Årets antiklimax går till….

Man kan väl lugnt påstå att måndagen den 21 januari 2019 inte kommer att bli ihågkommen som Årets sportmåndag när det svenska idrottsåret ska summeras så småningom.

Möjligen Årets antiklimax i så fall.

Först en bedrövligt svag insats av det (egentligen med rätta) ganska hårt betrodda handbollslandslaget.

Sedan en riktigt trött Idrottsgala, kanske den sömnigaste någonsin, just som man förväntat sig något extra när det nu var 20-årsjubileum och allt.

Men vi börjar väl med blågult i Danmarks-VM.

Inte en enda förlust på vägen och bara en matchboll kvar att slå in mot Norge. Då gjorde landslaget sin sämsta insats på bra länge. Missade passningar, tappade bollar, för många steg, offensiva fouls, dåliga skott och ett stappligt försvarsspel gav ”baggarna” en gratischans att ta sig tillbaka in i turneringen – de hade varit utslagna om de förlorat.

Det var dessutom inte en plattmatch som kom som någon blixt från en klar himmel. Sverige har visat ett halvtaskigt fokus med massvis av slarv och tekniska fel även tidigare i turneringen, men då var motståndet av en sådan karaktär att det inte blev avgörande.

Med facit i hand hade det kanske varit bättre om blågult förlorat en match i ett tidigare skede så att laget fått något att fundera över på allvar innan det var dags för avgörande matcher?

Hur som helst besitter det här laget, spelare för spelare, sådan grundkvalitet att det absolut inte ska få se ut som det gjorde den här kvällen i Herning.

Det var bara pinsamt.

Jag måste också påpeka att jag är en smula besviken på ”Kimarna”, Ekdahl du Rietz och Andersson. Världsklassartister i grunden som hittills faktiskt överglänsts av andra spelare på nio meter, inte minst den betydligt yngre Lukas Nilsson. Jag kanske hade för höga krav, men jag hade definitivt förväntat mig att de skulle göra ett större avtryck i detta VM.

Med ett sådant skyttebatteri på nio meter kan man ju också undra varför alla bollar tydligen måste in till Andreas Nilsson på linjen? Visst, han har varit lagets kanske genomgående bästa spelare hittills, men ändå. Det blir hyfsat lättläst i längden…

Skadorna tycker jag inte är någon ursäkt. Nog är Jim Gottfridsson en gudabenådad och oerhört viktig spelare, men med allt skryt om bredden i det här landslaget så håller det inte att bortförklara förlusten mot Norge med att han saknades. Har landslagsledningen inte förberett sig på ett sådant scenario så är det illa.

Okej, VM är inte över än. Vi kan ju besegra Danmark och ta oss vidare. Eller… vänta… Nej, det har jag just nu extremt svårt att tro på. Det är kanske bara att inse att blågult får åka hem med en praktfull bakläxa den här gången.

Att döma av vad jag sett hittills under VM ska det svenska landslaget i vilket fall som helst ändå inte ha skuggan av en chans mot Frankrike och Tyskland som i sitt inbördes möte bjöd på mästerskapets absolut bästa och mest kvalitativa match hittills.

Idrottsgalan då?

Ja, herregud.

Jag brukar ju hylla den här galan i jämförelse med Fotbollsgalan, men nu får jag nog ta tillbaka allt.

Snacka om sömnpiller.

En jubileumsgala ska det spraka om, med spännande överraskningar, häftiga klipp, intressanta gäster och med en underhållning som det slår gnistor om.

Tycker man ju.

Då började SVT-produktionen med en snacksalig gubbe som fick oss att gå ut och koka kaffe, baka en kaka och ringa svärmor en halvtimme medan vi väntade på att han skulle svamla färdigt.

Visst, eldsjälen det handlar om var en charmerande bekantskap när han prisades förra året. Men att först visa ett klipp från fjolårets gala där han snackade hur länge som helst och sedan ta in honom igen som prisutdelare och låta honom prata obegripligheter i vad som kändes som en evighet, ja det var ett väldigt effektivt sätt att döda showen redan från start.

Det där gick som en röd tråd genom hela galan. Mycket snack och lite rock’n roll.

Apropå rock’n roll förresten. Inte heller de musikaliska inslagen förmådde lyfta tillställningen. Säkra kort som framförde ganska trötta nummer. Visst var det intressant att se att Lisa Nilsson kan sjunga annat än popballader, men det finns garanterat skickligare operatalanger i det här landet, så varför Lisa? Och varför misshandlade Ola Salo sönder sitt paradnummer Calleth You, Cometh I? Nassim El Fakir och hans Alcazar-Linda hade säkert kul i sitt nummer, men det vete tusan om publiken hade lika roligt. Och så vidare.

Återblickarna (de var ganska få när det kom till kritan) på höjdpunkter från gamla galor var verkligen ett bottennapp. Robert Gustafssons Tony Rickardsson-imitationer verkade till slut vara det enda roliga som hänt under 20 år. Det var ett riktigt uselt jobb av gänget som gick igenom arkivet.

Bäst? Ja, kanske det enda som riktigt gick genom rutan, var 15-åriga miljöaktivisten Greta Thunberg som prisutdelare. Hennes anförande var välskrivet, innehöll både humor och allvar och hon framförde det på ett strålande sätt. Utantill. De allra flesta som stod på scenen den här kvällen, såväl prisutdelare som pristagare, överglänstes med råge av den här tjejen.

Priserna då?

Att Armand Duplantis och Hanna Öberg skulle bli galans huvudpersoner var ingen skräll och de flesta priserna är det faktiskt svårt att ha några synpunkter på, då de nominerade i de allra flesta fall var värdiga vinnare allihop efter det fantastiska idrottsåret 2018 och det i slutändan därför handlar mest om tycke och smak snarare än skillnad på prestationer.

Det enda jag personligen hade svårt att förstå var Janne Andersson som Årets ledare. Borde inte det priset ha varit vikt för en viss tysk som presenterade ett sensationellt bra skidskytte-facit i OS? Från ingenstans dessutom. Ja, inte Pichler, men de aktivas prestationer.

Att Hanna Öberg vann Jerringpriset får väl också anses vara en spark i ändalykten på alla som påstår att det numera endast är hårt kampanjande idrottsförbund som avgör. Så stort är inte skidskyttet. Däremot har Hanna Öberg, både genom sin personlighet och sin prestation, lyckats gå genom rutan och det är precis det som är helt avgörande i detta sammanhang. Så gott som alltid.

Idrottsakademin har gjort ett habilt jobb med sina nominerade och med sina pristagare.

Men våra licenspengar har sannerligen inte förvaltats på ett bra sätt av de ansvariga på public service-tv. För att vara en jubileumsgala var det här så andefattigt sammansatt att man kan undra om de som ansvarat för produktionen mest längtat efter kaffepauserna och att få stämpla ut efter jobbet.

Det pratades mycket om passion, kreativitet, och hårt arbete under Idrottsgalan.

Produktionen saknade alla dessa ingredienser.

Framtiden är redan här

EM-silver, alltså.

Verkligen ingenting att gråta över.

Även om jag självklart förstår att en idrottsman som precis förlorat en EM-final efter att ha haft ledningen halvvägs knappast tjoar av glädje. En vinnarskalle tar tid att kyla ner.

Men ändå.

Det här svenska framtidslaget hade precis allt emot sig. Två tunga målproducenter borta lagom till de viktigaste matcherna; Albin Lagergren och Simon Jeppsson (som visserligen spelade men knappast var till sin fördel efter sin feber och halsinfektion), Johan Jakobsson också ute ur räkningen, Andreas Nilsson inte disponibel alls under EM på grund av tillökning i familjen.

Vi ska dessutom komma ihåg att det här unga framtidsbygget hade alla marginaler på sin sida på vägen genom EM. Rätt resultat i andra lags matcher gav blågult fyra poäng med sig från det första gruppspelet.

Utan de fyra poängen i bagaget hade det inte blivit någon semifinal. Och den tog sig Kristjan Andréssens trupp ändå bara till med ett nödrop, ett enda måls marginal. . .

Det var en nästan overkligt att laget tog sig till semifinal.

Därför var det en grym bragd att vinna semifinalen mot Danmark, en match som nästan ingen trodde att Sverige skulle överleva.

Det var med tanke på förutsättningarna även snudd på bragdartat att leda med 14-12 i halvtid i EM-finalen.

Till slut räckte det inte. Spanien var bättre, mer rutinerat och med fler vapen i sin arsenal.

Det var helt enkelt Spaniens mästerskap det här, spanjorernas tur att fira ett guld.

Men det är i Sverige framtiden finns.

Att det här laget redan har fått spela avgörande medaljmatcher i ett mästerskap är snudd på surrealistiskt och samtidigt en mycket bra erfarenhet. Tänk när spelare som Jeppsson, Lukas Nilsson, Tollbring med flera fått lite mer kött på benen och kan prestera mer stabilt genom en hel turnering.

Tänk när Kristjan Andrésson kan ha tillgång till alla sina bästa spelare när det verkligen gäller.

Ljubomir Vranjes, en av Sveriges handbollslegender, sa efteråt att det här är ett jättesteg för svensk handboll.

Det finns absolut ingen anledning att säga emot.

Samtidigt har de här spelarna alltså redan ett EM-silver, en mästerskapsmedalj. Det är faktiskt riktigt förbaskat stort i sig själv. Särskilt med tanke på omständigheterna.

Vi tar med oss de fantastiska och mycket minnesvärda kamperna mot Kroatien och Danmark. Vi tar med oss medaljen och faktumet att Ystadspågen Jim Gottfridsson fick priset till hela turneringens mest värdefulla spelare.

Och vi njuter förstås av det här.

Precis som spelarna kommer att göra när de bara fått smälta finalförlusten ett tag.

———

Det finns en gammal myt som säger att den häst som spurtar bäst i preparéloppet Prix de Belgique så gott som alltid vinner Prix d’Amerique. Världens mest prestigefulla travlopp.

Lite därför, men även av andra anledningar, sa jag till alla som ville lyssna att svenska Readly Express skulle vinna söndagens fältslag på den berömda kolstybben i Paris.

Det är inte varje dag man tippar rätt, så den här söndagkvällen har jag nog varit ganska odrägligt kaxig.

Men kul var det. En svensk seger igen alltså. Franske kejsaren Bold Eagle detroniserad till slut och Björn Goop kung av Vincennes.

Det måste ha varit helt underbart att vara svensk i Paris den här kvällen.

Jag har varit på plats så många gånger att jag vet precis hur det känns och är djupt avundsjuk på alla som var där.

Det måste vara fantastiskt skönt att vara Björn Goop också. Och Timo Nurmos, som tränar världens just nu bästa travhäst.

Men jag kunde trösta mig lite med den nya franska gratisappen Epiqe Tracking, som gav mig möjligheten att följa loppet live i telefonen. Och inte nog med det, jag kunde växla mellan att se en översiktsbild av loppet och att följa loppet på samma sätt som Björn Goop såg det, nästan som att sitta själv i sulkyn bakom Readly Express.

Okej, hästarna var animerade – men ändå. Tricket att sätta gps-sändare på alla hästar, göra en riktigt snygg grafik av det och bjuda folk på denna möjlighet måste bara applåderas.

Framtiden är onekligen här även inom travet.

Man undrar bara när vi ska vakna i Sverige?

I jämförelse är de fula fyrkanterna man kan följa  i TV4-sändningarna tack vare det uppskrutna ”positioneringsystemet” rena rama stenåldern!

Kom in i matchen nu, ATG! Det är 2018!

Bara att gratulera Danmark. . .

Första tanken efter kvällens handbollsrysare:

Bara att gratulera Danmark.

Vårt kära grannland får i sin EM-semifinal möta ett svenskt lag som var direkt dåligt mot Norge – i stället för ett Kroatien som var riktigt bra trots förlusten mot Frankrike.

Det blev nämligen resultatet  av det smått surrealistiska drama som förmodligen gillades mer av statistiker och matematiker runt om i världen än av alla sportintresserade handbollsfans.

Snacka om knepig mästerskapsstruktur.

Jag skulle gissa att danskarna jublade högt på sitt spelarhotell. För Sverige skrämde sannerligen inte livet ur våra rödvita kusiner med sina evinnerliga missar i avslutslägena mot Norge.

Inget ont om Norge nu, men så svagt som de svenska spelarna presterade i offensiven tycker jag egentligen inte att laget platsar i medaljstriden. Jag vet egentligen inte om det är något att direkt glädjas över heller, om jag ska vara ärlig, för spelar ”vi” så mot Danmark på fredag lär det garanterat bli stryk igen och då är det faktiskt inte något att se fram emot.

Men nog gnällt nu. Reglerna är som de är och det är bara att tacka och ta emot.

Kristjan Andréssons landslagsbygge behöver de här tuffa matcherna för att utvecklas och vi visste ju alla ett ett lag med så många tämligen orutinerade (och unga) spelare av naturliga skäl svajar i prestationerna.

Högstanivån har varit bländande och härlig att se. Lägstanivån är dock alldeles för låg än så länge.

I en semifinal behöver det svenska gänget inte känna någon press, även om det blir skulle bli förlust så väntar en ny medaljchans, en bronskamp mot – troligtvis – Spanien. Och skulle det inte bli brons heller kan hela gänget ändå vända hem utan att skämmas.

Det innebär också att man kan spela lite mer avslappnat och med lite mer mod. Vilket faktiskt, om laget plockar fram den där högstanivån igen, skulle kunna räcka för en finalplats. För omöjligt är ju inte det danska laget att besegra.

Men om det ska kunna bli final vill jag se åtminstone tre saker i offensiven:

Bättre avslut från kanterna och i frilägen, framför allt från Niklas Ekberg som trots allt är en av få som ska stå för rutinen i den här truppen och ge de unga spelarna trygghet. Fokus. Självförtroende. Noggrannhet.

En Simon Jeppsson som går ut med mer pondus och vågar ta sina skottlägen. Jag håller med Tomas Axnér, Lugitränare, som förklarade för mig i dag att Jeppsson är en av världens bästa niometersspelare i sina bästa stunder. Han måste bara förmås att förstå det själv också. och våga tar mer plats.

En Jim Gottfridsson som sticker in näsan lite oftare och går på egna genombrott.

När det gäller försvars- och målvaktsspelet finns egentligen inte så mycket att klaga på-

Men blågult får inte ge bort så många målchanser som mot Norge.

Det här svenska landslaget kommer förmodligen att peaka lagom till nästa EM, på hemmaplan om ett par år. Vi kräver inga stordåd nu, semifinalspel är bra nog. Men det är klart att när man vet vilken potential som finns i det här gänget så vill man ju gärna ha lite mer. Det skulle absolut inte göra ont med en final och revanschchans mot Frankrike.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.