Årets antiklimax går till….

Man kan väl lugnt påstå att måndagen den 21 januari 2019 inte kommer att bli ihågkommen som Årets sportmåndag när det svenska idrottsåret ska summeras så småningom.

Möjligen Årets antiklimax i så fall.

Först en bedrövligt svag insats av det (egentligen med rätta) ganska hårt betrodda handbollslandslaget.

Sedan en riktigt trött Idrottsgala, kanske den sömnigaste någonsin, just som man förväntat sig något extra när det nu var 20-årsjubileum och allt.

Men vi börjar väl med blågult i Danmarks-VM.

Inte en enda förlust på vägen och bara en matchboll kvar att slå in mot Norge. Då gjorde landslaget sin sämsta insats på bra länge. Missade passningar, tappade bollar, för många steg, offensiva fouls, dåliga skott och ett stappligt försvarsspel gav ”baggarna” en gratischans att ta sig tillbaka in i turneringen – de hade varit utslagna om de förlorat.

Det var dessutom inte en plattmatch som kom som någon blixt från en klar himmel. Sverige har visat ett halvtaskigt fokus med massvis av slarv och tekniska fel även tidigare i turneringen, men då var motståndet av en sådan karaktär att det inte blev avgörande.

Med facit i hand hade det kanske varit bättre om blågult förlorat en match i ett tidigare skede så att laget fått något att fundera över på allvar innan det var dags för avgörande matcher?

Hur som helst besitter det här laget, spelare för spelare, sådan grundkvalitet att det absolut inte ska få se ut som det gjorde den här kvällen i Herning.

Det var bara pinsamt.

Jag måste också påpeka att jag är en smula besviken på ”Kimarna”, Ekdahl du Rietz och Andersson. Världsklassartister i grunden som hittills faktiskt överglänsts av andra spelare på nio meter, inte minst den betydligt yngre Lukas Nilsson. Jag kanske hade för höga krav, men jag hade definitivt förväntat mig att de skulle göra ett större avtryck i detta VM.

Med ett sådant skyttebatteri på nio meter kan man ju också undra varför alla bollar tydligen måste in till Andreas Nilsson på linjen? Visst, han har varit lagets kanske genomgående bästa spelare hittills, men ändå. Det blir hyfsat lättläst i längden…

Skadorna tycker jag inte är någon ursäkt. Nog är Jim Gottfridsson en gudabenådad och oerhört viktig spelare, men med allt skryt om bredden i det här landslaget så håller det inte att bortförklara förlusten mot Norge med att han saknades. Har landslagsledningen inte förberett sig på ett sådant scenario så är det illa.

Okej, VM är inte över än. Vi kan ju besegra Danmark och ta oss vidare. Eller… vänta… Nej, det har jag just nu extremt svårt att tro på. Det är kanske bara att inse att blågult får åka hem med en praktfull bakläxa den här gången.

Att döma av vad jag sett hittills under VM ska det svenska landslaget i vilket fall som helst ändå inte ha skuggan av en chans mot Frankrike och Tyskland som i sitt inbördes möte bjöd på mästerskapets absolut bästa och mest kvalitativa match hittills.

Idrottsgalan då?

Ja, herregud.

Jag brukar ju hylla den här galan i jämförelse med Fotbollsgalan, men nu får jag nog ta tillbaka allt.

Snacka om sömnpiller.

En jubileumsgala ska det spraka om, med spännande överraskningar, häftiga klipp, intressanta gäster och med en underhållning som det slår gnistor om.

Tycker man ju.

Då började SVT-produktionen med en snacksalig gubbe som fick oss att gå ut och koka kaffe, baka en kaka och ringa svärmor en halvtimme medan vi väntade på att han skulle svamla färdigt.

Visst, eldsjälen det handlar om var en charmerande bekantskap när han prisades förra året. Men att först visa ett klipp från fjolårets gala där han snackade hur länge som helst och sedan ta in honom igen som prisutdelare och låta honom prata obegripligheter i vad som kändes som en evighet, ja det var ett väldigt effektivt sätt att döda showen redan från start.

Det där gick som en röd tråd genom hela galan. Mycket snack och lite rock’n roll.

Apropå rock’n roll förresten. Inte heller de musikaliska inslagen förmådde lyfta tillställningen. Säkra kort som framförde ganska trötta nummer. Visst var det intressant att se att Lisa Nilsson kan sjunga annat än popballader, men det finns garanterat skickligare operatalanger i det här landet, så varför Lisa? Och varför misshandlade Ola Salo sönder sitt paradnummer Calleth You, Cometh I? Nassim El Fakir och hans Alcazar-Linda hade säkert kul i sitt nummer, men det vete tusan om publiken hade lika roligt. Och så vidare.

Återblickarna (de var ganska få när det kom till kritan) på höjdpunkter från gamla galor var verkligen ett bottennapp. Robert Gustafssons Tony Rickardsson-imitationer verkade till slut vara det enda roliga som hänt under 20 år. Det var ett riktigt uselt jobb av gänget som gick igenom arkivet.

Bäst? Ja, kanske det enda som riktigt gick genom rutan, var 15-åriga miljöaktivisten Greta Thunberg som prisutdelare. Hennes anförande var välskrivet, innehöll både humor och allvar och hon framförde det på ett strålande sätt. Utantill. De allra flesta som stod på scenen den här kvällen, såväl prisutdelare som pristagare, överglänstes med råge av den här tjejen.

Priserna då?

Att Armand Duplantis och Hanna Öberg skulle bli galans huvudpersoner var ingen skräll och de flesta priserna är det faktiskt svårt att ha några synpunkter på, då de nominerade i de allra flesta fall var värdiga vinnare allihop efter det fantastiska idrottsåret 2018 och det i slutändan därför handlar mest om tycke och smak snarare än skillnad på prestationer.

Det enda jag personligen hade svårt att förstå var Janne Andersson som Årets ledare. Borde inte det priset ha varit vikt för en viss tysk som presenterade ett sensationellt bra skidskytte-facit i OS? Från ingenstans dessutom. Ja, inte Pichler, men de aktivas prestationer.

Att Hanna Öberg vann Jerringpriset får väl också anses vara en spark i ändalykten på alla som påstår att det numera endast är hårt kampanjande idrottsförbund som avgör. Så stort är inte skidskyttet. Däremot har Hanna Öberg, både genom sin personlighet och sin prestation, lyckats gå genom rutan och det är precis det som är helt avgörande i detta sammanhang. Så gott som alltid.

Idrottsakademin har gjort ett habilt jobb med sina nominerade och med sina pristagare.

Men våra licenspengar har sannerligen inte förvaltats på ett bra sätt av de ansvariga på public service-tv. För att vara en jubileumsgala var det här så andefattigt sammansatt att man kan undra om de som ansvarat för produktionen mest längtat efter kaffepauserna och att få stämpla ut efter jobbet.

Det pratades mycket om passion, kreativitet, och hårt arbete under Idrottsgalan.

Produktionen saknade alla dessa ingredienser.

En vinnare men två bragder i Lund

Vilken sagolik comeback av Ystads IF.

Vilken perfekt revansch för Sebastian Seifert.

Och vilken otroligt neslig förlust för Lugi.

Men först och främst, efter den gastkramande rysaren i Lund mellan de båda skånska ärkerivalerna, ännu en löjligt jämn och spännande skånsk El Clásico, måste man lida med elitseriens skyttekung och Lugis härförare Simon Jeppsson.

Att bli skadad i en avgörande SM-kvartsfinal och i sin allra sista match för moderklubben måste vara någon form av rekord i otur.

Det är bara att hoppas att skadan inte är allvarligare än att han snart kan fortsätta sin karriär som Bundesligaproffs.

Utan Jeppsson på planen kändes det genast kört för Lugi. Utan den starkaste skytten och smartaste spelfördelaren hade Tomas Axnér en snudd på omöjlig uppgift framför sig med en handfull ännu inte fullt utvecklade talanger, ett målvaktsproblem (Josip Cavar har inte fyllt kostymen som förstemålvakt, tyvärr) och ett par rutinerade spelare som dock inte på något sätt är stjärnor nog att bära upp hela laget.

Ändå blev det match in i det sista.

Påläggskalven Alfred Jönsson tog på sig ett enormt ansvar och levererade och med honom fler av de unga talangerna. Det var dramatik ända in i slutsekunderna och Lugi kunde sånär ha kvitterat med det allra sista skottet – och därmed ha fixat förlängning.

Det var faktiskt lite av en bragd i sig. En prestation som Axnér kan bygga nästa säsong på.

Men han behöver åtminstone en ny skytt, förmodligen två (en vänster och en höger) och en ny målvakt.

På papperet var det här ett misslyckande för Lugi. Än en gång blev YIF för svårt, än en gång föll laget trots en stark säsong i seriespelet redan i kvartsfinalen.

Men i realiteten måste allt vara förlåtet efter Simon Jeppssons skada.

YIF får fortsätta en säsong som kändes förlorad redan för ganska länge sedan, när laget krigade om den sista slutspelsplatsen och tränaren Sebastian Seifert fick silkessnöret – efter säsongen.

Att han fick fortsätta säsongen ut är nog ett beslut som klubbledningen kan känna sig nöjd med i dag.

För både ”Sibbe” och spelarna har tagit revansch med god marginal efter att ha vänt 0-2 till 3-2 mot Lugi och därmed ha tagit sig till SM-semifinal. Skadade spelare har kommit tillbaka och stjärnor som Kim Andersson och Anders Persson har lyft sig flera klasser när det nu gäller på allvar.

Om det räcker till final återstår att se. Men som laget sett ut på sistone så är det absolut ingen omöjlighet.

Som Kim Andersson sett ut i de senaste matcherna ska de vara oroliga över sitt val av semifinalmotstånd i IFK Kristianstad. De valde trots allt bort YIF i kvartsfinalerna just på grund av Kim.

Han är fortfarande en världsstjärna, när han själv bestämmer sig för att vara det.

Grattis YIF.

När vinnarskallarna vaknar. . .

Det är något alldeles speciellt med gamla rutinerade vinnarskallar och avgörande lägen.

Jag tänkte på det redan i den andra SM-kvartsfinalen mellan Lugi och Ystads IF, när Anders Hallberg plötsligt klev fram ur skuggorna och gjorde sin bästa match sedan återkomsten till Lugi. I dagens (tredje) match mellan lagen gjorde han för övrigt sin näst bästa.

Under hela säsongen har han mest sett ut som en komplementspelare. Nu var han plötsligt en av de största stjärnorna på banan.

Men Kim Anderssons insats i dag går utanpå det mesta. Vilket fighting face. Vilken fokus. Vilken otroligt hög nivå.

Nu kände man igen honom, världsstjärnan från landslaget och Bundesliga. Och han medgav det själv, att när det handlar om överlevnad och kniven mot strupen så kommer det där lilla extra fram. Det alla fans hoppats på att få se i den vita tröjan igen.

Bara att gratulera. Nu vet vi varför IFK Kristianstad valde bort YIF när man skulle utse sitt motstånd i SM-kvartsfinalerna. Det var klart och tydligt från den orange ringhörnan: ”De har Kim Andersson. Vi undviker gärna att möta honom”.

De visste. Lugi hade förstås också kollen, men tog ändå risken. Och i den tredje SM-kvartsfinalen gick Kim helt enkelt inte att stoppa. Han var utan någon som helst tvekan matchens största artist.

Om han fortsätter så  – och Lugi inte hittar någon medicin som biter på det Anderssonska stålet – så kan det fortfarande bli ett lag från Ystad i semifinalerna.

Med det sagt tror jag ändå inte att det kommer att hända.

Lugi har en större bredd, kanske mindre rutin men mer talang och fler vapen i sin arsenal. Det finns en anledning till att laget slogs om seriesegern och slutade tvåa i tabellen.

Hittills har man inte fått ut hela registret. I kvällens match var det extra tydligt, dels i den första halvleken, dels i slutet av matchen. Lugi  såg flera gånger ut att springa ifrån sina motståndare – men varje gång följdes minirycken upp av slarv, bristande kyla, tekniska fel och stress. Och YIF bjöds in igen. Samma sak sista fem minuterna. När de vinröda spelarna släppte handbromsen och gasade på var det så när att de tvingat fram en förlängning efter allt offensivt slarv i den andra halvleken (som självklart YIF:s starka försvarsspel stressade fram när de vitklädda nu kände att de hade chansen). Men åter blev det lite för stressigt och lite för dåliga beslut när säcken skulle sys ihop.

Jag tror att fler matcher faktiskt talar för Lugi i den här matchserien och jag är ganska säker på att Tomas Axnér ännu inte plockat fram alla essen ur sin rockärm.

Men det återstår att se. Det är upp till Kim Andersson och gänget att motbevisa mig.

Kvällens härligaste? När en adrenalinstinn och segerrusig Kim vände sig till den egna klacken i Lunds Arena efter slutsignale och vrålade ”Jaaa… det är så här vi ska spela!”.

Det är så här DU ska spela Kim. Då är du fortfarande en världsstjärna.

Såg förresten att HK Malmö mot alla odds körde över Alingsås och tvingade fram en fortsättning även av den kvartsfinalserien. Det trodde jag inte ett ögonblick på inför matchen. Men då visste jag inte heller att Adam Lönn skulle vara tillbaka i gammalt gott slag.

Nu fick de något att tänka på i motståndartruppen.

Om det skulle bli en femte och avgörande match i Baltiskan hoppas jag verkligen att det kommer mer än knappa 900 åskådare som i dag. Det vore snudd på skamligt annars i en idrottsstad som Malmö, särskilt som Redhawks säsong är över.

Tre skånska lag i semifinalerna skulle onekligen smaka gott.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.