Bästa vinterspelen någonsin

Det är klart att det kommer att kännas lite tomt några dagar nu när OS är över.

Men samtidigt blir det lite bättre nattsömn, vilket kan behövas. Man får ta det onda med det goda.

Hur som helst är det ett fantastiskt mästerskap att summera, faktiskt de bästa vinterspelen någonsin för svenskt vidkommande.

Inte när man räknar det totala antalet medaljer, men om vi räknar ihop de ädlaste valörerna, guld och silver, är det inget snack om saken. I helgen som gick förpassades nämligen Turin 2002 till andraplatsen i historieböckerna.

Det tackar vi framför allt lag Anna Hasselborg för, som förvaltade det svenska curlingarvet på damsidan på allra bästa sätt i OS-finalen.

Samtidigt som vi lider av att se legendariska curlingskippern Anette Norberg floppa i gren efter gren i Kanal 5-satsningen Superstars (ett ganska dumt beslut att låta sig förnedras där bland de betydligt mer atletiska motståndarna i en rätt usel programsatsning) har Anna Hasselborg tagit över drottningtronen. En lite märklig känsla, men fantastiskt för curlingsporten och mycket glädjande för alla oss som följer de olympiska spelen.

En extra fjäder i hatten också till damlaget som inte är lika etablerat som herrgänget i Lag Edin men som tog guldet, medan Niklas Edin tyvärr inte höll distansen ut i finalen. Kanske var det nerverna som satte krokben.

Eller så var det svårt att fokusera. Jag vet att jag hade haft rätt stora problem att hålla koncentrationen uppe om jag haft Super Mario som motståndare. . .(se den numera berömda twitterbilden intill). USA-lagets skipper har nästan gjort mer succé som Mariokopia än för sitt curlingspelande.

Men hur som helst var silvret minsann inte så illa det heller, eftersom det är den största OS-framgången på herrsidan. Det får vi – och Edinlaget – vara nöjda med.

Tremilen avslutade spelen som äventyret började, med en svensk medalj. En ganska vacker inramning får man ju säga. Men den här gången blev det inte guld, utan brons. och inte Charlotte Kalla utan överraskande nog Stina Nilsson.

Visserligen hade man ju unnat Kalla att få rama in OS i Pyoengchang själv, men det är ganska kul med en överraskning också. Jag ska villigt erkänna att jag inte trodde ett dugg på Stina Nilsson i en tremil. Dels för att hon i huvudsak är sprintspecialist, dels för att hon faktiskt inte imponerat i distansloppen den här säsongen. Vi har inte riktigt sett den utvecklingen i hennes repertoar. Förrän just den här morgonen. Riktigt kul!

Självklart blev det också en extra krydda att hon inte förstod att hon körde för bronset och inte fick kläm på det förrän hon var i mål. Men att hon inte riktigt trodde på rapporterna i spåret köper vi, eftersom ledarna ju försökte lura Calle Halfvarsson tidigare under mästerskapet. Kanske trodde Stina att de försökte sig på samma trick den här gången. Det gjorde de alltså inte. Det var en konkurrent som hade kört fel. . .

Marit Björgen som vinnare var på sätt och vis en stark upplevelse det också. damskidåkningens superstar som nu (med största säkerhet) fick sätta punkt för sin olympiska karriär med ett tremilsguld. Det var hon värd.

Kalla? Hon var uppenbarligen inte nöjd med sina skidor och är det något man kan kritisera när det gäller längdskidorna i OS så är det väl vallateamets ojämna insats. Och lite undrar man ju hur det kunde komma sig att skidskyttarna alltid hade superbra skidor, medan längdåkarna hade problem vissa dagar. Pratar inte vallateamen med varandra?

Charlotte Kalla lämnar ändå Pyeongchang som spelens största svenska stjärna. Inte ohotad på toppen längre, men ändå.

Annars då?

Trots de otroliga framgångarna på damsidan för längdlandslaget har jag ändå haft störst behållning av skidskyttelandslagets OS-succé. På topplistan över mest underhållande insatser placerar jag tveklöst Hanna Öbergs chockguld, herrlagets stafettguld och damernas silver med Hanna Öbergs magiska slutsträcka. Och Sebastian Samuelssons silverskräll förstås.

Sedan kommer självklart Charlotte Kallas guldryck i den inledande skiathlonen och Stina Nilssons sprintguld.

Slalomgulden ska heller inte underskattas, de var definitivt häftiga de också. Hansdotter och Myhrer som fick kröna långa karriärer med att kliva överst på pallen.

Men skidskyttet är det jag kommer att minnas mest. Det är alltid extra kul med överraskningar.

På minuslistan? Calle Halfvarssons genomusla OS förstås och Anna Haags dito på damsidan, trots att hon fick lämna med en stafettmedalj.

De bedrövliga insatserna av båda hockeylandslagen. Trots att det var en skräpturnering.

Men inte ens hockeyn, Calle och Anna kommer i närheten av det trista magplasket i extremgrenarna. Slopestyle, big air och allt vad de heter. Vi hade som vanligt hoppats på ett genombrott eftersom det ofta pratas om starka svenska insatser i X Games. Men icke. De var inte ens i närheten. Och värst av allt – ingen av de aktiva verkade bry sig särskilt mycket heller.

Jag kan inte säga att jag blev särskilt taggad på att följa dem om fyra år efter detta.

Men skidskytttet kommer jag att sitta klistrad vid under resten av säsongen. Den saken är klar.

 

Skyttar med kulor av guld

Svenska skyttar med kulor av guld, motståndare som sköt blanka skott.

Lite så kändes det i det helt osannolika drama vi fick bevittna – och särskilt när Fredrik Lindström knäckte Emil Hegle Svendsen totalt i det sista stående skyttet, det som fixade ett historiskt svenskt OS-guld i herrstafetten i Pyeong-Pang.

Kungen var där förstås. Nu när det berömda slottsspöket är bortjagat tycks det ju bli medalj överallt där han är på plats.

Han var tydligen eld och lågor också. Bildligt talat, lyckligtvis.

Speakern på skidskyttearenan lär ha vrålat ”The king is on fire”. Första gången på bra länge vi haft en svensk kunglighet mitt i ett skottdrama och dessutom med lycklig utgång. Typ.

Vilket otroligt gäng vi har i skidskyttelandslaget. Silver för damerna i går, guld för herrarna nu. Medaljregn i värsta monsunklass.

Man kunde ana redan på första sträckan att något stort var på gång, när det på papperet svagaste kortet i laget, Peppe Femling, skötte sig hur stabilt som helst.

Sedan hade vi en viss Nelin, som inte ville åka hem från OS med mindre att han hade en likadan medalj som flickvännen Hanna Öberg med sig, en Samuelsson som fått sitt stora genombrott redan med det individuella silvret och vars självförtroende vuxit sig så stort att han utmanade självaste Johannes Tingnes Bö hela vägen till växlingen – och till sist rutinerade räven Lindström som självklart längtade efter att sätta kronan på verket på en lång karriär.

Det höll hela vägen. Det var rent av utklassning till slut.

Någonstans i utkanten av det svenska guldfokuset hann vi också notera att en viss Martin Fourcade sköt bort sig. Det är ingen lätt sport, det här.

Årets lag? Kanske, vi är trots allt bara inne i februari månad. Men att peta bort en viss Wolfgang Pichler från titeln årets ledare/tränare lär bli omöjligt.

Misstänker starkt att en viss elektronikkedja redan kontaktat honom som affischnamn.

Och vilket svenskt mikrobryggeri blir först med ölsorten ”Pichler”?

Den där statyn, den måste förstås också bli av. Om Sverige får ett vinter-OS någon gång vill jag se den på skidskyttearenan.

Guld igen, alltså. Och festen bara fortsätter. Under fredagen blev curlingdamerna, precis som herrarna, klara för OS-final. Lag Anna Hasselborg och lag Niklas Edin har redan sopat hem ytterligare två svenska medaljer och åtminstone Edin-gänget borde vara guldfavoriter i sin final.

Sydkoreaspelen är redan ett av de bästa någonsin för svenskt vidkommande. Det är bara ett guld kvar för att gå förbi Turin (sju guld, två silver) i kraft av fler silvermedaljer.

Det sätter saker och ting i perspektiv. Det är något helt extraordinärt vi får uppleva just nu.

Tack vare skidskyttegänget blev det också lättare att smälta Sandra Näslunds tunga medaljmiss i skicrossen natten till fredagen. Det var ju en sån där medalj vi nästan tagit ut på förhand. Näslund har ju varit så dominerande i världscupen under vintern och var förstås guldfavorit, men skicross är en gren med extremt små marginaler. Det ville sig helt enkelt inte i finalåket den här gången. Men Sandra får väl ta lärdom av Frida Hansdotter och André Myhrer och komma igen om fyra år. Hon är ju bara i början av sin karriär.

Hockeyturneringen fortsätter att bjuda på överraskningar. Tyska segern över Kanada är om möjligt en ännu större skräll än segern över Tre Kronor. Men liksom det blågula laget så har i kanadickerna sina bästa spelare i NHL. Något som knappast tyskarna lider lika mycket av. Trots det känns finalen OAR (Ryssland)-Tyskland som en närmast surrealistisk historia.

Nästan lika osannolik som ett svenskt stafettguld i skidskytte.

Kungen, Myhrer och drottning Hanna

Vilken fantastisk svensk OS-dag. Igen.

Trots kungen, alltså.

Det var ett fasligt tjat före torsdagens tävlingar om att kungens närvaro var en jinx för de svenska aktiva. Att det brukar gå dåligt när han är på plats, vilket han aviserade att vara både under slalomen och skidskyttet.

Så då kan vi släppa den saken nu. Spöket är bortjagat. Kungen kan andas ut.

Tacka André Myhrer för det.

När vi ändå tackar honom för – och gratulerar till – OS-guldet.

Ännu en av många underbara sannsagor under dessa spel i Pyeongchang. Myhrer, som i sitt fjärde och kanske (förmodligen) sista OS äntligen fik sätta pricken över i:et och ställa sig överst på pallen.

Det är när sådant händer som man verkligen förstår hur magisk idrotten kan vara, med sina hjärtevärmande sannsagor som för alltid kommer att finnas kvar i minnet.

Självklart väckte Myhrers framgång också gamla minnen. Minnen från en tid då det stod en tjock-teve i varje klassrum, en teve som man i vanliga fall bara irriterade sig på, eftersom den användes till att visa ruskigt sega och tröttsamma program i utbildningssyfte. Men då och då när den sattes på innebar det att vi slapp en stor del av lektionen, kanske rentav hela.

Det var när en viss Ingemar Stenmark åkte och hela nationen stod stilla.

Senast en manlig svensk alpinist vann ett OS-guld var jag 13 år och stod förmodligen i ett klassrum i Lund och kollade. Det var, förstås Ingemar Stenmark.

Nu har vi ett nytt guld, i slalom. Det tog sin tid. Kanske tar det lika lång tid innan det händer igen, Myhrer lär i varje fall knappast upprepa den bedriften då han mest troligt inte är aktiv en hel olympiad till.

Så det gäller minsann att njuta.

Det här mästerskapet har varit fullt av sagolik idrottslig rättvisa för oss svenskar. Eviga tvåan Frida Hansdotter fick äntligen vinna. Stina Nilsson fick sin stora revansch för favoritfallet (i dubbel bemärkelse) i den där VM-semifinalen. Och nu alltså Myhrers triumf.

Men det har också bjudit på fantastiska genombrott och oväntade idrottsbragder.

Räkna till exempel med att en viss Hanna Öberg kommer att bli en av årets kanske mest populära idrottstjejer i Sverige.

Först det där helt osannolika OS-guldet.

Sedan fortsatt jämna och starka prestationer strax utanför pallen.

Och nu då. En fullständigt mirakulös upphämtning till OS-silver för det svenska stafettlaget på damsidan.

Jag ska villigt erkänna att jag var på väg ut på hundpromenad flera gånger under tävlingen. Men så sköt ju Anna Magnusson plötsligt en riktigt bra serie och det fanns ett litet mikroskopiskt hopp kvar, samtidigt som jag ville se om sympatiske och legendariske norrbaggen Ole Einar Björndalens (som inte blev uttagen i den norska OS-truppen) nya flickvän Darja Domracheva skulle ta hem guldet.

Det gjorde hon ju.

Men ännu bättre: Hanna Öberg svarade för en helt galen upphämtning. Sköt tio snabba träff, åkte fort i spåren och körde hem OS-silvret till sina hårt kämpande lagkamrater, som hade det så svårt där ute på skjutvallarna men som aldrig gav upp och på något mirakulöst sätt undvek straffrundor.

Hanna Öberg. Vilken OS-hjälte.

Det är något med skidskyttetjejer som gör att de går hem i de svenska stugorna, att de går rakt igenom teve-rutan. Minns Magdalena Forsbergs många Jerringpris. Nu har vi fått en ny ”Magda”. Jag skulle inte bli ett skvatt förvånad om Hanna Öberg tar hem Jerringspriset 2018.

Och skulle hon ta hem bragdguldet också så kommer jag inte att protestera.

Om inte för guldet, så för sin nästan omöjliga silversträcka i stafetten. En minut efter när hon gick ut. alltså. Nästan obegripligt.

Sverige har förresten ytterligare en medalj säkrad, efter Lag Edins uppvisning i curlingsemifinalen.

Det kan mycket väl bli ännu ett guld.

Det är inte över ännu i Pyeongchang.

En stor idrottslig förebild

Det var ett guld vi kunde bjussa USA på.

Kikkan Randall och Jessica Diggins, två enormt stora profiler som verkligen både breddat och lyft skidsporten, att de fick kröna sin karriär med ett OS-guld, det tycker jag faktiskt att vi kan leva med och vara generösa nog att gratulera till.

Huvudsaken var ju att Charlotte Kalla och Stina Nilsson vann prestigeduellen mot Norge. Den på förhand absolut viktigaste fajten i teamsprinten.

Och så fixade de en ny svensk medalj, efter några dagars torka i Pyeongchang. Precis som vi hoppats på och sett fram emot.

Vackert så. Båda har ju sedan tidigare tagit hem guldmedaljer till Sverige.

Det var dessutom stort att se den extrema vinnarskallen Charlotte Kalla rusa ut, lyfta upp Stina Nilsson och visa med hela sitt kroppsspråk hur glad hon var över OS-silvret. Trots att det någonstans innerst inne ändå måste ha gjort lite ont över att guldet missades. Vilken lagkänsla. Kalla upphör aldrig att imponera. En stor idrottslig förebild.

Däremot börjar man ju bli trött på Maiken Caspersen Fallas ständiga gnällande. Det var ju inte precis första gången hon gnällde på just Stina Nilsson.

Sluta lipa, liksom.

Visst, det var väl lite närkontakt mellan Nilsson och Falla i sista backen, men det var nog mer till nackdel för Stina Nilsson (som bara var någon tiondel ifrån guldet) än för Falla.

Och Stina var ändå en bra bit före norskan i mål, så gnället känns bara som ett sätt att komma undan kritik för att hon inte lyckades ta det guld som antagligen hela Norge kvitterat ut på förhand.

Men det måste förstås plåga henne att svenskan var klart bättre i både den individuella sprinten och i lagsprinten.

Hellan och Halfvan bjöd på en spännande teamsprint även på herrsidan, men lyckades till slut inte nå ända fram till medalj. Synd, det hade betytt väldigt mycket för herrlaget – och för dem själva förstås. Men jag tror faktiskt att kapten Grip placerat dem i fel startordning. Det hade nog varit bättre om rutinerade och stabile Marcus Hellner fått köra sista sträckan. Calle Halfvarsson har ju varit långt under isen vad gäller självförtroende under hela OS och det märktes också när han tog fel beslut tre gånger i rad i sista utförsåkningen in mot mål.

Han lyckades välja fel väg varje gång och där rök medaljen. Inte på grund av brist på kapacitet, fart eller glid utan på grund av dåliga beslut och bristande självförtroende.

Att döma av eftersnacket kan det dessutom bli en ganska avslagen femmil för svenskt vidkommande, riktigt synd med tanke på att just femmilen av tradition är en svensk framgångsgren.

Hellner åker hem och Halfvarsson var inne på samma tankegång direkt efter teamsprinten. Då återstår egentligen bara Daniel Rickardsson som svenskhopp. Men det kan ju räcka en bit, förstås.

Annars har ordet ”fiasko” varit flitigt använt under dagen. De svenska skicrossherrarna floppade totalt, trots att de snackats upp kopiöst mycket inför tävlingen. Banan skulle passa perfekt, formen var bra och så vidare. Det såg vi inget av.

Bara att hoppas att det inte är ett dåligt omen för Sandra Näslund i damtävlingen.

Tre Kronor? Tja, jag varnade ju för det här i gårdagens spalt. Jag är inte särskilt förvånad över att Tyskland vann, även om det självklart i ett historiskt perspektiv är en gigantisk skräll. OS-upplagan av vårt hockeylandslag måste vara en av de blekaste någonsin. Och tyskarna hade förstås stärkt sitt hopp om att kunna välta den blågula favoriten efter sin snöpliga förlust med 0-1 i gruppspelet, trots ett chansmässigt klart övertag.

Kanske måste någon avgå nu. Det borde möjligen rulla en del huvuden på hockeyförbundet som skickat två ovanligt usla landslag till Sydkorea. Vi får väl se.

Men själv blir jag inte så väldigt upphetsad av just detta, då hockeyturneringen i Pyeongchang redan från början kändes ungefär lika spännande som den där gamla fotbollsturneringen Royal League, om nu någon minns det misslyckade nordiska försäsongsprojektet.

Synd på en missad medalj, visst, men skönt att eländet är över.

Kalla & Stina vänder trenden

Det roliga var snabbt över.

Förväntningarna hade ju byggts upp enormt inför skidskyttets mixedstafett. Både hos oss åskådare och bland de aktiva, gissar jag.

Det kan också ha varit det som fällde laget till slut.

Det är en sak att komma från ingenstans och överraska, en annan att som ett tämligen orutinerat och ungt lag gå in med egna och hela nationens medaljförväntningar i ryggsäcken.

Men om man ska hitta något positivt att plocka fram efter Mona Brorssons genomklappning i det andra skyttet. . .och ja, de andra gjorde ju heller inga övermänskliga insatser även om de tog sig runt hyfsat stabilt, så är det att det ger oss lite perspektiv. På de fantastiska insatserna tidigare under mästerskapet.

Konkurrensen är mördande hård. Marginalerna extremt små. Att kriga om medaljerna i den här sporten handlar om att ta sig igenom ett extremt litet nålsöga.

Det räcker ju egentligen att tänka på de stackars tyskarna som såg ut att gå mot en säker seger långt in på loppet, men som till slut inte ens fick medalj efter att tidigare guldmedaljören (!) Arnd Peiffer, skjutit bort sig.

Det visar också hur enormt stort det var när Hanna Öberg tog sitt OS-guld. Det gör hennes guld och, självklart, Sebastian Samuelssons silver, ännu häftigare.

Apropå Hanna Öberg så skötte hon sig alldeles utmärkt igen i mixedstafetten. Inte ett dåligt lopp hittills under spelen. Imponerande.

Nu ska vi komma ihåg att skidskyttetävlingarna ingalunda är över ännu. Vi har två stafetter kvar att se fram emot och efter dagens reality check är det inte alls omöjligt att Wolfgang Pichlers lilla armé tar sig samman och överraskar igen.

Ingenting att räkna med, förstås, men samtidigt vet vi att både killarna och tjejerna är bra nog om allt klaffar.

Det har överlag varit några resultatmässigt magra dagar på sistone för svenskt vidkommande, lite av en baksmälla efter den första veckans totala eufori. I går (måndag) gick det mesta åt skogen, inklusive – oväntat nog – curlingmatcherna på både dam- och herrsidan. Riktigt dålig timing dessutom, eftersom det var dagen då det var lite mellandag både på längden och på höjden (alpint) vad gäller skidåkning och alla hemma i vårt avlånga land kollade in curlingen i stället. Klockren möjlighet till PR för den grenen, alltså. Men då kom alltså formsvackan. Typiskt.

Nu tror jag inte att varken Niklas Edin eller Anna Hasselborg brydde sig särskilt mycket om just PR-aspekten. De kommer helt säkert att dyka upp i medaljstriden ändå till slut och då finns alla chanser till PR-mässig såväl som sportslig revansch.

Och i morgon (eller i dag om du läser det här i papperstidningen) är det hur som helst slut på svackan. För Charlotte Kalla och Stina Nilsson ska ut igen. Tillsammans har de redan samlat på sig fem medaljer varav två guld och det ska väl till en kullkörning eller något annat oförutsett elände om de ska missa medalj i teamsprinten. Guld är det förstås svårt att ta ut i förskott, särskilt som Björgen & Falla känns som ett riktigt tungt lag att slå, men visst tusan ska det bli svensk medalj igen.

Hellner & Halfvarsson känns emellertid inte som ett lag man vill luta sig mot när det blåser i detta mästerskap, men vem vet? De kanske sporras av revanschlusta och av tjejernas enorma framgångar.

Hur som helst tror jag att vi efter de senaste tre mellandagarna nog kan börja ställa in oss på en hyfsat bra blågul avslutning på spelen i Pyeongchang. Det finns gott om medaljmöjligheter kvar. Och  åtminstone ett par starka guldkandidater. Lag Edin i curlingen och Sandra Näslund i skicrossen.

Bara att omtag, som skidskyttarna brukar göra efter ett par bommar, och ställa in siktet på nytt.

Men hockeyn är jag faktiskt lite orolig för nu när Sverige lottades mot Tyskland i kvartsfinalen. Med turneringens premiärmatch i färskt minne, då Tre Kronor vann med 1-0 efter att tyskarna haft fyra eller fem ramträffar under matchen och alltså med lite flyt faktiskt kunde ha vunnit matchen med typ 4-1.

Det finns två möjligheter nu. Att tyskarna får revansch. Eller att kronorna spelat ihop sig ordentligt och visar var skåpet ska stå med god marginal.

Jag säger som Jack Reacher brukar säga i Lee Childs böcker: ”Hope for the best, prepare for the worst”.

Smörrebom gav sovmorgon

Äntligen en sovmorgon. Det har varit lite si och så med det nu under OS.

Men den här gången var ju en sån dag som kan inträffa ibland, lite baksmälla typ efter medaljregnet tidigare under mästerskapet,

Jag klev såklart upp för att kolla läget i herrarnas längdstafett, men det första jag såg var att Burman låg typ en halvtimme efter i spåret.

Bara att gå upp igen och dra täcket över huvudet. Chansen var ju helt borta redan efter den första sträckan.

Nu var det faktiskt inte de aktivas dåliga form som orsakade debaclet den här gången. I stället hade personalen i vallaboden misslyckats kapitalt. ”Smörrebom” heter det visst på norska. Rätt typiskt i den enda gren som det faktiskt fanns medaljchans på herrsidan i Pyongchang.

Det är inte utan att man lider med de svenska åkarna.

Att det blev en femteplacering till slut var ju egentligen ganska imponerande, med tanke på att Marcus Hellner och Calle Halfvarsson hade en hel skog mellan sig och medaljstriden. Tungt att motivera sig att plocka ur det sista ur kroppen i ett sånt läge.

Vi hade förresten också en slags smörrebom här hemma lagom till frukosten. Det rådde jag enkelt bot på genom en snabbutryckning till Hemköp. Snabbt och lätt. Dock delades det knappast ut någon medalj för den prestationen.

Någon succé blev det inte i skidskyttet heller, även om Jesper Nelins niondeplats ändå måste ses som ett värmande resultat för framtiden.

Sebastian Samuelsson hade inte marginalerna med sig den här gången, men han är ursäktad. Han har redan gjort sin bragd detta OS.

Fredrik Lindström var med i täten ett tag, men rasade till slut.

Nu är det stafetterna vi ser fram emot i skidskyttet.

Tre Kronor räddade dagen med 3-1 mot ärkerivalen Finland. Ett bra resultat och en bra prestation, efter den i ärlighetens namn ganska svaga insatsen (trots seger) mot Tyskland.

Nu börjar det faktiskt bli lite intressant i herrhockeyn. Nästa match ska jag nog ta och se, trots att det är en B-lagsturnering.

Herrarnas slopestyle mynnade ut i ett fiasko för svenskarna och mycket av snacket efteråt kom att handla om utövarnas nonchalanta inställning till OS. Jag håller med kritikerna. Om OS betyder så lite att de aktiva inte bryr sig om hur det går (vilket de mer än gärna påpekar så fort de får möjlighet) så är det väl bara att plocka bort sporten från OS-programmet.

Äh, bara att lägga den här dagen till handlingarna. Det finns så mycket kvar att se fram emot att det inte direkt finns någon anledning att sörja.

Det roliga är att det börjar kännas lite ovant med en dag utan svenska medaljer. Det säger ju en hel del om hur bra de här spelen gått hittills för svenskt vidkommande.

Stafettsilver och gnällguld

Vilket fasligt gnäll det har varit på uttagningen av Anna Haag i stafettlaget.

Är det något vi svenska sporttyckare är riktigt bra på så är det uppenbarligen att hitta fel där det inte behövs. Bara för att ändå ha något att gnälla på, liksom.

Stafettsilver och gnällguld känns som en passande rubrik på denna OS-dag i Pyeongchang.

Som jag ser det var det svenska OS-silvret en fantastisk framgång. Att de svenska tjejerna skulle ha en hygglig medaljchans var väl ganska givet, men hur laget än hade tagits ut, hur loppet än hade körts så känns silver som maxutdelning.

Vi skickade ut en superstjärna, Charlotte Kalla, och tre tjejer som inte direkt rosat marknaden i distansloppen under vintern. Alltså ingen av dem. Inte Haag, inte Falk, inte Ingemarsdotter, faktiskt inte Stina Nilsson heller och bara glimtvis Ebba Andersson som trots allt bara är 20 år och fortfarande en påläggskalv.

Anna Haag var blek, hon tappade mark på en formlös Ingvild Flugstad Östberg, bara en sån sak. Men Hanna Falk hade förmodligen inte gjort det mycket bättre att döma av hennes distanslopp tidigare under säsongen.

Att Stina Nilsson sattes på den sista sträckan var för att hon skulle ha bäst chans att vinna en spurtstrid och den chansen fick hon, helt enligt plan – tack vare att även norskorna hade en genomklappning (Astrid Jacobsen). Men Stina har inte imponerat i distanslopp i år och att hon inte orkade rubba en sån gigant som Marit Björgen kan inte ha kommit som en chock för någon.

Kalla gjorde ett monsterlopp. Stina gjorde det riktigt bra som bjöd upp till kamp in i det sista. Ebba Andersson gjorde sitt jobb över förväntan. Anna Haag? Tja, hon presterade väl också i ärlighetens namn efter förväntan. Om någon trott något annat så måste det ha varit rena fantasier eller dagdrömmar.

Sverige tog silver. Det är minsann inget att rynka på näsan åt! Ännu en medalj i detta OS som håller på att bli en stor blågul framgång.

Bara att tacka och njuta.

Och hålla käften.

Skidskyttet blev också en underhållande tävling, tack vare Hanna Öberg som var med i medaljkampen ända till det sista skyttet där hon – förmodligen – blev lite stressad, fullt mänskligt med tanke på hennes orutin – och missade ett skott.

Men hon kom i mål som stark femma med mersmak och visade att framgångarna tidigare under spelen inte varit någon tillfällighet.

Öberg är i världstoppen för att stanna, räkna med det!

Sjua-femma-guld-femma.

Ruggigt facit av en OS-debutant!

Damkronorna blev utklassade av Finland och där fanns det all anledning till kritik. Det var alldeles för stora siffror, pinsamt stora.

Hockeyförbundet och Leif Boork som absolut inte lyckats med någonting alls som förbundskapten för ett damlag, får ta på sig skulden.

Bara att hoppas att nya förbundskaptenen kan vända skutan.

Märkligast i dag? Ester Ledeckas chockseger i Super G förstås. Men framför allt hennes vägran att visa sitt ansikte efter segern på grund av… att hon glömt sminka sig!? Herregud. Vilka signaler skickar det? Det är väl trots allt OS i vintersport, inte i utseendefixering?

Nästa fråga: OS-kväll med Jessica & Anja, eller Mello?

Med tanke på att vi lär riskera att få höra en faslig massa mer tjat om laguttagningen i stafetten tror jag trots allt att det blir Mello i stället för OS-gnäll. Den här gången.

Nya tag i morgon.

Välförtjänt och hjärtevärmande

Den svenska känslostormen tycks aldrig ta slut i Pyeongchang.

Mitt i stormens öga stod Frida Hansdotter och var hur lugn som helst.

Medan folk runt omkring jublade som galningar, så man fick dra ner ljudet på teven, medan Anja Pärson bröt ihop fullständigt så att glädjetårarna sprutade – då stod hon där, Frida, i målområdet och såg mest generad ut. Glad, men lite besvärad, liksom.

Det säger en del om den här fantastiska slalomtjejen.

Alltid bra. Alltid fokuserad. Men fram tills i dag den ständiga tvåan.

Nu tog hon till slut det där efterlängtade guldet, fick stå överst på en OS-pall, hade nått sina drömmars mål.

Och då var det som om hon aldrig gjort något annat än vunnit mästerskap. Så samlad. Så cool.

Inte ens en tår på prispallen under nationalsången, bara ett enda jättestort lyckligt leende. (Medan man själv satt i soffan och fick lite fukt i ögonvrån).

Hon strålade helt enkelt av det som kallas star quality.

Äntligen rätt tjej på rätt plats,liksom.

Men så har hon ju haft koll på under väldigt långt tid att hon faktiskt är så här bra. Att hon hade det inom sig. Att förr eller senare borde det ge utdelning. Att marginalerna någon gång rimligtvis borde vara på hennes sida.

Nu kom belöningen, när Mikaela Shiffrin hade en dålig dag, vilket kanske också var lite förväntat efter storslalomguldet och uppståndelsen efteråt som hon förmodligen aldrig hann hämta sig helt ifrån på grund av det tajta schemat.

Frida Hansdotter – olympisk mästare. Så välförtjänt och så hjärtevärmande kulmen på en fantastisk bra karriär. Rena rama sannsagan.

Nu är hon för alltid en av de stora i svensk alpinsport och inskriven på en plats i historieböckerna som funnits där länge och bara väntat på att få fyllas i. Nu är sagan komplett och om det blir fler kapitel framöver, det blir säkert några till, så är det liksom en ren bonus.

För det svenska alpina laget var det förstås det absolut bästa som kunde hända. De har inte haft några större förväntningar på sig egentligen, kanske som bäst en eller två medaljer. Ett guld var det väl ingen som på allvar ens vågat hoppas på. Snacka om att det kommer att lyfta Olsson och Myhrer inför herrarnas tävlingar. Och oj vad spännande lagtävlingen kommer att bli.

För ingen behöver tvivla på att Frida Hansdotter kommer att kunna behålla fokus. Hon har ju, hittills, verkat helt oberörd av sin enorma framgång i den kanske mest prestigefulla svenska grenen, sedan Ingemar Stenmarks tid.

Fjärde OS-guldet, alltså. Det är snudd på överväldigande. Förmodligen lite svårt att ta in för de flesta av oss som alltid har vinterstudion på om helgerna. Hanna Öberg fanns ju inte med i beräkningarna, inte på några som helst listor. Frida Hansdotter trodde man ju inte riktigt på fullt ut just på grund av Mikaela Shiffrin. Medalj, visst. Men inte guld.

Över förväntan alltså, med en dryg vecka kvar av mästerskapet.

Var ska det här sluta?

Herrarnas 15 kilometer i längdspåren var däremot en helt odramatisk historia, än en gång ett lopp med förväntade svenska resultat. Hellner (åtta), Halfvarsson (nia), Rickardsson (elva) och Jens Burman (19:e) kom i mål ungefär där de förväntades komma i mål.

Finns egentligen ingen anledning att varken gråta eller jubla.  Det enda man möjligen skulle kunna kritisera är de aktivas egna överdrivna självkritik efter loppet. Ingen av dem, med undantag för Calle Halfvarsson som dock varit tydligt ur slag sedan dag ett i Pyeongchang, har gjort något under säsongen som föranlett några högre förhoppningar.

I stället borde man ta placeringarna som en indikation på att det trots allt borde kunna vara en god medaljchans i stafetten.

Tre bland de elva bästa i dag, det är bara Norge som matchar det resultatet.

Så varför inte morska upp sig lite och försöka boosta självförtroendet inom laget i stället för att gnälla?

Undrar om inte de svenska tjejerna i OS-byn är betydligt bättre på att peppa och stötta varandra än vad killarna är. Det verkar onekligen så.

Dags att ändra på det?

Ett totalt svenskt lyckokaos

Det borde resas en staty över Wolfgang Pichler. Någonstans i Sverige.

Han har hela paketet, liksom. Dels är han en extremt krävande tränare, som når otroliga framgångar. Dels bjuder han på sig själv.

Och glöm det där som antyds här och var, att det skulle finnas dopning med i bilden. Såna tränare håller normalt sett en betydligt lägre profil än vad Pichler gör.

Tro inte ett ögonblick att SOK eller skidskytteförbundet skulle ha plockat ”hem” honom igen om det fanns minsta lilla tveksamhet. Eller att IOK skulle ha godkänt hans deltagande i Sydkorea.

Det är säkert precis som han sa själv efter dagens guldmedalj. Med tårar i ögonen:

”Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren.”

Som sagt. Han bjuder verkligen på sig själv.

Och den elakt hårda träningen, men samtidigt kloka matchningen av talangerna, har såväl aktiva som deras föräldrar vittnat om.

För att inte tala om hans tidigare svenska guldmedaljörer.

Med det sagt så är det förstås Hanna Öberg som ska hyllas mest. Vilket race hon gjorde. Vilket skytte! Det var en fantastisk prestation och en skräll som kommer att eka väldigt länge inom svensk idrott.

Bragdguldet? Tja, hon borde lätt vara en kandidat i varje fall. Särskilt med tanke på att hon var kräksjuk strax före OS och tvingades åka till Pyeongchang senare än resten av laget.

Efter kräksjukan: Sjua-femma-guld.

Och totalt lyckokaos bland landslagskompisar, ledare, föräldrar, media, ja överallt. Förstås. Så många glädjetårar var det länge sedan man såg på en och samma gång.

Euforin räckte dessutom nästan till en ny skräll i herrarnas lopp strax efter, då pojkvännen Jesper Nelin var helt felfri i skyttet efter tre av fyra skjutningar. Men tyvärr hann verkligheten ikapp honom på fjärde, där det blev tre bom.

I stället fick det blågula herrlaget ”nöja sig med” en fjärdeplats av Sebastian Samuelsson som bara var 15 sekunder från medalj.

Men vem ska klaga? Även utan Hanna Öbergs guld skulle den svenska insatsen hittills i skidskyttearenan vara långt över förväntan.

Wolfgang Pichler? Hoppas han fick gå och dricka ett par kalla och njuta även efter dagens tävlingar. Det var ett fasligt gnällande på PK-maffian efter hans utspel om ölen senast och personligen blir jag bara så trött på den svenska alkoholfobin. Erkänn att du tar ett glas vin efter jobbet och du är brännmärkt för evigt, liksom. ”Skitnödigt” ska Patrick Ekwall ha sagt, läste jag. Kan bara hålla med.

Charlotte Kalla fick finna sig i att stå i skuggan av Hanna Öberg den här dagen, bara en sån sak. Nästan osannolikt. Då gjorde hon ändå en ruggigt stark prestation och tog OS-silver.

Visst, Kalla var lite av guldfavorit. Men ibland är det helt enkelt så att en konkurrent har en riktigt, riktigt bra dag och är omöjlig att besegra. Det är bara att applådera Ragnhild Hagas stora framgång.

Samtidigt ska man tänka på att Charlotte Kallas guld i skiathlonen självklart kostat en hel del energidränage, mentalt och känslomässigt. Om Kalla inte tagit det där guldet redan i lördags så hade hon nog tagit det i dag i stället, med ett helt annat adrenalinpåslag, med sparad energi och revanschlusta. Det är jag rätt säker på.

Det var nog väldigt smart av Stina Nilsson att stå över milloppet efter sprintguldet.

Ett guld och ett silver på två framträdanden är hyfsat starka papper för Charlotte Kalla. Och än är det ju inte färdigt.

Annars då?

Sverige-Norge i herrhockeyn: 4-0. Helt enligt ritningarna. Inte mycket att säga om. Jag avvaktar tills de riktiga värdemätarna kommer.

Storslalomen? Ganska förväntade resultat. Shiffrin måste ju bara beundras.

Och Frida Hansdotter gjorde det riktigt bra som sexa, med tanke på att det är slalomen som är hennes huvudsakliga uppgift.

Nu pustar vi ut en stund inför nattens nya äventyr.

Den stora blåsningen

OS i Pyeongchang känns onekligen som den stora blåsningen.

Mest är det väl IOK, internationella olympiska kommittén, som borde känna sig blåst.

Framför allt på grund av publikfiaskot, de minst sagt usla inramningarna kring spelens olika event. Enligt uppgift hade sydkoreanerna lovat massvis med publik, men uppslutningen är skandalöst dålig.

Men också i ordets rätta bemärkelse – de hårda stormvindarna som håller på att förstöra hela den alpina delen av spelen.

I dag ställdes både slalomen och skidskyttet in på grund av för hårda vindar. Skidskyttet drabbades visserligen för första gången, men de alpina utövarna har inte kunnat komma igång ännu trots att vi snart är en vecka in på spelen. Det är väldigt nära total panik och jag led verkligen med Anja Pärson som satt där i sitt studioprogram med rosamålade naglar, för att stötta Frida Hansdotter, och hoppades på att äntligen få snacka igång sin egen huvudidrott i OS.

Det fick hon alltså inte. Den här gången heller.

Nu pratas det om att vindarna ska mojna och att vi får se både herrar och damer i backarna natten till torsdag.

F-n trot, liksom.

Men hoppet är väl det sista som överger människan.

Det är självklart svårt att råda över vädrets nycker, men tänk om det brukar vara så här vid rådande årstid kring Pyeongchang? Man kan bara hoppas att en rejäl analys av väderförhållandena gjordes innan Sydkorea fick vinterspelen.

På grund av blåsten har det varit lite av en mellanakt för svenskt vidkommande. Lag Edin har visserligen sopat banan med både Danmark och Sydkorea i curlingarenan, men det är mest en uppvärmning inför vad som komma ska. Edin och hans gäng ställs väl egentligen inte på riktigt prov förrän det så småningom är dags för final. Mot Kanada. Lite så känns det, med tanke på att vi trots allt pratar om ett curlinglag som varit världsledande de senaste åren.

Även det lite mer orutinerade damlaget har dragit igång sina kvastar och vunnit en match. Vackert så.

Däremot misslyckades damkronorna med att besegra Schweiz i hockeyturneringen. Jag hade det lite på känn. De gjorde ingen toppmatch trots att det nu var första riktiga värdemätaren och därmed kan faktiskt OS-turneringen vara över för svenskt vidkommande. Nu väntar nämligen troligtvis (inte klart när jag skriver detta) Finland i kvartsfinalen och då är det nog tack och adjö.

På sätt och vis är det ganska väntat i så fall. Leif Boork har inte lyckats utveckla det här laget alls de senaste åren och lite känns det som om att ju fortare vi får en ny förbundskapten desto bättre.

Jag tror inte att någon av spelarna kommer att sakna honom. . .

På herrsidan har turneringen startat med riktiga praktstkrällar. Slovenien och Slovakien piskade USA respektive Ryssland. Eller ja, OAR som de ju kallas i detta mästerskap.

Jag vet inte om vi ska ta det som ett utslag för att favoritnationerna inte orkat tagga upp riktigt än, eller som ett slutgiltigt bevis för att den här hockeyturneringen inte är något annat än ett trist jippo med B-lag (om man ska vara snäll) eftersom NHL-proffsen inte är med.

Det enda man kan vara säker på är nog att Kanada kommer att ta den på allvar. Kanske hade det varit lika bra att ge kanadensarna sina guldmedaljer direkt?

Nåja, vi får väl se.

Nu håller vi väl tummarna för att vindarna vänder. På riktigt alltså.

Nu vill åtminstone jag se lite aktivitet i den alpina delen av OS.

Och så har vi ju en ny guldchans i damernas millopp på längdskidor.

Kalla ska ju ut och lufta sig igen.

Det är väl bara Björgen som kan hota.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×