Svensk fotboll går på defensiven

På något sätt känns det logiskt.

En säsong när (herr)landslaget lyckades bättre än på länge i ett mästerskap med en spelmodell som var den mest defensiva på länge.

En säsong när extremdefensiva AIK tog hem SM-guldet på herrsidan.

Då var det nog nästan givet att två försvarsspelare skulle få de finaste priserna på Fotbollsgalan.

Svensk fotboll, åtminstone på herrsidan, går uppenbarligen på defensiven för närvarande. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir högsta mode även på damsidan att bygga framgången bakifrån att döma av årets gala vars jurybeslut som i mångt och mycket styrs av förbundet.

Nej, jag lägger ingen värdering i det. Det är bara en trendspaning.

Efter alla år med fokus på anfallsspel, på spelare som Zlatan och Lotta Schelin, så är det kanske inte så konstigt att vinden vänder. Och det är väl rimligt och till och med nödvändigt att försvarsspelare får chansen att träda fram i rampljuset.

Sedan tror jag personligen inte att parkerade bussar i straffområdet är svensk fotbolls framtid, vilket inte minst Malmö FF visat med sina framgångar i Europa, men det är en helt annan sak.

Diamantbollen till Nilla Fischer går inte att säga något om egentligen, en värdig vinnare baserat på årets prestationer och hon stod dessutom lite på tur, vilket kan ses som ett extra plus i kanten.

Däremot begriper jag inte valet av Victor Nilsson Lindelöf när det gäller Guldbollen.

Visst har han gjort en stark resa under året, från ifrågasatt till mer eller mindre ordinarie i Man United och visst var han grymt bra under VM. Men vi får inte glömma bort att han också haft en lång period med mycket tuff och emellanåt befogad kritik för sitt spel i klubblaget och i landslaget har han stått i skuggan av Andreas Granqvist hela tiden.

Herregud, han blev ju inte ens vald till ”årets back”. Det priset fick Granqvist.

Jag har precis snabbläst Simon Banks krönika i Sportbladet. Där är det väl meningen att han ska motivera varför just Nilsson Lindelöf fick priset. Men jag var mer förvirrad efter att ha läst krönikan än jag var innan. Det var mycket snack om Nilsson Lindelöfs fantastiska karriär fram tills han kom till United och hur han kämpat mot kritikerna – och så var det lite snack om att priset gick till ”framtiden”.

Själv hade jag uppfattningen att Guldbollen skulle föräras den som varit bäst i Sverige under året. Inte den som kan bli det i framtiden, eller den som tidigare år gjort fantastiska prestationer. Inte den som utvecklats mest heller. Utan den bäste. Punkt.

Och Victor Nilsson Lindelöf var inte ens bäst i Sverige på sin position under 2018. Det var Andreas Granqvist.

Det känns som om juryn satt krokben för sig själv i försöken att hitta en bra vinnare i år och det är ingen positiv känsla.

Annars då?

Några tankar bara:

Nilla Fischers brandtal satt fint. ”We have no more fucks to give” sa hon apropå den långsamma utvecklingen för damfotbollen på jämställdhetsfronten. Mitt i plytet på makthavare och mobbande tonårsgrabbar med låg självkänsla. Det var dessutom inte bara ett iskallt politiskt statement utan det låg mycket känslor och egna erfarenheter bakom, det märktes tydligt. Galans starkaste inslag.

Zlatan gav galan ”star quality” och det han sa lite på skoj inför galan, att han måste vara med för att folk ska titta, är nog väldigt nära sanningen. Han var dessutom roligast, med sin kommentar om att 13 är en oturssiffra så han behöver en 14:e utmärkelse i kategorin årets forward. Han var smartast, med greppet att genast vända uppmärksamheten tillbaka till Grunden Bois (mottagare av utmärkelsen ”Nr 10”) när programledaren helt okänsligt började yra om ett MLS-pris som Zlatan fått mitt i alltihop. Han var korrekt, när han hyllade Kurre Hamrin samtidigt som han diplomatiskt viftade bort snacket om en återkomst till Milan.

Inslagen med Henrik Schyfferts spexande med grundlurade landslagsspelare var faktiskt bättre än de tio senaste galornas humorinslag tillsammans.

Fotbollskanalens sätt att uppmärksamma Lotta Schelin med sitt hederspris var klockrent, även om Olof Lundh uppenbarligen inte kände sig helt bekväm på scenen.

Däremot kan man ju lite försiktigt undra om galajuryn hade briefats om temat ”Alla är olika – olika är bra”. Med tanke på att alla priserna gick till svennebananer på både herr och damsidan. Ingen tillstymmelse till mångfaldstanke där, inte. Om viljan funnits hade det utan att någon gått i taket gått att välja både Kosovare Asllani och Jelena Čanković (som varnominerade) istället för Caroline Seger i kategorin ”Årets mittfältare” på damsidan. Till exempel.

De olika priserna utöver Guld- och Diamantbollarna känns det i övrigt inte särskilt meningsfullt att recensera. Hyfsat okontroversiella val hela vägen. Möjligen med undantag för Viktor Claesson i stället för Emil Forsberg som årets mittfältare på herrsidan. Det framstår som allt mer troligt att det kanske trots allt existerar en ”beef” mellan Janne Andersson och Emil Forsberg, vilket det ju länge ryktats om.

Det totala intrycket av Fotbollsgalan 2018?

Kanske den sömnigaste på riktigt länge, trots Schyffert.

Tur att Zlatan var där.

När vi gasar mot finalen i Moskva…

Ett taktiskt mästerverk.

Än en gång.

Bland världens fotbollsfilosofer är Janne Andersson just nu garanterat på väg mot ren guru-status.

Sverige är i kvartsfinal. I VM. Det känns nästan overkligt att se orden på datorskärmen när jag skriver dem.

Kvartsfinal, alltså. Bland de åtta bästa lagen i världen. En osannolik stor prestation bara det i en av de allra svåraste turneringarna i lagsport alla kategorier.

Det var inte jättevackert, för om man pratar om passningskvalitet, snygga kombinationer, tempo och individuell briljans så saknades det mesta.

Men än en gång – i det här mästerskapet ser tici-taca-modellen ut att vara på väg ut i kylan.

Den räcker åtminstone inte längre för att vinna matcher. Och det finns andra saker som, för den fotbollsfrälste, kan vara lika stor konst som snygga passningar: Det taktiska spelet, det fulländade taktiska, organisatoriska och lagmässiga mästerverket kan vara minst lika vackert.

Om det leder till framgång förstås.

Det är hela hemligheten i fotboll. Det går i slutändan ut på att vinna matcher.

Som väntat blev det ingen sprudlande, vidöppen tillställning mellan Sverige och Schweiz. Det var två lag som spelade ungefär samma sorts fotboll, två lag utan den där individuella magin i offensiven men med en stark defensiv organisation och fokus på laget före jaget.

Länge kändes det också som om jag skulle få rät i mitt tips, att det skulle bli 0-0 och förlängning, kanske till och med straffar.

Visst, båda lagen skapade några skapliga chanser, men kvaliteten på avsluten var för dålig. Det kändes liksom aldrig riktigt nära.

Men så kom den då, den gyllene chansen. Symptomatiskt nog slank bollen in i det schweiziska nätet via en försvarsspelares utsräckta fot, men alla mål räknas ju.

Och Emil Forsberg var på något sätt värd att få vara sista svensk på bollen. Han var inte jättebra under matchen, åtminstone inte i paritet med de förväntningar han haft på sig in för VM.

Men han var tillräckligt bra och inblandad i en hel del av det bästa som blågult åstadkom – offensivt –under matchen.

Å andra sidan gjorde Schweiz inte heller någon jättebra match, hade minst lika många missade passningar och inlägg och mäktade inte med att skapa mer än ett par heta chanser som på allvar ställde en fråga till det svenska försvaret och målvakten Robin Olsen.

Det var inte på långa vägar tillräckligt för att fälla Sverige i den här åttondelsfinalen.

Andreas Granqvist styrde sitt försvar med järnhand och släppte ingen över bron den här gången heller. Och det ska bli intressant att se vilket lag som ska vara bra nog framöver för att på allvar överlista den svenska taktiken.

När de här raderna skrivs är det ännu inte klart vilket lag som Sverige får möta i kvartsfinalen, men ett lag som lyckats ta sig förbi Holland, Italien och Tyskland bör ha tillräckligt med respekt med sig nu för att ge både colombianer och engelsmän mardrömmar om nätterna.

Just nu, med tanke på hur svårt det varit för de favorittippade lagen att ta sig vidare, kan jag inte se någon anledning att inte tro på vidare svensk framgång.

Kanske är det dags att göra om den gamla ”…När vi gräver guld i USA” till ”När vi gasar mot finalen i Moskva”.

En fantastiskt stark prestation

Jodå, Mexiko passade alldeles utmärkt.

Men dessutom svarade det blågula landslaget för en fantastiskt stark prestation från första till sista matchminuten.

En genuin lagseger, byggt på en grym laganda, en imponerande organisation i vilken varje kugge höll, ett mäktigt försvarsarbete och mycket snygga nålstick framåt i den bristfälligt byggda mexikanska muren.

Jannes gäng gjorde det omöjliga redan när det tog sig till VM efter en ”dödens grupp” i kvalspelet med både Italien och Nederländerna som avsevärt påtagliga vägbulor.

Nu har det Zlatanlösa landslaget gjort det igen.

Gruppen vunnen, minsann. Före Tyskland, Mexiko och Sydkorea. Ja just det… före Tyskland! Regerande världsmästarnationen!

Åttondelsfinalen är säkrad, redan där har den här blågula humlan bevisat att den faktiskt kan flyga och det riktigt snyggt och effektivt.

Nej, Jannes gäng har inte världens bästa forwards, långt därifrån, även om jag absolut inte tänker gnälla på våra anfallsspelare i dag.

De gjorde inte mål men Marcus Berg fixade en straff och Kiese Thelin (underbar luftduell) och Ola Toivonen var båda inblandade i målet som – även om det till slut blev ett självmål – betydde 3-0. Nej, det svenska laget dominerar inte matchbilden spelmässigt. Bollinnehavet var ett tag nere på 35 procent. En nästan skrämmande låg siffra.

Men fotboll handlar inte bara om bollinnehav.

Fotboll går i första hand ut på att göra mål och att hålla tätt bakåt.

Sverige lyckades med båda mot ett allt mer frustrerat och panikartat Mexiko som inte alls lyckades få sin taktik att fungera mot den fysiskt tunga och välorganiserade svenska defensiven. Vilket öppnade luckor bakåt.

Mexikanerna gick i fällan och då högg svenskarna blixtsnabbt på de chanser som bjöds.

Det svenska laget bjuder inte på den vackraste, mest underhållande eller ens mest moderna fotbollen.

Men spelarna gör det de är satta att göra, de går vidare i VM.

Jag ger mig förbehållslöst. Det finns inga skäl att gnälla över byten, spelare som saknas eller spelmässiga detaljer när det slutar med att svenska folket får jubla, vifta med de blågula flaggorna, dansa i fontäner och fira en vacker och solig sommardag.

Janne Anderssons landslag har redan gjort det så bra att det kan räknas som succé. Och än är faktiskt VM inte ens över. Det går vidare!

General Granqvist måste förstås också få ett par rader här. Vilken härförare! Vilken iskyla i pressade lägen! Hur mycket det än stormar runt honom står han där rak i ryggen och pekar framåt med hela handen, visar vägen och stoppar allt som kommer emot honom.

Han förkroppsligar verkligen den här upplagan av landslaget. Inte snabbast, inte mest teknisk, men en vinnare som låter alla runt sig växa till oanade höjder.

Tyskland? Ja, herregud. Jag vågar inte ens tänka på hur Löw och hans mannar kommer att tas emot på hemmaplan.

Aufwienerschnitzel alltså, respass ut VM efter förlust mot Sydkorea.

Det måste smärta.

Men ändå känns det lite rättvist någonstans, efter de tyska ledarnas hån mot den svenska bänken.

De lyckades med nöd och näppe och lite domarhjälp slå Sverige. Men det var också allt de lyckades med.

Vilket superfiasko.

Senare på onsdagskvällen stod det klart att det blir Schweiz i åttondelen för svenskt vidkommande. Det är som det är, inga matcher är lätta på den nivån. Men att det som en del påstår är en lättare match än Brasilien vet jag inte. . .

Det svenska laget har visat sig bäst på att slå ur underläge och slå ut pressade favoriter med en frustrerande stark defensiv, fysik och omställningar eller väl inövade fasta situationer.

Brasilien hade nog passat bättre faktiskt. Schweiz och Sverige är ganska likvärdiga lag på flera sätt.

Det kan bli en ruggig rysare.

Det kan bli ett straffavgörande.

Men vi har ju Granen. Det räcker långt

Bittert slut men inte oväntat

Vilket osannolikt bittert slut på midsommardagen.

Tyskarna kunde ju gjort mål på vilken som helst av sina sjuttioelva chanser, men nästan fem minuter in på stopptiden alltså. Ärligt talat. Varför? Det var extremt tungt. Både i tv-sofforna och på planen. Vilken ohemult elak snyting.

Inte för att det var en oväntad förlust, eller ens orättvis. Det var spel mot ett mål under nästan hela matchen och inte ens elva mot tio kunde det svenska laget flytta upp spelet över mittlinjen. Det var, spelmässigt, en riktig kölhalning av svensk landslagsfotboll anno 2018.

Men fotboll går ju ut på att göra mål samtidigt som även ett bra försvarsspel räknas. Och länge höll kapten Granqvist och hans tappra sjömän skutan flytande i stormen. Dessutom, kryss i taket, så gjorde Sverige mål!

Ola Toivonens lobb över målvakten var så väldigt snygg också.

Jag skrev inför matchen att om någon av våra forwards lyckades näta mot Tyskland så skulle det vara värt en nominering till bragdguldet, så det får jag ju stå fast vid. Det trodde jag absolut inte. Men Toivonen gjorde ett riktigt klassmål.

Så otroligt synd att det inte höll hela vägen. 1-0 skulle ha varit en av årets stora svenska idrottsbragder. Även 1-1 skulle ha känts fantastiskt stort mot de försvarande världsmästarna.  Men så kul skulle vi alltså inte få ha det.

Den tyska maskinen malde på och till slut kom alltså det där förbaskade segermålet. Det hjälper ju inte att det var ett ruskigt snyggt frisparksmål, det var ju i fel kasse.

Det grymma med fotboll: Med det målet fick blågult inte med sig ett dyft från den här matchen. Dryga 96 minuters modig och väl genomförd kamp gav inte ett skvatt i belöning. Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer eller tröstpoäng i den här sporten.

Men det finns förstås hopp.

Seger mot Mexiko i den sista gruppspelsmatchen räcker för avancemang. Dessutom skulle det faktiskt också kunna räcka med kryss, om tyskarna tappar poäng mot Sydkorea. Det är förstås inte troligt på något sätt, men ingenting är omöjligt.

Mexiko har visserligen varit riktigt bra i sina två första matcher och att vinna mot dem blir ingen lätt uppgift.

Men kunde vårt landslag skaka Tyskland, så ska det vara fullt realistiskt att tvåla till Mexiko.

Det svenska anfallsspelet oroar förstås fortfarande, trots Toivonens pärla. Marcus Berg var än en gång helt iskall på planen och personligen kan jag inte få in i min skalle varför Janne Andersson bytte ut Ola Toivonen i stället för Berg. Visst hade Berg ett straffläge, men i ärlighetens namn var det hans långsamhet som satte honom i den svåra situationen som i förlängningen gav domaren möjligheten att fria. Och resten av matchen var han en munsbit för de tyska försvarsspelarna.

Men kanske tänker Janne om till Mexikomatchen och spelar Guidetti bredvid Toivonen från start. Inte särskilt troligt det heller, men man kan ju hoppas.

Isaac Kiese Thelin gjorde inte heller något avtryck som går till historieböckerna, även om han inte fick särskilt mycket speltid.

En annan sak som Janne Andersson förmodligen lärt sig är att inte spela Jimmy Durmaz.

Missförstå mig inte, normalt sett gillar jag Durmaz, men hans inhopp mot Tyskland var katastrofalt från början till slut och uppenbarligen är han inte i tillräckligt bra form, eller balans, i det här mästerskapet.

Nåja.

VM är inte över för svenskt vidkommande ännu. Laget har skött sig klart godkänt, dessutom. Besegrade Sydkorea i en måstematch och gav Tyskland en rejäl kamp om poängen i nästa. Det blev ingen tysk kross, som man annars kunnat befara.

Så egentligen finns det ingen anledning att klaga, Jannes gäng har hittills levt upp till våra realistiska förväntningar.

Det är bara det, att om man ska gå långt i ett VM-slutspel så krävs det betydligt mer.

Vi får hålla tummarna för att vi får se det mot Mexiko.

Råttorna har inte lämnat skeppet ännu och kapten Granqvist står fortfarande vid rodret och håller kursen stadigt framåt.

Slutligen några ord om ännu en stor VM-hjälte: Romelu Lukaku. Belgiens världsstjärna håller som bäst på att utmana självaste Cristiano Ronaldo om skytteligatiteln i VM. Två mål igen mot Tunisien innebär att han, liksom Ronaldo, nu gjort fyra.

Dessutom är han den förste sedan Maradona 1986 att ha gjort två mål i två raka VM-matcher, enligt ett statistikbolag. Som om det inte skulle vara nog har han gjort flest mästerskapsmål (sju) för Belgien genom tiderna.

Och det är inte på något vis slut ännu. Belgien är vid sidan av Kroatien och möjligen Spanien (spelmässigt om än inte när det gäller effektivitet), det lag som imponerat mest hittills.

Det kan bära långt. Riktigt långt.

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.