Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

MFF bortdömt i prestigematchen

AIK må leda allsvenskan och vara på väg mot årets SM-guld.

Men det bästa laget var man inte på Friends arena.

I den stora prestigematchen mellan blivande (?) mästarna och det försvarande mästarlaget visade MFF klassen och var klart bäst.

Visst, det blev 1-1 till slut, men poängen (för AIK) var en ren skänk av domaren, eller rättare domarteamet, som dels dömde bort ett regelrätt mål för MFF av Marcus Antonsson (felaktigt dömd offside), dels gav AIK en frispark i drömläge – som gav Sebastian Larsson chansen att kvittera i matchens absolut sista suck.

Det var en snygg frispark, inget snack om den saken. Men den var feldömd och tillsammans med det bortdömda målet var det en fadd eftersmak efter toppmatchen.

Sedan kan man tycka – jag gör det – att det var onödigt av MFF att backa hem så extremt mycket under den andra halvleken. De hade total kontroll på matchen så länge de spelade sitt eget spel, men bjöd nu in AIK lite i leken genom att ge motståndarlaget chansen att flytta upp positionerna och sikta in sig mot Malmös straffområde.

Det är heller inte första gången som det offensivt betydligt bättre (än försvarsmässigt) rustade MFF gått i den fällan och tappat en trolig seger på att lägga allt i knäna på en backlinje som är habil men knappast håller världsklass. Jag är övertygad om att MFF hade spelat hem den här matchen med en konstruktiv fotboll under 90 plus fem minuter.

Den defensiva och överdrivet försiktiga inställningen i matchens slutskede hindrade också Johan Dahlin i Malmömålet från att utnyttja möjligheten till kontring mot öppet mål när AIK-målvakten varit med uppe på en hörna. I stället prioriterade Dahlin att ligga på bollen och maska bort tid, med god hjälp av Franz Brorsson. Det kan faktiskt ha kostat laget segern.

Men så länge MFF var med i matchen på det offensiva och kreativa planet såväl som på det defensiva blottade de himmelsblå spelarna tydligt bristerna hos serieledarna, vilka inte förmådde att skapa ett skvatt under större delen av matchen utan låg och försvarade sig med fem man i backlinjen och hoppades på kontringar som kom väldigt sällan och inte ledde till särskilt mycket.

Att den typen av spel räcker för att vinna allsvenskan är inte smickrande för svensk fotboll och beror väl egentligen mest på att Malmöklubben gav bort hela vårsäsongen och fick alldeles för långt att spurta sedan.

AIK lär inte ha mycket att hämta i ett Champions League-kval med den spelmodell och den kvalitet laget visade upp mot MFF.
Så för svensk fotbolls skull får man hoppas att Uwe Rösler lyckas mana sina trupper att ta den där Europaplatsen som man var så ytterst nära att överta från Hammarby den här kvällen.

Än är det inte över. Och MFF-spelarna ska absolut vara stolta över sin insats på Friends.

En ny bragd av Malmö FF

Häxkitteln var tillbaka. Malmö FF var tillbaka i allra bästa slag.

”A perfect game”, sa tränaren Uwe Rösler.

Jag kan bara hålla med. Vem kan säga emot?

Vi fick se ännu en bragd i svensk klubbfotboll och MFF samlade på sig ännu en riktigt stor skalp i Europaspelet.

Besiktas skulle egentligen vara för bra. Med sina landslagsspelare från flera olika länder, VM-finalspelare och Champions League-vinnare, kom det turkiska topplaget till Malmö för att hämta hem tre nya lätta poäng – men som så många lag förut så underskattade de uppgiften på Stadion och fick vända hem tomhänta.

För delvis var det självklart underskattning. Tre toppspelare som många trodde skulle starta, inklusive Quaresma, på bänken skvallrar om det.

Men samtidigt gjorde MFF en fantastiskt bra match och precis som Uwe Rösler påpekat tidigare så spelade de himmelsblå sitt eget spel, gick inte i den klassiska svenska fällan att backa hem bussen i straffområdet och hålla tummarna för en lyckosam kontring eller en fast situation.

De gjorde det riktigt, riktigt bra.

Anders Christiansen och Fouad Bachirou briljerade på mittfältet, den senare har ju varit med förut – tillsammans med Östersund – och visade att han trivs i de här internationella sammanhangen. Markus Rosenberg var precis så rutinerad, småful och jobbig att möta och gjorde kopiöst med nytta. Backlinjen höll måttet med rutin och kyla.

Då har vi sparat det bästa till sist, tekniska kvicksilvret Andreas Vindheim som låg bakom båda målen.

Alltihop perfekt, skickligt och rutinerat styrt av Uwe Rösler. Som spelade precis rätt spelare från start, som gjorde de rätta bytena, som visade pondus och engagemang vid sidlinjen, vars personkemi och fingertoppskänsla lyft laget till den nivå där det hör hemma.

Snacka om scenförändring förresten.

Från att ha varit uträknat, håglöst och helt tomt på självförtroende i våras har det här MFF-laget sakta men säkert jobbat sig tillbaka till den internationella hetluften, dessutom på ganska kort tid.

Det är imponerande.

Visst, det kommer troligtvis inte att räcka hela vägen i allsvenskan, AIK:s försprång var för stort och dessutom har man sprungit på ett par minor på vägen, inte minst på grund av motståndarlag som spelar på MFF:s utsatta läge och krav att vinna alla matcher, täpper till bakåt och hoppas på kontringar.

Sånt funkar ibland när man är underdog, men sällan i längden och framför allt inte i längden i Europa.

MFF-spelet däremot tycks fungera bättre mot riktigt bra motståndare. Det hade nog inte Besiktas räknat med. De hade nog tänkt sig att det skulle handla om att  dyrka upp ett svenskt betongförsvar och ligga på anfall under 90 minuter.

Markus Rosenberg stod där nöjd med sitt genommalmöitiska flin efter matchen och påminde om en viss Ibrahimovic i sin attityd.

Det måste ha gjort ont i Besiktasfansen och spelarna.

Men det ska göra ont att komma till Malmö. Det ska kännas i själen att man varit i Malmö.

Nu är Europa League-gruppen vidöppen med fyra lag på tre poäng sedan Genk förmodligen också underskattat norska Sarpsborg borta.

Det ser ut att kunna bli en riktigt rolig fortsättning i Europa även om det inte blir något allsvenskt guld.

Men räkna inte med att Besiktas kommer att vara lika handfallet på sin hemmaplan.

”Welcome to hell” har de turkiska fansen skrivit på sociala medier och snackar vi häxkittel så har de definitivt sin motsvarighet.

Men det ligger en bit fram i tiden.

Det är bara för MFF att njuta på vägen dit.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

Feltänk av MFF Support

Den sexualbrottsmisstänkte MFF-spelaren får träna igen – och fansen rasar.

Det är ett mycket märkligt feltänk av supporterorganisationerna. Kanske mänskligt ur ett känslomässigt perspektiv, men dumt.

Man hänvisar till att MFF är en klubb som inte bara sysslar med fotboll utan även tar ett samhällsansvar.

Men det är precis det som Malmö FF gör när man låter spelaren komma tillbaka till arbetet.

Man tar sitt ansvar som en arbetsgivare som respekterar systemet, de regler och riktlinjer som finns, som respekterar den juridiska processen och som respekterar individens rättigheter. Som respekterar sin roll i ett demokratiskt och rättssäkert samhälle.

Jag har ingen aning om vad den aktuella spelaren har gjort eller inte gjort och det har inte fansen heller.

Om spelaren är skyldig till brott ska han förstås inte vara kvar i klubben. Men vem vet om han är det?

Om misstankarna hade varit mycket starka så hade han antagligen inte släppts ur häktet så snabbt som var fallet i höstas och processen hade inte heller dragit ut på tiden oavsett åklagarens och polisens arbetsbelastning.

Det kan förstås hända att spelaren döms ändå till slut. Det återstår helt enkelt att se. Men den lynchmobbmentalitet som präglar supporterorganisationernas reaktioner känns bara obehaglig.

Jag har full förståelse för att ingen vill att klubbens ska förknippas med en sexualbrottsling. Men jag tror inte heller att fansen vill att klubben ska ses som en totalitär institution som står över rättssystemet.

Vill man att klubben ska vara en stark kraft i samhället och skicka rätt signaler till barn och ungdomar så är det väl en alldeles utmärkt signal att skicka att man respekterar den juridiska rättsprocessen?

Klubben kan dessutom inte gärna omplacera en fotbollsspelare och sätta honom på att till exempel städa lokalerna i väntan på en dom. De skrivna avtalen medger knappast sådant.

Som jag ser det kunde inte MFF ha tagit något annat beslut.

Det kunde däremot Sydsvenskan, som gjorde en ytterst märklig bedömning när tidningen valde att namnpublicera i ett läge där det etiskt sett inte fanns tillräckliga skäl, ett beslut som till och med fick mina kvällstidningskolleger att uttrycka sin uppriktiga förvåning när det hände. Vilket säger en hel del. . .

Att de dessutom fortsätter på den inslagna linjen i motsats till alla andra medier är häpnadsväckande.

Kaxigt och kul drag av Gerhardsson

”Den kanske bästa målskytten av alla” har Peter Gerhardsson sagt om Marija Banusic.

I hans första VM-kvalmatch ser Linköpingsforwarden ut att gå rakt in i startelvan. ett synnerligen kaxigt och kul drag i så fall!

Det handlar om exakt samma spelare som Pia Sundhage inte ville ha med till EM på grund av strikta principer. För att Banusic, naturligt nog, inte ville spela någon annanstans än på topp.

Sundhage stängde ute en notorisk målskytt från ett landslag som haft extremt svårt att göra mål och som sedan inte imponerade i själva slutspelet heller. Inte särskilt smart.

Särskilt inte i ett förbund som på herrsidan sedan många år tillbaka lärt sig hantera stjärnspelare med hög svansföring och starka egna åsikter (läs: Zlatan).

I Sundhages värld fanns ingen plats för attityd och stjärnstatus, vilket säkert också bidrog till den gamla konflikten med Kosovare Asllani.

Visst är det märkligt vad lite för långt tid i matktposition kan göra med en människa. Till och med en respekterad och erkänt bra ledare som Pia Sundhage visade sig alltså ha sina uppenbara brister mot slutet av sin tid som svensk förbundskapten – för i USA hade hon minsann inga problem med åsiktsstarka stjärnor – och det var verkligen hög tid för en förändring i blågult.

Nu är den här, i form av Peter Gerhardsson. Det ska bli mycket spännande att se om hans idéer och tankar redan på kort tid hunnit prägla den blågula truppen och det ska självklart bli intressant att följa hur han hanterar det delikata jobbet att styra ett numera folkkärt damlandslag som dock inte övertygat spelmässigt på bra länge – bortsett från den superdefensiva nödtaktik som gav oväntad framgång i Rio-OS.

Banusic och Blackstenius på topp sägs det. Det kan bli hur bra som helst.

—————————

MFF fick ordning på både spel och resultat mot ett blekt Hammarby i går och genast drog flera experter i media på med de stora guldtrummorna igen.

Jag tillåter mig att vara betydligt mer försiktig med de tre tidigare matcherna kvar i färskt minne.

Visst ser det bra ut med sju poängs ledning. Men jag vill se guldstriden avgjord innan jag summerar intrycken. Framför allt är jag extremt skeptisk till tränaren Magnus Pehrssons laguttagningar, coachning och byten och är rädd för att det kan fortsätta ställa till problem. Dessutom blir det ingen barnlek att åka till Östersund utan Markus Rosenberg (även om han knappast imponerat sedan i somras) och framför allt Anders Christiansen.

Hur dumt var det förresten att fortsätta spela ”AC” efter 3-0 med tanke på att han riskerade avstängning och Rosenberg redan fått sitt tredje gula?? När AC uppenbarligen ändå skulle bytas ut så småningom var det väl lika bra att göra det i tid, sett till omständigheterna.

Med tanke på hur MFF agerat i sina två senaste bortamatcher i kombination med Östersunds framgångar i Europa så är det inte alls omöjligt att avståndet till Djurgården är nere i fyra poäng efter nästa omgång.

Och då är det lite kniven mot strupen igen inför nästa hemmamatch, mot Elfsborg.

Faran är ingalunda över ännu.

——————————

Hockeysäsongen är i gång och det var festligt att se Malmö Redhawks svansföring i premiären mot ärkerivalerna i Rögle. Jag har sett några matcher nu och tycker att laget ser mycket intressant ut. Det kan onekligen bli en riktigt bra säsong, om nu inte den tröttsamma SHL-lunken med sina femtielva omgångar lägger sordin på spektaklet.

——————————-

Under många år hade Lugi svårt att få fram tunga niometersskyttar. Sedan plötsligt hände det. Först Kim Ekdahl du Rietz, sedan Simon Jeppsson och nu ser det ut att finnas en hel flock som är på gång att slå igenom.

Med Karl Wallinius i spetsen.

Hur kul som helst!

Visst, Lugi har inte ställts på de allra svåraste proven ännu i säsongens linda, men om jag var klart orolig efter premiären mot OV så är jag betydligt lugnare efter att ha fått se talangfabriken få fria tyglar om mer eller mindre göra slarvsylta av Karlskrona i fredags. Nej, jag tror fortfarande inte att lundalaget kommer att tillhöra den absoluta tabelltoppen den här säsongen och bäst i sydvästra Skåne (Kristianstad är ju i en division för sig själv) kan också bli svårt eftersom Ystads IF och HK Malmö ser riktigt starka ut.

Men med den extrema talang som finns i truppen kommer Lugi garanterat att göra en bra säsong. Trots frånvaron av tunga nyförvärv.

Sarah och Erdal räddade kvällen

Erdal Rakips inhopp för Malmö FF mot Gif Sundsvall var bra av två skäl.

Det första ganska uppenbart: Han gjorde mål och räddade tre poäng åt sitt lag.

Det andra nästan ännu mer förlösande: Rakip kom in med uppfriskande explosivitet, oförutsägbara offensiva räder och skarpa skott.

Innan dess hade vi nästan vaggats till sömns av MFF:s (numera) extremt ineffektiva fotboll, med lågt bolltempo, massvis med kortpassningar i sidled och längre passningar som alldeles för ofta missar sina adresser – när inte Magnus Wiolff Eikrem spelar, vill säga.

Det är nästan så att man skulle vilja vara lite elak och misstänka att det är något som sidleds-Danne skapat. . .

Det var nu sömnigare och sämre än på bra länge (undantaget matcherna mot Vardar förstås) i Sundsvall.

Vad tjänar det till att ha bättre individuella spelare på planen om de måste vara så omständliga hela tiden att motståndarna lugnt hinner hem för att organisera försvarsmuren innan det hinner brinna till  i straffområdet?

På pluskontot, förutom segern förstås: Johan Dahlin var hur trygg som helst. Backlinjen fungerade skapligt, även om den inte sattes på alltför hårda prov.

Mittfältet? Alldeles för plottrigt och smånätt spel och trots att laget var väldigt offensivt balanserat i den första halvlek skapades nästan inget av värde – för få djupledslöpningar, för dålig passningskvalitet, för lite mod och kreativitet.

På topp gjorde Jo Inge Berget det alltför ofta alldeles för svårt för sig och Markus Rosenberg var om än stabil så faktiskt ganska blek.

Vissa tycker att det är en bra sak att att laget vinner trots att det spelar dåligt och just det går ju inte argumentera emot. Däremot är det inte en bra sak att laget spelar dåligt så ofta numera. Det var därför det gick åt skogen mot Vardar, till exempel. Där gick det liksom inte att spela uselt men komma undan med att vinna ändå.

Och det här laget skulle väl vara byggt för internationella framgångar? Eller?

————————–

Det var hemskt tråkigt att damlandslagets EM-resa tog slut redan i kvartsfinalen. Men jag är inte jätteförvånad.

För några år sedan lyssnade jag till Pia Sundhage som pratade om att bygga om landslagets spelsätt och spelsystem. Det höll på att gå alldeles åt skogen. Då la hon in backen och i stället för att med tålamod fortsätta bygga för framtiden blev det reträtt, fokus på defensiv och långa bollar på Bengt. Eller nåja, Bettan då.

Det fungerade bra i Rio-OS, vi gladdes åt silvret där men undrade väl lite försiktigt om det verkligen var rätt melodi på sikt för svensk fotboll.

Det var det inte.

Pia Sundhage är en levande legend inom svensk damfotboll, men hon har misslyckats kapitalt med att utveckla landslaget och nu är vi omkörda av flera nationer.

Det är absolut hög tid för ett regimskifte. Inte en dag för tidigt.

—————-

Ingen jätterolig sportdag på jobbet med tanke på ovan nämnda matcher. Men Sarah Sjöström räddade den med råge,

Vilken superstar!

Tack för underhållningen, Sarah.

——————

Bloggen är tillbaka efter semestern, som du ser. Nu blir det täta uppdateringar igen. Häng med!

Bara dumt att skylla på domaren

Det är alltid lättast att skylla på domaren. Men den här gången kändes det bara dumt.

För det svenska U21-landslaget gav faktiskt bort segern mot Polen och om måndagens kryss i förlängningen innebär att sagan är slut för den här gången så får spelarna allt se sig i spegeln och försöka inse att man fallit på eget grepp.

Det fanns nämligen flera saker som man som betraktare faktiskt kunde bli riktigt förbannad på i den här matchen.

1) Vid 0-1 säljer man sig löjligt billigt i försvarsspelet.

2) Nu har väl ändå Pawel Cibicki skjutit över en gång för mycket den här säsongen. Vad är egentligen problemet här? När bollen ALLTID går över måste man väl någon gång inse att det är dags att göra någonting åt det? Vid friläget som kunde ha inneburit 3-1 är det nästan oförlåtligt att han inte fick bollen på mål. Det hjälper inte att vara den mest kreative spelaren på planen om man konstant missar sina avslut.

3) När ett klart och tydligt bättre lag kollektivt bestämmer sig för att säkra hemåt och rensa bort bollar i stället för att fortsätta dominera bollinnehavet – utan att vara bra på att säkra hemåt – så är det nästan alltid ett riktigt dumt beslut.

4) Det var en helt korrekt straff som Filip Dagerstål orsakade. Man ger inte domaren den möjligheten i slutminuterna mot värdnationen. Man gör bara inte det.

Nej, jag tycker inte heller att domaren var helt konsekvent i sina bedömningar och det sticker i ögonen att det polska laget gynnades mer än det svenska sett över 90 minuter plus stopptid. Men samtidigt går det inte att hitta någon enda situation där man helt ärligt kan säga att han dömde fel enligt regelboken.

De svenska spelarna hade bara sig själva att skylla. De kunde ha dödat matchen i den andra halvleken. De borde ha gjort det.

I stället gav de bort initiativet och blev defensiva.

Inte ens Hasse Backe såg det komma. I halvtidsstudion dömde han ut de polska chanserna helt. Polackerna var helt enkelt för dåliga för att kunna ta poäng av Sverige. Han hade ju dessutom rätt.

Men det förutsatte att blågult fortsatte att spela den fotboll laget är bra på. Ingen kunde ana att spelarna i stället skulle backa hem och försöka rensa bort bollar panikartat från eget straffområde i stället för att fortsätta mala på och trötta ut motståndarna.

Det slutade med att två förlorarlag lämnade planen. Polen, som inte längre har chansen att gå vidare och Sverige som (mest troligt) inte längre kan göra det av egen kraft. Fem poäng lär nämligen inte räcka för att gå vidare som grupptvåa. Det krävs med största sannolikhet en gruppseger. Då måste Sverige slå Slovakien samtidigt som England tappar poäng mot Polen.

Det senare känns helt chanslöst att hoppas på. Tyvärr.

Men så länge det finns halmstrån att greppa efter får vi väl göra det. Annars är det ju inte ens lönt att titta på den sista gruppspelsmatchen.

———

Malmö FF mot Vardar från Makedonien, alltså.

En tuff lottning, sägs det. Med tanke på vad det fanns för alternativ. Det är förmodligen sant.

Men jag vet inte, jag har lite svårt för att hetsa upp mig över den debatten.

MFF har gått på pumpen mot betydligt lättare motstånd förr, det finns inga säkra matcher. Inga givna segrar.

Och slår man inte FK Vardar så känns det som om det kan kvitta, vad har MFF i så fall i Champions League att göra?

Det blir inte lättare sedan, om man säger så.

Det är helt enkelt upp till bevis nu. Är laget tillräckligt bra för att ta sig till ett nytt gruppspel så ska det här hindret bara passeras.

Dags att börja tagga inför den första kvaldrabbningen!

————-

Men först ska Pawel Cibicki sättas på att straffträna avslut.

Från frysbox till hjälteroller

Man kan ju undra ibland vad som rör sig i tankarna hos en tränare när spelare som inte haft något förtroende under säsongen plötsligt går ut och gör det som de andra inte klarar av – avgör en mycket viktig bortamatch.

A) Det där gjorde jag bra, nu gick de in och visade att de ville ta chansen och så har det gjort nytta att de stått utanför laget.

Eller:

B) Det var nog fel att inte tro på de där spelarna, de ska nog spela från start i fortsättningen.

Tipset är alternativ A.

Jag tror nämligen inte för en sekund att Felipe Carvalho kommer att starta när MFF har sina ordinarie backalternativ tillgängliga och jag är nästan lika övertygad om att Magnus Wolff Eikrem kommer att förpassas tillbaka till bänken i nästa match.

Om det är rätt? Ja det kan man tvista om. Personligen tycker jag inte det. Felipe Carvalho har egenskaper som är guld värda för laget både defensivt och offensivt. En sådan är att vinna luftrummet på fasta defensiva situationer. Det såg vi tydligt mot AIK. En annan är explosiviteten och styrkan på offensiva fasta och i lägen när laget måste satsa allt framåt mot slutet av en match. Carvalho har ju gjort den typen av mål förut.

När det gäller Magnus Wolff Eikrem vet väl alla vid det här laget vad jag tycker. En assistkung som han ska spela. Punkt.

Nu har han kommit in två gånger och smekt fram bollar som avgjort matcher och därmed fixat sex poäng. Hur många gånger ska man rädda laget innan man får tränarens förtroende?

Annars var det väl egentligen inte mycket att orda om kvällens match på Friends Arena. Än en gång tvingades MFF försöka lösa upp ett ultradefensivt försvar, än en gång såg man ut att gå bet trots bra spel men räddades på stopptid.

Det var en i det stora hela riktigt bra insats av hela laget och det mesta såg ut att fungera bra den här gången, förutom avsluten. Det är en svaghet som måste åtgärdas senast till Champions League-kvalet, för internationellt måste man ta de få chanser som bjuds. Där gäller det att vara klinisk och straffa motståndaren.

Pawel Cibicki är jag mest missnöjd med just nu. I en större liga än allsvenskan hade han varit bänkad vid det här laget efter alla missar på sistone och det om något borde ge honom en tankeställare om det nu är allt intresse från utlandet som stör honom. Kan han inte fokusera på att sätta sina chanser i MFF så kommer det att bli ett tufft uppvaknande ute i Europa. Då hjälper det inte att han är en fantastiskt begåvad spelare. En forward måste göra mål.

Alexander Jeremejeff är fortfarande inte bra nog för en allsvensk serieledare. Snart måste han växla upp ordentligt. Jag förstår inte vad Magnus Pehrsson tycker att Jermejeff tillför i dagsläget.

Jo Inge Berget är jag inte särskilt orolig för. Hans spelstil passar inte mot lag som spelar med köttmurar i försvaret. Han behöver större ytor att röra sig på. Han kommer mer till sin rätt mot internationellt motstånd. Det gäller egentligen även Wolff Eikrem.

Markus Rosenberg? Han är så pass klinisk för det mesta, numera, att han måste tillåtas en enstaka miss då och då.

Kanske är det ändå dags att värva en etablerad forward i sommar? Det känns i varje fall som en hyfsat god idé.

Segern mot AIK var nog riktigt, riktigt skön för alla i Malmö FF och för alla fans. Det hade inte varit snyggt att tappa serieledningen efter att ha torskat poäng mot några av lagets huvudmotståndare inför säsongen. Inte med de spelare klubben totalt sett förfogar över och de resurser som finns i kassakistan. MFF är för bra för att inte vinna allsvenskan 2017.

Förhoppningsvis gav den tränarstaben lite andrum efter all turbulens med skador, avstängningar och tappade poäng på sistone.

Men nu vill åtminstone jag snart börja se bättre utdelning offensivt. Då gör det heller inte något om det trillar in något slumpmål bakåt ibland som det nästan alltid gör  – och som det var ytterst nära att det gjorde även mot AIK.

För handen på hjärtat: Den här gången räddades laget av två spelare ur frysboxen. Det var kul, det blev en bra story. Men det är inte så ett lag som MFF ska bygga en framgångsrik säsong.

Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×