Årets Idrottsgala var blek

Än en gång fick vi ett bevis på att svenska folket älskar ridsport och förmår uppskatta en stor mästare.

Jag misstänkte redan när Peder Fredricson tog hem EM på hemmaplan i augusti att han skulle bli extremt svårslagen i år igen i omröstningen om Jerringpriset. För att leva upp till favoritskapet i sin egen hemmaarena, inför ett fullspikat Nya Ullevi, i en extremt tuff sport som hoppning – det är inte ofta ett ekipage ens vinner två GP-tävlingar i rad – det är inget annat än otroligt stort.

Än en gång visade Peder Fredricson hur mästerlig han är i att få sin häst att prestera som bäst när det verkligen gäller och hur iskall och skicklig han är som själv förmår att göra det i hårt pressade lägen.

Det är bara att buga och gratulera och applådera ridsporten som väl aldrig varit så het i det här landet som den är nu.

Att idrottsakademin inte begriper förvånar mig lika lite som att de flesta experttyckare i sportmedia inte gör det. De senare kommer nästan alla från eller är förälskade i sporter som fotboll, ishockey och friidrott. . .och möjligen skidsport längre norrut.

Det visar sig inte minst varje gång en annan idrott än ovan nämnda ”överraskande” vinner Jerringpriset. Och det visar sig nästan varje år på Idrottsgalan när de stora priserna ska delas ut. Orientering? Glöm det. Boxning? Herregud, otänkbart.

Att priset till årets manliga idrottare gick till Daniel Ståhl är ingen annat än ett hån mot kampsporten. Jovisst, Ståhl slóg ett 33 år gammalt svenskt rekord. Applåder för det. Han tog VM-silver, grymt bra gjort – men faktiskt ändå lite av en besvikelse eftersom han var guldfavorit.

Ställ det mot en svensk dubbel (och därmed historisk) världsmästare. . .

Jag tyckte att det såg upplagt ut för Badou Jack att vinna i år – och även om jag inte uppskattar själva branschen proffsboxning så förstår jag att uppskatta en extremt stor idrottsprestation. Det vet jag att väldigt många andra gör också runt om i landet, Kampsportsintresset i Sverige är större än någonsin.

Och visst kan man hävda att friidrott är en av världens största och mest konkurrensutsatta sporter. Men nu pratar vi specifikt om grenen diskus mot grenen boxning. Bedöm själv.  .  .

Men försök få den konservativa majoriteten i Idrottsakademin att förstå det. Nä, det är hopplöst.

Östersunds FK:s bragd tänker jag inte förminska, laget har svarat för en häpnadsväckande prestation, en riktig sannsaga. Men trots allt i den internationella B-ligan som Europa League faktiskt är. Att den prestationen skulle vara större än till exempel fotbollslandslagets VM-avancemang köper jag inte alls om vi nu pratar prestationer i största allmänhet. ‘

Och varför inte ta chansen att lyfta fram Tove Alexandersson i en jättestor sport som orientering i stället för ett fotbollslag som ännu inte vunnit något stort? Hennes enorma prestation att vinna VM-guld i två idrotter (även skidorientering) var väl värd att hylla.

Orienteringen gick bet i samtliga de sammanhang den var nominerad. Trots ett historiskt (!) stafettguld gick Tre Kronor före, för att laget tog guld i den C-turnering som VM faktiskt är, utan de flesta av världens bästa spelare. Ett Tre Kronor som vinner VM-guld då och då mot ett historiskt orienteringsguld. . .Man blir bara förbannad.

De enda priserna jag egentligen inte har något att invända mot var Sarah Sjöströms som årets kvinnliga idrottare och Armand Duplantis som årets nykomling. Samt förstås folkets val i Jerringpriset. Det går inte att argumentera mot.

I övrigt var årets val av pristagare ganska blekt.

Annars då?

Jag tyckte faktiskt att galan kändes ganska avslagen den här gången. Underhållningsinslagen lyfte aldrig, Jill Johnsson var väl som vanligt skicklig men såg faktiskt inte ut att ha särskilt kul, passionen saknades. Petter börjar onekligen kännas överexploaterad, han är med i snart sagt alla tv-sammanhang numera. Gäsp.

Kristin Kaspersen var proffsig ut i fingerspetsarna som programledare, men i ärlighetens namn ganska trist. Gäsp igen.

Och så mådde jag inte så jättebra av grejen med Anna Holmlund. Det verkade inte som om hon gjorde det heller, närbilderna var ganska skakande (och sedan fick vi ju reda på att hon, precis som det såg ut, blev ledsen och tvungen att gå ut). Det kan jag i så fall förstå. Jag tror inte att det var särskilt smart att fläska på med bilder från hennes olycka och hennes tid i sjuksängen i koma och med snack om att hon aldrig kommer tillbaka till eliten, jag kan inte tro att det var särskilt positivt för henne rent känslomässigt att tvingas titta på det med alla andras ögon på sig.

Jag är rätt säker att hon och hela kretsen kring henne hade föredragit en hyllning av de idrottsprestationer hon gjort under sin karriär och sedan en kollektiv pepp för den fortsatta rehabiliteringen.

På pluskontot fanns två saker: Mammorna som agerade prisutdelare i kategorin för årets manliga idrottare – mest överraskande och tveklöst bästa idén – och Sportspegelns val att plocka ner 81-åriga eldsjälen Börje Andersson Junkka för att få tv-sportens specialpris.

Vilken hjälte! Hans ”Långa bollar är bra, när de behövs” kommer att bli en klassiker.

Sarah och Erdal räddade kvällen

Erdal Rakips inhopp för Malmö FF mot Gif Sundsvall var bra av två skäl.

Det första ganska uppenbart: Han gjorde mål och räddade tre poäng åt sitt lag.

Det andra nästan ännu mer förlösande: Rakip kom in med uppfriskande explosivitet, oförutsägbara offensiva räder och skarpa skott.

Innan dess hade vi nästan vaggats till sömns av MFF:s (numera) extremt ineffektiva fotboll, med lågt bolltempo, massvis med kortpassningar i sidled och längre passningar som alldeles för ofta missar sina adresser – när inte Magnus Wiolff Eikrem spelar, vill säga.

Det är nästan så att man skulle vilja vara lite elak och misstänka att det är något som sidleds-Danne skapat. . .

Det var nu sömnigare och sämre än på bra länge (undantaget matcherna mot Vardar förstås) i Sundsvall.

Vad tjänar det till att ha bättre individuella spelare på planen om de måste vara så omständliga hela tiden att motståndarna lugnt hinner hem för att organisera försvarsmuren innan det hinner brinna till  i straffområdet?

På pluskontot, förutom segern förstås: Johan Dahlin var hur trygg som helst. Backlinjen fungerade skapligt, även om den inte sattes på alltför hårda prov.

Mittfältet? Alldeles för plottrigt och smånätt spel och trots att laget var väldigt offensivt balanserat i den första halvlek skapades nästan inget av värde – för få djupledslöpningar, för dålig passningskvalitet, för lite mod och kreativitet.

På topp gjorde Jo Inge Berget det alltför ofta alldeles för svårt för sig och Markus Rosenberg var om än stabil så faktiskt ganska blek.

Vissa tycker att det är en bra sak att att laget vinner trots att det spelar dåligt och just det går ju inte argumentera emot. Däremot är det inte en bra sak att laget spelar dåligt så ofta numera. Det var därför det gick åt skogen mot Vardar, till exempel. Där gick det liksom inte att spela uselt men komma undan med att vinna ändå.

Och det här laget skulle väl vara byggt för internationella framgångar? Eller?

————————–

Det var hemskt tråkigt att damlandslagets EM-resa tog slut redan i kvartsfinalen. Men jag är inte jätteförvånad.

För några år sedan lyssnade jag till Pia Sundhage som pratade om att bygga om landslagets spelsätt och spelsystem. Det höll på att gå alldeles åt skogen. Då la hon in backen och i stället för att med tålamod fortsätta bygga för framtiden blev det reträtt, fokus på defensiv och långa bollar på Bengt. Eller nåja, Bettan då.

Det fungerade bra i Rio-OS, vi gladdes åt silvret där men undrade väl lite försiktigt om det verkligen var rätt melodi på sikt för svensk fotboll.

Det var det inte.

Pia Sundhage är en levande legend inom svensk damfotboll, men hon har misslyckats kapitalt med att utveckla landslaget och nu är vi omkörda av flera nationer.

Det är absolut hög tid för ett regimskifte. Inte en dag för tidigt.

—————-

Ingen jätterolig sportdag på jobbet med tanke på ovan nämnda matcher. Men Sarah Sjöström räddade den med råge,

Vilken superstar!

Tack för underhållningen, Sarah.

——————

Bloggen är tillbaka efter semestern, som du ser. Nu blir det täta uppdateringar igen. Häng med!

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×