Välförtjänt och hjärtevärmande

Den svenska känslostormen tycks aldrig ta slut i Pyeongchang.

Mitt i stormens öga stod Frida Hansdotter och var hur lugn som helst.

Medan folk runt omkring jublade som galningar, så man fick dra ner ljudet på teven, medan Anja Pärson bröt ihop fullständigt så att glädjetårarna sprutade – då stod hon där, Frida, i målområdet och såg mest generad ut. Glad, men lite besvärad, liksom.

Det säger en del om den här fantastiska slalomtjejen.

Alltid bra. Alltid fokuserad. Men fram tills i dag den ständiga tvåan.

Nu tog hon till slut det där efterlängtade guldet, fick stå överst på en OS-pall, hade nått sina drömmars mål.

Och då var det som om hon aldrig gjort något annat än vunnit mästerskap. Så samlad. Så cool.

Inte ens en tår på prispallen under nationalsången, bara ett enda jättestort lyckligt leende. (Medan man själv satt i soffan och fick lite fukt i ögonvrån).

Hon strålade helt enkelt av det som kallas star quality.

Äntligen rätt tjej på rätt plats,liksom.

Men så har hon ju haft koll på under väldigt långt tid att hon faktiskt är så här bra. Att hon hade det inom sig. Att förr eller senare borde det ge utdelning. Att marginalerna någon gång rimligtvis borde vara på hennes sida.

Nu kom belöningen, när Mikaela Shiffrin hade en dålig dag, vilket kanske också var lite förväntat efter storslalomguldet och uppståndelsen efteråt som hon förmodligen aldrig hann hämta sig helt ifrån på grund av det tajta schemat.

Frida Hansdotter – olympisk mästare. Så välförtjänt och så hjärtevärmande kulmen på en fantastisk bra karriär. Rena rama sannsagan.

Nu är hon för alltid en av de stora i svensk alpinsport och inskriven på en plats i historieböckerna som funnits där länge och bara väntat på att få fyllas i. Nu är sagan komplett och om det blir fler kapitel framöver, det blir säkert några till, så är det liksom en ren bonus.

För det svenska alpina laget var det förstås det absolut bästa som kunde hända. De har inte haft några större förväntningar på sig egentligen, kanske som bäst en eller två medaljer. Ett guld var det väl ingen som på allvar ens vågat hoppas på. Snacka om att det kommer att lyfta Olsson och Myhrer inför herrarnas tävlingar. Och oj vad spännande lagtävlingen kommer att bli.

För ingen behöver tvivla på att Frida Hansdotter kommer att kunna behålla fokus. Hon har ju, hittills, verkat helt oberörd av sin enorma framgång i den kanske mest prestigefulla svenska grenen, sedan Ingemar Stenmarks tid.

Fjärde OS-guldet, alltså. Det är snudd på överväldigande. Förmodligen lite svårt att ta in för de flesta av oss som alltid har vinterstudion på om helgerna. Hanna Öberg fanns ju inte med i beräkningarna, inte på några som helst listor. Frida Hansdotter trodde man ju inte riktigt på fullt ut just på grund av Mikaela Shiffrin. Medalj, visst. Men inte guld.

Över förväntan alltså, med en dryg vecka kvar av mästerskapet.

Var ska det här sluta?

Herrarnas 15 kilometer i längdspåren var däremot en helt odramatisk historia, än en gång ett lopp med förväntade svenska resultat. Hellner (åtta), Halfvarsson (nia), Rickardsson (elva) och Jens Burman (19:e) kom i mål ungefär där de förväntades komma i mål.

Finns egentligen ingen anledning att varken gråta eller jubla.  Det enda man möjligen skulle kunna kritisera är de aktivas egna överdrivna självkritik efter loppet. Ingen av dem, med undantag för Calle Halfvarsson som dock varit tydligt ur slag sedan dag ett i Pyeongchang, har gjort något under säsongen som föranlett några högre förhoppningar.

I stället borde man ta placeringarna som en indikation på att det trots allt borde kunna vara en god medaljchans i stafetten.

Tre bland de elva bästa i dag, det är bara Norge som matchar det resultatet.

Så varför inte morska upp sig lite och försöka boosta självförtroendet inom laget i stället för att gnälla?

Undrar om inte de svenska tjejerna i OS-byn är betydligt bättre på att peppa och stötta varandra än vad killarna är. Det verkar onekligen så.

Dags att ändra på det?

Ett totalt svenskt lyckokaos

Det borde resas en staty över Wolfgang Pichler. Någonstans i Sverige.

Han har hela paketet, liksom. Dels är han en extremt krävande tränare, som når otroliga framgångar. Dels bjuder han på sig själv.

Och glöm det där som antyds här och var, att det skulle finnas dopning med i bilden. Såna tränare håller normalt sett en betydligt lägre profil än vad Pichler gör.

Tro inte ett ögonblick att SOK eller skidskytteförbundet skulle ha plockat ”hem” honom igen om det fanns minsta lilla tveksamhet. Eller att IOK skulle ha godkänt hans deltagande i Sydkorea.

Det är säkert precis som han sa själv efter dagens guldmedalj. Med tårar i ögonen:

”Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren.”

Som sagt. Han bjuder verkligen på sig själv.

Och den elakt hårda träningen, men samtidigt kloka matchningen av talangerna, har såväl aktiva som deras föräldrar vittnat om.

För att inte tala om hans tidigare svenska guldmedaljörer.

Med det sagt så är det förstås Hanna Öberg som ska hyllas mest. Vilket race hon gjorde. Vilket skytte! Det var en fantastisk prestation och en skräll som kommer att eka väldigt länge inom svensk idrott.

Bragdguldet? Tja, hon borde lätt vara en kandidat i varje fall. Särskilt med tanke på att hon var kräksjuk strax före OS och tvingades åka till Pyeongchang senare än resten av laget.

Efter kräksjukan: Sjua-femma-guld.

Och totalt lyckokaos bland landslagskompisar, ledare, föräldrar, media, ja överallt. Förstås. Så många glädjetårar var det länge sedan man såg på en och samma gång.

Euforin räckte dessutom nästan till en ny skräll i herrarnas lopp strax efter, då pojkvännen Jesper Nelin var helt felfri i skyttet efter tre av fyra skjutningar. Men tyvärr hann verkligheten ikapp honom på fjärde, där det blev tre bom.

I stället fick det blågula herrlaget ”nöja sig med” en fjärdeplats av Sebastian Samuelsson som bara var 15 sekunder från medalj.

Men vem ska klaga? Även utan Hanna Öbergs guld skulle den svenska insatsen hittills i skidskyttearenan vara långt över förväntan.

Wolfgang Pichler? Hoppas han fick gå och dricka ett par kalla och njuta även efter dagens tävlingar. Det var ett fasligt gnällande på PK-maffian efter hans utspel om ölen senast och personligen blir jag bara så trött på den svenska alkoholfobin. Erkänn att du tar ett glas vin efter jobbet och du är brännmärkt för evigt, liksom. ”Skitnödigt” ska Patrick Ekwall ha sagt, läste jag. Kan bara hålla med.

Charlotte Kalla fick finna sig i att stå i skuggan av Hanna Öberg den här dagen, bara en sån sak. Nästan osannolikt. Då gjorde hon ändå en ruggigt stark prestation och tog OS-silver.

Visst, Kalla var lite av guldfavorit. Men ibland är det helt enkelt så att en konkurrent har en riktigt, riktigt bra dag och är omöjlig att besegra. Det är bara att applådera Ragnhild Hagas stora framgång.

Samtidigt ska man tänka på att Charlotte Kallas guld i skiathlonen självklart kostat en hel del energidränage, mentalt och känslomässigt. Om Kalla inte tagit det där guldet redan i lördags så hade hon nog tagit det i dag i stället, med ett helt annat adrenalinpåslag, med sparad energi och revanschlusta. Det är jag rätt säker på.

Det var nog väldigt smart av Stina Nilsson att stå över milloppet efter sprintguldet.

Ett guld och ett silver på två framträdanden är hyfsat starka papper för Charlotte Kalla. Och än är det ju inte färdigt.

Annars då?

Sverige-Norge i herrhockeyn: 4-0. Helt enligt ritningarna. Inte mycket att säga om. Jag avvaktar tills de riktiga värdemätarna kommer.

Storslalomen? Ganska förväntade resultat. Shiffrin måste ju bara beundras.

Och Frida Hansdotter gjorde det riktigt bra som sexa, med tanke på att det är slalomen som är hennes huvudsakliga uppgift.

Nu pustar vi ut en stund inför nattens nya äventyr.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.