Svensk fotboll går på defensiven

På något sätt känns det logiskt.

En säsong när (herr)landslaget lyckades bättre än på länge i ett mästerskap med en spelmodell som var den mest defensiva på länge.

En säsong när extremdefensiva AIK tog hem SM-guldet på herrsidan.

Då var det nog nästan givet att två försvarsspelare skulle få de finaste priserna på Fotbollsgalan.

Svensk fotboll, åtminstone på herrsidan, går uppenbarligen på defensiven för närvarande. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir högsta mode även på damsidan att bygga framgången bakifrån att döma av årets gala vars jurybeslut som i mångt och mycket styrs av förbundet.

Nej, jag lägger ingen värdering i det. Det är bara en trendspaning.

Efter alla år med fokus på anfallsspel, på spelare som Zlatan och Lotta Schelin, så är det kanske inte så konstigt att vinden vänder. Och det är väl rimligt och till och med nödvändigt att försvarsspelare får chansen att träda fram i rampljuset.

Sedan tror jag personligen inte att parkerade bussar i straffområdet är svensk fotbolls framtid, vilket inte minst Malmö FF visat med sina framgångar i Europa, men det är en helt annan sak.

Diamantbollen till Nilla Fischer går inte att säga något om egentligen, en värdig vinnare baserat på årets prestationer och hon stod dessutom lite på tur, vilket kan ses som ett extra plus i kanten.

Däremot begriper jag inte valet av Victor Nilsson Lindelöf när det gäller Guldbollen.

Visst har han gjort en stark resa under året, från ifrågasatt till mer eller mindre ordinarie i Man United och visst var han grymt bra under VM. Men vi får inte glömma bort att han också haft en lång period med mycket tuff och emellanåt befogad kritik för sitt spel i klubblaget och i landslaget har han stått i skuggan av Andreas Granqvist hela tiden.

Herregud, han blev ju inte ens vald till ”årets back”. Det priset fick Granqvist.

Jag har precis snabbläst Simon Banks krönika i Sportbladet. Där är det väl meningen att han ska motivera varför just Nilsson Lindelöf fick priset. Men jag var mer förvirrad efter att ha läst krönikan än jag var innan. Det var mycket snack om Nilsson Lindelöfs fantastiska karriär fram tills han kom till United och hur han kämpat mot kritikerna – och så var det lite snack om att priset gick till ”framtiden”.

Själv hade jag uppfattningen att Guldbollen skulle föräras den som varit bäst i Sverige under året. Inte den som kan bli det i framtiden, eller den som tidigare år gjort fantastiska prestationer. Inte den som utvecklats mest heller. Utan den bäste. Punkt.

Och Victor Nilsson Lindelöf var inte ens bäst i Sverige på sin position under 2018. Det var Andreas Granqvist.

Det känns som om juryn satt krokben för sig själv i försöken att hitta en bra vinnare i år och det är ingen positiv känsla.

Annars då?

Några tankar bara:

Nilla Fischers brandtal satt fint. ”We have no more fucks to give” sa hon apropå den långsamma utvecklingen för damfotbollen på jämställdhetsfronten. Mitt i plytet på makthavare och mobbande tonårsgrabbar med låg självkänsla. Det var dessutom inte bara ett iskallt politiskt statement utan det låg mycket känslor och egna erfarenheter bakom, det märktes tydligt. Galans starkaste inslag.

Zlatan gav galan ”star quality” och det han sa lite på skoj inför galan, att han måste vara med för att folk ska titta, är nog väldigt nära sanningen. Han var dessutom roligast, med sin kommentar om att 13 är en oturssiffra så han behöver en 14:e utmärkelse i kategorin årets forward. Han var smartast, med greppet att genast vända uppmärksamheten tillbaka till Grunden Bois (mottagare av utmärkelsen ”Nr 10”) när programledaren helt okänsligt började yra om ett MLS-pris som Zlatan fått mitt i alltihop. Han var korrekt, när han hyllade Kurre Hamrin samtidigt som han diplomatiskt viftade bort snacket om en återkomst till Milan.

Inslagen med Henrik Schyfferts spexande med grundlurade landslagsspelare var faktiskt bättre än de tio senaste galornas humorinslag tillsammans.

Fotbollskanalens sätt att uppmärksamma Lotta Schelin med sitt hederspris var klockrent, även om Olof Lundh uppenbarligen inte kände sig helt bekväm på scenen.

Däremot kan man ju lite försiktigt undra om galajuryn hade briefats om temat ”Alla är olika – olika är bra”. Med tanke på att alla priserna gick till svennebananer på både herr och damsidan. Ingen tillstymmelse till mångfaldstanke där, inte. Om viljan funnits hade det utan att någon gått i taket gått att välja både Kosovare Asllani och Jelena Čanković (som varnominerade) istället för Caroline Seger i kategorin ”Årets mittfältare” på damsidan. Till exempel.

De olika priserna utöver Guld- och Diamantbollarna känns det i övrigt inte särskilt meningsfullt att recensera. Hyfsat okontroversiella val hela vägen. Möjligen med undantag för Viktor Claesson i stället för Emil Forsberg som årets mittfältare på herrsidan. Det framstår som allt mer troligt att det kanske trots allt existerar en ”beef” mellan Janne Andersson och Emil Forsberg, vilket det ju länge ryktats om.

Det totala intrycket av Fotbollsgalan 2018?

Kanske den sömnigaste på riktigt länge, trots Schyffert.

Tur att Zlatan var där.

Kvartsfinalen var vägs ände

Det är klart att det svenska landslaget gjort en fantastiskt VM-resa. Både spelare och ledare kan åka hem med raka ryggar och stolthet i bröstet. Vi fick en härlig fotbollssommar och att sluta bland de åtta bästa i världen är riktigt bra.

Janne Andersson har snudd på gjort en bragd med det material han haft tillgång till. Spelarna har tagit till sig hans filosofi och tillsammans har de mjölkat ut varenda droppe av framgång som fanns att plocka ur det här gänget.

Med det sagt måste man ändå vara ärlig och säga att kvartsfinalen kändes som vägs ände för blågult.

Inte ens defensiven räckte till mot England  – och bortsett från några halvchanser för Viktor Claesson och Marcus Berg så var det verkligen inte mycket bevänt med det offensiva spelet. Men det hade vi ju inte väntat oss heller, egentligen. Den svenska chansen bestod i att trötta ut engelsmännen och sätta ett mål på någon snabb omställning eller möjligen en fast situation.

Att föra spelet, trycka offensivt och rada upp chanser för att kunna spela sig fram till ett mål  – det fanns det helt enkelt inte tillräcklig kvalitet till. Det har det inte funnits på länge i det här landslaget.

Det var väldigt tydligt vad den svenska matchplanen gick ut på: Låt engelsmännen ha bollen och försöka springa sig trötta, stånga pannorna blodiga mot den svenska bussen i straffområdet. Redan i det första bollkontakten tjongades bollen iväg för att låta England föra spelet. Meningen var förstås att tvinga upp det engelska laget allt högre upp i banan för att sedan kunna sticka på kontringar.

Den första kvarten var bedrövlig ur underhållningssynpunkt, men självklart alldeles utmärkt taktiskt för svenskt vidkommande. Ett segt och stillastående England mot ett betonghårt svenskt försvar.

Problemet var bara att engelsmännen började röra på sig allt mer, började hitta luckorna. Och så fick de den där ödesdigra hörnan. Alla visste att de är bra på fasta situationer. Och alla visste att det gällde att se upp med Harry Kane. Men ändå blev det mål. En annan Harry dök upp med skallen.

Och där sprack den svenska planen.

Den sprack egentligen delvis redan när vi såg att det engelska försvarsspelet var betydligt bättre än hos de lag vi mött tidigare under turneringen. England var lika fysiskt starkt, defensivt kompetent och välorganiserat, stabilt, som Sverige.

Ett streck i räkningen.

Med ett mål i baken var de svenska spelarna tvungna att anfalla, vara kreativa och skapa chanser. Det har inte varit lagets starka gren. Marcus Berg fortsatte att bränna de få chanser han fick, Ola Toivonen var helt osynlig och Emil Forsberg raderade de stora, starka engelsmännen lätt ut.

I stället öppnade vi oss för omställningar, förstås. Och så kom 0-2 i stället. Tillika, retligt nog, på grund av ett slarvigt försvar som inte kunde hålla redan på illerkvicke Dele Alli.

Men förlusten mot England berodde inte på en eller två enstaka försvarsmisstag. Den berodde på att blågult inte hade någon plan B eller C. Sveriges landslag anno 2018 är nämligen alldeles för svagt offensivt.

Visst, det blev snäppet bättre när Martin Olsson och John Guidetti kom in. Men inte tillräckligt bra.

Nu måste landslagsledningen se till att bygga ett mer kreativt och effektivt anfallsspel, hitta nya förmågor, byta ut Berg och Toivonen och fortsätta utvecklingen.

Till slut: Bra gjort. Tack för festen! Men det finns definitivt saker att jobba på för framtiden.

I det stora hela, för VM-underhållningens skull, är jag faktiskt inte direkt bedrövad över att Sverige åkte ut.

Sverige-England var faktiskt en av de tråkigaste, sömnigaste och minst kvalitativa matcherna i turneringen.

Det måste vi våga erkänna, hur mycket vi än håller på vårt landslag.

För fotbollens framtid är det viktigt att de unga talangerna ser hur långt man kan komma genom att jobba som ett lag och att organisationen och lagmoralen betyder enormt mycket. Det har Jannes gäng bidragit med.

Men det är också viktigt att locka talangerna, de som ska satsa på att komma med i ett framtida svenskt landslag, med kreativt och effektivt anfallsspel, hög passningskvalitet och individuell briljans.

Fotboll går ut på att vinna matcher, inte bara på att inte förlora dem.

Det är dagens läxa.

När vi gasar mot finalen i Moskva…

Ett taktiskt mästerverk.

Än en gång.

Bland världens fotbollsfilosofer är Janne Andersson just nu garanterat på väg mot ren guru-status.

Sverige är i kvartsfinal. I VM. Det känns nästan overkligt att se orden på datorskärmen när jag skriver dem.

Kvartsfinal, alltså. Bland de åtta bästa lagen i världen. En osannolik stor prestation bara det i en av de allra svåraste turneringarna i lagsport alla kategorier.

Det var inte jättevackert, för om man pratar om passningskvalitet, snygga kombinationer, tempo och individuell briljans så saknades det mesta.

Men än en gång – i det här mästerskapet ser tici-taca-modellen ut att vara på väg ut i kylan.

Den räcker åtminstone inte längre för att vinna matcher. Och det finns andra saker som, för den fotbollsfrälste, kan vara lika stor konst som snygga passningar: Det taktiska spelet, det fulländade taktiska, organisatoriska och lagmässiga mästerverket kan vara minst lika vackert.

Om det leder till framgång förstås.

Det är hela hemligheten i fotboll. Det går i slutändan ut på att vinna matcher.

Som väntat blev det ingen sprudlande, vidöppen tillställning mellan Sverige och Schweiz. Det var två lag som spelade ungefär samma sorts fotboll, två lag utan den där individuella magin i offensiven men med en stark defensiv organisation och fokus på laget före jaget.

Länge kändes det också som om jag skulle få rät i mitt tips, att det skulle bli 0-0 och förlängning, kanske till och med straffar.

Visst, båda lagen skapade några skapliga chanser, men kvaliteten på avsluten var för dålig. Det kändes liksom aldrig riktigt nära.

Men så kom den då, den gyllene chansen. Symptomatiskt nog slank bollen in i det schweiziska nätet via en försvarsspelares utsräckta fot, men alla mål räknas ju.

Och Emil Forsberg var på något sätt värd att få vara sista svensk på bollen. Han var inte jättebra under matchen, åtminstone inte i paritet med de förväntningar han haft på sig in för VM.

Men han var tillräckligt bra och inblandad i en hel del av det bästa som blågult åstadkom – offensivt –under matchen.

Å andra sidan gjorde Schweiz inte heller någon jättebra match, hade minst lika många missade passningar och inlägg och mäktade inte med att skapa mer än ett par heta chanser som på allvar ställde en fråga till det svenska försvaret och målvakten Robin Olsen.

Det var inte på långa vägar tillräckligt för att fälla Sverige i den här åttondelsfinalen.

Andreas Granqvist styrde sitt försvar med järnhand och släppte ingen över bron den här gången heller. Och det ska bli intressant att se vilket lag som ska vara bra nog framöver för att på allvar överlista den svenska taktiken.

När de här raderna skrivs är det ännu inte klart vilket lag som Sverige får möta i kvartsfinalen, men ett lag som lyckats ta sig förbi Holland, Italien och Tyskland bör ha tillräckligt med respekt med sig nu för att ge både colombianer och engelsmän mardrömmar om nätterna.

Just nu, med tanke på hur svårt det varit för de favorittippade lagen att ta sig vidare, kan jag inte se någon anledning att inte tro på vidare svensk framgång.

Kanske är det dags att göra om den gamla ”…När vi gräver guld i USA” till ”När vi gasar mot finalen i Moskva”.

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

En smått osannolik fotbollsbragd

En gång i tiden kunde man få bragdguldet för ett mål mot England.

Det som hände för en timme sedan är så otroligt mycket större. Svensk fotboll har gjort en otrolig resa sedan dess.

Vilken fantastisk slutvinjett och vilken otrolig skalp!

När jag såg den franska laguppställningen inför VM-kvalmatchen på Friends sa jag spontant att hade jag varit där ute på planen så hade jag nog behövt byta byxor. Vilken stjärnsamling. Vilket gäng. Bara superstjärnor över hela linjen. Lilla Sverige mot dessa världsartister? Herregud. . .

Vi vet hur det gick. Fotboll går ut på att vara tekniskt duktig, men också taktiskt skolad och framför allt handlar det om stenhård kamp i 90 minuter plus stopptid. De franska giganterna, elva rymdens hjältar liksom, hade glömt det där med ödmjukhet och kampmoral. De gjorde ärligt talat ingen bra match. Att ställa upp elva heta namn med ett sammanlagd spelarvärde i miljardklassen räcker inte, om inte inställningen är på plats, om de inte sliter ont för varandra från start till mål. Det gjorde de inte.

Det gjorde däremot det svenska laget.

Sebastian Larsson hade jag som lite av personlig favorit för rätt många år sedan när jag bevakade EM i Schweiz/Österrike och han skulle tjatas in i startelvorna.

När han kom in mot Frankrike nyss kändes det som en relik från förr. Men inställningen fanns kvar och löpviljan. Och den sanslösa och till synes helt onödiga (så kändes det just då) maxlöpning han tog där i slutminuten, snabbare än Gråben på jakt efter Hjulben, var exakt en sådan sak som alla fotbollsstränare drömmer våta drömmar om.

Den gav resultat.

Frankrikes målvakt Hugo Lloris kände sig pressad, fick totalt hjärnsläpp och gjorde en prakttavla värd att hängas upp i Louvren (han kommer att få det hett om öronen ett bra tag framöver, stackarn) och resten är svensk fotbollshistoria.

Ola Toivonen mål från halva planen går också till historien. Det kommer att vevas om minst lika ofta som omöjliga Zlatans luftklack mot Italien. Det är inte ens lätt i handboll, att ösa bollen i mål från kortare avstånd än så när motståndarna chansat utan målvakt men tappat bollen. Men i mål gick bollen. Hur snyggt som helst.

Och bragden var ett faktum. Sverige hade tagit tre poäng mot en miljardlegion.

Först Durmaz oerhört snygga direktavslut till 1-1. Sedan Toivonens omöjliga 45-metersavslut. Ren magi.

Men det var inte bara det, inte endast faktumet att blågult tog tre poäng, slog Frankrike och tog ledningen i kvalgruppen.

Jag slogs också av hur bra det svenska landslaget faktiskt spelar numera. Passningar, både korta och långa, i hög fart som sitter exakt där de ska. Reaktionssnabbheten, spelintelligensen, kylan. Rätt länge har det känts som om landslaget inte var något att se fram emot för unga talanger, på grund av den primitiva och stundtals ganska svaga fotboll som spelades av vårt representationslag.

Nu är det inte så längre. Nu finns briljanta tekniker som Emil Forsberg (Sveriges bästa fotbollsspelare just nu) och Jimmy Durmaz som grädde på moset i ett välutbildad och högpresterande landslagsgäng. Jakob Johansson var en general med pondus på mittfältet.

Robin Olsen en trygg och skicklig sista utpost, Viktor Nilsson Lindelöf en jättetalang som blommat ut i försvaret… ja listan kan göras lång. Detta grundat med rutinerade rävar som Granqvist, Lustig, Toivonen och Seb Larsson då.

Det känns hur bra som helst att kunna konstatera att det här bådar gott för framtiden. Den här matchen, segern, moralen, magin. . .inför en fullsmockad Friends, det var ovärderligt för svensk fotboll.

Och inte en enda gång kom jag på mig med att tänka att det var ju synd att inte Zlatan var med.

Jag menar, på många sätt var det ju (är det) synd. Men det gick hur bra som helst även utan.

Och det beskedet, den självförtroendehöjande insikten, kom precis när den som mest behövdes.

Jag slutar på samma som jag började med: Den här segern borde vara en kandidat till Bragdguldet. Ja, jag vet att den troligtvis inte kommer att bli det, en match i högen i ett VM-kval som ännu inte är avgjort. Men den borde vara det. Så känns det.

Om nu bragdguldet hade varit något att bry sig om. Vilket det ju inte är längre. Men det är en annan historia.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.