En stor idrottslig förebild

Det var ett guld vi kunde bjussa USA på.

Kikkan Randall och Jessica Diggins, två enormt stora profiler som verkligen både breddat och lyft skidsporten, att de fick kröna sin karriär med ett OS-guld, det tycker jag faktiskt att vi kan leva med och vara generösa nog att gratulera till.

Huvudsaken var ju att Charlotte Kalla och Stina Nilsson vann prestigeduellen mot Norge. Den på förhand absolut viktigaste fajten i teamsprinten.

Och så fixade de en ny svensk medalj, efter några dagars torka i Pyeongchang. Precis som vi hoppats på och sett fram emot.

Vackert så. Båda har ju sedan tidigare tagit hem guldmedaljer till Sverige.

Det var dessutom stort att se den extrema vinnarskallen Charlotte Kalla rusa ut, lyfta upp Stina Nilsson och visa med hela sitt kroppsspråk hur glad hon var över OS-silvret. Trots att det någonstans innerst inne ändå måste ha gjort lite ont över att guldet missades. Vilken lagkänsla. Kalla upphör aldrig att imponera. En stor idrottslig förebild.

Däremot börjar man ju bli trött på Maiken Caspersen Fallas ständiga gnällande. Det var ju inte precis första gången hon gnällde på just Stina Nilsson.

Sluta lipa, liksom.

Visst, det var väl lite närkontakt mellan Nilsson och Falla i sista backen, men det var nog mer till nackdel för Stina Nilsson (som bara var någon tiondel ifrån guldet) än för Falla.

Och Stina var ändå en bra bit före norskan i mål, så gnället känns bara som ett sätt att komma undan kritik för att hon inte lyckades ta det guld som antagligen hela Norge kvitterat ut på förhand.

Men det måste förstås plåga henne att svenskan var klart bättre i både den individuella sprinten och i lagsprinten.

Hellan och Halfvan bjöd på en spännande teamsprint även på herrsidan, men lyckades till slut inte nå ända fram till medalj. Synd, det hade betytt väldigt mycket för herrlaget – och för dem själva förstås. Men jag tror faktiskt att kapten Grip placerat dem i fel startordning. Det hade nog varit bättre om rutinerade och stabile Marcus Hellner fått köra sista sträckan. Calle Halfvarsson har ju varit långt under isen vad gäller självförtroende under hela OS och det märktes också när han tog fel beslut tre gånger i rad i sista utförsåkningen in mot mål.

Han lyckades välja fel väg varje gång och där rök medaljen. Inte på grund av brist på kapacitet, fart eller glid utan på grund av dåliga beslut och bristande självförtroende.

Att döma av eftersnacket kan det dessutom bli en ganska avslagen femmil för svenskt vidkommande, riktigt synd med tanke på att just femmilen av tradition är en svensk framgångsgren.

Hellner åker hem och Halfvarsson var inne på samma tankegång direkt efter teamsprinten. Då återstår egentligen bara Daniel Rickardsson som svenskhopp. Men det kan ju räcka en bit, förstås.

Annars har ordet ”fiasko” varit flitigt använt under dagen. De svenska skicrossherrarna floppade totalt, trots att de snackats upp kopiöst mycket inför tävlingen. Banan skulle passa perfekt, formen var bra och så vidare. Det såg vi inget av.

Bara att hoppas att det inte är ett dåligt omen för Sandra Näslund i damtävlingen.

Tre Kronor? Tja, jag varnade ju för det här i gårdagens spalt. Jag är inte särskilt förvånad över att Tyskland vann, även om det självklart i ett historiskt perspektiv är en gigantisk skräll. OS-upplagan av vårt hockeylandslag måste vara en av de blekaste någonsin. Och tyskarna hade förstås stärkt sitt hopp om att kunna välta den blågula favoriten efter sin snöpliga förlust med 0-1 i gruppspelet, trots ett chansmässigt klart övertag.

Kanske måste någon avgå nu. Det borde möjligen rulla en del huvuden på hockeyförbundet som skickat två ovanligt usla landslag till Sydkorea. Vi får väl se.

Men själv blir jag inte så väldigt upphetsad av just detta, då hockeyturneringen i Pyeongchang redan från början kändes ungefär lika spännande som den där gamla fotbollsturneringen Royal League, om nu någon minns det misslyckade nordiska försäsongsprojektet.

Synd på en missad medalj, visst, men skönt att eländet är över.

Smörrebom gav sovmorgon

Äntligen en sovmorgon. Det har varit lite si och så med det nu under OS.

Men den här gången var ju en sån dag som kan inträffa ibland, lite baksmälla typ efter medaljregnet tidigare under mästerskapet,

Jag klev såklart upp för att kolla läget i herrarnas längdstafett, men det första jag såg var att Burman låg typ en halvtimme efter i spåret.

Bara att gå upp igen och dra täcket över huvudet. Chansen var ju helt borta redan efter den första sträckan.

Nu var det faktiskt inte de aktivas dåliga form som orsakade debaclet den här gången. I stället hade personalen i vallaboden misslyckats kapitalt. ”Smörrebom” heter det visst på norska. Rätt typiskt i den enda gren som det faktiskt fanns medaljchans på herrsidan i Pyongchang.

Det är inte utan att man lider med de svenska åkarna.

Att det blev en femteplacering till slut var ju egentligen ganska imponerande, med tanke på att Marcus Hellner och Calle Halfvarsson hade en hel skog mellan sig och medaljstriden. Tungt att motivera sig att plocka ur det sista ur kroppen i ett sånt läge.

Vi hade förresten också en slags smörrebom här hemma lagom till frukosten. Det rådde jag enkelt bot på genom en snabbutryckning till Hemköp. Snabbt och lätt. Dock delades det knappast ut någon medalj för den prestationen.

Någon succé blev det inte i skidskyttet heller, även om Jesper Nelins niondeplats ändå måste ses som ett värmande resultat för framtiden.

Sebastian Samuelsson hade inte marginalerna med sig den här gången, men han är ursäktad. Han har redan gjort sin bragd detta OS.

Fredrik Lindström var med i täten ett tag, men rasade till slut.

Nu är det stafetterna vi ser fram emot i skidskyttet.

Tre Kronor räddade dagen med 3-1 mot ärkerivalen Finland. Ett bra resultat och en bra prestation, efter den i ärlighetens namn ganska svaga insatsen (trots seger) mot Tyskland.

Nu börjar det faktiskt bli lite intressant i herrhockeyn. Nästa match ska jag nog ta och se, trots att det är en B-lagsturnering.

Herrarnas slopestyle mynnade ut i ett fiasko för svenskarna och mycket av snacket efteråt kom att handla om utövarnas nonchalanta inställning till OS. Jag håller med kritikerna. Om OS betyder så lite att de aktiva inte bryr sig om hur det går (vilket de mer än gärna påpekar så fort de får möjlighet) så är det väl bara att plocka bort sporten från OS-programmet.

Äh, bara att lägga den här dagen till handlingarna. Det finns så mycket kvar att se fram emot att det inte direkt finns någon anledning att sörja.

Det roliga är att det börjar kännas lite ovant med en dag utan svenska medaljer. Det säger ju en hel del om hur bra de här spelen gått hittills för svenskt vidkommande.

Välförtjänt och hjärtevärmande

Den svenska känslostormen tycks aldrig ta slut i Pyeongchang.

Mitt i stormens öga stod Frida Hansdotter och var hur lugn som helst.

Medan folk runt omkring jublade som galningar, så man fick dra ner ljudet på teven, medan Anja Pärson bröt ihop fullständigt så att glädjetårarna sprutade – då stod hon där, Frida, i målområdet och såg mest generad ut. Glad, men lite besvärad, liksom.

Det säger en del om den här fantastiska slalomtjejen.

Alltid bra. Alltid fokuserad. Men fram tills i dag den ständiga tvåan.

Nu tog hon till slut det där efterlängtade guldet, fick stå överst på en OS-pall, hade nått sina drömmars mål.

Och då var det som om hon aldrig gjort något annat än vunnit mästerskap. Så samlad. Så cool.

Inte ens en tår på prispallen under nationalsången, bara ett enda jättestort lyckligt leende. (Medan man själv satt i soffan och fick lite fukt i ögonvrån).

Hon strålade helt enkelt av det som kallas star quality.

Äntligen rätt tjej på rätt plats,liksom.

Men så har hon ju haft koll på under väldigt långt tid att hon faktiskt är så här bra. Att hon hade det inom sig. Att förr eller senare borde det ge utdelning. Att marginalerna någon gång rimligtvis borde vara på hennes sida.

Nu kom belöningen, när Mikaela Shiffrin hade en dålig dag, vilket kanske också var lite förväntat efter storslalomguldet och uppståndelsen efteråt som hon förmodligen aldrig hann hämta sig helt ifrån på grund av det tajta schemat.

Frida Hansdotter – olympisk mästare. Så välförtjänt och så hjärtevärmande kulmen på en fantastisk bra karriär. Rena rama sannsagan.

Nu är hon för alltid en av de stora i svensk alpinsport och inskriven på en plats i historieböckerna som funnits där länge och bara väntat på att få fyllas i. Nu är sagan komplett och om det blir fler kapitel framöver, det blir säkert några till, så är det liksom en ren bonus.

För det svenska alpina laget var det förstås det absolut bästa som kunde hända. De har inte haft några större förväntningar på sig egentligen, kanske som bäst en eller två medaljer. Ett guld var det väl ingen som på allvar ens vågat hoppas på. Snacka om att det kommer att lyfta Olsson och Myhrer inför herrarnas tävlingar. Och oj vad spännande lagtävlingen kommer att bli.

För ingen behöver tvivla på att Frida Hansdotter kommer att kunna behålla fokus. Hon har ju, hittills, verkat helt oberörd av sin enorma framgång i den kanske mest prestigefulla svenska grenen, sedan Ingemar Stenmarks tid.

Fjärde OS-guldet, alltså. Det är snudd på överväldigande. Förmodligen lite svårt att ta in för de flesta av oss som alltid har vinterstudion på om helgerna. Hanna Öberg fanns ju inte med i beräkningarna, inte på några som helst listor. Frida Hansdotter trodde man ju inte riktigt på fullt ut just på grund av Mikaela Shiffrin. Medalj, visst. Men inte guld.

Över förväntan alltså, med en dryg vecka kvar av mästerskapet.

Var ska det här sluta?

Herrarnas 15 kilometer i längdspåren var däremot en helt odramatisk historia, än en gång ett lopp med förväntade svenska resultat. Hellner (åtta), Halfvarsson (nia), Rickardsson (elva) och Jens Burman (19:e) kom i mål ungefär där de förväntades komma i mål.

Finns egentligen ingen anledning att varken gråta eller jubla.  Det enda man möjligen skulle kunna kritisera är de aktivas egna överdrivna självkritik efter loppet. Ingen av dem, med undantag för Calle Halfvarsson som dock varit tydligt ur slag sedan dag ett i Pyeongchang, har gjort något under säsongen som föranlett några högre förhoppningar.

I stället borde man ta placeringarna som en indikation på att det trots allt borde kunna vara en god medaljchans i stafetten.

Tre bland de elva bästa i dag, det är bara Norge som matchar det resultatet.

Så varför inte morska upp sig lite och försöka boosta självförtroendet inom laget i stället för att gnälla?

Undrar om inte de svenska tjejerna i OS-byn är betydligt bättre på att peppa och stötta varandra än vad killarna är. Det verkar onekligen så.

Dags att ändra på det?

En riktigt rykande revansch!

Ibland behöver det inte vara spännande för att vara bra underhållning.

Det kan räcka med att det är så vackert som bara ett perfekt genomförande efter år av minutiösa förberedelser kan vara.

Stina Nilsson tog en rykande revansch på det där snöpliga fallet och diskningen i VM.

Och det var absolut ingen tillfällighet. Den här gången hade inget lämnats åt slumpen.

Perfektionisten Stina hade lagt pusslet så bra att hon innerst inne måste ha varit helt säker på att det skulle bli hennes dag. Hon var starkast. Hon var snabbast. Hon var lugnast. Hon var totalt överlägsen.

Alla fysiska bitarna var på plats, liksom de viktiga mentala bitarna.

När hon med en gäspning sträckte benet före Majken Caspersen Falla för att pliktskyldigast vinna i semifinalen, utan att ens anstränga sig, förstod vi alla att det här var rena rama straffsparken.

Det var en härlig syn. Poetry in motion som det heter på engelska. Ren och skär idrottspoesi.

Och på något sätt känns det lite som om OS i Sydkorea redan är ”hemma”. Guld till Kalla och guld till Stina Nilsson. Det var de riktigt stora förhoppningarna inför spelen och de har infriats med råge. Från och med nu behöver vi inte vara ett dugg nervösa, allt annat är bonus.

Jo, jag vet att det finns fler blågula guldchanser, inte minst damernas skidstafett och Sandra Näslund i skicrossen. Och minst en handfull medaljchanser utöver det. Men ändå, nu kan vi bara njuta av resten av OS. Lite så känns det.

Lite trist bara att det – uppenbarligen – var publikfiasko kring sprinttävlingarna. En helt bedrövlig och skandalartad inramning, Synd om Stina och de andra medaljörerna och någon borde slå näven i bordet på IOK och kräva att spelen aldrig mer hamnar hos en värdnation som är helt ointresserad av vintersport.

Mitt i all eufori efter Stina Nilssons OS-guld ska vi förstås inte glömma bort Hanna Falks finalplats. Det är lätt att glömma bort att en plats i en OS-final faktiskt är riktigt stort. Falk har kanske kapacitet för mer, det sägs så, men det är riktigt tufft bakom Stina Nilsson i sprinteliten numera. Det vet inte minst Ida Ingemarsdotter som blåste bort i stormvindarna och Anna Dyvik som ändå gjorde det riktigt bra som olympisk debutant.

Apropå debutanter ska Oskar Svensson ha en stor eloge för sitt stora genombrott i världseliten. Det är en av de roligaste trenderna i dessa olympiska spel, att talangerna, debutanterna, redan visar att de vill och kan utmana. Minns Sebastian Samuelsson och Hanna Öberg i skidskyttet och nu alltså både Anna Dyvik och framför allt Oskar Svensson i sprinten. Finalist alltså, i sin debut! Hur stort är inte det? Och hur häftigt var det inte att se att han var besviken direkt efteråt? Själv hade man jublat i högan sky,

Räkna med att vi får se mer av den här killen i framtiden!

När det gäller Teodor Pettersson så har nog tiden trots allt hunnit ikapp. Han gjorde en okej sprinttävling, men jag tvivlar på att han själv tycker det med tanke på att han faktiskt varit en ständig medaljkandidat en gång i tiden.

Calle Halfvarsson? Ja herregud. Att killens mentala tränare är kvar hemma i Sverige måste vara det här mästerskapets största felbedömning. Jag läste nyss att att de skulle ha ett rejält samtal i natt. Det känns liksom som lite väl sent för det, va? Halfvarsson är så långt nerkörd i pjäxorna man bara kan komma. Och tyvärr betyder det att medaljchansen i herrstaffeten är puts väck. Som förbundskapten hade jag genast skickat expressbud efter Emil Jönsson för att rädda det som räddas kan.

Johannes Höstflot Kläbo var precis så bra som alla förväntat sig. Vilken hjälte. Men om Stina Nilssons lopp var en skidmässig skönhetsupplevelse så vet jag inte om det går att säga samma sak om Kläbo. Frågan är om man ens kan säga att han åker skidor. . . Han springer snarare skidor.

Men det kan förstås kvitta. Så länge den märkliga men kraftfulla stilen att ta sig fram gör honom totalt överlägsen är det väl bara att gratulera.

Kommer någon att försöka kopiera? Det ska bli intressant att se i så fall.

En Halfv skiathlon. . .

Märkligt var bara förnamnet. . .för det ska nog väldigt mycket till innan man bryter ett OS-race.

Per Elofsson som satt i studion har ju gjort det, men det var lite annorlunda omständigheter. Han försökte jaga en dopad omänsklig maskin vid namn Mühlegg en gång i tiden och gick in i väggen så det small om det.

Men Calle Halfvarsson, han var ju aldrig ens inne i matchen. Han sladdade bara runt i de bakre regionerna och gav sedan bara helt sonika upp. Hem till kaffet, liksom.

Det är svårt att bli riktigt klok på Halfvarsson, som nu snöpligt nog fick nöja sig med en halv skiathlon. Han har verkligen blandat urusla insatser med riktigt bra och det är klart, vi vet ju numera att han emellanåt dras med magproblem och luftrörsproblem. Men den här gången var det enligt uppgifter från landslagsledningen inget sådant. Inga medicinska problem alltså.

Bara helt slut på energi.

Vilket förstås kan hända, alla kan ha en dålig dag, men ändå – det var ju i dag han skulle vara på topp, det är detta han ska ha förberett sig på efter alla konstens regler. Då ska man väl ändå kunna fullfölja ett anständigt lopp om man inte är sjuk? Att bara kliva av sådär, det måste sticka rejält i ögonen på Emil Jönsson och andra som inte fick den där OS-biljetten.

Jag är rädd för att Calles problem finns på det mentala planet, att stressen, förväntningarna och ett självförtroende som fått mycket stryk av säsongens berg-och-dalbana fått honom att låsa sig. Har landslaget en mental tränare med sig så lär hen få jobba hårt under måndagen.

Det återstår väl att se om Calle kommer igen till sprinten. Man kan bara hoppas, inte minst för Calle Halfvarssons egen skull.

När det gäller de övriga svenska prestationerna i skiathlontävlingen på herrsidan så kan jag inte för mitt liv förstå hur Per Elofsson, landslagscoachen och även andra man hört uttala sig kan påstå att det var ett dåligt resultat.

Baserat på vaddå i så fall? Lastgamla meriter? Blinda förhoppningar?

Hela vintersäsongen har Hellner, Richardsson och de andra landat ungefär på de resultat de gjorde i dag. Emellanåt topp tio, visst, men placeringarna 12, 14 och 17 (Burman) är i min bok ungefär i paritet med förväntningarna. Bättre än så är inte de här blågula herrarna i dag.

Vill man så kan man tvärtom påstå att tre bland de 20 bästa är ett hyggligt besked inför stafetten. Om det nu inte varit för Calle förstås.

Herrlandslagets OS hänger i mångt och mycket på Calle Halfvarsson. Det är däremot inte så förtroendeingivande just nu.

Herrarnas skidskyttesprint var en mycket märklig historia, med storfavoriter som gjorde bort sig totalt och med en hyfsat oväntad prispall som toppades av tysken Arnd Peiffer, förmodligen lika förvånad som silver- och bronsmedaljörerna. Spännande och dramatiskt? Javisst. Det är just detta som är charmen med skidskyttet. För alla utom kanske just storfavoriterna som sköt bort sina chanser.

Den svenska resultatlistan var en ganska förväntad läsning även här, men med stort plustecken för junioren Sebastian Samuelssons topp 15-placering. Snacka om framtidshopp, liksom damsidans Hanna Öberg. Det är sånt här man vill se på ett OS. Antingen medaljfavoriter som håller, eller talanger som verkligen tar chansen att slå igenom.

Hoppas på mer av sånt framöver!

Det kan man Kalla succéstart

Sverige vaknade upp med ett stort leende på lördagsmorgonen.

Själv hade jag laddat med laptopen bredvid sängen för att vara säker på att inte missa den spännande OS-premiären.

Damernas skiathlon och ett svenskt guldhopp direkt. Värt att vakna för.

Och oj, vad det det var värt det.

Inte en själ i vårt avlånga land blev besviken.

Charlotte Kalla var bara sådär superbra som man kunnat drömma om. Inget snack, liksom. Det här var examensprovet, det hon kört ett eget träningsprogram för de senaste åren, det hon skippade Tour de Ski och en världscupseger för. Och som hon satte det.

Det häftigaste av allt? Att det på något sätt kändes som om Charlotte Kalla blivit en färdig stjärna just till detta olympiska spel. Hon förivrade sig inte. Hon låg inte och malde i täten som så många gånger förr, bara för att bli frånåkt till slut. Nejdå, den här gången kunde hon minsann ställa sig lite sådär vid sidan och vila och tvinga fram andra att dra loppet.

Iskallt, med fantastiskt självförtroende och en ursinnig spurt att plocka fram när det behövdes.

Det var helt enkelt en härlig upplevelse att se den här superstjärnan nå sitt zenit och knäcka självaste Marit Björgen i vad som nu antagligen kommer att kallas ”Kalla-backen” resten av de här spelen.

Vilken fantastisk start på OS.

Sämre blev det förstås inte av att Ebba Andersson, detta 20-åriga yrväder, megatalangen, var med i medaljstriden in i det sista.

Kalla i zenit och redan har en ny stjärna tänts vid sidan av. Dessutom en helt okej insats av Stina Nilsson vars höjdpunkt kommer när det vankas sprint så småningom.

Man vågar knappt tänka på hur dessa spel kan komma att utveckla sig framöver, åtminstone på damsidan.

Törs man ens nämna stafetten? Kan Norge ens hota detta blågula dundergäng?

När det gäller Charlotte Kalla så börjar superlativen redan ta slut. 18 mästerskapsmedaljer nu, en mer än självaste Gunde Svan. Det är egentligen ofattbart. Och då har alltså detta sydkoreanska äventyr bara precis börjat. . .

Annars då?

Damhockeypremiären kändes väl …sådär. 2-1 med nöd och näppe mot Japan imponerade inte direkt. Det är bara att hoppas att hockeytjejerna kan växla upp för det kommer att behövas om det ska bli något av detta.

Skidskyttet såg intressant ut på damsidan.  Hanna Öberg, 22, gjorde en helt underbar sprintpremiär med sin sjundeplats  bara någon millimeter från medaljerna (en enda lite oturlig bom). Om någon i höstas sagt att vi skulle ha en svensk bland de tio bästa i OS så skulle jag ha skrattat. Men något har hänt under vintern och det verkar som om en ny storhetstid kan vara i antågande i det svenska skidskyttet, åtminstone när det gäller damerna.

Nu då?

Bara att bära med sig datorn upp till sovrummet även i natt.

I morgon bitti kanske Calle Halfvarsson fått blodad tand av Kallas framgång. Det såg ju lovande ut i hans genrep inför spelen.

Jag tror egentligen inte på det, men det heter ju att om ett mästerskap börjar bra så fortsätter framgångarna av bara farten.

Och det kunde knappast ha börjat bättre.

Det tackar vi Charlotte Kalla för.

En enda negativ grej så här långt, förresten: Roberto Vacchi, kommentator i Kanal 5. Herregud vilken påfrestande röst. Entonig falsett liksom, i typ en timme. Som man saknar gänget kring SVT:s vinterstudio. . .

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.