförvånad.

För några år sedan lyssnade jag till Pia Sundhage som pratade om att bygga om landslagets spelsätt och spelsystem. Det höll på att gå alldeles åt skogen. Då la hon in backen och i stället för att med tålamod fortsätta bygga för framtiden blev det reträtt, fokus på defensiv och långa bollar på Bengt. Eller nåja, Bettan då.

Det fungerade bra i Rio-OS, vi gladdes åt silvret där men undrade väl lite försiktigt om det verkligen var rätt melodi på sikt för svensk fotboll.

Det var det inte.

Pia Sundhage är en levande legend inom svensk damfotboll, men hon har misslyckats kapitalt med att utveckla landslaget och nu är vi omkörda av flera nationer.

Det är absolut hög tid för ett regimskifte. Inte en dag för tidigt.

—————-

Ingen jätterolig sportdag på jobbet med tanke på ovan nämnda matcher. Men Sarah Sjöström räddade den med råge,

Vilken superstar!

Tack för underhållningen, Sarah.

——————

Bloggen är tillbaka efter semestern, som du ser. Nu blir det täta uppdateringar igen. Häng med!

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.