Framtiden är redan här

EM-silver, alltså.

Verkligen ingenting att gråta över.

Även om jag självklart förstår att en idrottsman som precis förlorat en EM-final efter att ha haft ledningen halvvägs knappast tjoar av glädje. En vinnarskalle tar tid att kyla ner.

Men ändå.

Det här svenska framtidslaget hade precis allt emot sig. Två tunga målproducenter borta lagom till de viktigaste matcherna; Albin Lagergren och Simon Jeppsson (som visserligen spelade men knappast var till sin fördel efter sin feber och halsinfektion), Johan Jakobsson också ute ur räkningen, Andreas Nilsson inte disponibel alls under EM på grund av tillökning i familjen.

Vi ska dessutom komma ihåg att det här unga framtidsbygget hade alla marginaler på sin sida på vägen genom EM. Rätt resultat i andra lags matcher gav blågult fyra poäng med sig från det första gruppspelet.

Utan de fyra poängen i bagaget hade det inte blivit någon semifinal. Och den tog sig Kristjan Andréssens trupp ändå bara till med ett nödrop, ett enda måls marginal. . .

Det var en nästan overkligt att laget tog sig till semifinal.

Därför var det en grym bragd att vinna semifinalen mot Danmark, en match som nästan ingen trodde att Sverige skulle överleva.

Det var med tanke på förutsättningarna även snudd på bragdartat att leda med 14-12 i halvtid i EM-finalen.

Till slut räckte det inte. Spanien var bättre, mer rutinerat och med fler vapen i sin arsenal.

Det var helt enkelt Spaniens mästerskap det här, spanjorernas tur att fira ett guld.

Men det är i Sverige framtiden finns.

Att det här laget redan har fått spela avgörande medaljmatcher i ett mästerskap är snudd på surrealistiskt och samtidigt en mycket bra erfarenhet. Tänk när spelare som Jeppsson, Lukas Nilsson, Tollbring med flera fått lite mer kött på benen och kan prestera mer stabilt genom en hel turnering.

Tänk när Kristjan Andrésson kan ha tillgång till alla sina bästa spelare när det verkligen gäller.

Ljubomir Vranjes, en av Sveriges handbollslegender, sa efteråt att det här är ett jättesteg för svensk handboll.

Det finns absolut ingen anledning att säga emot.

Samtidigt har de här spelarna alltså redan ett EM-silver, en mästerskapsmedalj. Det är faktiskt riktigt förbaskat stort i sig själv. Särskilt med tanke på omständigheterna.

Vi tar med oss de fantastiska och mycket minnesvärda kamperna mot Kroatien och Danmark. Vi tar med oss medaljen och faktumet att Ystadspågen Jim Gottfridsson fick priset till hela turneringens mest värdefulla spelare.

Och vi njuter förstås av det här.

Precis som spelarna kommer att göra när de bara fått smälta finalförlusten ett tag.

———

Det finns en gammal myt som säger att den häst som spurtar bäst i preparéloppet Prix de Belgique så gott som alltid vinner Prix d’Amerique. Världens mest prestigefulla travlopp.

Lite därför, men även av andra anledningar, sa jag till alla som ville lyssna att svenska Readly Express skulle vinna söndagens fältslag på den berömda kolstybben i Paris.

Det är inte varje dag man tippar rätt, så den här söndagkvällen har jag nog varit ganska odrägligt kaxig.

Men kul var det. En svensk seger igen alltså. Franske kejsaren Bold Eagle detroniserad till slut och Björn Goop kung av Vincennes.

Det måste ha varit helt underbart att vara svensk i Paris den här kvällen.

Jag har varit på plats så många gånger att jag vet precis hur det känns och är djupt avundsjuk på alla som var där.

Det måste vara fantastiskt skönt att vara Björn Goop också. Och Timo Nurmos, som tränar världens just nu bästa travhäst.

Men jag kunde trösta mig lite med den nya franska gratisappen Epiqe Tracking, som gav mig möjligheten att följa loppet live i telefonen. Och inte nog med det, jag kunde växla mellan att se en översiktsbild av loppet och att följa loppet på samma sätt som Björn Goop såg det, nästan som att sitta själv i sulkyn bakom Readly Express.

Okej, hästarna var animerade – men ändå. Tricket att sätta gps-sändare på alla hästar, göra en riktigt snygg grafik av det och bjuda folk på denna möjlighet måste bara applåderas.

Framtiden är onekligen här även inom travet.

Man undrar bara när vi ska vakna i Sverige?

I jämförelse är de fula fyrkanterna man kan följa  i TV4-sändningarna tack vare det uppskrutna ”positioneringsystemet” rena rama stenåldern!

Kom in i matchen nu, ATG! Det är 2018!

Elitflopp och handbollsguld

Många tror att det där med att köra travlopp är ju ingen sport. Hästen gör jobbet och kusken åker bara med.

Inget kunde vara mer fel.

Det såg vi om inte annat ett par lysande bevis på i Elitloppet 2017.

Största syndaren: Franck Nivard. Den uppskrutne fransmannen som skulle vara så bra.

På Solvalla måste han ha fått totalt hjärnsläpp.

Visst var det kul för publiken att Bold Eagle, världens bästa häst de senaste åren, sprintade runt huvudstadsovalen på 1,08,4 – den snabbaste tid som någonsin noterats på en svensk travbana – och vann sitt försök överlägset. Snacka om underhållning.

Men Nivard hade glömt en viktig detalj. Det skulle köras ett finalheat också. Och då hade Bold Eagle, som vad jag vet aldrig gått två heat samma dag förut, inte hunnit återhämta sig.

Den prestation hästen gjorde i försöket hade han behövt göra om för att vinna finalen. Men då fanns ingen kräm kvar. Den hade Franck Nivard förbrukat, helt i onödan.

Björn Goop tackade för hjälpen och ledde hela vägen med gamle sluggern Timoko som alla glömt bort. Det skulle ju inte gå att slå Bold Eagle.

Det skulle förstås inte ha gått utan Franck Nivards floppstyrning i försöket. Huvudet under armen, helt befriad från taktisk fingertoppskänsla.

När jag jobbade på Skånesport under en period förra året så hade vi ett ord för att betygsätta sådana insatser: Ålahueklass.

Betydligt mer förvånande var att den som anses vara det här landets bästa kusk, Örjan Kihlström, gjorde en liknande felbedömning. Han svarade ut Bold Eagle med sin styrning Delicious US. Om han hade släppt till fransosen så hade han sedan bara kunnat lifta med i vinnarhålet till en trolig finalplats. Nu blev Delicious US mosad av Bold Eagle och missade finalen i stället.

Timokos seger? Den var förstås både rättvis och ganska kul. Och den bevisade väl en gång för alla att det krävs ett bra ekipage för att vinna. Det behövs toppinsatser av både kusk och häst.

———————

Om du har följt den här bloggen så förstår du att jag inte är särskilt förvånad över att H65 Höör sopade hem SM-guldet i handboll på damsidan i den fantastiskt underhållande finalen i Malmö Arena i lördags.

Eller… det hade nog räckt att se lagets matcher mot Lugi i semifinalerna för att förstå att chansen fanns.

Därför var det extra kul att 08-baserade experter basunerade ut rubrikord som jätteskräll, mirakel, chock och dylikt.

Ja, det var en fantastiskt bra prestation av H65 och det var definitivt en underdog som besegrade en ganska naturlig favorit.

Men.

Nej, det var ingen jätteskräll och knappast något mirakel.

H65 är i sina bästa stunder precis så här bra. Och Sävehof hade faktiskt visat sig vara ett mänskligt lag flera gånger under den gångna säsongen. Med förluster mot Skuru och Lugi. Med oavgjort resultat borta mot just H65,

Efter att H65 vunnit semifinalserien frågade jag Lugitränaren Dragan Brljevic om han trodde att H65 skulle ha någon chans i finalen. Brljevic tvekade inte ens en halv sekund innan han sa: Ja, absolut.

Så inte ens i handbollens egna led sågs det som ett ”mirakel”.

Men det är klart. Stora ord säljer väl fler tidningar. . .

Jag är imponerad av H65 Höörs resa de senaste åren. En resa som nu kulminerat i både en Europatitel och ett SM-guld.

Det är, förstås, ett resultat av ett konsekvent och smart lagbygge, med rätt värvningar både på spelar- och ledarsidan.

Den allra bästa värvningen? Den gjorde H65 när klubben lyckades få tränaren Ola Månssons namn på ett kontrakt.

Månsson är inte bara smart, slug, taktisk och extremt engagerad i sitt jobb. Han är dessutom en sällsynt vinnarskalle och han är ruskigt bra på att överföra den egenskapen till sina spelare. Hans lag har alltid kämpat ända in i kaklet och visat en enorm moral.

Han fick H43 att nå klubbens största framgång någonsin (SM-semifinal) när han var tränare där. Han tog Eslövs IK (laget har gått under flera olika namn, bland annat Team Skåne, Team EIK o s v) till två SM-guld, han var assisterande när IFK Kristianstad tog ett av sina SM-guld och nu har han ett guld även med H65 Höör.

Jag väntar fortfarande på att han ska få sitt riktiga erkännande i handbollsfamiljen. Gärna en förbundskaptenspost för ett A-landslag. Dam eller herr spelar ingen roll.

Stort grattis till alla i och kring H65 Höör.

Och för Lugi var det väl trots allt en liten tröst i efterskott att laget de förlorade mot faktiskt gick och vann guldet.

Jag tycker fortfarande att det var synd att lagen möttes i semifinalen. Tänk om vi fått både Lugi och H65 i finalen i stället.

Det får väl bli nästa år då.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×