Ett smart drag av Uwe Rösler

Först och främst måste jag förstås än en gång konstatera att det var ett starkt och tappert försök av Malmö FF.

Det skånska laget tog sig an övermakten offensivt, modigt och med en oväntat hög kvalitet. Långt ifrån det cyniska försvarsfokus som annars brukar vara ett typiskt kännetecken för svenska lag i Europaspel, ja på senare tid även för landslaget.

MFF bad inte om ursäkt för chansen de fick på Stamford Bridge att störa miljardbygget Chelsea. Hög press, tuff satsning och så när ett ledningsmål när Markus Rosenberg tofflade en boll strax utanför med vänstern. Tänk om han fått bättre träff där…

30 ruskigt starka minuter som fick Chelseaspelarna frustrerade och lite oroliga (de signalerna hade Rasmus Bengtsson plockat på på planen och det bekräftades även av Chelseadansken Andreas Christiansen efteråt. Han tyckte att MFF gjorde det riktigt bra i den första halvleken).

Sedan höll det ju inte distansen ut och det är inget att hänga för mycket läpp över. En svensk underdog behöver flyt för att skaka giganterna och den lilla extra turen hade nu inte de himmelsblå, varken hemma eller borta.

När sedan Chelsea fick 1-0 en bit in på den andra halvleken och dessutom Markus Rosenberg tvingades utgå med en skada (förhoppningsvis inte så allvarlig att döma av de första kommentarerna efter matchen) så var det roliga förstås över.

Ganska snart efter det plockade Uwe Rösler ut Marcus Antonsson och Anders Christiansen och när han gjorde det var det garanterat inte för att chansa på förändringar som eventuellt skulle kunna vända matchen, om nu någon trodde det.

Jag uppfattade det som en tydlig markering.

Han kastade in handduken, fast på ett mer subtilt sätt än i boxningsringen.

Kampen var över och här gällde det att inte riskera fler skador på viktiga spelare. Det finns andra utmaningar att ta sig an framöver. En helt orörd säsong ligger framför oss här hemma i Sverige och så småningom även ett nytt Europaäventyr.

Det var ett mycket smart och förutseende drag av Rösler.

Man måste veta när man är slagen, annars finns risken att man förlorar mycket mer än bara matchen.

Och handen på hjärtat. Man tar inte ut sina två bästa spelare (Markus Rosenberg redan ute ur bilden) om man inte har insett att det är över.

Jag tror att både klubbledningen, spelarna och fansen kommer att få anledning att tacka MFF-tränaren för det beslutet framöver.

Sedan tog Chelsea förstås över helt och det kom inte som någon överraskning. När Rasmus Bengtsson drog på sig sitt andra gula kort och visades av banan var det förstås en missräkning, liksom att det blev 2-0 direkt på frisparken.

Men slaget var förlorat redan innan dess.

Möjligen att det var ett värre streck i räkningen när Sören Rieks dessutom fick skadekänningar så att MFF tvingades spela, som Andreas Vindheim uttryckte det ”…med 9,5 man”.

Men i det läget handlade allt bara om att minimera skadan.

Det blev 3-0 till slut och 5-1 totalt, kanske lite väl stora siffror, men så länge MFF var med i matchen, med fullt manskap och enligt ritningarna så gjorde laget det imponerande bra. Det som hände sedan är bara att glömma och jag tycker absolut att alla kring laget ska vara stolta och nöjda med hela Europaäventyret.

Det var precis som Uwe Rösler sa efter matchen ett bra försök att sätta svensk klubbfotboll på kartan. Liksom, inte att förglömma, supporterkulturen i Malmö.

För MFF-fansen har definitivt gjort avtryck. Trycket de skapade på Stamford Bridge kommer britterna att vara avundsjuka på länge.

Äventyret i Europa var, ska vi komma ihåg, en enorm bonus efter en säsong som höll på att gå helt åt skogen men som till slut bättrade på både klubbkassan, självförtroendet och klubbens rykte i Europa.

Nästa gång kan man kanske spänna bågen ännu lite mer. Det beror förstås på hur truppen ser ut efter sommarfönstret och på hur spelare och ledare klarar av att bygga vidare på den erfarenhet som nu införskaffats.

Det är bara att vänta och se.

——————

Att påstå något annat än att det blev en gigantisk antiklimax när längdskidornas VM-sprint avgjordes vore förstås ren lögn.

Det var Sveriges bästa guldchans i VM efter en vinter då de svenska sprintdamerna skämt bort oss med pallplatser och segrar.

Men när det väl gällde förstörde Jonna Sundling och Maja Dahlqvist det genom att köra ihop.

Jag är fortfarande övertygad om att Dahlqvist skulle ha vunnit annars. Hon hade ett mentalt övertag på norskan Falla sedan tidigare.

Klantigt. Men man får ge Falla att hon gjorde det smartast. Att ligga i ledningen betyder ju att man undviker strul.

Stina Nilsson? Inte mycket att säga. Självklart en besvikelse att hon inte lyckades visa samma form som när hon krossade norskorna tidigare under vintern.

Men samtidigt hade hon ju giltigt skäl, efter den trista lårskadan. Hon ska självklart se VM-silvret som en seger med tanke på omständigheterna.

Dahlqvist och Sundling bör vara riktigt besvikna. Det kunde ha varit deras VM, men de slarvade bort det genom att gröta ihop sig och riskera strul.

Ju mer besvikna de är, desto större chans att de inte gör om det misstaget fler gånger.

Fast frågan är om det inte är nya norska stjärnskottet Stavås Skistad som dominerar nästa mästerskap.

Inte omöjligt att hon hade vunnit alltihop om hon inte snubblat på sig själv på upploppet i semifinalen.

Det kommer hon garanterat aldrig att göra om.

Får hon köra med Falla i teamsprinten är det inte alls säkert att det blir något svenskt guld där heller.

Resten av VM? Det tillhör Thererse Johaug.

Den enda svenska guldchansen som återstår är som jag ser det just damernas teamsprint.

Men jag blir gärna motbevisad.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

Två ägg kvar i Fågelholken

Det var två ägg kvar i Fågelholken efter MFF:s besök där alldeles nyss.

0-0 i Guldfågeln arena, alltså.

Det är förstås ingen katastrof för MFF:s vidkommande, absolut inte. Alla vet att det kan vara extremt svårt att få hål på ett lag som inte är intresserat av annat än att försvara sig – det har betydligt större favoriter än Malmö FF fått uppleva i fotbollens historia.

Men ändå. Jag måste konstatera att Magnus Pehrsson fått en ganska darrig start som ny himmelsblå tränare.

I dag blev det mesta fel. Att ställa över lagets båda bästa offensiva spelare, Markus Rosenberg och Anders Christiansen, var ett märkligt, onödigt och som jag ser det direkt farligt beslut. Av flera skäl.

Ett av dem ganska uppenbart: Det skickade ut signaler om att man tog lätt på motståndet, att det skulle bli en enkel match, att laget var bra nog ändå. Lite demoraliserande för de egna spelarna, direkt provocerande och energigivande för motståndarna.

Ett annat skäl är taktiskt: Att Kalmar FF skulle komma ut med bussen parkerad i straffområdet kunde även en sifferblind räkna ut. Då behövs det fler kreativa och lite listiga spelare för att lösa upp knutarna. Exakt sådana som Rosenberg och AC.

Behovet av att vila spelare och rotera i truppen finns säkert så småningom. Men redan nu, efter bara en handfull omgångar i allsvenskan efter en evighetslång vinter? Tveksamt. Särskilt som det tjatats, både internt inom klubben och externt bland många experter, om att Pehrsson inte satt spelet riktigt ännu och att det inte är färdigbyggt. Bättre att få maskinen att snurra som den ska först innan man börjar byta bland kugghjulen.

Sedan blev konsekvenserna inte så bra på planen. Pawel Cibicki och Jo Inge Berget är båda löpare och passar inte särskilt bra tillsammans på topp. Det såg vi hur tydligt som helst.

Oscar Lewicki och Erdal Rakip är ett alldeles för defensivt balanserat innermittfält mot ett försvarande lag som KFF. Det såg vi också hur tydligt som helst.

Nej, Pehrsson, det här blev inte bra.

Och om man nu ska rotera, varför tar man då inte ut en av de unga spelarna som verkligen behöver speltid för att växa i kostymen. Ja, jag tänker förstås på Mattias Svanberg. Han hade onekligen kunnat bidra med fart och kreativitet.

Till sist kan man ju också konstatera att det krävs riktigt hög klass på både spel och spelare för att lösa upp ett extremdefensivt motstånd. Den höga nivån såg vi inte hos MFF den här kvällen.

Det var alldeles för långsamt. Både vad gäller löpningar och bolltempo.

Det var alldeles för statiskt, stillastående.

Det var för dålig precision i passningsspelet och inläggsspelet.

Det är ingen katastrof att kryssa borta mot ett tokdefensivt motstånd.

Men det här var ändå en riktigt dålig match av Malmö FF – och av lagets tränare.

Det är bara att komma igen, för alla kan bättre än så här.

Bäst i dag? Anton Tinnerholm. En högerback.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.