Än fattas det en växel

Sverige är klart för avancemang i EM-handbollen.

Vilken lättnad.

Det hade varit en hemsk tråkig fortsättning på januari annars. Och det hade inte varit särskilt bra för svensk handboll om landslaget åkt ut på ändalykten redan efter det första gruppspelet.

Jag är fortfarande osäker på hur pass bra det här gänget är just nu. På något sätt känns det som om det fattas en växel.

Landskamperna mot Ungern – genrepet inför mästerskapet – var i ärlighetens namn inga lysande uppvisningar av blågult och sedan kom den numera historiska knockouten i EM-premiären mot Island. Så dåligt som Sverige spelade de första 20 minuterna i den matchen vet jag inte om jag någonsin sett ett blågult landslag spela.

Det var inte någon bländande insats mot Serbien heller. Tvärtom var vi nog många som blev riktigt nervösa när ledningen med sex mål plötsligt krympt till två inför slutspurten.

Men de svenska styrkorna samlade ihop sig och höll undan till slut, mycket tack vare ett mycket mer fokuserat försvarsspel, en säker Mikael Appelgren i målet och betydligt snabbare fötter ute på planen.

Men det serbiska laget är inte känt för sin snabbhet och fick ju storstryk av Kroatien, så sett som en värdemätare var det här nog inte något att korka upp champagnen över.

Livsviktigt för att gå vidare – och rentav ha chansen att gå vidare med två poäng i bagaget – men fortfarande inte något som skvallrar om en framskjuten placering i turneringen.

Vi får helt enkelt avvakta lite till och se hur ”vi” reder oss mot kroaterna.

En växel till behövs för att jag ska känna någon tillförsikt.

 

———-

 

De svenska skidåkarna har bjudit oss på en fantastiskt härlig helg. Främst förstås längdtjejerna som dominerat stadssprinten i Dresden med eftertryck och radat upp toppresultat.

Lite överraskande dock att Stina Nilsson och Hanna Falk torskade mot Ida Ingemarsdotter och Maja Dahlqvist i sprintstafetten. Frågan är om det inte handlade om lite underskattning i spurten av Stina Nilsson. En blick över axeln och tja… där kommer ju Maja närmast… så det är lugnt. Och sedan flög Maja Dahlqvist förbi på det innerspår som hon sett var snabbast men som tydligen Stina Nilsson inte kände att hon behövde välja.

Nu vet jag ju inte om det verkligen gick till på det viset, men nog talar mycket för det. och i så fall var det ju bra att Stina fick den läxan nu och inte under OS.

Kul också att se skicrossen, där Sandra Näslund nog måste vara vårt absolut största medaljhopp inför OS. Snacka om grym form den tjejen har. Nu får vi bara hoppas att Victor Öhling Norberg hinner bygga upp form och styrka också, i helgen som gick såg man tydligt att han saknar det lilla extra i slutet av åken.

Skidskyttedamerna plockade dessutom ännu en pallplats och uppenbarligen har Wolfgang Pichler viftat med sitt trollspö igen helt i rättan tid. Hoppas det håller i sig.

 

———

Mina två matchbevakningar under helgen gav upphov till blandade känslor. Malmö Redhawks som fått tillbaka de flesta av sina skadade nyckelspelare var chanslöst mot Växjö på hemmais och det bådar verkligen inte gott inför ett eventuellt slutspel. Det är bara att hoppas på att återvändarna är ringrostiga och att Peter Andersson hinner olja upp maskineriet bättre innan det är dags. Och att det inte blir fler skador.

Lugidamerna gjorde verkligen ingen bra match offensivt mot Skuru men tog ändå en poäng till slut och har onekligen repat sig från en svag inledning på säsongen. Men ska det bli någon framgång i slutspelet så måste en handfull av tjejerna lära sig att våga smälla på framåt och inte bara ta alibiavslut från 10-11 meter.

———

Läser att Fredrik Reuterskiöld blir VD för svensk galopp och det är han säkert rätt man för att ro iland med på ett bra sätt. Men samtidigt känns det ju mer än lite trist att en så stor tränarprofil försvinner från den aktiva sidan av sporten. Missförstå mig inte nu, jag tror säkert att svensk galopps styrelse har gjort en bra och spännande rekrytering, men är det verkligen en bra signal att en av våra absolut största och mest framgångsrika tränare så lättvindigt kan lägga ner sin verksamhet för att satsa på en ny karriär? Hur mår svensk galopp egentligen? Förmodligen inte så bra.

Kaxigt och kul drag av Gerhardsson

”Den kanske bästa målskytten av alla” har Peter Gerhardsson sagt om Marija Banusic.

I hans första VM-kvalmatch ser Linköpingsforwarden ut att gå rakt in i startelvan. ett synnerligen kaxigt och kul drag i så fall!

Det handlar om exakt samma spelare som Pia Sundhage inte ville ha med till EM på grund av strikta principer. För att Banusic, naturligt nog, inte ville spela någon annanstans än på topp.

Sundhage stängde ute en notorisk målskytt från ett landslag som haft extremt svårt att göra mål och som sedan inte imponerade i själva slutspelet heller. Inte särskilt smart.

Särskilt inte i ett förbund som på herrsidan sedan många år tillbaka lärt sig hantera stjärnspelare med hög svansföring och starka egna åsikter (läs: Zlatan).

I Sundhages värld fanns ingen plats för attityd och stjärnstatus, vilket säkert också bidrog till den gamla konflikten med Kosovare Asllani.

Visst är det märkligt vad lite för långt tid i matktposition kan göra med en människa. Till och med en respekterad och erkänt bra ledare som Pia Sundhage visade sig alltså ha sina uppenbara brister mot slutet av sin tid som svensk förbundskapten – för i USA hade hon minsann inga problem med åsiktsstarka stjärnor – och det var verkligen hög tid för en förändring i blågult.

Nu är den här, i form av Peter Gerhardsson. Det ska bli mycket spännande att se om hans idéer och tankar redan på kort tid hunnit prägla den blågula truppen och det ska självklart bli intressant att följa hur han hanterar det delikata jobbet att styra ett numera folkkärt damlandslag som dock inte övertygat spelmässigt på bra länge – bortsett från den superdefensiva nödtaktik som gav oväntad framgång i Rio-OS.

Banusic och Blackstenius på topp sägs det. Det kan bli hur bra som helst.

—————————

MFF fick ordning på både spel och resultat mot ett blekt Hammarby i går och genast drog flera experter i media på med de stora guldtrummorna igen.

Jag tillåter mig att vara betydligt mer försiktig med de tre tidigare matcherna kvar i färskt minne.

Visst ser det bra ut med sju poängs ledning. Men jag vill se guldstriden avgjord innan jag summerar intrycken. Framför allt är jag extremt skeptisk till tränaren Magnus Pehrssons laguttagningar, coachning och byten och är rädd för att det kan fortsätta ställa till problem. Dessutom blir det ingen barnlek att åka till Östersund utan Markus Rosenberg (även om han knappast imponerat sedan i somras) och framför allt Anders Christiansen.

Hur dumt var det förresten att fortsätta spela ”AC” efter 3-0 med tanke på att han riskerade avstängning och Rosenberg redan fått sitt tredje gula?? När AC uppenbarligen ändå skulle bytas ut så småningom var det väl lika bra att göra det i tid, sett till omständigheterna.

Med tanke på hur MFF agerat i sina två senaste bortamatcher i kombination med Östersunds framgångar i Europa så är det inte alls omöjligt att avståndet till Djurgården är nere i fyra poäng efter nästa omgång.

Och då är det lite kniven mot strupen igen inför nästa hemmamatch, mot Elfsborg.

Faran är ingalunda över ännu.

——————————

Hockeysäsongen är i gång och det var festligt att se Malmö Redhawks svansföring i premiären mot ärkerivalerna i Rögle. Jag har sett några matcher nu och tycker att laget ser mycket intressant ut. Det kan onekligen bli en riktigt bra säsong, om nu inte den tröttsamma SHL-lunken med sina femtielva omgångar lägger sordin på spektaklet.

——————————-

Under många år hade Lugi svårt att få fram tunga niometersskyttar. Sedan plötsligt hände det. Först Kim Ekdahl du Rietz, sedan Simon Jeppsson och nu ser det ut att finnas en hel flock som är på gång att slå igenom.

Med Karl Wallinius i spetsen.

Hur kul som helst!

Visst, Lugi har inte ställts på de allra svåraste proven ännu i säsongens linda, men om jag var klart orolig efter premiären mot OV så är jag betydligt lugnare efter att ha fått se talangfabriken få fria tyglar om mer eller mindre göra slarvsylta av Karlskrona i fredags. Nej, jag tror fortfarande inte att lundalaget kommer att tillhöra den absoluta tabelltoppen den här säsongen och bäst i sydvästra Skåne (Kristianstad är ju i en division för sig själv) kan också bli svårt eftersom Ystads IF och HK Malmö ser riktigt starka ut.

Men med den extrema talang som finns i truppen kommer Lugi garanterat att göra en bra säsong. Trots frånvaron av tunga nyförvärv.

MFF helt under isen

Många med himmelsblå glasögon kommer väl att skylla på att Jo-Inge Berget och Anders Christiansen inte var med.

Men det håller inte.

Inte när man tjatat en hel säsong om att man har en så bred trupp. Inte när man sitter med miljonvärvningar som inte används på bänken.

Inte när man än en gång åker på stryk mot ett lag på nedre halvan av tabellen (något som fick klubben att sparka fjolårets tränare Allan Kuhn).

Inte när man gör ett defensivt byte när huvudproblemet är att det är offensiven som inte fungerar.

Om inte MFF haft en nio poängs ledning  – den kan krympa till sju i morgon – så vete fasiken om inte Magnus Pehrsson fått kicken på stående fot efter dagens förlust i Örebro.

Det var en rakt igenom usel insats av Malmö FF.

Som många gånger förr den här säsongen så var defensiven inte bra nog. MFF släpper in för lätta mål. Ändå satt tunga nyförvärvet Bonke Innocent på bänken.

Men framför allt var offensiven, som vanligt, alldeles för blek och för ineffektiv. Alexander Jeremejeff gjorde inte en människa glad och tyvärr gjorde inte lagkaptenen Markus Rosenberg det heller. Det borde oroa alla MFF-fans att Rosenberg faktiskt inte levererat alls efter sommaruppehållet. Om han inte lyfter sig rejält framöver så vete tusan om det är något att jubla över att han skrivit kontrakt för ytterligare en säsong.

Trots detta, att lagets forwards var otroligt bleka i 90 minuter, fick inte nyförvärvet Carlos Strandberg komma in förrän det var sju minuter kvar att spela. Märkligt. Magnus Pehrsson valde att byta in en mittback och flytta upp en högerback till mittfältet. Jag ska ärligt säga att jag inte förstod någonting alls av det draget.

Nu har MFF tre raka matcher utan seger. Man har tagit en enda poäng i tre matcher och då har man mött tabelljumbon och ett lag som låg ganska nära bottendramatiken. Dessutom bara kryssat mot ärkefienden IFK Göteborg hemma på Swedbank.

MFF är i fritt fall just nu. Frågan är om och hur det fallet ska hejdas innan det är alldeles för sent, innan det blir nerv i den allsvenska toppstriden igen.

Dags för Daniel Andersson att agera??

————————————–

Nu har jag sett två Skånederbyn i starten av Handbollsligan. I Helsingborg besegrade ett darrigt Lugi nykomlingen OV. Men min slutsats efter matchen var mer att det kommer att bli en tuff säsong för Lugi än att OV har kvalitet nog att klara kontraktet. Den som lever får se, heter det ju. Men Lugi verkar ha alldeles för lite krut på nio meter den här säsongen och jag undrar om det verkligen är så smart att fortsätta spela en av lagets få rutinerade stjärnor, Hampus Jildenbäck, i en kantroll. Är det inte bättre att skola om honom till att spela på nio meter? Kantspelare har man ju faktiskt ganska gott om i truppen.

YIF kom undan med en hedersam förlust mot IFK Kristianstad, men låg ett tag under med åtta mål. Undrar om det inte blir HK Malmö som kommer att bli näst bäst i Skåne, efter Kristianstad, den här säsongen.

——————————————-

Hockeyexperten och exproffset Mikael Renbergs utspel om att det borde införas en lättare puck i damhockeyn måste vara årets mest korkade (eller kanske puckade) i svensk idrott.

Inte bara för att tanken förstås är helt befängd och idén snudd på kränkande för alla hockeytjejer  – men också för att Renberg helt tycks ha missat debatten om lättare bollar och mindre mål i damfotboll.

Trodde han verkligen att han skulle få gehör? Att han var något smart på spåret?? Herregud. . .

 

Elitflopp och handbollsguld

Många tror att det där med att köra travlopp är ju ingen sport. Hästen gör jobbet och kusken åker bara med.

Inget kunde vara mer fel.

Det såg vi om inte annat ett par lysande bevis på i Elitloppet 2017.

Största syndaren: Franck Nivard. Den uppskrutne fransmannen som skulle vara så bra.

På Solvalla måste han ha fått totalt hjärnsläpp.

Visst var det kul för publiken att Bold Eagle, världens bästa häst de senaste åren, sprintade runt huvudstadsovalen på 1,08,4 – den snabbaste tid som någonsin noterats på en svensk travbana – och vann sitt försök överlägset. Snacka om underhållning.

Men Nivard hade glömt en viktig detalj. Det skulle köras ett finalheat också. Och då hade Bold Eagle, som vad jag vet aldrig gått två heat samma dag förut, inte hunnit återhämta sig.

Den prestation hästen gjorde i försöket hade han behövt göra om för att vinna finalen. Men då fanns ingen kräm kvar. Den hade Franck Nivard förbrukat, helt i onödan.

Björn Goop tackade för hjälpen och ledde hela vägen med gamle sluggern Timoko som alla glömt bort. Det skulle ju inte gå att slå Bold Eagle.

Det skulle förstås inte ha gått utan Franck Nivards floppstyrning i försöket. Huvudet under armen, helt befriad från taktisk fingertoppskänsla.

När jag jobbade på Skånesport under en period förra året så hade vi ett ord för att betygsätta sådana insatser: Ålahueklass.

Betydligt mer förvånande var att den som anses vara det här landets bästa kusk, Örjan Kihlström, gjorde en liknande felbedömning. Han svarade ut Bold Eagle med sin styrning Delicious US. Om han hade släppt till fransosen så hade han sedan bara kunnat lifta med i vinnarhålet till en trolig finalplats. Nu blev Delicious US mosad av Bold Eagle och missade finalen i stället.

Timokos seger? Den var förstås både rättvis och ganska kul. Och den bevisade väl en gång för alla att det krävs ett bra ekipage för att vinna. Det behövs toppinsatser av både kusk och häst.

———————

Om du har följt den här bloggen så förstår du att jag inte är särskilt förvånad över att H65 Höör sopade hem SM-guldet i handboll på damsidan i den fantastiskt underhållande finalen i Malmö Arena i lördags.

Eller… det hade nog räckt att se lagets matcher mot Lugi i semifinalerna för att förstå att chansen fanns.

Därför var det extra kul att 08-baserade experter basunerade ut rubrikord som jätteskräll, mirakel, chock och dylikt.

Ja, det var en fantastiskt bra prestation av H65 och det var definitivt en underdog som besegrade en ganska naturlig favorit.

Men.

Nej, det var ingen jätteskräll och knappast något mirakel.

H65 är i sina bästa stunder precis så här bra. Och Sävehof hade faktiskt visat sig vara ett mänskligt lag flera gånger under den gångna säsongen. Med förluster mot Skuru och Lugi. Med oavgjort resultat borta mot just H65,

Efter att H65 vunnit semifinalserien frågade jag Lugitränaren Dragan Brljevic om han trodde att H65 skulle ha någon chans i finalen. Brljevic tvekade inte ens en halv sekund innan han sa: Ja, absolut.

Så inte ens i handbollens egna led sågs det som ett ”mirakel”.

Men det är klart. Stora ord säljer väl fler tidningar. . .

Jag är imponerad av H65 Höörs resa de senaste åren. En resa som nu kulminerat i både en Europatitel och ett SM-guld.

Det är, förstås, ett resultat av ett konsekvent och smart lagbygge, med rätt värvningar både på spelar- och ledarsidan.

Den allra bästa värvningen? Den gjorde H65 när klubben lyckades få tränaren Ola Månssons namn på ett kontrakt.

Månsson är inte bara smart, slug, taktisk och extremt engagerad i sitt jobb. Han är dessutom en sällsynt vinnarskalle och han är ruskigt bra på att överföra den egenskapen till sina spelare. Hans lag har alltid kämpat ända in i kaklet och visat en enorm moral.

Han fick H43 att nå klubbens största framgång någonsin (SM-semifinal) när han var tränare där. Han tog Eslövs IK (laget har gått under flera olika namn, bland annat Team Skåne, Team EIK o s v) till två SM-guld, han var assisterande när IFK Kristianstad tog ett av sina SM-guld och nu har han ett guld även med H65 Höör.

Jag väntar fortfarande på att han ska få sitt riktiga erkännande i handbollsfamiljen. Gärna en förbundskaptenspost för ett A-landslag. Dam eller herr spelar ingen roll.

Stort grattis till alla i och kring H65 Höör.

Och för Lugi var det väl trots allt en liten tröst i efterskott att laget de förlorade mot faktiskt gick och vann guldet.

Jag tycker fortfarande att det var synd att lagen möttes i semifinalen. Tänk om vi fått både Lugi och H65 i finalen i stället.

Det får väl bli nästa år då.

Lugi är lite som Arsenal

Lugi är lite av svensk handbolls svar på Arsenal. Bra, men aldrig tillräckligt bra för att vinna titlar.

Kanske är det för att klubbens officiella målsättning oftast är ”topp fyra”. Dragan Brljevic påpekade det efter att hans damlag åkt ut ur SM-slutspelet mot H65 Höör härom dagen och konstaterade att man i varje fall uppfyllt klubbledningens målsättning.

Lugi har varit lite av årets klubb i svensk handboll. Herrlaget utmanade länge IFK Kristianstad om seriesegern och damlaget gav Sävehof en rejäl match i SHE. På kuppen fick laget massvis med beröm för sitt sätt att spela handboll.

Men ändå. När SM-finalerna avgörs i Malmö Arena inom kort finns klubben inte med. Herrarna åkte än en gång i kvartsfinalspelet. Vilket ju måste ses som lite av en flopp efter det man visade i grundserien. Damlaget? Tja, det är en rimlig förklaring att man har en väldigt låg snittålder i truppen. Men den räcker inte fullt ut.

Spelare för spelare har Lugidamerna haft en fantastiskt bra och spännande trupp som rentav borde haft en god chans att vinna SM-guld.

Men någonting skaver, någonstans.

Det är lite av en gåta, att en klubb som jobbar så rätt ändå har så förtvivlat svårt att gå hela vägen.

Dragan Brljevic kan ha varit någonting på spåren när han pratade om att talang inte räcker i ett slutspel, att hans lag består av för snälla tjejer som inte har samma attityd som konkurrenterna i till exempel H65 Höör.

Men varför ser man då inte till att plocka in en och annan  spelare med ”rätt” attityd? Kan H65 hitta dem så kan väl Lugi? Eller är det kanske så att det är klubben som bygger attityden och självkänslan hos spelarna i stället för tvärtom?

Och varför ser man inte den där vinnarskallen och glödande passionen hos tränarna? Jag jämför gärna med Ola Månsson, mannen som alltid är mer svettig än sina spelare efter en match. Sveriges förmodligen mest underskattade handbollstränare och då har han ändå ett flertal finaler och SM-guld i sitt CV. Månsson ger vinnarskallen ett ansikte. Varje gång man ser honom.

På något sätt känns det som att det sitter i väggarna hos Lugi att om man spelat en bra handboll under säsongen och utvecklat laget så är det okej att inte gå hela vägen, fullt godkänt att klara topp fyra och vårda varumärket.

Nu menar jag absolut inte att klubben ska göra som IFK Kristianstad och värva ihop ett guldlag och kanske samtidigt riskera klubbens ekonomi, eftersom man inte har de resurser som finns i den orangefärgade handbollshuvudstaden.

Jag tycker tvärtom att klubben gör helt rätt som prioriterar talangfostran och även värvning av utvecklingsbara talanger och som kan stoltsera med att skicka iväg nya utlandsproffs i princip varje år.

Det kan dessutom rentav betala sig i förlängningen, om fler börjar komma tillbaka för att att avsluta sina karriärer i klubben. Det tillhör inte precis vanligheterna ännu, tyvärr, men det hade varit väldigt intressant med en sådan utveckling i framtiden.

Att satsa på talangutveckling och välja att hålla i pengarna i stället för att köpa ihop ett vinnarlag behöver dock inte innebära att man väljer bort ett SM-guld. Särskilt inte på damsidan. Där måste man rannsaka sig själva inom klubbledningen och fråga sig varför man inte lyckas få lagen att slåss om SM-guld oftare?

Är det tränarna som inte är bra nog? Är det sammansättningen av spelartyper och därmed scoutingen som brister? Är det någon slags klubbanda som sänder ut signaler om att SM-guld inte är allt här i livet? Det är dags att börja vända på alla stenarna.

För en sak är säker. Lugi är för bra som klubb för att inte ha vunnit något SM-guld sedan Hedenhös. . .

——————

H65 Höör har gjort det mesta helt rätt de senaste åren. Från värvningen av tränare (Niklas Harris, Ola Månsson) till scouting och utveckling av spelare. Det har bland annat lett till framgångar i Europa (även om det varit i den lägst rankade cupen) och nu belönas man dessutom med en SM-final. Det är bara att applådera.

Det skulle inte förvåna mig om det blir SM-guld också, av bara farten. På tränarsidan vinner klubben lätt kampen mot förväntade SM-finalmotståndaren Sävehof i min bok. Ola Månsson är som jag ser det klart vassare och listigare än Henrik Signell och varför han ännu inte fått ett förbundskaptensjobb i A-landslaget är för mig en gåta.

Spelare för spelare är Sävehof ett mer meriterat och ett bättre handbollslag. Men vi har redan sett att det är mer än handbollskunnande som ska till i ett SM-slutspel. Och H65 Höör kommer att ånga in i Malmö Arena som en hungrig, tuff och ganska aggressiv underdog.

Det ska bli kul att se.

En oväntat bitter handbollsstjärna

Oj, vilken lusing.

Svensk klubbhandboll fick just en riktig örfil av Bundesligaproffset Magnus Jernemyr.

Så här säger han enligt Sportbladet:

– Jag flyttade hem till Sverige och insåg att det var för dålig nivå på alla sätt. Vi har fått rätt mycket skit i pressen hemma, Jonas Källman och jag, efter att vi kom hem. Men man kunde ju titta på hur det är i klubbarna, det var kanske de som inte klarade av att hantera oss, säger Jernemyr.

Man undrar vad som hänt. Egentligen. För det där var lite väl gubbabittert för en så meriterad idrottsman.

Jag minns ganska tydligt när Jernemyr var i Lugi för några år sedan. Han fick otroligt mycket media som den stjärna han var. Så fort det skulle skrivas om Lugi så var det Jernemyr som var på tapeten. En kollega på Kvällsposten kom till sin redaktion med en bra story på bästa spelaren efter en träningsmatch men fick bannor från högsta ort: Va? Har du inte pratat med Jernemyr?? Ring honom då!

Om jag minns rätt fick han väldigt mycket beröm också, när han spelade. När han var med i Lugis försvar kallades det vinröda försvaret för ”kinesiska muren”.

Problemet var väl egentligen just den där lilla brasklappen: När han spelade. För han var mest skadad känns det som.

Så det där med att han fick kritik, det förstår jag inte riktigt. Och kängan till de svenska klubbarna, att de inte klarade av att hantera honom, den förstår jag inte heller. Om det nu inte handlar om att han fick för dåligt betalt.

Jag tror snarare att det är så här: Det är en sak att prestera när alla andra spelare runt omkring är världsklass som i Bundesliga. Men när man kommer hem som firat proffs räcker det inte längre att bara göra sin grej. Då ska man dessutom bära sitt lag på ett helt annat sätt, både på planen och vid sidan om. Man får finna sig i att förväntningarna utifrån är extremt höga och man måste kunna hantera det. Det går inte att gömma sig alls, utan man måste hela tiden vara ”den stora stjärnan”.

Alla kan inte leva upp till det. Alla lyckas inte med att komma hem och hantera den utsatta och ensamma rollen att vara den som allt kretsar kring både på och vid sidan av banan. Alla är helt enkelt inte Markus Rosenberg, typ.

Då sticker man utomlands igen. Och gömmer sig.

———

Apropå Sportbladet. Dagens groda var ganska kul:

Tur att de vann då, liksom. Annars hade det varit hyfsat pinsamt. . .

Skolexempel i idrottspsykologi

En och annan psykologistudent satt förmodligen i ”Biblioteket” i Lund och antecknade febrilt under den tredje SM-semifinalen mellan Lugi och H65.

Matchen var nämligen ett skolexempel i idrottspsykologi.

Det handlade ganska mycket om kroppsspråk.

För in i arenan dundrade en veritabel viljeorkan i form av H65 Höörs med adrenalin och självförtroende våldsamt uppumpade tjejer.
De slog an tonen direkt.
Liksom tränaren Ola Månsson. Men där var det lite som vanligt. Månsson var tröttare och svettigare än spelarna efter matchen. Det är lite hans grej. . .

Och som svar  började Lugispelarna tveka, darra i knävecken och stressa fram det ena tekniska misstaget efter det andra.

Det höll i princip i sig matchen ut.

Det var egentligen bara en enda spelare i Lugi som försökte hålla humöret uppe, som krigade allt vad hon orkade och visade med hela sitt kroppsspråk att hon ville vinna matchen. Du har säkert redan gissat vem.

Anna Lagerquist förstås.

Hade hon fått bollen lite oftare i offensiven så hade kanske matchen slutat annorlunda. Men nu blev det inte så. Dessutom vågade Lugispelarna, som inte förlorat en enda match i Lund den här säsongen – fram tills idag – plötsligt inte skjuta utifrån. De tappade tron på sig själva, säkert mycket på grund av H65-spelarnas enorma pondus.

Laget som vann ganska lätt i den första SM-semifinalen och ledde den andra med tio (!) mål innan H65 nästan mirakulöst kunde vända och vinna, var plötsligt helt utan självförtroende och underpresterade grovt.

Jag förstår att tränaren Dragan Brljevic försvann snabbt och inte gick att få tag på för intervju efter matchen.

Tänk att det kan vara så enkelt ibland inom lagidrotten.

Nu är den här drabbningen förstås ingalunda avgjord, även om H65 har allt i egna händer på tisdag. Lugi kan mycket väl kvittera och skaffa sig ett avgörande på hemmaplan.

Men klart är att laget är i brygga. Hur spelarna hanterar psykologin den närmaste veckan blir helt avgörande.

Ola Månsson är förresten en slipad man. Jag frågade honom efter matchen: Tar ni dem nu?  Han svarade snabbt: ”Zagreb, ja”.

En match i taget. Först är det returen i Challenge Cup-finalen på lördag.

Det finns en chans för H65 att ta två titlar den här säsongen. . .

——

Herrsemifinalen mellan IFK Kristianstad och Ystads IF ska jag inte gå alltför mycket in på den här gången, eftersom jag inte såg den. Men än så länge tycks det gå programenligt för regerande svenska mästarna, även om Ystads IF hade ett oväntat grepp kopplat i den första halvleken i den orangefärgade häxkitteln i Kristianstad.

Nu höll det inte distansen ut den här gången.

Men som slutspelet utvecklat sig hittills, men en hel del oväntade resultat både på herr- och damsidan, så ska man nog inte skriva att IFK tar det här i tre raka matcher. Det känns bara dumt, trots att IFK Kristianstad förstås är jättefavorit till att ta hem ännu ett SM-guld.

Vi låter väl matcherna spelas och njuter av festen i stället för att tippa.

För klart är att den här idrottsvåren i Skåne knappast kunde ha varit hetare än den är just nu. Med två häftiga Skånederbyn i SM-semifinalerna.

Och garanti på ett skånskt lag i vardera SM-finalen så småningom.

Härligt!

En enda bild räcker ibland för att bevisa en tes. Om vilja och kroppsspråk gör skillnad i handboll så föregår H65-tränaren Ola Månsson helt klart med gott exempel. Foto: Eric Bliding

Nuncio rentav värre än Zlatan

Att folk snackar hemma i TV-soffan är en sak. Men experter i media som spekulerar fritt utan några som helst belägg för sina åsikter, kanske rentav bara för att få uppmärksamhet (och klick), stör mig extremt mycket.

Med Zlatan var det i varje fall ganska uppenbart att han drabbats av en skada, även om spekulationerna om att karriären skulle vara över redan när han gick av planen fick mig att må illa.

Snacket om Nuncio, vår svenska travkejsare, i vissa medier, är just nu ännu värre. Det finns nämligen absolut ingenting som ens antyder att han skulle vara skadad eller ha ont någonstans.

Javisst, han galopperade bort sig för första gången någonsin i Olympiatravet. So what? Vad säger det? Absolut ingenting!

De flesta med minsta inblick i travets värld vet att om det är något som Stefan Melander har koll på så är det detaljerna. Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att han skulle plocka ut sin bästa häst i ett bara halvstort lopp om han trodde att något kunde vara fel? Är det verkligen någon som tror att en av våra mest respekterade kuskar, Örjan Kihlström, skulle mörka efter loppet om han kände att något var fel?

Så här sa Kihlström, enligt Travronden.se:  ”Jag tror inte att man ska förstora upp det här för mycket, jag tror inte att det blir någon följetong med galopper precis.”

Men förstora upp det var precis vad Micke Nybrink gjorde i sin spalt i Sportbladet. Kanske är karriären över, kanske blir det inget kejsarslag mot Bold Eagle i Elitloppet. Bla, bla och ännu mer bla.

….och dessutom en uppmaning till Melander att låta en veterinär titta på hästen. Herregud, tror snubben verkligen att en sådan superstjärna inte är noga genomgången och kollad med regelbundenhet? Eller är han ute efter att misskreditera Melander?

Jag vet inte, jag tänker inte spekulera.

Ibland blir man bara så trött.

Jag gillar egentligen Nybrinks sätt att sticka ut hakan och ta smällarna utan att blinka. Men det här blev bara fel.

Om det blir något drömmöte i Elitloppet mellan Nuncio och Bold Eagle återstår att se, det är så mycket som kan hända innan dess. Och någon gång ska ju Nuncios karriär ta slut. Men att ta galoppen i Olympiatravet som underlag för en sådan slutsats är bara dumt.

—-

Lugitjejerna satte H65 på plats direkt i den första SM-semifinalen. Jag såg inte matchen, men jag har haft höga tankar om Dragan Brljevic lagbygge hela den här säsongen och är inte främmande för att laget kan ha en chans att välta Sävehof i SM-finalen i år.

Men om det är någon som ropar att det här är klart redan efter lördagens första drabbning mellan de skånska lagen, så vill jag bara påminna om hur det gick för Lugis herrlag. Just det 2-0 blev till 2-3.

Ola Månsson, H65:s tränare, har en hel flock rävar bakom öronen. Och hans lag kan bättre. Jag ser inte en kvittering i matchserien som särskilt osannolik i nästa match i Höör.

Då gäller det emellertid att inte spelarnas fokus störs av den stundande Challenge Cup-finalen ute i Europa mitt i SM-slutspelet. Det är säkert inte helt lätt.

Det är hur som helst bra drag kring skånsk handboll just nu. Och det ska bli kul att följa den fortsätta kraftmätningen mellan Månssons och Brljevic trupper.

——-

HV71 tog hem hockeyguldet i förlängningen i en sjunde och avgörande SM-final. Snacka om dramatik ända in i kaklet. Än en gång: Det är så här hockey ska vara! Ge oss fler matcher som verkligen betyder något och färre transportsträckor och plågsamma ”back-to-back”-manglingar i SHL.

En vinnare men två bragder i Lund

Vilken sagolik comeback av Ystads IF.

Vilken perfekt revansch för Sebastian Seifert.

Och vilken otroligt neslig förlust för Lugi.

Men först och främst, efter den gastkramande rysaren i Lund mellan de båda skånska ärkerivalerna, ännu en löjligt jämn och spännande skånsk El Clásico, måste man lida med elitseriens skyttekung och Lugis härförare Simon Jeppsson.

Att bli skadad i en avgörande SM-kvartsfinal och i sin allra sista match för moderklubben måste vara någon form av rekord i otur.

Det är bara att hoppas att skadan inte är allvarligare än att han snart kan fortsätta sin karriär som Bundesligaproffs.

Utan Jeppsson på planen kändes det genast kört för Lugi. Utan den starkaste skytten och smartaste spelfördelaren hade Tomas Axnér en snudd på omöjlig uppgift framför sig med en handfull ännu inte fullt utvecklade talanger, ett målvaktsproblem (Josip Cavar har inte fyllt kostymen som förstemålvakt, tyvärr) och ett par rutinerade spelare som dock inte på något sätt är stjärnor nog att bära upp hela laget.

Ändå blev det match in i det sista.

Påläggskalven Alfred Jönsson tog på sig ett enormt ansvar och levererade och med honom fler av de unga talangerna. Det var dramatik ända in i slutsekunderna och Lugi kunde sånär ha kvitterat med det allra sista skottet – och därmed ha fixat förlängning.

Det var faktiskt lite av en bragd i sig. En prestation som Axnér kan bygga nästa säsong på.

Men han behöver åtminstone en ny skytt, förmodligen två (en vänster och en höger) och en ny målvakt.

På papperet var det här ett misslyckande för Lugi. Än en gång blev YIF för svårt, än en gång föll laget trots en stark säsong i seriespelet redan i kvartsfinalen.

Men i realiteten måste allt vara förlåtet efter Simon Jeppssons skada.

YIF får fortsätta en säsong som kändes förlorad redan för ganska länge sedan, när laget krigade om den sista slutspelsplatsen och tränaren Sebastian Seifert fick silkessnöret – efter säsongen.

Att han fick fortsätta säsongen ut är nog ett beslut som klubbledningen kan känna sig nöjd med i dag.

För både ”Sibbe” och spelarna har tagit revansch med god marginal efter att ha vänt 0-2 till 3-2 mot Lugi och därmed ha tagit sig till SM-semifinal. Skadade spelare har kommit tillbaka och stjärnor som Kim Andersson och Anders Persson har lyft sig flera klasser när det nu gäller på allvar.

Om det räcker till final återstår att se. Men som laget sett ut på sistone så är det absolut ingen omöjlighet.

Som Kim Andersson sett ut i de senaste matcherna ska de vara oroliga över sitt val av semifinalmotstånd i IFK Kristianstad. De valde trots allt bort YIF i kvartsfinalerna just på grund av Kim.

Han är fortfarande en världsstjärna, när han själv bestämmer sig för att vara det.

Grattis YIF.

Truppens kvalitet räddade Pehrsson

När det stod 1-2 på Swedbank Stadion var jag förbannad.

Jag menar, MFF hade egentligen bara två saker att tänka på mot Djurgården. Alla visste vilka det var.

1. Plocka bort Kim Källströms farliga passningar.

2. Se upp med de snabba omställningarna.

Det misslyckades kapitalt. Två gånger!

Varför? Var instruktionerna för dåliga?

Framåt var det det nya, snabba, passningsspelet som skulle luckra upp en tät defensiv. Det gick inte alls. Det blev för plottrigt och för stressigt för vissa spelare och MFF:s stjärnduo på topp, Rosenberg & Cibicki, fick snudd på ingenting att jobba med. Dessutom såg Rosenberg ovanligt nog ganska loj ut (åtminstone fram tills han började få riktigt bra passningar i slutet av matchen).

Att det ändå blev tre poäng till slut ska nog nye tränaren Magnus Pehrsson tacka sin breda och kvalitativa trupp för. När Magnus Wolff Eikrem kom in blev passningarna lite mer distinkta, lite hårdare och lite mer träffsäkra och Jo-Inge Berget bidrog med både offensiv tyngd och skicklighet. Sedan var det förstås en individuell prestation, ett sagolikt skott, av Yoshimar Yotun som frälste fansen.

Taktik och laguttagning kan alltså definitivt diskuteras. Den här gången räddades Pehrsson av att MFF-truppen innehåller så mycket individuell kvalitet att det räckte när matchplanen havererade.

Till MFF:s fördel ska nog påpekas att det kan ha varit det näst bästa laget i årets allsvenska som stod för motståndet. När Djurgården fått ihop alla detaljer i sitt spel kommer laget att bli mycket svårslaget framöver.

Tre poäng är dessutom alltid en förmildrande omständighet.

Och underhållningen kan nog ingen på Swedbank Stadion ha klagat på. Det var en intressant och händelserik fotbollsmatch.

——-

Det blir en femte och avgörande SM-kvartsfinal i handboll i Lunds arena på fredag. En häftig idrottsfest för alla som älskar sporten och håller på något av lagen.

Utsålt i ”biblioteket”?

Ystads IF lyckades än en gång vinna ett sekunddrama mot Lugi. Jag såg inte matchen och ska därför avhålla mig från att ha åsikter om den – men jag tror fortfarande att Lugi tar hem den här bataljen till slut tack vare den kvalitativa bredden i truppen. Och hemmaplansfördelen i den avgörande matchen.

Men YIF har onekligen revanscherat sig, med besked, för en säsong som annars varit sämre än väntat. Och om det inte skulle bli SM-semifinal har man avslutat med att bjuda sin hemmapublik på en härlig slutvinjett med seger i egna arenan. Det är säkert väldigt värdefullt för arbetet inför kommande säsong.

——

Att Brynäs nu har en matchboll i SM-finalen i ishockey stärker än en gång min tes om att SHL, den evighetslånga grundserien alltså, är en ren showbiz-produkt utan sportsligt värde.

Bevisföremål 1:

Växjö, som var totalt överlägset i grundserien, åkte ut som det sjöng om det mot åttondeplacerade Malmö Redhawks.

Bevisföremål 2:

Malmö Redhawks, som hade 3-1 i matcher mot HV71 i grundserien, var mer eller mindre chanslöst att hota samma lag i semifinalspelet.

Bevisföremål 3:

Brynäs, som faktiskt var ganska nära att tvingas till ”play-in” (åttondelsfinaler), växlade upp när det började bli allvar och är nu alltså ytterst nära att ta hem SM-guldet.

Frölunda ska vi bara inte prata om. . .

Jag såg alla Malmö Redhawks matcher i slutspelet, mot Luleå, Växjö och HV71. Och varenda en av dem var en mycket bättre hockeymatch än någon av de jag såg under grundseriespelet.

Hur länge ska det här serieupplägget, som självklart bara är ett sätt att tjäna så mycket pengar som möjligt, få fortsätta? Har svensk hockey verkligen inga bättre idéer?

När börjar publiken genomskåda farsen och sluta gå på seriematcherna?

Slutspelshockeyn har varit fantastisk idrottsunderhållning. Precis som den ska vara när det gäller något. Det  andra bara en tröttsam transportsträcka, för alla utom de stackars klubbar som krigar i botten för sin överlevnad och TV-pengar även kommande säsong.

—–

I lördags drog Greyhound Racing-säsongen i gång. För mig personligen en härlig krydda i tillvaron. Två segrar för familjens hundar smakade inte så tokigt det heller.

 

 

 

 

 

 

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×