Årets antiklimax går till….

Man kan väl lugnt påstå att måndagen den 21 januari 2019 inte kommer att bli ihågkommen som Årets sportmåndag när det svenska idrottsåret ska summeras så småningom.

Möjligen Årets antiklimax i så fall.

Först en bedrövligt svag insats av det (egentligen med rätta) ganska hårt betrodda handbollslandslaget.

Sedan en riktigt trött Idrottsgala, kanske den sömnigaste någonsin, just som man förväntat sig något extra när det nu var 20-årsjubileum och allt.

Men vi börjar väl med blågult i Danmarks-VM.

Inte en enda förlust på vägen och bara en matchboll kvar att slå in mot Norge. Då gjorde landslaget sin sämsta insats på bra länge. Missade passningar, tappade bollar, för många steg, offensiva fouls, dåliga skott och ett stappligt försvarsspel gav ”baggarna” en gratischans att ta sig tillbaka in i turneringen – de hade varit utslagna om de förlorat.

Det var dessutom inte en plattmatch som kom som någon blixt från en klar himmel. Sverige har visat ett halvtaskigt fokus med massvis av slarv och tekniska fel även tidigare i turneringen, men då var motståndet av en sådan karaktär att det inte blev avgörande.

Med facit i hand hade det kanske varit bättre om blågult förlorat en match i ett tidigare skede så att laget fått något att fundera över på allvar innan det var dags för avgörande matcher?

Hur som helst besitter det här laget, spelare för spelare, sådan grundkvalitet att det absolut inte ska få se ut som det gjorde den här kvällen i Herning.

Det var bara pinsamt.

Jag måste också påpeka att jag är en smula besviken på ”Kimarna”, Ekdahl du Rietz och Andersson. Världsklassartister i grunden som hittills faktiskt överglänsts av andra spelare på nio meter, inte minst den betydligt yngre Lukas Nilsson. Jag kanske hade för höga krav, men jag hade definitivt förväntat mig att de skulle göra ett större avtryck i detta VM.

Med ett sådant skyttebatteri på nio meter kan man ju också undra varför alla bollar tydligen måste in till Andreas Nilsson på linjen? Visst, han har varit lagets kanske genomgående bästa spelare hittills, men ändå. Det blir hyfsat lättläst i längden…

Skadorna tycker jag inte är någon ursäkt. Nog är Jim Gottfridsson en gudabenådad och oerhört viktig spelare, men med allt skryt om bredden i det här landslaget så håller det inte att bortförklara förlusten mot Norge med att han saknades. Har landslagsledningen inte förberett sig på ett sådant scenario så är det illa.

Okej, VM är inte över än. Vi kan ju besegra Danmark och ta oss vidare. Eller… vänta… Nej, det har jag just nu extremt svårt att tro på. Det är kanske bara att inse att blågult får åka hem med en praktfull bakläxa den här gången.

Att döma av vad jag sett hittills under VM ska det svenska landslaget i vilket fall som helst ändå inte ha skuggan av en chans mot Frankrike och Tyskland som i sitt inbördes möte bjöd på mästerskapets absolut bästa och mest kvalitativa match hittills.

Idrottsgalan då?

Ja, herregud.

Jag brukar ju hylla den här galan i jämförelse med Fotbollsgalan, men nu får jag nog ta tillbaka allt.

Snacka om sömnpiller.

En jubileumsgala ska det spraka om, med spännande överraskningar, häftiga klipp, intressanta gäster och med en underhållning som det slår gnistor om.

Tycker man ju.

Då började SVT-produktionen med en snacksalig gubbe som fick oss att gå ut och koka kaffe, baka en kaka och ringa svärmor en halvtimme medan vi väntade på att han skulle svamla färdigt.

Visst, eldsjälen det handlar om var en charmerande bekantskap när han prisades förra året. Men att först visa ett klipp från fjolårets gala där han snackade hur länge som helst och sedan ta in honom igen som prisutdelare och låta honom prata obegripligheter i vad som kändes som en evighet, ja det var ett väldigt effektivt sätt att döda showen redan från start.

Det där gick som en röd tråd genom hela galan. Mycket snack och lite rock’n roll.

Apropå rock’n roll förresten. Inte heller de musikaliska inslagen förmådde lyfta tillställningen. Säkra kort som framförde ganska trötta nummer. Visst var det intressant att se att Lisa Nilsson kan sjunga annat än popballader, men det finns garanterat skickligare operatalanger i det här landet, så varför Lisa? Och varför misshandlade Ola Salo sönder sitt paradnummer Calleth You, Cometh I? Nassim El Fakir och hans Alcazar-Linda hade säkert kul i sitt nummer, men det vete tusan om publiken hade lika roligt. Och så vidare.

Återblickarna (de var ganska få när det kom till kritan) på höjdpunkter från gamla galor var verkligen ett bottennapp. Robert Gustafssons Tony Rickardsson-imitationer verkade till slut vara det enda roliga som hänt under 20 år. Det var ett riktigt uselt jobb av gänget som gick igenom arkivet.

Bäst? Ja, kanske det enda som riktigt gick genom rutan, var 15-åriga miljöaktivisten Greta Thunberg som prisutdelare. Hennes anförande var välskrivet, innehöll både humor och allvar och hon framförde det på ett strålande sätt. Utantill. De allra flesta som stod på scenen den här kvällen, såväl prisutdelare som pristagare, överglänstes med råge av den här tjejen.

Priserna då?

Att Armand Duplantis och Hanna Öberg skulle bli galans huvudpersoner var ingen skräll och de flesta priserna är det faktiskt svårt att ha några synpunkter på, då de nominerade i de allra flesta fall var värdiga vinnare allihop efter det fantastiska idrottsåret 2018 och det i slutändan därför handlar mest om tycke och smak snarare än skillnad på prestationer.

Det enda jag personligen hade svårt att förstå var Janne Andersson som Årets ledare. Borde inte det priset ha varit vikt för en viss tysk som presenterade ett sensationellt bra skidskytte-facit i OS? Från ingenstans dessutom. Ja, inte Pichler, men de aktivas prestationer.

Att Hanna Öberg vann Jerringpriset får väl också anses vara en spark i ändalykten på alla som påstår att det numera endast är hårt kampanjande idrottsförbund som avgör. Så stort är inte skidskyttet. Däremot har Hanna Öberg, både genom sin personlighet och sin prestation, lyckats gå genom rutan och det är precis det som är helt avgörande i detta sammanhang. Så gott som alltid.

Idrottsakademin har gjort ett habilt jobb med sina nominerade och med sina pristagare.

Men våra licenspengar har sannerligen inte förvaltats på ett bra sätt av de ansvariga på public service-tv. För att vara en jubileumsgala var det här så andefattigt sammansatt att man kan undra om de som ansvarat för produktionen mest längtat efter kaffepauserna och att få stämpla ut efter jobbet.

Det pratades mycket om passion, kreativitet, och hårt arbete under Idrottsgalan.

Produktionen saknade alla dessa ingredienser.

Svensk fotboll går på defensiven

På något sätt känns det logiskt.

En säsong när (herr)landslaget lyckades bättre än på länge i ett mästerskap med en spelmodell som var den mest defensiva på länge.

En säsong när extremdefensiva AIK tog hem SM-guldet på herrsidan.

Då var det nog nästan givet att två försvarsspelare skulle få de finaste priserna på Fotbollsgalan.

Svensk fotboll, åtminstone på herrsidan, går uppenbarligen på defensiven för närvarande. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir högsta mode även på damsidan att bygga framgången bakifrån att döma av årets gala vars jurybeslut som i mångt och mycket styrs av förbundet.

Nej, jag lägger ingen värdering i det. Det är bara en trendspaning.

Efter alla år med fokus på anfallsspel, på spelare som Zlatan och Lotta Schelin, så är det kanske inte så konstigt att vinden vänder. Och det är väl rimligt och till och med nödvändigt att försvarsspelare får chansen att träda fram i rampljuset.

Sedan tror jag personligen inte att parkerade bussar i straffområdet är svensk fotbolls framtid, vilket inte minst Malmö FF visat med sina framgångar i Europa, men det är en helt annan sak.

Diamantbollen till Nilla Fischer går inte att säga något om egentligen, en värdig vinnare baserat på årets prestationer och hon stod dessutom lite på tur, vilket kan ses som ett extra plus i kanten.

Däremot begriper jag inte valet av Victor Nilsson Lindelöf när det gäller Guldbollen.

Visst har han gjort en stark resa under året, från ifrågasatt till mer eller mindre ordinarie i Man United och visst var han grymt bra under VM. Men vi får inte glömma bort att han också haft en lång period med mycket tuff och emellanåt befogad kritik för sitt spel i klubblaget och i landslaget har han stått i skuggan av Andreas Granqvist hela tiden.

Herregud, han blev ju inte ens vald till ”årets back”. Det priset fick Granqvist.

Jag har precis snabbläst Simon Banks krönika i Sportbladet. Där är det väl meningen att han ska motivera varför just Nilsson Lindelöf fick priset. Men jag var mer förvirrad efter att ha läst krönikan än jag var innan. Det var mycket snack om Nilsson Lindelöfs fantastiska karriär fram tills han kom till United och hur han kämpat mot kritikerna – och så var det lite snack om att priset gick till ”framtiden”.

Själv hade jag uppfattningen att Guldbollen skulle föräras den som varit bäst i Sverige under året. Inte den som kan bli det i framtiden, eller den som tidigare år gjort fantastiska prestationer. Inte den som utvecklats mest heller. Utan den bäste. Punkt.

Och Victor Nilsson Lindelöf var inte ens bäst i Sverige på sin position under 2018. Det var Andreas Granqvist.

Det känns som om juryn satt krokben för sig själv i försöken att hitta en bra vinnare i år och det är ingen positiv känsla.

Annars då?

Några tankar bara:

Nilla Fischers brandtal satt fint. ”We have no more fucks to give” sa hon apropå den långsamma utvecklingen för damfotbollen på jämställdhetsfronten. Mitt i plytet på makthavare och mobbande tonårsgrabbar med låg självkänsla. Det var dessutom inte bara ett iskallt politiskt statement utan det låg mycket känslor och egna erfarenheter bakom, det märktes tydligt. Galans starkaste inslag.

Zlatan gav galan ”star quality” och det han sa lite på skoj inför galan, att han måste vara med för att folk ska titta, är nog väldigt nära sanningen. Han var dessutom roligast, med sin kommentar om att 13 är en oturssiffra så han behöver en 14:e utmärkelse i kategorin årets forward. Han var smartast, med greppet att genast vända uppmärksamheten tillbaka till Grunden Bois (mottagare av utmärkelsen ”Nr 10”) när programledaren helt okänsligt började yra om ett MLS-pris som Zlatan fått mitt i alltihop. Han var korrekt, när han hyllade Kurre Hamrin samtidigt som han diplomatiskt viftade bort snacket om en återkomst till Milan.

Inslagen med Henrik Schyfferts spexande med grundlurade landslagsspelare var faktiskt bättre än de tio senaste galornas humorinslag tillsammans.

Fotbollskanalens sätt att uppmärksamma Lotta Schelin med sitt hederspris var klockrent, även om Olof Lundh uppenbarligen inte kände sig helt bekväm på scenen.

Däremot kan man ju lite försiktigt undra om galajuryn hade briefats om temat ”Alla är olika – olika är bra”. Med tanke på att alla priserna gick till svennebananer på både herr och damsidan. Ingen tillstymmelse till mångfaldstanke där, inte. Om viljan funnits hade det utan att någon gått i taket gått att välja både Kosovare Asllani och Jelena Čanković (som varnominerade) istället för Caroline Seger i kategorin ”Årets mittfältare” på damsidan. Till exempel.

De olika priserna utöver Guld- och Diamantbollarna känns det i övrigt inte särskilt meningsfullt att recensera. Hyfsat okontroversiella val hela vägen. Möjligen med undantag för Viktor Claesson i stället för Emil Forsberg som årets mittfältare på herrsidan. Det framstår som allt mer troligt att det kanske trots allt existerar en ”beef” mellan Janne Andersson och Emil Forsberg, vilket det ju länge ryktats om.

Det totala intrycket av Fotbollsgalan 2018?

Kanske den sömnigaste på riktigt länge, trots Schyffert.

Tur att Zlatan var där.

Kvartsfinalen var vägs ände

Det är klart att det svenska landslaget gjort en fantastiskt VM-resa. Både spelare och ledare kan åka hem med raka ryggar och stolthet i bröstet. Vi fick en härlig fotbollssommar och att sluta bland de åtta bästa i världen är riktigt bra.

Janne Andersson har snudd på gjort en bragd med det material han haft tillgång till. Spelarna har tagit till sig hans filosofi och tillsammans har de mjölkat ut varenda droppe av framgång som fanns att plocka ur det här gänget.

Med det sagt måste man ändå vara ärlig och säga att kvartsfinalen kändes som vägs ände för blågult.

Inte ens defensiven räckte till mot England  – och bortsett från några halvchanser för Viktor Claesson och Marcus Berg så var det verkligen inte mycket bevänt med det offensiva spelet. Men det hade vi ju inte väntat oss heller, egentligen. Den svenska chansen bestod i att trötta ut engelsmännen och sätta ett mål på någon snabb omställning eller möjligen en fast situation.

Att föra spelet, trycka offensivt och rada upp chanser för att kunna spela sig fram till ett mål  – det fanns det helt enkelt inte tillräcklig kvalitet till. Det har det inte funnits på länge i det här landslaget.

Det var väldigt tydligt vad den svenska matchplanen gick ut på: Låt engelsmännen ha bollen och försöka springa sig trötta, stånga pannorna blodiga mot den svenska bussen i straffområdet. Redan i det första bollkontakten tjongades bollen iväg för att låta England föra spelet. Meningen var förstås att tvinga upp det engelska laget allt högre upp i banan för att sedan kunna sticka på kontringar.

Den första kvarten var bedrövlig ur underhållningssynpunkt, men självklart alldeles utmärkt taktiskt för svenskt vidkommande. Ett segt och stillastående England mot ett betonghårt svenskt försvar.

Problemet var bara att engelsmännen började röra på sig allt mer, började hitta luckorna. Och så fick de den där ödesdigra hörnan. Alla visste att de är bra på fasta situationer. Och alla visste att det gällde att se upp med Harry Kane. Men ändå blev det mål. En annan Harry dök upp med skallen.

Och där sprack den svenska planen.

Den sprack egentligen delvis redan när vi såg att det engelska försvarsspelet var betydligt bättre än hos de lag vi mött tidigare under turneringen. England var lika fysiskt starkt, defensivt kompetent och välorganiserat, stabilt, som Sverige.

Ett streck i räkningen.

Med ett mål i baken var de svenska spelarna tvungna att anfalla, vara kreativa och skapa chanser. Det har inte varit lagets starka gren. Marcus Berg fortsatte att bränna de få chanser han fick, Ola Toivonen var helt osynlig och Emil Forsberg raderade de stora, starka engelsmännen lätt ut.

I stället öppnade vi oss för omställningar, förstås. Och så kom 0-2 i stället. Tillika, retligt nog, på grund av ett slarvigt försvar som inte kunde hålla redan på illerkvicke Dele Alli.

Men förlusten mot England berodde inte på en eller två enstaka försvarsmisstag. Den berodde på att blågult inte hade någon plan B eller C. Sveriges landslag anno 2018 är nämligen alldeles för svagt offensivt.

Visst, det blev snäppet bättre när Martin Olsson och John Guidetti kom in. Men inte tillräckligt bra.

Nu måste landslagsledningen se till att bygga ett mer kreativt och effektivt anfallsspel, hitta nya förmågor, byta ut Berg och Toivonen och fortsätta utvecklingen.

Till slut: Bra gjort. Tack för festen! Men det finns definitivt saker att jobba på för framtiden.

I det stora hela, för VM-underhållningens skull, är jag faktiskt inte direkt bedrövad över att Sverige åkte ut.

Sverige-England var faktiskt en av de tråkigaste, sömnigaste och minst kvalitativa matcherna i turneringen.

Det måste vi våga erkänna, hur mycket vi än håller på vårt landslag.

För fotbollens framtid är det viktigt att de unga talangerna ser hur långt man kan komma genom att jobba som ett lag och att organisationen och lagmoralen betyder enormt mycket. Det har Jannes gäng bidragit med.

Men det är också viktigt att locka talangerna, de som ska satsa på att komma med i ett framtida svenskt landslag, med kreativt och effektivt anfallsspel, hög passningskvalitet och individuell briljans.

Fotboll går ut på att vinna matcher, inte bara på att inte förlora dem.

Det är dagens läxa.

När vi gasar mot finalen i Moskva…

Ett taktiskt mästerverk.

Än en gång.

Bland världens fotbollsfilosofer är Janne Andersson just nu garanterat på väg mot ren guru-status.

Sverige är i kvartsfinal. I VM. Det känns nästan overkligt att se orden på datorskärmen när jag skriver dem.

Kvartsfinal, alltså. Bland de åtta bästa lagen i världen. En osannolik stor prestation bara det i en av de allra svåraste turneringarna i lagsport alla kategorier.

Det var inte jättevackert, för om man pratar om passningskvalitet, snygga kombinationer, tempo och individuell briljans så saknades det mesta.

Men än en gång – i det här mästerskapet ser tici-taca-modellen ut att vara på väg ut i kylan.

Den räcker åtminstone inte längre för att vinna matcher. Och det finns andra saker som, för den fotbollsfrälste, kan vara lika stor konst som snygga passningar: Det taktiska spelet, det fulländade taktiska, organisatoriska och lagmässiga mästerverket kan vara minst lika vackert.

Om det leder till framgång förstås.

Det är hela hemligheten i fotboll. Det går i slutändan ut på att vinna matcher.

Som väntat blev det ingen sprudlande, vidöppen tillställning mellan Sverige och Schweiz. Det var två lag som spelade ungefär samma sorts fotboll, två lag utan den där individuella magin i offensiven men med en stark defensiv organisation och fokus på laget före jaget.

Länge kändes det också som om jag skulle få rät i mitt tips, att det skulle bli 0-0 och förlängning, kanske till och med straffar.

Visst, båda lagen skapade några skapliga chanser, men kvaliteten på avsluten var för dålig. Det kändes liksom aldrig riktigt nära.

Men så kom den då, den gyllene chansen. Symptomatiskt nog slank bollen in i det schweiziska nätet via en försvarsspelares utsräckta fot, men alla mål räknas ju.

Och Emil Forsberg var på något sätt värd att få vara sista svensk på bollen. Han var inte jättebra under matchen, åtminstone inte i paritet med de förväntningar han haft på sig in för VM.

Men han var tillräckligt bra och inblandad i en hel del av det bästa som blågult åstadkom – offensivt –under matchen.

Å andra sidan gjorde Schweiz inte heller någon jättebra match, hade minst lika många missade passningar och inlägg och mäktade inte med att skapa mer än ett par heta chanser som på allvar ställde en fråga till det svenska försvaret och målvakten Robin Olsen.

Det var inte på långa vägar tillräckligt för att fälla Sverige i den här åttondelsfinalen.

Andreas Granqvist styrde sitt försvar med järnhand och släppte ingen över bron den här gången heller. Och det ska bli intressant att se vilket lag som ska vara bra nog framöver för att på allvar överlista den svenska taktiken.

När de här raderna skrivs är det ännu inte klart vilket lag som Sverige får möta i kvartsfinalen, men ett lag som lyckats ta sig förbi Holland, Italien och Tyskland bör ha tillräckligt med respekt med sig nu för att ge både colombianer och engelsmän mardrömmar om nätterna.

Just nu, med tanke på hur svårt det varit för de favorittippade lagen att ta sig vidare, kan jag inte se någon anledning att inte tro på vidare svensk framgång.

Kanske är det dags att göra om den gamla ”…När vi gräver guld i USA” till ”När vi gasar mot finalen i Moskva”.

Nu tror vi på kvartsfinal

Nu är det alltså snart dags.

Åttondelsfinal i VM för ett svenskt lag som fortsatt att trotsa oddsen genom hela VM-kvalet och sedan gruppspelet i Ryssland.

Som fått positiv kritik för sitt lagspel, sin organisation och moral.

Jag vill inte vara någon partyförstörare, men det blir en riktigt tuff match mot Schweiz, kanske den tuffaste hittills för det svenska laget.

Tyskland var ju med facit i hand fjärran från sin högstanivå, Sydkorea som väntat ett av de svagare lagen och Mexikos försvarsspel har lämnat ett och annat övrigt att önska.

Schweiz? En lagmaskin som påminner om blågult med välorganiserat och starkt försvar, kompetent spelmässigt och ganska vass offensivt.

Om jag skulle spela på matchen så skulle jag nog spela på kryss efter full tid. Men det betyder å andra sidan ingenting, för en vinnare ska ju koras om det så ska bli efter förlängning och straffar.

Och det kan mycket väl bli Sverige som går segrande ur striden.

Hittills har Janne Anderssons gäng trotsat alla kritiker (främst vad gäller ett ineffektivt offensivt spel) och tagit sig vidare gång på gång. Efter storsegern mot Mexiko var det emellertid slut på måltorkan. Med besked.

Så jag tänker ge Janne och gänget mitt fulla förtroende den här gången.

Resultaten går inte att snacka bort så nu måste vi tro på svensk kvartsfinal.

Apropå Mexiko så blev det tack och adjö på måndagen mot Brasilien. Inte helt oväntat, för än en gång visade mexikanerna brister i sitt försvarsspel.

Attackfotbollen var inte alls oäven den här gången heller, som mot Tyskland och Sydkorea, men brassarnas försvar höll och när Mexiko tvingades jaga allt intensivare kunde Neymar utnyttja blottorna bakåt.

Ett mål och en snygg assist och Brasiliens nya nationalidol är på god väg mot en revansch efter skadan i det förra VM-slutspelet – och den nesliga storförlusten mot Tyskland som följde för laget.

Brasilien är dessutom en av extremt få gamla stora VM-nationer och förhandsfavoriter som det lyckats för i år. Italien och Holland försvann som bekant redan i kvalet, Tyskland överlevde inte gruppspelet och i åttondelsfinalerna fortsatte de stora att falla.

Spanien föll mot Ryssland och det måste vara den största skrällen i det här skedet av turneringen. Den såg jag absolut inte komma, särskilt inte efter värdnationens extremt bleka avslutning på gruppspelet.

Jag vågade mig på att skriva redan då att den ryska festen skulle ta slut i åttondelen, men oj vad jag bedrog mig.

Den fortsätter alltså och det är förstås kul för mästerskapet. Men det sätter också fingret på det stora spanska problemet just nu – att en fantastisk passningsfotboll, bollinnehav och skönspel helt enkeltn inte räcker till.

Laget är alldeles för ineffektivt. Kanske blir det här mästerskapet dödsstöten för de fotbollsfilosofer som predikar tici-taca i alla lägen?

Annars då?

Uruguays superduo Suarez och Cavani överglänste Ronaldo och så var festen över för Portugal.

Danmark hade förtjänat att gå vidare efter en heroisk match, men kompetenta Kroatien måste fortfarande räknas som en av guldfavoriterna.

Frankrike trodde jag inte mycket på efter gruppspelet men å andra sidan lämnade även Argentina en del övrigt att önska då.

Ändå bjöd de här båda lagen på en fantastisk fotbollsunderhållning.

Fotboll ska helt enkelt inte vara helt lätt att förstå sig på…

En fantastiskt stark prestation

Jodå, Mexiko passade alldeles utmärkt.

Men dessutom svarade det blågula landslaget för en fantastiskt stark prestation från första till sista matchminuten.

En genuin lagseger, byggt på en grym laganda, en imponerande organisation i vilken varje kugge höll, ett mäktigt försvarsarbete och mycket snygga nålstick framåt i den bristfälligt byggda mexikanska muren.

Jannes gäng gjorde det omöjliga redan när det tog sig till VM efter en ”dödens grupp” i kvalspelet med både Italien och Nederländerna som avsevärt påtagliga vägbulor.

Nu har det Zlatanlösa landslaget gjort det igen.

Gruppen vunnen, minsann. Före Tyskland, Mexiko och Sydkorea. Ja just det… före Tyskland! Regerande världsmästarnationen!

Åttondelsfinalen är säkrad, redan där har den här blågula humlan bevisat att den faktiskt kan flyga och det riktigt snyggt och effektivt.

Nej, Jannes gäng har inte världens bästa forwards, långt därifrån, även om jag absolut inte tänker gnälla på våra anfallsspelare i dag.

De gjorde inte mål men Marcus Berg fixade en straff och Kiese Thelin (underbar luftduell) och Ola Toivonen var båda inblandade i målet som – även om det till slut blev ett självmål – betydde 3-0. Nej, det svenska laget dominerar inte matchbilden spelmässigt. Bollinnehavet var ett tag nere på 35 procent. En nästan skrämmande låg siffra.

Men fotboll handlar inte bara om bollinnehav.

Fotboll går i första hand ut på att göra mål och att hålla tätt bakåt.

Sverige lyckades med båda mot ett allt mer frustrerat och panikartat Mexiko som inte alls lyckades få sin taktik att fungera mot den fysiskt tunga och välorganiserade svenska defensiven. Vilket öppnade luckor bakåt.

Mexikanerna gick i fällan och då högg svenskarna blixtsnabbt på de chanser som bjöds.

Det svenska laget bjuder inte på den vackraste, mest underhållande eller ens mest moderna fotbollen.

Men spelarna gör det de är satta att göra, de går vidare i VM.

Jag ger mig förbehållslöst. Det finns inga skäl att gnälla över byten, spelare som saknas eller spelmässiga detaljer när det slutar med att svenska folket får jubla, vifta med de blågula flaggorna, dansa i fontäner och fira en vacker och solig sommardag.

Janne Anderssons landslag har redan gjort det så bra att det kan räknas som succé. Och än är faktiskt VM inte ens över. Det går vidare!

General Granqvist måste förstås också få ett par rader här. Vilken härförare! Vilken iskyla i pressade lägen! Hur mycket det än stormar runt honom står han där rak i ryggen och pekar framåt med hela handen, visar vägen och stoppar allt som kommer emot honom.

Han förkroppsligar verkligen den här upplagan av landslaget. Inte snabbast, inte mest teknisk, men en vinnare som låter alla runt sig växa till oanade höjder.

Tyskland? Ja, herregud. Jag vågar inte ens tänka på hur Löw och hans mannar kommer att tas emot på hemmaplan.

Aufwienerschnitzel alltså, respass ut VM efter förlust mot Sydkorea.

Det måste smärta.

Men ändå känns det lite rättvist någonstans, efter de tyska ledarnas hån mot den svenska bänken.

De lyckades med nöd och näppe och lite domarhjälp slå Sverige. Men det var också allt de lyckades med.

Vilket superfiasko.

Senare på onsdagskvällen stod det klart att det blir Schweiz i åttondelen för svenskt vidkommande. Det är som det är, inga matcher är lätta på den nivån. Men att det som en del påstår är en lättare match än Brasilien vet jag inte. . .

Det svenska laget har visat sig bäst på att slå ur underläge och slå ut pressade favoriter med en frustrerande stark defensiv, fysik och omställningar eller väl inövade fasta situationer.

Brasilien hade nog passat bättre faktiskt. Schweiz och Sverige är ganska likvärdiga lag på flera sätt.

Det kan bli en ruggig rysare.

Det kan bli ett straffavgörande.

Men vi har ju Granen. Det räcker långt

Bittert slut men inte oväntat

Vilket osannolikt bittert slut på midsommardagen.

Tyskarna kunde ju gjort mål på vilken som helst av sina sjuttioelva chanser, men nästan fem minuter in på stopptiden alltså. Ärligt talat. Varför? Det var extremt tungt. Både i tv-sofforna och på planen. Vilken ohemult elak snyting.

Inte för att det var en oväntad förlust, eller ens orättvis. Det var spel mot ett mål under nästan hela matchen och inte ens elva mot tio kunde det svenska laget flytta upp spelet över mittlinjen. Det var, spelmässigt, en riktig kölhalning av svensk landslagsfotboll anno 2018.

Men fotboll går ju ut på att göra mål samtidigt som även ett bra försvarsspel räknas. Och länge höll kapten Granqvist och hans tappra sjömän skutan flytande i stormen. Dessutom, kryss i taket, så gjorde Sverige mål!

Ola Toivonens lobb över målvakten var så väldigt snygg också.

Jag skrev inför matchen att om någon av våra forwards lyckades näta mot Tyskland så skulle det vara värt en nominering till bragdguldet, så det får jag ju stå fast vid. Det trodde jag absolut inte. Men Toivonen gjorde ett riktigt klassmål.

Så otroligt synd att det inte höll hela vägen. 1-0 skulle ha varit en av årets stora svenska idrottsbragder. Även 1-1 skulle ha känts fantastiskt stort mot de försvarande världsmästarna.  Men så kul skulle vi alltså inte få ha det.

Den tyska maskinen malde på och till slut kom alltså det där förbaskade segermålet. Det hjälper ju inte att det var ett ruskigt snyggt frisparksmål, det var ju i fel kasse.

Det grymma med fotboll: Med det målet fick blågult inte med sig ett dyft från den här matchen. Dryga 96 minuters modig och väl genomförd kamp gav inte ett skvatt i belöning. Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer eller tröstpoäng i den här sporten.

Men det finns förstås hopp.

Seger mot Mexiko i den sista gruppspelsmatchen räcker för avancemang. Dessutom skulle det faktiskt också kunna räcka med kryss, om tyskarna tappar poäng mot Sydkorea. Det är förstås inte troligt på något sätt, men ingenting är omöjligt.

Mexiko har visserligen varit riktigt bra i sina två första matcher och att vinna mot dem blir ingen lätt uppgift.

Men kunde vårt landslag skaka Tyskland, så ska det vara fullt realistiskt att tvåla till Mexiko.

Det svenska anfallsspelet oroar förstås fortfarande, trots Toivonens pärla. Marcus Berg var än en gång helt iskall på planen och personligen kan jag inte få in i min skalle varför Janne Andersson bytte ut Ola Toivonen i stället för Berg. Visst hade Berg ett straffläge, men i ärlighetens namn var det hans långsamhet som satte honom i den svåra situationen som i förlängningen gav domaren möjligheten att fria. Och resten av matchen var han en munsbit för de tyska försvarsspelarna.

Men kanske tänker Janne om till Mexikomatchen och spelar Guidetti bredvid Toivonen från start. Inte särskilt troligt det heller, men man kan ju hoppas.

Isaac Kiese Thelin gjorde inte heller något avtryck som går till historieböckerna, även om han inte fick särskilt mycket speltid.

En annan sak som Janne Andersson förmodligen lärt sig är att inte spela Jimmy Durmaz.

Missförstå mig inte, normalt sett gillar jag Durmaz, men hans inhopp mot Tyskland var katastrofalt från början till slut och uppenbarligen är han inte i tillräckligt bra form, eller balans, i det här mästerskapet.

Nåja.

VM är inte över för svenskt vidkommande ännu. Laget har skött sig klart godkänt, dessutom. Besegrade Sydkorea i en måstematch och gav Tyskland en rejäl kamp om poängen i nästa. Det blev ingen tysk kross, som man annars kunnat befara.

Så egentligen finns det ingen anledning att klaga, Jannes gäng har hittills levt upp till våra realistiska förväntningar.

Det är bara det, att om man ska gå långt i ett VM-slutspel så krävs det betydligt mer.

Vi får hålla tummarna för att vi får se det mot Mexiko.

Råttorna har inte lämnat skeppet ännu och kapten Granqvist står fortfarande vid rodret och håller kursen stadigt framåt.

Slutligen några ord om ännu en stor VM-hjälte: Romelu Lukaku. Belgiens världsstjärna håller som bäst på att utmana självaste Cristiano Ronaldo om skytteligatiteln i VM. Två mål igen mot Tunisien innebär att han, liksom Ronaldo, nu gjort fyra.

Dessutom är han den förste sedan Maradona 1986 att ha gjort två mål i två raka VM-matcher, enligt ett statistikbolag. Som om det inte skulle vara nog har han gjort flest mästerskapsmål (sju) för Belgien genom tiderna.

Och det är inte på något vis slut ännu. Belgien är vid sidan av Kroatien och möjligen Spanien (spelmässigt om än inte när det gäller effektivitet), det lag som imponerat mest hittills.

Det kan bära långt. Riktigt långt.

Ingenting är omöjligt….

Omöjligt? Nej, det har vi lärt oss med tiden, att ingenting är omöjligt.

I fotbollens värld, där logiken sällan går att lita på, kanske mer än någon annanstans.

Fotboll är inte matematik. Det händer ganska ofta att ganska enkla ekvationer inte får de förväntade svaren. Det enda man kan räkna på egentligen är spelarnas marknadsvärde – och där ser siffrorna inte så smickrande ut för den svenska truppen.

Men även om det ofta hjälper till så räcker det inte med feta lönekonton för att vinna matcher.

Normalt vinner Tyskland mot Sverige, men det normala händer inte alltid fotboll, har Albin Ekdal sagt i en intervju inför matchen. Det har han rätt i. Men det gäller förstås att inte förlita sig på det. Jobbet måste göras också och det är inget lätt jobb som ligger framför den blågula startelvan.

Om det är till svensk fördel eller inte att tyskarna åkte på stryk mot Mexiko, det vet vi först på lördag. Vi kan räkna med ett oerhört taggat tyskt lag med sikte på revansch och återupprättad heder, javisst, men samtidigt är det ett lag med lite stukad självkänsla efter en period med svagare resultat än väntat och utan harmoni i truppen efter (de förväntade) petningarna av Özil och Khedira, som fått mycket kritik för sina insatser i VM-premiären.

Dessutom har Janne Anderssons gäng faktiskt specialiserat sig på att välta favoriter. Frankrike, Holland och Italien har redan fått känna på hur besvärligt det kan vara att tugga sig igenom den välorganiserade svenska defensiven.

Som jag skrivit tidigare: Sverige kommer definitivt att försöka tråka ut och trötta ut Tyskland – och det är inte alls omöjligt att det lyckas. Ett uppoffrande slit i 90 minuter utan stora misstag kan absolut räcka till 0-0. Men räkna inte med någon sprudlade fotbollsunderhållning.

Däremot har jag fortfarande ganska svårt att tro att vi kommer att få uppleva ett svenskt spelmål.

Inte med ledning av det våra forwards presterat hittills under 2018.

Dock kan det vara intressant att Isaac Kiese Thelin åkt på en skada. ”Svenska anfallsproblem” stod det i en rubrik i kvällspressen, men frågar du mig är det allt annat än ett problem. Nu får vi kanske – äntligen – se John Guidetti i stället. Det kan ju inte bli sämre…

Och kom nu inte med den där gamla matchen i Berlin då Sverige vände 0-4 till 4-4. Då hade vi en viss Zlatan på planen. Det är historia. Nu spelar vi för 0-0 och ett svenskt segermål vore tveklöst värt en nominering till bragdguldet.

I Danmark är man inte lika glada över att VAR-systemet finns som vi är i Sverige (efter straffen mot Sydkorea). När reprisbilderna gav Australien den straff som innebar 1-1 under torsdagen blev det stora diskussioner igen.

Och visst kan man diskutera om situationen var värd straff och gult kort – men det är inte VAR-systemets fel, utan handsregelns. Som det är skrivet i regelboken ska det vara straff och därmed punkt för den diskussionen.

Men regler kan alltid diskuteras och personligen tycker jag att den aktuella situationen kostade våra grannar för mycket. Om man hindrar bollen från att gå i mål, stöter in bollen med handen/armen eller tydligt hindrar den från att nå en fri spelare – då är det glasklart. Men annars bör man hellre fria än fälla.

Med det sagt var 1-1 absolut inte ett orättvist resultat. Australien ska ha all heder av sin insats.

Frankrike fick nöja sig med en uddamålsseger mot Peru. Det om något visar att Sveriges 0-0 mot samma Peru inte var någon dålig insats. Sydamerikanerna gjrode en bra match, inget snack om den saken. Men de var inte tillräckligt vassa offensivt och därmed är VM-sagan över för den här gången.

Frankrike? Helt okej. Men inte mer.

Det är inte helt lätt att glänsa i ett VM numera, men den franska insatsen skvallrar i varje fall inte om någon framskjuten placering i mästerskapet. Trots superlöftet Kylian Mbappés fina mål.

Apropå att glänsa. Få lag har imponerat så där riktigt ordentligt än så länge, men Kroatien gjorde det med besked mot ett riktigt virrigt och blekt Argentina som kastade in handduken helt i den andra halvleken när Luka Modric och Ivan Rakitic kastade loss hela sitt register.

De kroatiska innermittfältarna verkligen l e k t e fotboll den här kvällen och bjöd på fantastiskt underhållning, inte bara genom sina mål.

Messi? var han ens med i matchen?

Första avslutet efter 64 minuter. Totalt sju (!) passningar under den andra halvleken av den spelare som anses utmana Ronaldo om titeln som världen bäste fotbollsspelare. Ett uselt betyg, både för Messi och för laget som inte tycks fungera alls.

Argentina är illa ute och med den brist på moral och självförtroende som laget visar tror jag att fiaskot snart är fullbordat.

Kroatien?

Fortsätter de så här kan de vinna VM.

Det kan de faktiskt.

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

Skrällen som sätter press på Sverige

Nu är alla skyddsräcken rivna och saker och ting ställs på sin spets.

När Sverige går in i VM finns det inget annat än seger mot Sydkorea. Annars kan äventyret vara över redan måndag kväll.

Mexikos jätteskräll mot Tyskland på söndagen ställde verkligen till det för det blågula laget. Matchen mot Sydkorea blev plötsligt ännu viktigare än den någonsin varit. För så bra som Mexiko var finns det all anledning att frukta både tyskar och mexikaner framöver. Utan poäng, eller med bara en poäng, mot Sydkorea kommer Jannes gäng att vara chanslöst att gå vidare från gruppspelet.

Det blir svårt nog ändå.

Kanske var det positivt på ett sätt – blågult måste gå in för sin VM-premiär taggat till tusen och med hundra procent fokus, inte med baktanken att Mexiko skulle kunna bli en räddningsplanka. Inget säkrande bakåt och spel på kontringar mot Sydkorea, alltså, utan det kommer att krävas att man för matchen och skapar tillräckligt med chanser för att göra mål.

Nu är det dessutom upp till bevis om anfallsspelet duger eller inte. Det får inte bli någon nolla i målkolumnen den här gången. Då är det nog bara att boka flyget hem.

Det kan bli svårt nog att besegra Sydkorea. Visst räknas laget som ett av de sämre i mästerskapet, men att döma av vad ”spionerna” sagt så påminner koreanernas spel om Perus och vi minns hur svårt det var för svenskarna att få hål på sydamerikanerna i genrepet. Det finns väldigt få enkla matcher numera i VM-fotbollen.

Fråga bara tyskarna.

Det var nog inte bara jag som trodde att försvarande världsmästarna skulle gå in och köra över Mexiko. Men så blev det alltså inte och det är svårt att säga att det var en orättvis seger. Det sätter onekligen färg på både gruppen och hela mästerskapet.

Danmark gjorde det som Sverige misslyckades med före VM – besegrade Peru med 1-0 och fick en drömstart på sitt VM.

Men det var ingen lätt seger, Peru missade en straff och massvis med bra chanser och frågan är om inte ett oavgjort resultat hade varit mest rättvist.

Och apropå straffar förresten, det har varit rena rama straffkaoset under helgen. Domarna har pekat på straffpunkten i var och varannan match och det mest uppseendeväckande som hände var väl när Lionel Messi missade (!) sin straff, vilket gav Island en smått sensationell poäng mot självaste Argentina.

Gissningsvis satt Lasse Lagerbäck och gnuggade händerna framför teven.

För Messi var det ännu ett av många misslyckanden i landslaget och det är bara att konstatera att han inte kan bära sitt lag på samma sätt som Ronaldo. Därför är det ingen tvekan om att Ronaldo är en bättre spelare.

Annars då?

Kroatien lyckades ta en trea mot ett mycket oväntat blekt Nigeria, som inte skapade någonting alls att skriva om i offensiven. Ändå krävdes det straff och sjävlmål för att kroaterna skulle vinna. Inget högt betyg på den drabbningen, alltså.

Frankrike hade oväntat svårt att avfärda Australien – den matchen kunde lika gärna ha blivit oavgjord, särskilt som Pogbas segermål till slut dömdes som ett australiensiskt självmål.

Le Bleus imponerade inte, precis som tyskarna och argentinarna hade de en mycket tung premiär.

Inte ens Brasilien lyckades övertyga. Visst, Schweiz är ett riktigt bra lag numera, men ändå. Det är Brasilien vi snackar om. Ett landslag som man alltid förväntar sig det lilla extra av, med artister som bryter mönster och levererar underhållning. Det såg vi inte så jättemycket av precis. Tio minuter kanske på sin höjd. Bästa fotbollen (om kanske inte den allra mest effektiva) har Spanien bjudit på hittills. Brassarna var inte ens nära att leverera samma underhållning, vilket faktiskt är en besvikelse. Brassarna SKA leka fotboll.

Apropå att övertyga, så kan man ju verkligen undra om Neymar själv tror att domarna går på hans skådespeleri. Visst blev han tufft uppvaktad av schweizarna. Men hur trovärdigt är det att en härdad brasse som vuxit upp i de beryktade favelorna ligger och lipar i gräset efter en liten lätt spark på vaden? Kom igen, Neymar, det blir bara löjligt…

De stora favoritnationerna har alltså inte direkt levererat ännu, frågan är vad det säger om fortsättningen av detta mästerskap.

Nåja, Nu håller vi tummarna hårt för Sverige. Det kommer Jannes gäng att behöva.

Vilken rysare det kommer att bli med alla nerver på helspänn…

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.