All respekt till Malmö FF

Det ska egentligen inte kunna gå. Ett lag som Malmö FF ska inte ens kunna ge en samling världsartister som Chelsea, en rejäl match in i kaklet.

Men det var precis det som hände på Stadion den här kvällen.

Visst, det blev förlust. Men vaddå?

Att siffrorna stannade vid 1-2 är egentligen otroligt starkt.

Lägg dessutom till att MFF skapade ett flertal fina chanser och med lite tur kunde ha gjort ytterligare ett mål.

Medan miljardbygget Chelsea egentligen inte skapade särskilt mycket mer än de där två lägena som gav upphov till mål, trots all sitt snygga bolltrollande.

Effektivitet är förstås en viktig faktor i internationella sammanhang.  Chelsea gjorde mål på sina lägen och det avgjorde matchen.

Men det ändrar inte på faktumet att MFF svarade för en heroisk prestation på ett Stadion som bjöd på en fotbollskultur och inramning i yppersta världsklass. Där har Londonborna inte en chans att utmana.

Ett skånskt fotbollslag som gjorde sin första tävlingsmatch för säsongen mot ett Chelsea som är mitt uppe i sin tävlingssäsong med matcher mot andra lag i världsklass. Ändå var det inget som direkt märktes sett över 90 minuter.

Det allra häftigaste ändå: När Chelsea bytte in världsstjärnorna Hazard och Kanté sista 20 minuterna (egentligen helt sjukt med en sådan bänk) kontrade Malmö FF med Carlos Strandberg och Oscar Lewicki…

Och vann de där sista 20 minuterna med 1-0!!!

Det ska som sagt inte kunna gå.

All respekt till MFF för den här insatsen. 1-2 betyder i teorin att matchen lever inför returen, även om det förvisso ser svårt ut. Det ska jag helt ärligt skriva att jag inte trodde ett ögonblick på inför denna sextondelsfinal i Europa League. Jag  trodde på underläge med minst två mål. Minst.

MFF har än en gång visat Europa att svensk fotboll duger ganska bra även i fotbollens finrum.

Med lite mer tumme med Fru Fortuna kan det kanske även bli spännande i London i returen nästa vecka.

Om någon trott att Markus Rosenberg var på väg mot nerförsbacken i karriären (ja, jag räcker upp handen, jag har varit orolig att han inte skulle kunna hålla sin högstanivå ytterligare en säsong) så är det bara att göra en pudel direkt. ”Mackan” orkade visserligen inte riktigt fulla 90 minuter, men gjorde en otrolig nytta och passningen till målet var yppersta världsklass.

Anders Christiansen visade åter varför han var Allsvenskans bästa spelare innan han flyttade utomlands. Fortsätter han på det här sättet blir det svårt för MFF att missa SM-guldet i år.

Man måste ju dessutom imponeras av att han sprang in och hämtade boll i målet för att jaga kvitteringen i stället för att fira som en galning.

Det hade man ju unnat vem som helst annars efter ett hemmamål mot Chelsea…

Marcus Antonsson fick inte riktigt utrymme för sina löpningar, men hann med att ett par gånger visa varför han är så målfarlig. Som sagt, det var ju det här med marginalerna.

Försvarsmässigt gjorde hela laget en riktigt gedigen insats med tanke på vilka spelare MFF-backarna hade framför sig. Idel ädel fotbollsadel. Ett enda misstag bara, egentligen, när man tappade bort sin motståndare vid 0-1.

Det andra baklängesmålet går det inte att säga något om. Femstjärnigt utfört av Chelseaspelarna och i en snabb omställning efter en tung MFF-press som nästan borde ha resulterat i mål framåt i stället.

Jag vet inte om det blir något vidare avancemang för MFF, även om spelarna faktiskt gett sig själva chansen, men en sak är säker: Ska vi ta den här matchen som en värdemätare inför säsongen så bör nog de allsvenska konkurrenterna börja darra lite klädsamt i knävecken.

Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

Självmål av MFF Support

Med ett dygns distans till lördagens allsvenska fiasko för Malmö FF finns det en hel del att kritisera i lagets spel och i lagledningens agerande. Men frågan är om jag ändå inte stör mig mest på MFF Supports beslut att bojkotta matchen.

Det tjatas alltid om hur viktiga fansen är för klubben, hur sången och stöttningen lyfter laget. Men till bortamatchen mot AFC Eskilstuna skulle man alltså inte åka, för att markera sitt ogillande av den typen av klubbstruktur och ägarpolitik som AFC står för. Jag har full respekt för sakfrågan. Men jag kan absolut inte förstå meningen med en bojkott.

I stället för att på ett alldeles utmärkt sätt visa hur en ”riktig” förening med geografisk förankring och gedigen supporterkultur kan åka till en bortamatch mot ett ”plastlag” och totalt dominera arenan mot fåtaliga hemmafans så lämnade man alltså walk over och övergav sina spelare.

Det är klart att det var en bidragande faktor till förlusten. Om man ständigt påpekar hur viktiga fansen är för klubbens framgångar så måste man inse att det också kan kosta laget poäng om de uteblir.

Så vad åstadkom man med bojkotten? Jo, om vi är överens om att supporterstödet är viktigt för lagets prestation så gav man alltså bort tre poäng som kanske i förlängningen kan rädda kvar ”plastlaget” i allsvenskan. Snacka om att skjuta sig själv i foten. . .

Apropå fötter och skott så var det uppenbarligen en ganska dålig kombination i själva matchen. Åtminstone i det himmelsblå laget. Nu var MFF-spelarna plötsligt tillbaka i sitt evinnerliga missande av riktigt bra chanser. Skott över (oftast), skott utanför (ibland), för lösa skott (ibland) och chansskott som stannade på försvarsspelare (ibland).

Då pratar vi alltså om den andra halvleken, i vilken MFF tilläts dominera totalt spelmässigt sedan AFC-spelarna lagt sig i skyttegravarna för att försvara sin ledning med 3-0.

Inte ett enda spelmål på 90 minuter plus ganska mycket stopptid. Mot allsvenska jumbon!

I den första halvleken var det försvarsspelet som visade sig vara under all kritik. AFC Esklilstunas tekniska och snabba forwards fick MFF-backarna att se lika rörliga och vitala ut som Ale stenar. Typ.

Det var ett fiasko på alla fronter. Spelarna ute på planen var de som utförde det, men allt ansvar ligger ändå hos huvudtränaren Magnus Pehrsson.

1) Det var hans jobb att se till att den här matchen inte skulle bli en typisk fälla efter islossningen med 6-0 mot Kalmar FF. Att anspänningsnivån låg rätt, att spelarnas fokus och koncentration var på topp redan från matchstart. Vi kan lugnt konstatera att det blev fel. Med övermod och underskattning och utan arbetsmoral vinner man inga matcher.

Inte ens om man leder en dålig liga som Allsvenskan med 12 poäng.

2) Det var hans jobb att agera för att snabbt ändra matchbilden redan vid 2-0 för AFC, med en kvart spelad, när det såg ut att barka åt skogen. Men Pehrsson gjorde bara det nödvändiga bytet av mittback när Lasse Nielsen blev skadad. Inget annat.

3) Det var hans jobb att skicka ut signaler om att det här inte var okej allra senast i halvtid när det rasat iväg till 3-0. Men han gjorde ingenting då heller.

4) När jakten på mål var som mest intensiv bytte han in framtidslöftet Mattias Svanberg i stället för miljonvärvningen Carlos Strandberg. Inget ont om Svanberg, som kommer att bli riktigt bra, men det här måste ha varit årets mest obegripliga byte.

Så på bänken satt alltså i det prekära läget när ingen av de offensiva spelarna på planen tycktes kunna leverera (Det var Anton Tinnerholm som fixade straffen) en dyrt värvad toppforward (Strandberg) och fjolårets assistkung (Eikrem).  Man häpnar.

Till sist då: Det var precis av den här anledningen som MFF (enligt vad man själva gått ut med) kickade Allan Kuhn. För att MFF åkte på onödiga plumpar i protokollet mot sämre motstånd. Till exempel mot Landskrona Bois i svenska cupen.

Pehrssons spelidé och kompetens skulle borga för att undvika den sortens bottennapp.

Och efter debaclet mot Vardar i Champions League-kvalet vet jag inte hur många gånger Magnus Pehrsson själv sagt att hösten ska ägnas åt att bygga för nästa säsong, för att minimera risken att man åter förlorar mot ett lag som man ska kunna besegra på papperet.

Då blir alltså Malmö FF, trots allt vackert prat om vinnarkultur, överkört av allsvenska jumbon AFC Eskilstuna. Med 3-1.

Jag förstår att Daniel Andersson såg ut som om han käkat en stor citron i närbilderna i Cmore.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.