Kaxigt och kul drag av Gerhardsson

”Den kanske bästa målskytten av alla” har Peter Gerhardsson sagt om Marija Banusic.

I hans första VM-kvalmatch ser Linköpingsforwarden ut att gå rakt in i startelvan. ett synnerligen kaxigt och kul drag i så fall!

Det handlar om exakt samma spelare som Pia Sundhage inte ville ha med till EM på grund av strikta principer. För att Banusic, naturligt nog, inte ville spela någon annanstans än på topp.

Sundhage stängde ute en notorisk målskytt från ett landslag som haft extremt svårt att göra mål och som sedan inte imponerade i själva slutspelet heller. Inte särskilt smart.

Särskilt inte i ett förbund som på herrsidan sedan många år tillbaka lärt sig hantera stjärnspelare med hög svansföring och starka egna åsikter (läs: Zlatan).

I Sundhages värld fanns ingen plats för attityd och stjärnstatus, vilket säkert också bidrog till den gamla konflikten med Kosovare Asllani.

Visst är det märkligt vad lite för långt tid i matktposition kan göra med en människa. Till och med en respekterad och erkänt bra ledare som Pia Sundhage visade sig alltså ha sina uppenbara brister mot slutet av sin tid som svensk förbundskapten – för i USA hade hon minsann inga problem med åsiktsstarka stjärnor – och det var verkligen hög tid för en förändring i blågult.

Nu är den här, i form av Peter Gerhardsson. Det ska bli mycket spännande att se om hans idéer och tankar redan på kort tid hunnit prägla den blågula truppen och det ska självklart bli intressant att följa hur han hanterar det delikata jobbet att styra ett numera folkkärt damlandslag som dock inte övertygat spelmässigt på bra länge – bortsett från den superdefensiva nödtaktik som gav oväntad framgång i Rio-OS.

Banusic och Blackstenius på topp sägs det. Det kan bli hur bra som helst.

—————————

MFF fick ordning på både spel och resultat mot ett blekt Hammarby i går och genast drog flera experter i media på med de stora guldtrummorna igen.

Jag tillåter mig att vara betydligt mer försiktig med de tre tidigare matcherna kvar i färskt minne.

Visst ser det bra ut med sju poängs ledning. Men jag vill se guldstriden avgjord innan jag summerar intrycken. Framför allt är jag extremt skeptisk till tränaren Magnus Pehrssons laguttagningar, coachning och byten och är rädd för att det kan fortsätta ställa till problem. Dessutom blir det ingen barnlek att åka till Östersund utan Markus Rosenberg (även om han knappast imponerat sedan i somras) och framför allt Anders Christiansen.

Hur dumt var det förresten att fortsätta spela ”AC” efter 3-0 med tanke på att han riskerade avstängning och Rosenberg redan fått sitt tredje gula?? När AC uppenbarligen ändå skulle bytas ut så småningom var det väl lika bra att göra det i tid, sett till omständigheterna.

Med tanke på hur MFF agerat i sina två senaste bortamatcher i kombination med Östersunds framgångar i Europa så är det inte alls omöjligt att avståndet till Djurgården är nere i fyra poäng efter nästa omgång.

Och då är det lite kniven mot strupen igen inför nästa hemmamatch, mot Elfsborg.

Faran är ingalunda över ännu.

——————————

Hockeysäsongen är i gång och det var festligt att se Malmö Redhawks svansföring i premiären mot ärkerivalerna i Rögle. Jag har sett några matcher nu och tycker att laget ser mycket intressant ut. Det kan onekligen bli en riktigt bra säsong, om nu inte den tröttsamma SHL-lunken med sina femtielva omgångar lägger sordin på spektaklet.

——————————-

Under många år hade Lugi svårt att få fram tunga niometersskyttar. Sedan plötsligt hände det. Först Kim Ekdahl du Rietz, sedan Simon Jeppsson och nu ser det ut att finnas en hel flock som är på gång att slå igenom.

Med Karl Wallinius i spetsen.

Hur kul som helst!

Visst, Lugi har inte ställts på de allra svåraste proven ännu i säsongens linda, men om jag var klart orolig efter premiären mot OV så är jag betydligt lugnare efter att ha fått se talangfabriken få fria tyglar om mer eller mindre göra slarvsylta av Karlskrona i fredags. Nej, jag tror fortfarande inte att lundalaget kommer att tillhöra den absoluta tabelltoppen den här säsongen och bäst i sydvästra Skåne (Kristianstad är ju i en division för sig själv) kan också bli svårt eftersom Ystads IF och HK Malmö ser riktigt starka ut.

Men med den extrema talang som finns i truppen kommer Lugi garanterat att göra en bra säsong. Trots frånvaron av tunga nyförvärv.

MFF helt under isen

Många med himmelsblå glasögon kommer väl att skylla på att Jo-Inge Berget och Anders Christiansen inte var med.

Men det håller inte.

Inte när man tjatat en hel säsong om att man har en så bred trupp. Inte när man sitter med miljonvärvningar som inte används på bänken.

Inte när man än en gång åker på stryk mot ett lag på nedre halvan av tabellen (något som fick klubben att sparka fjolårets tränare Allan Kuhn).

Inte när man gör ett defensivt byte när huvudproblemet är att det är offensiven som inte fungerar.

Om inte MFF haft en nio poängs ledning  – den kan krympa till sju i morgon – så vete fasiken om inte Magnus Pehrsson fått kicken på stående fot efter dagens förlust i Örebro.

Det var en rakt igenom usel insats av Malmö FF.

Som många gånger förr den här säsongen så var defensiven inte bra nog. MFF släpper in för lätta mål. Ändå satt tunga nyförvärvet Bonke Innocent på bänken.

Men framför allt var offensiven, som vanligt, alldeles för blek och för ineffektiv. Alexander Jeremejeff gjorde inte en människa glad och tyvärr gjorde inte lagkaptenen Markus Rosenberg det heller. Det borde oroa alla MFF-fans att Rosenberg faktiskt inte levererat alls efter sommaruppehållet. Om han inte lyfter sig rejält framöver så vete tusan om det är något att jubla över att han skrivit kontrakt för ytterligare en säsong.

Trots detta, att lagets forwards var otroligt bleka i 90 minuter, fick inte nyförvärvet Carlos Strandberg komma in förrän det var sju minuter kvar att spela. Märkligt. Magnus Pehrsson valde att byta in en mittback och flytta upp en högerback till mittfältet. Jag ska ärligt säga att jag inte förstod någonting alls av det draget.

Nu har MFF tre raka matcher utan seger. Man har tagit en enda poäng i tre matcher och då har man mött tabelljumbon och ett lag som låg ganska nära bottendramatiken. Dessutom bara kryssat mot ärkefienden IFK Göteborg hemma på Swedbank.

MFF är i fritt fall just nu. Frågan är om och hur det fallet ska hejdas innan det är alldeles för sent, innan det blir nerv i den allsvenska toppstriden igen.

Dags för Daniel Andersson att agera??

————————————–

Nu har jag sett två Skånederbyn i starten av Handbollsligan. I Helsingborg besegrade ett darrigt Lugi nykomlingen OV. Men min slutsats efter matchen var mer att det kommer att bli en tuff säsong för Lugi än att OV har kvalitet nog att klara kontraktet. Den som lever får se, heter det ju. Men Lugi verkar ha alldeles för lite krut på nio meter den här säsongen och jag undrar om det verkligen är så smart att fortsätta spela en av lagets få rutinerade stjärnor, Hampus Jildenbäck, i en kantroll. Är det inte bättre att skola om honom till att spela på nio meter? Kantspelare har man ju faktiskt ganska gott om i truppen.

YIF kom undan med en hedersam förlust mot IFK Kristianstad, men låg ett tag under med åtta mål. Undrar om det inte blir HK Malmö som kommer att bli näst bäst i Skåne, efter Kristianstad, den här säsongen.

——————————————-

Hockeyexperten och exproffset Mikael Renbergs utspel om att det borde införas en lättare puck i damhockeyn måste vara årets mest korkade (eller kanske puckade) i svensk idrott.

Inte bara för att tanken förstås är helt befängd och idén snudd på kränkande för alla hockeytjejer  – men också för att Renberg helt tycks ha missat debatten om lättare bollar och mindre mål i damfotboll.

Trodde han verkligen att han skulle få gehör? Att han var något smart på spåret?? Herregud. . .

 

Självmål av MFF Support

Med ett dygns distans till lördagens allsvenska fiasko för Malmö FF finns det en hel del att kritisera i lagets spel och i lagledningens agerande. Men frågan är om jag ändå inte stör mig mest på MFF Supports beslut att bojkotta matchen.

Det tjatas alltid om hur viktiga fansen är för klubben, hur sången och stöttningen lyfter laget. Men till bortamatchen mot AFC Eskilstuna skulle man alltså inte åka, för att markera sitt ogillande av den typen av klubbstruktur och ägarpolitik som AFC står för. Jag har full respekt för sakfrågan. Men jag kan absolut inte förstå meningen med en bojkott.

I stället för att på ett alldeles utmärkt sätt visa hur en ”riktig” förening med geografisk förankring och gedigen supporterkultur kan åka till en bortamatch mot ett ”plastlag” och totalt dominera arenan mot fåtaliga hemmafans så lämnade man alltså walk over och övergav sina spelare.

Det är klart att det var en bidragande faktor till förlusten. Om man ständigt påpekar hur viktiga fansen är för klubbens framgångar så måste man inse att det också kan kosta laget poäng om de uteblir.

Så vad åstadkom man med bojkotten? Jo, om vi är överens om att supporterstödet är viktigt för lagets prestation så gav man alltså bort tre poäng som kanske i förlängningen kan rädda kvar ”plastlaget” i allsvenskan. Snacka om att skjuta sig själv i foten. . .

Apropå fötter och skott så var det uppenbarligen en ganska dålig kombination i själva matchen. Åtminstone i det himmelsblå laget. Nu var MFF-spelarna plötsligt tillbaka i sitt evinnerliga missande av riktigt bra chanser. Skott över (oftast), skott utanför (ibland), för lösa skott (ibland) och chansskott som stannade på försvarsspelare (ibland).

Då pratar vi alltså om den andra halvleken, i vilken MFF tilläts dominera totalt spelmässigt sedan AFC-spelarna lagt sig i skyttegravarna för att försvara sin ledning med 3-0.

Inte ett enda spelmål på 90 minuter plus ganska mycket stopptid. Mot allsvenska jumbon!

I den första halvleken var det försvarsspelet som visade sig vara under all kritik. AFC Esklilstunas tekniska och snabba forwards fick MFF-backarna att se lika rörliga och vitala ut som Ale stenar. Typ.

Det var ett fiasko på alla fronter. Spelarna ute på planen var de som utförde det, men allt ansvar ligger ändå hos huvudtränaren Magnus Pehrsson.

1) Det var hans jobb att se till att den här matchen inte skulle bli en typisk fälla efter islossningen med 6-0 mot Kalmar FF. Att anspänningsnivån låg rätt, att spelarnas fokus och koncentration var på topp redan från matchstart. Vi kan lugnt konstatera att det blev fel. Med övermod och underskattning och utan arbetsmoral vinner man inga matcher.

Inte ens om man leder en dålig liga som Allsvenskan med 12 poäng.

2) Det var hans jobb att agera för att snabbt ändra matchbilden redan vid 2-0 för AFC, med en kvart spelad, när det såg ut att barka åt skogen. Men Pehrsson gjorde bara det nödvändiga bytet av mittback när Lasse Nielsen blev skadad. Inget annat.

3) Det var hans jobb att skicka ut signaler om att det här inte var okej allra senast i halvtid när det rasat iväg till 3-0. Men han gjorde ingenting då heller.

4) När jakten på mål var som mest intensiv bytte han in framtidslöftet Mattias Svanberg i stället för miljonvärvningen Carlos Strandberg. Inget ont om Svanberg, som kommer att bli riktigt bra, men det här måste ha varit årets mest obegripliga byte.

Så på bänken satt alltså i det prekära läget när ingen av de offensiva spelarna på planen tycktes kunna leverera (Det var Anton Tinnerholm som fixade straffen) en dyrt värvad toppforward (Strandberg) och fjolårets assistkung (Eikrem).  Man häpnar.

Till sist då: Det var precis av den här anledningen som MFF (enligt vad man själva gått ut med) kickade Allan Kuhn. För att MFF åkte på onödiga plumpar i protokollet mot sämre motstånd. Till exempel mot Landskrona Bois i svenska cupen.

Pehrssons spelidé och kompetens skulle borga för att undvika den sortens bottennapp.

Och efter debaclet mot Vardar i Champions League-kvalet vet jag inte hur många gånger Magnus Pehrsson själv sagt att hösten ska ägnas åt att bygga för nästa säsong, för att minimera risken att man åter förlorar mot ett lag som man ska kunna besegra på papperet.

Då blir alltså Malmö FF, trots allt vackert prat om vinnarkultur, överkört av allsvenska jumbon AFC Eskilstuna. Med 3-1.

Jag förstår att Daniel Andersson såg ut som om han käkat en stor citron i närbilderna i Cmore.

Från frysbox till hjälteroller

Man kan ju undra ibland vad som rör sig i tankarna hos en tränare när spelare som inte haft något förtroende under säsongen plötsligt går ut och gör det som de andra inte klarar av – avgör en mycket viktig bortamatch.

A) Det där gjorde jag bra, nu gick de in och visade att de ville ta chansen och så har det gjort nytta att de stått utanför laget.

Eller:

B) Det var nog fel att inte tro på de där spelarna, de ska nog spela från start i fortsättningen.

Tipset är alternativ A.

Jag tror nämligen inte för en sekund att Felipe Carvalho kommer att starta när MFF har sina ordinarie backalternativ tillgängliga och jag är nästan lika övertygad om att Magnus Wolff Eikrem kommer att förpassas tillbaka till bänken i nästa match.

Om det är rätt? Ja det kan man tvista om. Personligen tycker jag inte det. Felipe Carvalho har egenskaper som är guld värda för laget både defensivt och offensivt. En sådan är att vinna luftrummet på fasta defensiva situationer. Det såg vi tydligt mot AIK. En annan är explosiviteten och styrkan på offensiva fasta och i lägen när laget måste satsa allt framåt mot slutet av en match. Carvalho har ju gjort den typen av mål förut.

När det gäller Magnus Wolff Eikrem vet väl alla vid det här laget vad jag tycker. En assistkung som han ska spela. Punkt.

Nu har han kommit in två gånger och smekt fram bollar som avgjort matcher och därmed fixat sex poäng. Hur många gånger ska man rädda laget innan man får tränarens förtroende?

Annars var det väl egentligen inte mycket att orda om kvällens match på Friends Arena. Än en gång tvingades MFF försöka lösa upp ett ultradefensivt försvar, än en gång såg man ut att gå bet trots bra spel men räddades på stopptid.

Det var en i det stora hela riktigt bra insats av hela laget och det mesta såg ut att fungera bra den här gången, förutom avsluten. Det är en svaghet som måste åtgärdas senast till Champions League-kvalet, för internationellt måste man ta de få chanser som bjuds. Där gäller det att vara klinisk och straffa motståndaren.

Pawel Cibicki är jag mest missnöjd med just nu. I en större liga än allsvenskan hade han varit bänkad vid det här laget efter alla missar på sistone och det om något borde ge honom en tankeställare om det nu är allt intresse från utlandet som stör honom. Kan han inte fokusera på att sätta sina chanser i MFF så kommer det att bli ett tufft uppvaknande ute i Europa. Då hjälper det inte att han är en fantastiskt begåvad spelare. En forward måste göra mål.

Alexander Jeremejeff är fortfarande inte bra nog för en allsvensk serieledare. Snart måste han växla upp ordentligt. Jag förstår inte vad Magnus Pehrsson tycker att Jermejeff tillför i dagsläget.

Jo Inge Berget är jag inte särskilt orolig för. Hans spelstil passar inte mot lag som spelar med köttmurar i försvaret. Han behöver större ytor att röra sig på. Han kommer mer till sin rätt mot internationellt motstånd. Det gäller egentligen även Wolff Eikrem.

Markus Rosenberg? Han är så pass klinisk för det mesta, numera, att han måste tillåtas en enstaka miss då och då.

Kanske är det ändå dags att värva en etablerad forward i sommar? Det känns i varje fall som en hyfsat god idé.

Segern mot AIK var nog riktigt, riktigt skön för alla i Malmö FF och för alla fans. Det hade inte varit snyggt att tappa serieledningen efter att ha torskat poäng mot några av lagets huvudmotståndare inför säsongen. Inte med de spelare klubben totalt sett förfogar över och de resurser som finns i kassakistan. MFF är för bra för att inte vinna allsvenskan 2017.

Förhoppningsvis gav den tränarstaben lite andrum efter all turbulens med skador, avstängningar och tappade poäng på sistone.

Men nu vill åtminstone jag snart börja se bättre utdelning offensivt. Då gör det heller inte något om det trillar in något slumpmål bakåt ibland som det nästan alltid gör  – och som det var ytterst nära att det gjorde även mot AIK.

För handen på hjärtat: Den här gången räddades laget av två spelare ur frysboxen. Det var kul, det blev en bra story. Men det är inte så ett lag som MFF ska bygga en framgångsrik säsong.

Från hörnfiasko till hockeyguld

Vilken klassisk idrottshjälte han är nu, Henrik ”Henke” Lundqvist.

Han spikade alltså igen helt i straffläggningen i VM-finalen mot Kanada. Helt. Inte ett straffmål släppte karln in.

Det är klart att hela landet stod upp och applåderade, gjorde vågen och bugade respektfullt.

Vilken stjärna. Herregud.

Det har tjatats spaltmeter om honom i media, för alla prestationer han gjort i NHL. Men på något sätt sjunker sånt där aldrig riktigt in förrän de tar påsig landslagsstället och vinner något stort för Sverige.

När Lundqvist valde att komma till VM tänkte man att jaha, det var ju bra det för Tre Kronor. Men exakt hur bra det var, det förstod i varje fall jag inte förrän alldeles precis för en liten stund sedan.

Det var alltså helt avgörande. Det var ett guldbeslut.

Henrik Lundqvist var matchens lirare mot Kanada. Han var briljant under ordinarie matchtid. Han var fullständigt makalös i förlängningsperioden. Och i strafftävlingen var han omänsklig, nästan gudalik. Som en Marvel-figur. Typ Guardian of the Galaxy. Star Lord Lundqvist.

Jag hoppas att han nu får den hjältestatus han förtjänar.

VM-guld alltså. Jag vet inte hur stort det är – egentligen – mer än att det betyder lite extra just nu eftersom det var ett historiskt tionde VM-guld för Sverige. VM är ju fortfarande en turnering som känns sådär lagom ljummen. Och jag ska villigt erkänna att jag själv inte taggade upp på allvar förrän just i dag.

Gruppspelet var ju ganska dött. Och sedan fick det svenska laget egentligen ingen allvarlig utmaning i vare sig kvartsfinal (Schweiz) eller semifinal (ett utskällt Finland som inte hade någon av sina bättre landslagsupplagor på isen).

Men i finalen var det på riktigt. Kanada. Ett lag som av naturen är extremt svårslaget, med hela båset fullt av extrema vinnarskallar.

En riktigt förbaskat bra match var det också. Snorhögt tempo, bra hockeyspel, dramatik i kubik.

Ibland kan det räcka, en enda riktigt bra match, i världsklass, för att ge ett VM-guld dignitet och status.

VM-finalen var härlig idrottsunderhållning. Och Sverige vann.

Jag ger mig. Det blev ändå hockeyfest till slut. Tack för showen, Tre Kronor!

——————-

Den allsvenska toppdrabbningen på Swedbank Stadion i dag var också en riktigt bra match, framför allt av MFF.

Jag kunde egentligen inte hitta något att gnälla över under åtminstone 80 minuter. Laguttagningen, med sitt tre-fem-två-stuk, var intressant och fungerade utmärkt. Laget spelade riktigt bra. Ingen föll egentligen ur ramen, med lite frågetecken dock för Pawel Cibicki som tycks ha hamnat i en formsvacka om inte spelmässigt så åtminstone avslutsmässigt. Han kändes lite väl ofarlig i straffområdet.

Det enda som möjligen kändes lite negativt var också just den där oförmågan att omsätta spelövertaget och det faktiskt fina spelet som gav upphov till fina chanser, i mål.

Men sedan gjorde Markus Rosenberg 1-0 i 76:e och då var ju allting frid och fröjd.

Trodde jag.

Trodde nog de allra flesta.

Men så.Två hörnor till Norrköping. Två mål till Norrköping.

Och allt var uppochnervänt.

Egentligen fanns det nästan inget att klaga på. Ändå förlorade MFF toppmatchen mot värsta konkurrenten i allsvenskan med 1-2. På hemmaplan. Värsta tänkbara scenariot. Och nästan omöjligt att kritisera.

”Sån är fotbollen ibland” suckade Markus Rosenberg efter matchen.

Men ändå. Kollega Ole Törner var inne på det i sin blogg och jag måste ju ta upp den tråden lite också: Det var för dåligt försvarsspel på de där olycksaliga hörnorna. Det var det verkligen. Även om Johan Wiland blev ”screenad” vid 1-1 som Mackan Rosenberg ville ha det till. Även om det stod en IFK:are nästan på mållinjen i misstänkt offsideposition vid 1-2.

Ett lag som MFF får inte släppa in två hörnmål på två minuter.

Jag vet inte om det är så enkelt som att alla förändringar i backlinjen ställde till det. På en hörna ska ändå hela laget försvara och hjälpas åt att se till att bolluslingen sparkas bort. Men det är klart att när det är hela havet stormar i utformningen av laget – och backlinjen i synnerhet på sista tiden – så är det fullt mänskligt om rollfördelningen inte fungerar fullt ut. Om länkarna brister lite här och var.

I det här fallet är det faktiskt både tränarens och spelarnas fel. Safaris och Brorssons dåliga disciplin som orsakade onödiga avstängningar förstås, men också Magnus Pehrssons beslut. Först är Carvalho i frysboxen  sedan spelar han plötsligt från start två matcher i rad i en oerhört ansvarsfull roll. Och kroppen håller inte i 90 minuter. Det kan man förstå.

Först är de unga talangerna fjärran från speltid, sedan ska de plötsligt in i viktiga roller i slutet av en allsvensk seriefinal. Ja, jag tänker på Hadzikadunic förstås, men också på Mattias Svanberg.

Och även om den där tre-fem-två-varianten med Oscar Lewicki som en av tre kuggar faktiskt såg ut att fungera skapligt i 80 minuter så kanske, bara kanske, det hade varit en tryggare resa mot tre poäng om Pehrsson inte fortsatt att röra om i grytan utan faktiskt låtit spelarna få hitta någon form av trygghet i spelet.

Jag vet inte. Jag erkänner att jag spekulerar lite här. Men det är ju ändå så att MFF, oavsett hur bra man faktiskt spelade mot Norrköping, nu tappat fem poäng på de två senaste matcherna.

Det är inte alls godkänt av ett lag som förväntas springa hem serien med hyfsat klar marginal.

Och de gamla MFF-hjältar som hyllades före avspark gick garanterat inte hem nöjda. Många av dem hade på sin tid förmodligen hellre förlorat en arm än vikt ner sig i en sån här match och jag sa till kollega Törner på pressläktaren att om jag varit spelare i dagens MFF och fått se alla de här gamla hjältarna flankera speltruppernas entré, så hade jag nog hellre tuggat i mig en cyanidkapsel än lämnat arenan som förlorare i deras åsyn.

Länge såg det ut som om MFF-spelarna var av samma uppfattning. Ändå blev det alltså förlust till slut.

Låt mig såga så här: Jag tror att det kommer att ventileras en hel del åsikter i korridorerna på Swedbank Stadion den närmaste veckan.

Pehrssons smekmånad är över

Smekmånaden för Magnus Pehrsson tog slut i dag, på Tele 2 Arena.

Det har varit på lut länge, och när poängförlusten kom mot Hammarby kan ingen säga att den kom som en överraskning.

Precis som så många gånger förut hade Malmö FF förtvivlat svårt att utnyttja sitt spelövertag mot ett defensivt motstånd. Som flera gånger tidigare lyckades motståndarna utnyttja det till att göra mål. Och exakt på samma vis som vi nu blivit vana vid var det inte en konsekvent spelidé eller briljant tränartaktik som räddade ett totalt fiasko, utan en spontan individuell prestation.

Den här gången av Anton Tinnerholm.

Den här gången finns det dessutom inga ursäkter, eftersom det var ett decimerat, försvagat Bajen som stod för motståndet.

Visst, MFF saknade också spelare. Men inte offensiva spelare. Ändå lyckades man inte omsätta bollinnehav och spelövertag i mål.

Något är alltså fel.

Jag har tidigare varit inne på att det är svårt att lyckas med en spelidé som bygger på bollinnehav om passningarna inte sitter. Då måste det finnas alternativ taktik att sätta in. Det tycks MFF anno 2017 inte ha.

Sedan är det förstås inte särskilt märkligt att spelet inte fungerar klockrent om man hela tiden mixtrar med laguttagningarna och inte låter de som ska göra jobbet få en chans att spela ihop sig ordentligt.

”Mittfältet fungerade inte som det ska” sa Magnus Pehrsson efter matchen. Tacka tusan för det. När hade laget samma mittfält två matcher i rad senast?

Kollega Ole Törner är inne på samma sak i sin MFF-blogg: Att i ett läge där flera ordinarie spelare redan saknas (i backlinjen) även låta två offensiva nyckelspelare vila känns inte som bra fingertoppskänsla. Dessutom var det inte särskilt länge sedan som ”AC” och Markus Rosenberg fick stå över. Ingen av dem behöver det i ett så här tidigt skede på säsongen. Särskilt inte AC som snarare tvärtom behöver matcher för att nå sin toppform.

Dessutom blev det fel spelare i fel match. Igen. Magnus Wolff Eikrem hade passat bra mot ett spelande lag som Östersund, där det bjuds ytor att manövrera i, men har visat tidigare att han inte kommer till sin rätt mot ett lag som spelar tokdefensivt.

Ändå satt han på bänken mot Östersund men spelade från start mot Hammarby.

Ett lag med bussen i straffområdet ska mötas med ett kreativt mittfält. Alltså borde AC ha spelat från start. Men Pehrsson valde den mer statiska och lättlästa duon Rakip och Lewicki.

Och Jeremejeff är fortfarande inte mogen att starta i ett lag som  Malmö FF. Det är åtminstone min åsikt.

Pawel Cibicki var inte särskilt bra heller. Det var en besvikelse. Men å andra sidan: När han nu fick spela på topp så fick han göra det bredvid en spelare som inte direkt hjälpte till.

Om Pehrssons MFF är på rätt väg? Jag tycker inte att vi har sett någon form av bevis på det. Det enda vi sett hittills är att det finns ganska många spelare i truppen som kan avgöra matcher eller rädda poäng. Men inte direkt som ett resultat av ett konsekvent sätt att spela.

Det kan förstås ses som en styrka att laget har en lång rad olika matchhjältar den här säsongen. Men det kan också vara ett bevis på att det inte finns någon väl fungerande spelidé. Och då är det illavarslande.

Det lär nämligen inte hålla i längden.

Nu måste MFF vinna hemma mot IFK Norrköping och helst kontrollera matchen både spel- och resultatmässigt. Något annat finns inte.

Annars tror jag att det kommer att börja blåsa kallt och hårt runt öronen på Magnus Pehrsson redan nästa vecka.

Hockey i Hörby och MFF-analys

Det var kul att se Danmark spela så bra som man faktiskt gjorde mot ett stjärnspetsat Tre Kronor i söndagens VM-fajt.

Med dynamiska Redhawks-duon Storm & Hardt i spetsen snurrade danskarna stundtals runt ganska friskt och gav svenskarna en hel del bekymmer. De rödvita har fortfarande en bit kvar till de främsta nationerna, men de har kommit en bit väg och det är bara positivt.

Det fanns emellertid en tid då det inte ens behövdes ett landslag för att få dansken på fall.

Gert Backe från Trulshärad söder om Önneköp ringde apropå matchen och berättade att han var med när Hörby BoIS mötte danska landslaget i ishockey 1948.

– Jag var 14, skulle precis fylla 15, sa han och berättade att det var ett fasligt ståhej med nationalsånger och allt.

GB spelade centerforward.

Hörby BoIS segrade med klara siffror, 8-1, sa Gert Backe och berättade att Danmark strax innan mött Kanada:

– Jag minns inte om de förlorade med 48-0 eller 48-1.

Hörby var  ett nav för skånsk ishockey på den tiden; det hände till exempel att Malmö IF åkte dit för att spela när is inte fanns att tillgå i Malmö – man spelade på naturis på den tiden.

——

Men att Henrik Lundqvists och Nicklas Bäckströms intåg i den svenska truppen var det som behövdes för att Tre Kronor ska kunna fajtas om VM-guldet, som de sa på radiosporten, det är väl lite att gå saker och ting alldeles för långt i förväg.

Efter förlusterna mot Ryssland och USA lär det bli svårt nog att ta sig förbi en kvartsfinal i det första läget.

Varför inte ta det lilla lugna och se hur det går där innan vi börjar prata om guld? Segrar mot Tyskland, Lettland och Danmark känns verkligen inte som någon jättestabil grund att stå på. . .

——

Det var väldigt mycket att sortera i tankarna efter MFF:s segermatch mot Östersund.

Kul att Erdal Rakip fick avgöra på stopptid. Verkligen. Det behövde både han och MFF.

Men den starkaste känslan direkt efteråt var faktiskt en oro inför kommande kval till Champions League.

För när MFF skulle backa hem och stänga matchen i ledning med 1-0 så fungerade det inte alls.

1-1 kom inte alls oväntat som matchbilden utvecklade sig och oj, vad nära det var att det dessutom blev 1-2.

Så där kommer MFF att bli tvunget att spela, åtminstone i delar av matcherna, mot tufft internationellt motstånd. Med matchen mot Östersund i väldigt färskt minne känns det inte som om årets upplaga av MFF kommer att tjäna särskilt mycket på den extremdefensiva taktiken.

Sedan förstår jag inte alls att Magnus Pehrsson valde det alternativet i en allsvensk match. Visst, man spelade med en man mindre. Men det gjorde man även när ledningsmålet gjordes. Och så långt var det fortfarande MFF:s match och närmare 2-0 än 1-1. varför ge bort hela mittfältet bara så där?

Allt förändrades när det skulle spelas på resultat och Pehrsson plockade ut lagets samtliga starkaste offensiva kort, det ena efter det andra: Cibicki. Rosenberg. Berget. med någon slags tanke på att mer eller mindre ställa bussen i straffområdet och spela långa bollar på Jeremejeff.

Det höll på att kosta laget alla tre poängen. . . eller i bästa fall två av dem.

Om det nu inte varit för två individuellt starka prestationer av Anders Christiansen och Erdal Rakip.

Magnus Pehrsson räddades av individuell skicklighet igen. För taktiskt sett var det ingen höjdare.

Sedan begriper jag inte varför spelaren som fixade de tre poängen senast, Magnus Wolff Eikrem, inte fick starta den här matchen, med en förväntad matchbild som skulle ha passat honom perfekt. Vad är egentligen problemet där?

En alldeles för negativ och kritisk inställning efter en seger? Kanske det. Men är vi inte egentligen överens om att det är Champions League som är den stora utmaningen den här säsongen?

Allsvenskan ska ju MFF springa hem med den trupp klubben förfogar över. Då ska det egentligen inte behöva bli stopptidsdramatik hemma mot Östersund.

————-

De röda korten? Tja, de är egentligen i princip svåra att argumentera mot. Det var väldigt onödiga handlingar av spelarna som drog på sig dem och det var fullt möjligt för domaren att hala upp korten.

Men samtidigt hade han inte behövt göra det. Det var absolut en svag insats av domaren.

De domarexperter jag pratat med är inne på samma linje: Magnus Lindgren som dömde matchen kunde ha agerat smartare. Antingen nöjt sig med två gula (det var en lätt klapp på kinden av Safari, inte någon knytnäve eller armbåge i huvudet precis. . .) eller så kunde han ha delat ut två röda – det gick absolut att motivera det också – och därmed förmodligen ha tagit udden av diverse frustration på planen.

Samma sak i nästa situation. Brorsson var vårdslös, men det var inte ens i närheten av en skada på motståndaren och man  såg att han försökte bromsa till innan kollisionen. Det hade gått att nöja sig med gult där. Och den irriterade lilla knuffen han fick efteråt måste man tillåta, det röda kortet på Östersundspelaren var nog mest någon slags kompensation. Det blev bara helt fel alltihop.

Klart är att förbundet måste ha bättre fingertoppskänsla när uppdragen delas ut. En match som MFF-Östersund ska dömas av en rutinerad huvuddomare.

Vargen tillbaka i flocken

Ska man vinna på att vara spelförande så gäller det att ha ett bra passningsspel.

Speciellt i offensiven.

Det hade inte Malmö FF under ganska lång tid av matchen på Borås Arena. Inte tillräckligt bra i varje fall.

Det kunde förstås ha fungerat ändå, om inte Elfsborgs målvakt visat upp ett reflex- och fotarbete som kunnat få vilken handbollsmålvakt som helst grön av avund. Till och med Dan Beutler.

Men faktum är att Elfsborg långa stunder var bättre i passningsspelet och trots att MFF i en jämförelse spelare för spelare var (är) ett klart bättre lag, så syntes det inte på den snabba plasten.

Det ändrade sig när Magnus Wolff Eikrem kom in på planen. Assistkungen.

När det bjuds ytor – det gör det ofta mot ett lag som Elfsborg, det första MFF mött på ett bra tag som inte valt att ställa spelarbussen i sitt eget straffområde – så tar Eikrem dem direkt. Och här har vi en spelare vars passningar väldigt sällan är chansartade och levereras till fel adress.

Pang-pang så var segern fixad.

Och vargen har hittat tillbaka till flocken.

Det förvånade mig att Magnus Pehrsson väntade så länge med det bytet, ja han tvingades ju faktiskt till slut till det på grund av först Pa Konates och sedan Erdal Rakips skada.

Såg han inte det som alla vi andra såg?

Rakip, som visserligen gjorde en bra match på många sätt – men som absolut inte fick till det i de sista avgörande passningarna eller avsluten, är inte någon pålitlig poängspelare – inte ännu. Han kanske blir det så småningom, men då måste han lära sig att hantera snabba beslut i trånga lägen. Det gick inget vidare mot Elfsborg.

Och med Yotun som vänsterback tappade laget ett formstarkt och viktigt offensivt hot – ersatt av den defensivt lagde Lewicki.

Jag formligen skrek efter Eikrem en god stund innan Rakip tvingades linka av planen.

Men nu är det glömt för den här gången.

En poängspelare kom in och gjorde sina assistpoäng  – och MFF vann matchen.

Jag hoppas att Wolff Eikrem spelar även mot Östersund, som liksom Elfsborg är ett spelande lag som kan tänkas bjuda på ytor.

Målen då? Ja allt blir förstås enklare för forwards när de inte behöver göra allt själva utan blir serverade på silverfat. Pawel Cibicki tackade för det när han till slut – efter ganska många missar på senaste tiden – fick trycka in 1-0.

Det ska dock påpekas att hans ständiga och outtröttliga löpningar in i straffområdet var bidragande till att Wolff Eikrem hade någon att servera.

Cibicki gjorde det han är bäst på och det gav utdelning. Så visst ska han ha cred för målet.

Jo Inge Bergets 2-1 var en riktigt snygg, välriktad och otagbar nick. Men man såg också långa vägar att han trivs ihop med Eikrem, att det finns en magnetism mellan de båda ”baggarna. Han visste exakt var bollen skulle komma. Och Eikrem visste att Berget skulle befinna sig där den slog ner. Fantastiskt snyggt.

Markus Rosenberg blev utan mål den här gången – men var en av de bästa spelarna på planen. Som vanligt. Det är svårt att tänka sig att han ska lägga skorna på hyllan efter säsongen. Han är fortfarande alldeles för bra för det.

Elfsborg? Det hedrar tränare Haglund och laget att de väljer att spela sitt eget spel och verkligen försöka spela fotboll. Det kunde rent av ha betalat sig den här gången med lite tur. Men det känns lite för naivt ibland, särskilt mot Malmö FF. Man måste välja sina fajter. Efter 1-1 hade jag nog valt att försöka säkra hem poängen i stället för att fortsätta gå för seger.

Dags att lyssna på Rosenberg!

Markus Rosenberg har sagt att han helst spelar med Jo Inge Berget eller Pawel Cibicki på topp.

Det tycker jag med. Och flera andra kollegor som jobbar med att analysera fotboll.

Magnus Pehrsson behöver inte lyssna på oss. Men han borde nog lyssna på sin lagkapten.

Egentligen känns det lite ojuste att kritisera Pehrsson eftersom Jeremejeff faktiskt gjorde mål och fixade tre poäng. Men det ska inte vara någon räkmacka att vara tränare i Malmö FF, han har betalt för att tåla kritik.

Jeremejeff var inte bra. Inte tillräckligt bra för att platsa på topp i Malmö FF.

Han kan bli det så småningom, men är det inte ännu. För dålig bollkontroll och förstatouch förstörde ganska många anfallsförsök den här eftermiddagen.

Men framför allt passar han inte alls ihop med Markus Rosenberg på topp. Det såg vi inte minst när han gjorde 2-1 i en situation där båda var på samma yta och båda gick mot bollen för att avsluta. Nu blev det ju mål den här gången, men hur många anfall hade fått ett bättre resultat om uppspelen gått på Mackan istället för på Jeremejeff?

Jag låter den frågan hänga i luften.

Okej, jag förstår tanken, om den är att spela in Jeremejeff för framtiden. Kanske för att ersätta Rosenberg nästa år, eller för att öka hans värde för en framtida försäljning. Men då ska han väl hoppa in i matcher som MFF leder? Inte spela från start direkt när han egentligen inte förtjänat startplatsen.

Det borde ha varit Berget på topp (han var inte till sin fördel på kanten den här dagen) och vrålhete Yoshimar Yotun på vänsterkanten. Vi såg vilket oerhört lyft MFF fick när Yoshi sent omsider fick komma in – och det var Yoshi som spelade fram till segermålet.

Annars då? Tja, om MFF ska spela sig igenom bussar i straffområdet genom mycket bollinnehav och snabba passningar så måste passningarna vara 1) tillräckligt snabba och 2) ha en större precision. Annars blir det, som i den första halvleken, statiskt och svårt. Då krävs det att de bästa och mest kreativa offensiva spelarna är med och att rätt spelare är uttagna för att lösa upp knutarna.

Jeremejeff igen. Det duger inte att driva en sådan spelidé och samtidigt slänga in en spelare från start för att han bra på att ta emot bollar med kropp och stor nog att vara bra i luften. Det är att sända ut dubbla budskap till sina spelare. Där var det något som gick fel i planeringen.

En fråga till:

Erdal Rakip bidrog till scenförändringen med sin framåtanda och löpvillighet. Då undrar man ju varför Oscar Lewicki ens startade i en match där det på förhand stod skrivet med neontext på stora plakat runt hela landet att Örebro skulle ligga lågt som en ubåt med nästan hela laget och det behövdes ett så offensivt balanserat och kreativt mittfält som möjligt?

Jag kan inte säga att jag förstår mig på Magnus Pehrssons laguttagningar. Det känns lite som om han håller upp fingret i luften och känner efter hur vinden blåser – och chansar lite för mycket.

Men visst, så länge laget tar sina poäng samt ligger i topp och tack vare darriga konkurrenter som kryssar mot varandra dessutom rycker loss i toppen, så lär han ju komma undan med det. Vi får helt enkelt se hur det utvecklar sig.

Matchens mest värdefulla spelare? 

Utan tvekan Markus Rosenberg. Han är fortfarande ovärderlig för Malmö FF.

Matchens bästa spelare?

Pawel Cibicki. Den ende som försökte bryta mönster, hitta luckor och göra det oväntade. Han prickade ribban med ett volleyskott som var värt ett bättre öde och han var verkligen värd ett mål. Jag förstår att han surade lite på Mackan för att han inte fick sätta den där sista frisparken på mål. Men visst, laget går före jaget. Thats life.

Cibicki kommer snart att göra mål igen.

Två ägg kvar i Fågelholken

Det var två ägg kvar i Fågelholken efter MFF:s besök där alldeles nyss.

0-0 i Guldfågeln arena, alltså.

Det är förstås ingen katastrof för MFF:s vidkommande, absolut inte. Alla vet att det kan vara extremt svårt att få hål på ett lag som inte är intresserat av annat än att försvara sig – det har betydligt större favoriter än Malmö FF fått uppleva i fotbollens historia.

Men ändå. Jag måste konstatera att Magnus Pehrsson fått en ganska darrig start som ny himmelsblå tränare.

I dag blev det mesta fel. Att ställa över lagets båda bästa offensiva spelare, Markus Rosenberg och Anders Christiansen, var ett märkligt, onödigt och som jag ser det direkt farligt beslut. Av flera skäl.

Ett av dem ganska uppenbart: Det skickade ut signaler om att man tog lätt på motståndet, att det skulle bli en enkel match, att laget var bra nog ändå. Lite demoraliserande för de egna spelarna, direkt provocerande och energigivande för motståndarna.

Ett annat skäl är taktiskt: Att Kalmar FF skulle komma ut med bussen parkerad i straffområdet kunde även en sifferblind räkna ut. Då behövs det fler kreativa och lite listiga spelare för att lösa upp knutarna. Exakt sådana som Rosenberg och AC.

Behovet av att vila spelare och rotera i truppen finns säkert så småningom. Men redan nu, efter bara en handfull omgångar i allsvenskan efter en evighetslång vinter? Tveksamt. Särskilt som det tjatats, både internt inom klubben och externt bland många experter, om att Pehrsson inte satt spelet riktigt ännu och att det inte är färdigbyggt. Bättre att få maskinen att snurra som den ska först innan man börjar byta bland kugghjulen.

Sedan blev konsekvenserna inte så bra på planen. Pawel Cibicki och Jo Inge Berget är båda löpare och passar inte särskilt bra tillsammans på topp. Det såg vi hur tydligt som helst.

Oscar Lewicki och Erdal Rakip är ett alldeles för defensivt balanserat innermittfält mot ett försvarande lag som KFF. Det såg vi också hur tydligt som helst.

Nej, Pehrsson, det här blev inte bra.

Och om man nu ska rotera, varför tar man då inte ut en av de unga spelarna som verkligen behöver speltid för att växa i kostymen. Ja, jag tänker förstås på Mattias Svanberg. Han hade onekligen kunnat bidra med fart och kreativitet.

Till sist kan man ju också konstatera att det krävs riktigt hög klass på både spel och spelare för att lösa upp ett extremdefensivt motstånd. Den höga nivån såg vi inte hos MFF den här kvällen.

Det var alldeles för långsamt. Både vad gäller löpningar och bolltempo.

Det var alldeles för statiskt, stillastående.

Det var för dålig precision i passningsspelet och inläggsspelet.

Det är ingen katastrof att kryssa borta mot ett tokdefensivt motstånd.

Men det här var ändå en riktigt dålig match av Malmö FF – och av lagets tränare.

Det är bara att komma igen, för alla kan bättre än så här.

Bäst i dag? Anton Tinnerholm. En högerback.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×