Stafettsilver och gnällguld

Vilket fasligt gnäll det har varit på uttagningen av Anna Haag i stafettlaget.

Är det något vi svenska sporttyckare är riktigt bra på så är det uppenbarligen att hitta fel där det inte behövs. Bara för att ändå ha något att gnälla på, liksom.

Stafettsilver och gnällguld känns som en passande rubrik på denna OS-dag i Pyeongchang.

Som jag ser det var det svenska OS-silvret en fantastisk framgång. Att de svenska tjejerna skulle ha en hygglig medaljchans var väl ganska givet, men hur laget än hade tagits ut, hur loppet än hade körts så känns silver som maxutdelning.

Vi skickade ut en superstjärna, Charlotte Kalla, och tre tjejer som inte direkt rosat marknaden i distansloppen under vintern. Alltså ingen av dem. Inte Haag, inte Falk, inte Ingemarsdotter, faktiskt inte Stina Nilsson heller och bara glimtvis Ebba Andersson som trots allt bara är 20 år och fortfarande en påläggskalv.

Anna Haag var blek, hon tappade mark på en formlös Ingvild Flugstad Östberg, bara en sån sak. Men Hanna Falk hade förmodligen inte gjort det mycket bättre att döma av hennes distanslopp tidigare under säsongen.

Att Stina Nilsson sattes på den sista sträckan var för att hon skulle ha bäst chans att vinna en spurtstrid och den chansen fick hon, helt enligt plan – tack vare att även norskorna hade en genomklappning (Astrid Jacobsen). Men Stina har inte imponerat i distanslopp i år och att hon inte orkade rubba en sån gigant som Marit Björgen kan inte ha kommit som en chock för någon.

Kalla gjorde ett monsterlopp. Stina gjorde det riktigt bra som bjöd upp till kamp in i det sista. Ebba Andersson gjorde sitt jobb över förväntan. Anna Haag? Tja, hon presterade väl också i ärlighetens namn efter förväntan. Om någon trott något annat så måste det ha varit rena fantasier eller dagdrömmar.

Sverige tog silver. Det är minsann inget att rynka på näsan åt! Ännu en medalj i detta OS som håller på att bli en stor blågul framgång.

Bara att tacka och njuta.

Och hålla käften.

Skidskyttet blev också en underhållande tävling, tack vare Hanna Öberg som var med i medaljkampen ända till det sista skyttet där hon – förmodligen – blev lite stressad, fullt mänskligt med tanke på hennes orutin – och missade ett skott.

Men hon kom i mål som stark femma med mersmak och visade att framgångarna tidigare under spelen inte varit någon tillfällighet.

Öberg är i världstoppen för att stanna, räkna med det!

Sjua-femma-guld-femma.

Ruggigt facit av en OS-debutant!

Damkronorna blev utklassade av Finland och där fanns det all anledning till kritik. Det var alldeles för stora siffror, pinsamt stora.

Hockeyförbundet och Leif Boork som absolut inte lyckats med någonting alls som förbundskapten för ett damlag, får ta på sig skulden.

Bara att hoppas att nya förbundskaptenen kan vända skutan.

Märkligast i dag? Ester Ledeckas chockseger i Super G förstås. Men framför allt hennes vägran att visa sitt ansikte efter segern på grund av… att hon glömt sminka sig!? Herregud. Vilka signaler skickar det? Det är väl trots allt OS i vintersport, inte i utseendefixering?

Nästa fråga: OS-kväll med Jessica & Anja, eller Mello?

Med tanke på att vi lär riskera att få höra en faslig massa mer tjat om laguttagningen i stafetten tror jag trots allt att det blir Mello i stället för OS-gnäll. Den här gången.

Nya tag i morgon.

Det kan man Kalla succéstart

Sverige vaknade upp med ett stort leende på lördagsmorgonen.

Själv hade jag laddat med laptopen bredvid sängen för att vara säker på att inte missa den spännande OS-premiären.

Damernas skiathlon och ett svenskt guldhopp direkt. Värt att vakna för.

Och oj, vad det det var värt det.

Inte en själ i vårt avlånga land blev besviken.

Charlotte Kalla var bara sådär superbra som man kunnat drömma om. Inget snack, liksom. Det här var examensprovet, det hon kört ett eget träningsprogram för de senaste åren, det hon skippade Tour de Ski och en världscupseger för. Och som hon satte det.

Det häftigaste av allt? Att det på något sätt kändes som om Charlotte Kalla blivit en färdig stjärna just till detta olympiska spel. Hon förivrade sig inte. Hon låg inte och malde i täten som så många gånger förr, bara för att bli frånåkt till slut. Nejdå, den här gången kunde hon minsann ställa sig lite sådär vid sidan och vila och tvinga fram andra att dra loppet.

Iskallt, med fantastiskt självförtroende och en ursinnig spurt att plocka fram när det behövdes.

Det var helt enkelt en härlig upplevelse att se den här superstjärnan nå sitt zenit och knäcka självaste Marit Björgen i vad som nu antagligen kommer att kallas ”Kalla-backen” resten av de här spelen.

Vilken fantastisk start på OS.

Sämre blev det förstås inte av att Ebba Andersson, detta 20-åriga yrväder, megatalangen, var med i medaljstriden in i det sista.

Kalla i zenit och redan har en ny stjärna tänts vid sidan av. Dessutom en helt okej insats av Stina Nilsson vars höjdpunkt kommer när det vankas sprint så småningom.

Man vågar knappt tänka på hur dessa spel kan komma att utveckla sig framöver, åtminstone på damsidan.

Törs man ens nämna stafetten? Kan Norge ens hota detta blågula dundergäng?

När det gäller Charlotte Kalla så börjar superlativen redan ta slut. 18 mästerskapsmedaljer nu, en mer än självaste Gunde Svan. Det är egentligen ofattbart. Och då har alltså detta sydkoreanska äventyr bara precis börjat. . .

Annars då?

Damhockeypremiären kändes väl …sådär. 2-1 med nöd och näppe mot Japan imponerade inte direkt. Det är bara att hoppas att hockeytjejerna kan växla upp för det kommer att behövas om det ska bli något av detta.

Skidskyttet såg intressant ut på damsidan.  Hanna Öberg, 22, gjorde en helt underbar sprintpremiär med sin sjundeplats  bara någon millimeter från medaljerna (en enda lite oturlig bom). Om någon i höstas sagt att vi skulle ha en svensk bland de tio bästa i OS så skulle jag ha skrattat. Men något har hänt under vintern och det verkar som om en ny storhetstid kan vara i antågande i det svenska skidskyttet, åtminstone när det gäller damerna.

Nu då?

Bara att bära med sig datorn upp till sovrummet även i natt.

I morgon bitti kanske Calle Halfvarsson fått blodad tand av Kallas framgång. Det såg ju lovande ut i hans genrep inför spelen.

Jag tror egentligen inte på det, men det heter ju att om ett mästerskap börjar bra så fortsätter framgångarna av bara farten.

Och det kunde knappast ha börjat bättre.

Det tackar vi Charlotte Kalla för.

En enda negativ grej så här långt, förresten: Roberto Vacchi, kommentator i Kanal 5. Herregud vilken påfrestande röst. Entonig falsett liksom, i typ en timme. Som man saknar gänget kring SVT:s vinterstudio. . .

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.