VM-dramatik i kubik

Det såg onekligen lite för bra ut för att vara sant mot Saudiarabien och även mot Egypten, åtminstone om man ser till resultatet.

Men mot Uruguay blev det ryska laget avslöjat.

När motståndet skärptes till fanns plötsligt inte farten, kreativiteten och ytorna som vi sett i de tidigare gruppspelsmatcherna.

Snarare tvärtom, den ryska björnen såg plötsligt ganska tam och beskedlig ut och den gjorde dessutom flera ganska enkla misstag.

Som när en rysk försvarsspelare flyttade hela muren så att Luis Suarez kunde placera in sin frispark snyggt till 1-0. Det var bara att tacka och ta emot för Suarez, särskilt som målvakten Igor Akinfejev inte tog sitt hörn utan tycktes mer beredd på ett (mycket svårare) skott över muren.

Visst var det egentligen inte mycket som stod på spel i matchen, båda lagen var redan vidare och ryssarna skulle kunna komma undan med att det var en betydelselös match för dem – att möta Spanien eller Portugal kan ju tyckas som att välja mellan pest och kolera.

Men samtidigt var det ju en bra test inför de svårare uppgifter som väntar, det är alltid bättre att gå vidare med en positiv känsla och så hade man ju en hemmapublik att ta hänsyn till.

Nej, jag är ganska övertygad om att ryssarna gick ut för att försöka vinna matchen – och dessutom var det precis samma förutsättningar för Uruguay, som inte tog några fångar. De gick helt enkelt ut och visade att de har (är) ett bättre lag.

Uruguays 2-0 var visserligen lite slumpartat, via en rysk spelare, men det skulle förmodligen ha kommit förr eller senare ändå sett till matchbilden. Speciellt som Ryssland fick Igor Smolnikov utvisad, kanske som en följd av att Uruguay konsekvent attackerade på dennes kant.

3-0 kom ju dessutom så småningom, när bollen skickades in framför fötterna på både Edinson Cavani och Luis Suarez.

Självklart var Cavani den som var hetast på gröten – han hade varit utan VM-mål och det störde honom säkert.

Nu har sydamerikanerna fått igång båda sina anfallsstjärnor och det är inte alls omöjligt att de kommer att kunna ta sig förbi åttondelsfinalen. Laget ser starkt och stabilt ut och har definitivt kvalitet nog att gå långt.

Ryssland lär få det betydligt svårare.

Det är förstås trist för värdnationen, men nog såg det ut som om VM-festen tog slut för ryssarna mot Uruguay.

Senare på kvällen vankades verkligen VM-dramatik i kubik. Dels visade det sig viktigt värre för både Spanien och Portugal att faktiskt vinna sin grupp för att undvika att möta Uruguay  – dels mötte de båda lag som gick för det lilla halmstrå de hade.

Jag följde Portugal-Iran och oj, vilken rysare det blev. Ronaldo visade sig plötsligt mänsklig, när han både missade en straff (den var ovanligt uselt slagen) och i frustration var nära att dra på sig rött kort senare under matchen. Han kom undan med blotta förskräckelsen och en varning.

Samtidigt kämpade perserna ursinnigt i 97 minuter och var faktiskt inte alls särskilt långt från att slå ut portugiserna.

Det var starka känslor, hårda tag och tårar som sprutade efter matchen. VM har onekligen tänt till och blivit mycket stor underhållning nu när utslagningen börjat.

Så här efteråt känns det som om det förlorande laget ska ha all heder av sin insats. 1-1 mot regerande Europamästarna, det trodde åtminstone inte jag var möjligt på förhand.

Ändå känns det som om det vinnande laget kan bli förlorare i längden. Dels för att Portugal inte direkt imponerade, dels för att Uruguay nu väntar i åttondelen. Suarez och Cavani mot Ronaldo. Just nu känns det som fördel för de förstnämnda.

Spanien? Ja herregud, även Spanien levde farligt in i det längsta. 2-2 med blotta förskräckelsen mot Marocko i Gibraltarderbyt…och så ytterst nära utslagningsstupet.

Trots det har nu kanske med facit i hand spanjorerna ett bättre läge för kvartsfinal än Portugal. Ryssland väntar i åttondelen och det ska Iniesta och gänget kunna hantera.

I den svenska bubblan handlade mycket av efterspelet i helgen som gick om den osmakliga rasistattacken mot Jimmy Durmaz.

En kalldusch inte bara för spelaren och för landslaget utan även för alla oss som förfasas över den tyvärr ständigt eskalerande bilden av ett allt kyligare och ogästvänligare samhällsklimat.

Det var bra av landslagsledningen att hantera det med ett tydligt och gemensamt fördömande och av Durmaz själv när han avslutade sitt uttalande med att förklara sin kärlek till alla de fans (fortfarande många fler än hatarna) som är tillräckligt begåvade för att inte koppla ihop prestationer på planen med spelarens eventuella ursprung eller hudfärg.

Något man verkligen hade hoppats få slippa uppleva i Sverige 2018.

Nu börjar blågult värma upp inför ödesmatchen mot Mexiko. Än finns chansen kvar.

Bittert slut men inte oväntat

Vilket osannolikt bittert slut på midsommardagen.

Tyskarna kunde ju gjort mål på vilken som helst av sina sjuttioelva chanser, men nästan fem minuter in på stopptiden alltså. Ärligt talat. Varför? Det var extremt tungt. Både i tv-sofforna och på planen. Vilken ohemult elak snyting.

Inte för att det var en oväntad förlust, eller ens orättvis. Det var spel mot ett mål under nästan hela matchen och inte ens elva mot tio kunde det svenska laget flytta upp spelet över mittlinjen. Det var, spelmässigt, en riktig kölhalning av svensk landslagsfotboll anno 2018.

Men fotboll går ju ut på att göra mål samtidigt som även ett bra försvarsspel räknas. Och länge höll kapten Granqvist och hans tappra sjömän skutan flytande i stormen. Dessutom, kryss i taket, så gjorde Sverige mål!

Ola Toivonens lobb över målvakten var så väldigt snygg också.

Jag skrev inför matchen att om någon av våra forwards lyckades näta mot Tyskland så skulle det vara värt en nominering till bragdguldet, så det får jag ju stå fast vid. Det trodde jag absolut inte. Men Toivonen gjorde ett riktigt klassmål.

Så otroligt synd att det inte höll hela vägen. 1-0 skulle ha varit en av årets stora svenska idrottsbragder. Även 1-1 skulle ha känts fantastiskt stort mot de försvarande världsmästarna.  Men så kul skulle vi alltså inte få ha det.

Den tyska maskinen malde på och till slut kom alltså det där förbaskade segermålet. Det hjälper ju inte att det var ett ruskigt snyggt frisparksmål, det var ju i fel kasse.

Det grymma med fotboll: Med det målet fick blågult inte med sig ett dyft från den här matchen. Dryga 96 minuters modig och väl genomförd kamp gav inte ett skvatt i belöning. Det delas inte ut några tapperhetsmedaljer eller tröstpoäng i den här sporten.

Men det finns förstås hopp.

Seger mot Mexiko i den sista gruppspelsmatchen räcker för avancemang. Dessutom skulle det faktiskt också kunna räcka med kryss, om tyskarna tappar poäng mot Sydkorea. Det är förstås inte troligt på något sätt, men ingenting är omöjligt.

Mexiko har visserligen varit riktigt bra i sina två första matcher och att vinna mot dem blir ingen lätt uppgift.

Men kunde vårt landslag skaka Tyskland, så ska det vara fullt realistiskt att tvåla till Mexiko.

Det svenska anfallsspelet oroar förstås fortfarande, trots Toivonens pärla. Marcus Berg var än en gång helt iskall på planen och personligen kan jag inte få in i min skalle varför Janne Andersson bytte ut Ola Toivonen i stället för Berg. Visst hade Berg ett straffläge, men i ärlighetens namn var det hans långsamhet som satte honom i den svåra situationen som i förlängningen gav domaren möjligheten att fria. Och resten av matchen var han en munsbit för de tyska försvarsspelarna.

Men kanske tänker Janne om till Mexikomatchen och spelar Guidetti bredvid Toivonen från start. Inte särskilt troligt det heller, men man kan ju hoppas.

Isaac Kiese Thelin gjorde inte heller något avtryck som går till historieböckerna, även om han inte fick särskilt mycket speltid.

En annan sak som Janne Andersson förmodligen lärt sig är att inte spela Jimmy Durmaz.

Missförstå mig inte, normalt sett gillar jag Durmaz, men hans inhopp mot Tyskland var katastrofalt från början till slut och uppenbarligen är han inte i tillräckligt bra form, eller balans, i det här mästerskapet.

Nåja.

VM är inte över för svenskt vidkommande ännu. Laget har skött sig klart godkänt, dessutom. Besegrade Sydkorea i en måstematch och gav Tyskland en rejäl kamp om poängen i nästa. Det blev ingen tysk kross, som man annars kunnat befara.

Så egentligen finns det ingen anledning att klaga, Jannes gäng har hittills levt upp till våra realistiska förväntningar.

Det är bara det, att om man ska gå långt i ett VM-slutspel så krävs det betydligt mer.

Vi får hålla tummarna för att vi får se det mot Mexiko.

Råttorna har inte lämnat skeppet ännu och kapten Granqvist står fortfarande vid rodret och håller kursen stadigt framåt.

Slutligen några ord om ännu en stor VM-hjälte: Romelu Lukaku. Belgiens världsstjärna håller som bäst på att utmana självaste Cristiano Ronaldo om skytteligatiteln i VM. Två mål igen mot Tunisien innebär att han, liksom Ronaldo, nu gjort fyra.

Dessutom är han den förste sedan Maradona 1986 att ha gjort två mål i två raka VM-matcher, enligt ett statistikbolag. Som om det inte skulle vara nog har han gjort flest mästerskapsmål (sju) för Belgien genom tiderna.

Och det är inte på något vis slut ännu. Belgien är vid sidan av Kroatien och möjligen Spanien (spelmässigt om än inte när det gäller effektivitet), det lag som imponerat mest hittills.

Det kan bära långt. Riktigt långt.

Ingenting är omöjligt….

Omöjligt? Nej, det har vi lärt oss med tiden, att ingenting är omöjligt.

I fotbollens värld, där logiken sällan går att lita på, kanske mer än någon annanstans.

Fotboll är inte matematik. Det händer ganska ofta att ganska enkla ekvationer inte får de förväntade svaren. Det enda man kan räkna på egentligen är spelarnas marknadsvärde – och där ser siffrorna inte så smickrande ut för den svenska truppen.

Men även om det ofta hjälper till så räcker det inte med feta lönekonton för att vinna matcher.

Normalt vinner Tyskland mot Sverige, men det normala händer inte alltid fotboll, har Albin Ekdal sagt i en intervju inför matchen. Det har han rätt i. Men det gäller förstås att inte förlita sig på det. Jobbet måste göras också och det är inget lätt jobb som ligger framför den blågula startelvan.

Om det är till svensk fördel eller inte att tyskarna åkte på stryk mot Mexiko, det vet vi först på lördag. Vi kan räkna med ett oerhört taggat tyskt lag med sikte på revansch och återupprättad heder, javisst, men samtidigt är det ett lag med lite stukad självkänsla efter en period med svagare resultat än väntat och utan harmoni i truppen efter (de förväntade) petningarna av Özil och Khedira, som fått mycket kritik för sina insatser i VM-premiären.

Dessutom har Janne Anderssons gäng faktiskt specialiserat sig på att välta favoriter. Frankrike, Holland och Italien har redan fått känna på hur besvärligt det kan vara att tugga sig igenom den välorganiserade svenska defensiven.

Som jag skrivit tidigare: Sverige kommer definitivt att försöka tråka ut och trötta ut Tyskland – och det är inte alls omöjligt att det lyckas. Ett uppoffrande slit i 90 minuter utan stora misstag kan absolut räcka till 0-0. Men räkna inte med någon sprudlade fotbollsunderhållning.

Däremot har jag fortfarande ganska svårt att tro att vi kommer att få uppleva ett svenskt spelmål.

Inte med ledning av det våra forwards presterat hittills under 2018.

Dock kan det vara intressant att Isaac Kiese Thelin åkt på en skada. ”Svenska anfallsproblem” stod det i en rubrik i kvällspressen, men frågar du mig är det allt annat än ett problem. Nu får vi kanske – äntligen – se John Guidetti i stället. Det kan ju inte bli sämre…

Och kom nu inte med den där gamla matchen i Berlin då Sverige vände 0-4 till 4-4. Då hade vi en viss Zlatan på planen. Det är historia. Nu spelar vi för 0-0 och ett svenskt segermål vore tveklöst värt en nominering till bragdguldet.

I Danmark är man inte lika glada över att VAR-systemet finns som vi är i Sverige (efter straffen mot Sydkorea). När reprisbilderna gav Australien den straff som innebar 1-1 under torsdagen blev det stora diskussioner igen.

Och visst kan man diskutera om situationen var värd straff och gult kort – men det är inte VAR-systemets fel, utan handsregelns. Som det är skrivet i regelboken ska det vara straff och därmed punkt för den diskussionen.

Men regler kan alltid diskuteras och personligen tycker jag att den aktuella situationen kostade våra grannar för mycket. Om man hindrar bollen från att gå i mål, stöter in bollen med handen/armen eller tydligt hindrar den från att nå en fri spelare – då är det glasklart. Men annars bör man hellre fria än fälla.

Med det sagt var 1-1 absolut inte ett orättvist resultat. Australien ska ha all heder av sin insats.

Frankrike fick nöja sig med en uddamålsseger mot Peru. Det om något visar att Sveriges 0-0 mot samma Peru inte var någon dålig insats. Sydamerikanerna gjrode en bra match, inget snack om den saken. Men de var inte tillräckligt vassa offensivt och därmed är VM-sagan över för den här gången.

Frankrike? Helt okej. Men inte mer.

Det är inte helt lätt att glänsa i ett VM numera, men den franska insatsen skvallrar i varje fall inte om någon framskjuten placering i mästerskapet. Trots superlöftet Kylian Mbappés fina mål.

Apropå att glänsa. Få lag har imponerat så där riktigt ordentligt än så länge, men Kroatien gjorde det med besked mot ett riktigt virrigt och blekt Argentina som kastade in handduken helt i den andra halvleken när Luka Modric och Ivan Rakitic kastade loss hela sitt register.

De kroatiska innermittfältarna verkligen l e k t e fotboll den här kvällen och bjöd på fantastiskt underhållning, inte bara genom sina mål.

Messi? var han ens med i matchen?

Första avslutet efter 64 minuter. Totalt sju (!) passningar under den andra halvleken av den spelare som anses utmana Ronaldo om titeln som världen bäste fotbollsspelare. Ett uselt betyg, både för Messi och för laget som inte tycks fungera alls.

Argentina är illa ute och med den brist på moral och självförtroende som laget visar tror jag att fiaskot snart är fullbordat.

Kroatien?

Fortsätter de så här kan de vinna VM.

Det kan de faktiskt.

Ronaldo lämnar ingen oberörd

Ronaldo fortsätter att sätta sin prägel på VM i fotboll.

Och klart är att han inte lämnar någon oberörd.

Mot ett hårt kämpande och inte alls oävet Marocko gjorde han sitt fjärde (!) mål på två matcher i detta mästerskap – och det skulle visa sig räcka för att hans Portugal i princip skulle vara klart för avancemang. Inte enligt tabellen, men i praktiken ska det mycket till för att det inte ska bli så.

Mål efter fyra minuter (ett snyggt sådant, den här gången på nick) och sedan kunde portugiserna i princip rita in sig på att kontrollera matchen, minimera misstag och spara energi så gott det gick.

Det är förstås ingen hemlighet att Portugal spelar så, med en tajt defensiv och med snabba stickare på Ronaldo som så gott som alltid lyckas ge sitt lag den stora fördelen av att leda matcher. Med världens bästa spelare kan man vara ganska trygg i det spelsättet. Och varför inte? Den här gången behövde Ronaldo dessutom inte springa sig trött för att hjälpa till i defensiven, för även om Marocko gjorde en habil insats så var laget inte så bra att det blev så där riktigt farligt.

Det är en grannlaga uppgift att försöka tråckla sig igenom ett Portugal som leder.

Men det finns förstås en annan sida också. Av Ronaldo, alltså.

Den onödigt osportsliga.

När han försökte filma till sig en straff i ett senare skede av matchen rörde det upp heta känslor och det är lätt att förstå. Det var så meningslöst och dumt.

Det värsta var väl egentligen inte att den gode Cristiano föll väldigt lätt, även om det är illa nog, utan att han sedan dessutom upprört gestikulerade till domaren och gjorde den numera berömda rektangelgesten med händerna, den som betyder att man vill påkalla videoövervakningssystemet VAR.

Jag har förstått att det ska delas ut varningar till spelare som gör så. Dumt att inte domaren statuerade exempel den här gången.

Men ännu hellre skulle jag ha sett att domaren faktiskt gick ut, kollade filmen och sedan kom tillbaka och skickade upp det gula kortet (för filmning) i ansiktet på Ronaldo. Det hade nog fått honom tyst och kanske rentav lärt honom en ordentlig läxa. för ganska många hade skrattat åt honom då  – och det tror jag hade kunnat vara det bästa straffet.

Nåja, förr eller senare kommer det att kosta tack vare VAR. Tills dess får vi försöka bortse från de här dumheterna och njuta av Ronaldos spel i stället, för just nu är han den absolut största stjärnan i detta VM. Inget snack om den saken.

Fyra mål, alltså. Det luktar skytteligaseger lång väg.

Så fick vi se de första tårarna också i detta VM. Marockos ryska saga är all och att detta faktum åtföljdes av en enorm besvikelse gick inte att ta miste på. Men det är inte mycket att säga om att laget nu får boka sin hemresa. Marocko har helt enkelt inte räckt till.

Det har för övrigt inte Saudiarabien gjort heller. Även om saudierna gjorde en betydligt bättre match mot Uruguay än vad de gjorde mot Ryssland. I VM-premiären var de långsamma, passiva och bleka. Nu var det ett helt annat lag vi såg på planen, med högre press, bättre passningstempo och mycket tuffare närkamper. Även om Uruguay skulle vara ett svagare lag än Ryssland, vilket jag inte är övertygad om ännu, så var det tveklöst ett par växlar vassare Saudiarabien vi såg den här gången.

Vi får väl helt enkelt hoppas på att det berodde på en utskällning mellan matcherna och att man lärt sig av läxan. Hur som helst var saudiernas insats den här gången, bortsett från ett lite passivt agerande i eget straffområde vid ett par-tre tillfällen, ett klart fall framåt för framtiden.

Uruguay har emellertid sett oväntat tandlöst ut hittills i detta VM. Det rådde – förstås – Luis Suarez bot på.

Han gjorde det snygga målet som räckte för att vinna matchen och ge laget vind i seglen.

Efter det var det inte mycket fotbollsgodis som sydamerikanerna bjöd på. Det behövde de visserligen inte heller, men ändå.

En anfallsduo som Suarez-Cavani väntar man sig så oerhört mycket mer av än det vi fått uppleva så här långt.

I kvällens sista match fick spanjorerna en chock när Said Ezatolahi kvitterade för Iran i den andra halvleken. Trodde han  – och många andra. Men den assisterande domaren hade höjd flaggan och efter en del palaver dömdes målet bort för offside.

Helt korrekt. Men onekligen en tankeställare för Spanien som trots all sin grannlåt inte mäktade med mer än ett mål och levde oerhört farligt. Kanske hade man underskattat iranierna och det är det farligaste som finns i ett VM där det inte finns några lag som man bara ställer ut skorna mot längre.

Samtidigt måste vi ju ge Iran en eloge för en väl genomförd match, även om det var extremt defensivt, på gränsen till olidligt, innan det spanska ledningsmålet föll.

Bara det att de har chansen kvar inför sista matchen mot Portugal är ju riktigt positivt.

Men varför spelar inte Saman Ghoddos?

Vi vill se mer av honom!

Favoriterna fortsätter att falla

Det går inte att klaga på dramatiken i detta världsmästerskap i fotboll och man kan knappast påstå att resultaten varit förutsägbara, precis.

Under tisdagen fortsatte favoritfallen när toppseedade Polen chockerande enkelt manövrerades ut av Senegal i H-gruppen – och i samma grupp föll ett av de mest spännande lagen inför VM, Colombia, mot Japan.

Polen var en stor besvikelse.

Än en gång floppade megastjärnan Robert Lewandowski i ett slutspel. Målsprutan som gjorde 16 mål i kvalet och vann skytteligan i hela det europeiska kvalspelet (!), var blekare än det sammanlagda svenska anfallsspelet mot Sydkorea, vilket säger en del.

Stundtals rullade Senegal ut polackerna och vann matchen hur rättvist som helst.

 

Men vi fick också se ett exempel på hur viktigt det är att hålla fokus uppe varenda minut av de 90 plus stopptid som ska spelas.När Senegal tappade koncentrationen en aning efter att domaren viftat bort en straffsituation kunde polackerna kontra snabbt, slå en långboll och nicka in 1-2.

Plötsligt fick matchen, som känts stendöd, liv igen i slutminuterna. Fast det vore synd att påstå att Polen gick för en kvittering. Värdlandets rödvita grannar skapade i princip ingenting efter den överraskande reduceringen och lär få svårt att gå vidare från gruppen.

 

Colombia? Tja, att stoppa bollen med armen i eget straffområde är inte att rekommendera.

Särskilt inte i dessa tider med videoövervakning. Det röda kortet och straffen var ingenting att snacka om, bollen var på väg in i öppet mål.

Tydligare än så blir det aldrig för en domare. Den dramatiken inträffade efter bara några minuters spel och gav Japan ett övertag både målmässigt och numerärt. Det kan dock ha varit en annan sak som beseglade Colombias öde, nämligen att man otippat  valde att starta matchen med stjärnan James Rodriguez på bänken. De favorittyngda sydamerikanerna lyckades nämligen kvittera, men Japan gjorde mål på nytt och när Rodriguez till slut kom in var det för sent.

En ny VM-idol presenterade sig för världen i form av japanen Yuya Osako som var matchens lirare i kubik, han syntes överallt på planen, gjorde mål och räddade i sista sekunden ett superläge av – Rodriguez.

Osako vill vi se mer av!

Ryssland blir jag fortfarande inte klok på. Än en gång såg värdnationen ut som en världsmästare med tre fina mål och en resultatmässigt övertygande seger. Men samtidigt var Egypten inte särskilt bra. Framför allt inte försvarsmässigt, där tabbarna var nästan hårresande.

Framåt var det något bättre, även om affischnamnet Mo Salah såg lite ringrostig ut när han nu äntligen fick speltid – och fick nöja sig med ett straffmål och en halvchans.

Vi ska också komma ihåg att Egypten inte ens lyckades kvalificera sig till slutspelet i African Nations Cup tidigare i år, fick stryk av Marocko i norra kvalet. Laget är alltså för närvarande en bit från toppen även på den egna kontinenten.

Förmodligen blir det först mot Uruguay som värdemätaren kommer på allvar, men Ryssland är redan vidare från gruppspelet och oavsett om laget plötsligt växlat upp eller om det ser bättre ut än det är så är en sak alldeles glasklar:

För det här mästerskapet, på rysk mark, var den här starten det bästa som kunde hända.

På måndagskvällen lyckades England med stor möda ta en trepoängare mot ett stabilt och välorganiserat Tunisien, tack var Harry Kane. Apropå publikfavoriter.

Det är många svenskar som följer Premier League noga och som förmodligen njöt av både den engelska segern och av Kanes mål.

Men imponerade gjorde engelsmännen inte på något sätt. Inte de heller.

Det ska bli mycket intressanta att följa den andra omgången i detta gruppspel. Många stora fotbollsnationer är i gungning efter den första – inte minst Tyskland som lär ha haft ett krismöte som försenade lagets presskonferens med 45 minuter under tisdagen.

Det är något som vi som håller på blågult knappast har ont av. Men om det är en fördel eller en nackdel för oss att det är kris i ”Die Mannschaft” återstår förstås att se.

Lite kris tycks det även vara i den brasilianska förläggningen där det under dagen rapporterades att Neymar lämnat träningen i förtid. En skada på största stjärnan har brassarna inte råd med.

Äventyret fortsätter!

Hoppet lever tack vare ”Granen”

Phuuu vilken rysare. Men hoppet lever alltså fortfarande, hoppet om svenskt avancemang från gruppspelet i VM.

Det ska vi tacka Andreas Granqvist för. Hans straff mot Sydkorea var iskall, lugn och välplacerad.

Det är precis i sådana lägen som det betyder allt att ha en så pass rutinerad och stabil spelare i laget. ”Granen” stod pall.

Att han gjorde det där straffmålet kompenserar väl också för hans i de här sammanhangen tydliga brist på snabbhet. För i löpningarna ute på planen var det mer skalle än ben om du förstår vad jag menar.

Det där var väl också, tyvärr, en allmän bild av det svenska laget. Det gick alldeles för långsamt. I löpningarna, i passningsspelet, i beslutsfattandet under press. Det gjorde nu inte så mycket tack vare straffmålet och den gedigna försvarsorganisationen i kombination med att det var ett rätt svagt lag som blågult ställdes mot.

Det var nog en av de sämsta matcherna i VM så här långt, sett till helhetsbilden.

Men vad gör väl det? Tre poäng är bärgade och nu skriver en del att ”…det räcker att slå Tyskland för att vi ska vara vidare”…

Det känns väl egentligen onödigt att kommentera ett sådant påstående, men ändå. Det är de regerande världsmästarna vi snackar om här. Dessutom en lite stukad tysk maskin som precis snuvats på poäng av Mexiko.

Räkna med att tyskarna kommer att vara ruskigt revanschsugna och taggade. Det kommer att bli en betydligt svettigare tillställning än den vi just bevittnat.

Det som skulle kunna tala för Sverige (jag vill ju ändå vara lite positiv nu) är att Janne Anderssons gäng hittills presterat som bäst mot tuffast möjliga motstånd. Mycket tack vare ett ramstarkt försvarsspel, arbetsmoral och en grym organisation. Det är fullt möjligt att tråka ut Tyskland och åtminstone klara 0-0.

Det som emellertid talar emot är våra totalt iskalla forwards. Nu ännu en match i den långa raden utan spelmål. Ola Toivonen såg vi inte mycket av. Marcus Berg brände ett läge som man knappt trodde att det var möjligt att missa. Isac Kiese Thelin var totalt anonym när han byttes in.

Det jag absolut inte kan förstå är att John Guidetti, som gör det bra i världens bästa liga (den spanska) är fjärdeforward i det här gänget och inte lär få en enda minut på planen om jag tolkar Janne Anderssons turordning rätt. Särskilt som de andra verkar vara lika långt från formen som de är hemifrån, där ute på den ryska landsbygden.

Nu kan jag dessutom skriva att jag saknar Zlatan. För till och med en formsvag och MLS-degraderad ”Ibra” hade varit bättre än de vi har på på planen just nu.

Nåja, vi har ju Emil Forsberg, tycker kanske någon. Mmmm… men Forsberg var inte mer än godkänd mot Sydkorea. En habil insats, men långt ifrån att glänsa. Vi får hålla tummarna för att han spelat sig i form nu.

Vi kommer att behöva svenska spelare som överträffar sig själva med marginal om det ska bli poäng mot Tyskland.

Pontus Janssons VM-debut måste förstås också nämnas här. Med kort varsel fick han gå in och ersätta Victor Nilsson-Lindelöf och han gjorde det riktigt bra. Såväl defensivt som på offensiva fasta. Jag vill definitivt se mer av ”Ponne” under VM. Nästa gång nickar han  kanske in ett mål också.

Det där videogranskningssystemet, VAR, är nog inte så dumt ändå, förresten. Eller hur?

Det var många i det svenska lägret som sågade tekniken inför VM, men utan den så hade det varit 0-0 mot Sydkorea och svenskt praktfiasko.

Tack och lov för de tekniska framstegen…

Skrällen som sätter press på Sverige

Nu är alla skyddsräcken rivna och saker och ting ställs på sin spets.

När Sverige går in i VM finns det inget annat än seger mot Sydkorea. Annars kan äventyret vara över redan måndag kväll.

Mexikos jätteskräll mot Tyskland på söndagen ställde verkligen till det för det blågula laget. Matchen mot Sydkorea blev plötsligt ännu viktigare än den någonsin varit. För så bra som Mexiko var finns det all anledning att frukta både tyskar och mexikaner framöver. Utan poäng, eller med bara en poäng, mot Sydkorea kommer Jannes gäng att vara chanslöst att gå vidare från gruppspelet.

Det blir svårt nog ändå.

Kanske var det positivt på ett sätt – blågult måste gå in för sin VM-premiär taggat till tusen och med hundra procent fokus, inte med baktanken att Mexiko skulle kunna bli en räddningsplanka. Inget säkrande bakåt och spel på kontringar mot Sydkorea, alltså, utan det kommer att krävas att man för matchen och skapar tillräckligt med chanser för att göra mål.

Nu är det dessutom upp till bevis om anfallsspelet duger eller inte. Det får inte bli någon nolla i målkolumnen den här gången. Då är det nog bara att boka flyget hem.

Det kan bli svårt nog att besegra Sydkorea. Visst räknas laget som ett av de sämre i mästerskapet, men att döma av vad ”spionerna” sagt så påminner koreanernas spel om Perus och vi minns hur svårt det var för svenskarna att få hål på sydamerikanerna i genrepet. Det finns väldigt få enkla matcher numera i VM-fotbollen.

Fråga bara tyskarna.

Det var nog inte bara jag som trodde att försvarande världsmästarna skulle gå in och köra över Mexiko. Men så blev det alltså inte och det är svårt att säga att det var en orättvis seger. Det sätter onekligen färg på både gruppen och hela mästerskapet.

Danmark gjorde det som Sverige misslyckades med före VM – besegrade Peru med 1-0 och fick en drömstart på sitt VM.

Men det var ingen lätt seger, Peru missade en straff och massvis med bra chanser och frågan är om inte ett oavgjort resultat hade varit mest rättvist.

Och apropå straffar förresten, det har varit rena rama straffkaoset under helgen. Domarna har pekat på straffpunkten i var och varannan match och det mest uppseendeväckande som hände var väl när Lionel Messi missade (!) sin straff, vilket gav Island en smått sensationell poäng mot självaste Argentina.

Gissningsvis satt Lasse Lagerbäck och gnuggade händerna framför teven.

För Messi var det ännu ett av många misslyckanden i landslaget och det är bara att konstatera att han inte kan bära sitt lag på samma sätt som Ronaldo. Därför är det ingen tvekan om att Ronaldo är en bättre spelare.

Annars då?

Kroatien lyckades ta en trea mot ett mycket oväntat blekt Nigeria, som inte skapade någonting alls att skriva om i offensiven. Ändå krävdes det straff och sjävlmål för att kroaterna skulle vinna. Inget högt betyg på den drabbningen, alltså.

Frankrike hade oväntat svårt att avfärda Australien – den matchen kunde lika gärna ha blivit oavgjord, särskilt som Pogbas segermål till slut dömdes som ett australiensiskt självmål.

Le Bleus imponerade inte, precis som tyskarna och argentinarna hade de en mycket tung premiär.

Inte ens Brasilien lyckades övertyga. Visst, Schweiz är ett riktigt bra lag numera, men ändå. Det är Brasilien vi snackar om. Ett landslag som man alltid förväntar sig det lilla extra av, med artister som bryter mönster och levererar underhållning. Det såg vi inte så jättemycket av precis. Tio minuter kanske på sin höjd. Bästa fotbollen (om kanske inte den allra mest effektiva) har Spanien bjudit på hittills. Brassarna var inte ens nära att leverera samma underhållning, vilket faktiskt är en besvikelse. Brassarna SKA leka fotboll.

Apropå att övertyga, så kan man ju verkligen undra om Neymar själv tror att domarna går på hans skådespeleri. Visst blev han tufft uppvaktad av schweizarna. Men hur trovärdigt är det att en härdad brasse som vuxit upp i de beryktade favelorna ligger och lipar i gräset efter en liten lätt spark på vaden? Kom igen, Neymar, det blir bara löjligt…

De stora favoritnationerna har alltså inte direkt levererat ännu, frågan är vad det säger om fortsättningen av detta mästerskap.

Nåja, Nu håller vi tummarna hårt för Sverige. Det kommer Jannes gäng att behöva.

Vilken rysare det kommer att bli med alla nerver på helspänn…

Höjdpunkten redan dag två

Det kan ha varit bästa matchen i VM vi precis har sett. Höjdpunkten redan dag två.

Spanien-Portugal 3-3.

Wow.

Vilken fantastisk fotbollspropaganda. Vilken otrolig skillnad – minst två galaxer mellan – jämfört med torsdagens VM-premiär mellan Ryssland och Saudiarabien.

Tempot. Bollkänslan. Passningsskickligheten. Dramatiken. Kvaliteten.

Och mitt i alltihop världens bästa fotbollsspelare just nu: Cristiano Ronaldo.

Han visade upp hela sitt register för världen. En smart aktion som gav straff. En bombsäker straff. Ett grymt spelmål. En fantastiskt välplacerad frispark i krysset. Mellan dessa mål ett uppoffrande spel och ett driv som lyfte hela det portugisiska laget.

Men det vore fel att låta det stanna där, vid Ronaldos show. För det fanns ett otroligt bra lag på andra sidan också. Ett lag som hämtade upp två underlägen, som vände det till egen ledning (3-2) och som sedan nästan tog död på matchen med sitt balettdansande runt planen, med ett passningsspel som stundtals fick portugiserna att stå stilla och bara titta på, som fick dem att se ut som om det givit upp matchen. Spanien var ruggigt bra och ingen, knappt ens portugiserna själva,  hade protesterat särskilt högljutt över orättvisan om spanjorerna vunnit matchen.

Men det är farligt att leka för mycket, det är alltid en risk att tappa drivet och framåtandan i den här sporten. Särskilt om motståndarlaget har en spelare som Cristiano Ronaldo.

Nu blev det 3-3 och det känns egentligen okej att inget av lagen förlorade. För den fotbollspropaganda de bjöd på tillsammans kommer vi nog att minnas som russinet i denna ryska VM-kaka när alltihop är över.

Jag har faktiskt svårt för att se att det ska kunna överträffas. Den här matchen hade allt. Inklusive en hattrickhjälte.

Hur det kommer att gå framöver för de här lagen? Tja, båda går lätt vidare från gruppen. Sedan får vi väl se. Spanien är det bättre laget, men Portugal har Ronaldo. Det kan faktiskt räcka för att vinna ett helt VM.

Annars då?

Det var riktigt kul även att se matchen mellan Marocko och Iran – och inte bara för att vi satt och väntade på att få se en allsvensk spelare på planen. Saman Ghoddos. Vi fick vänta länge, oväntat nog. Men det räckte ju med tio minuter. Ghoddos fixade frisparken som i förlängningen gav Iran segern efter ett hårresande marockanskt självmål. VM:s snyggaste nick hittills, men i egen kasse.

Iran firade som om man vunnit hela mästerskapet och det är också lite av tjusningen med ett inkluderande VM som inte bara har plats för de allra största nationerna. Det var härligt att se.

Å andra sidan var resultatet också ett bevis på att fotboll kan vara en riktigt elak sport. I den första halvleken spelade Marocko en fantastisk fotboll, tempostark, lekfull och kvalitativ. Men tyvärr inte tillräckligt effektiv. Några mål blev det inte av spelövertaget och sakta men säkert tröttnade marockanerna medan såväl energin som offensivlustan ebbade ut.

Och så gick det som det ofta gör när det bästa laget inte förmår göra mål. Det trillar in en slumpboll bakåt och så blir det tårar av besvikelse i stället för av glädje.

Ska erkänna att jag inte hann se särskilt mycket av matchen mellan Egypten och Uruguay, det var trots allt skolavslutning i eftermiddags. Men det lilla jag såg och av det jag hört förstår jag att även den matchen bjöd på hög kvalitet, om än inte någon sprudlande underhållning, åtminstone inte målmässigt. Egypten försvarade sig bra och hade en grym målvakt i El Shenawy som såg till att superstjärnorna Luis Suárez och Edinson Cavani fick lämna planen mållösa. Dock inte poänglösa, eftersom Jose Gimenez avgjorde till slut, i allra sista stund.

Frågan är dock om det hade kunnat slutat annorlunda om superstjärnan Mohamed Salah kunnat spela för Egypten. Nu satt han på bänken hela matchen trots att det skvallrats om att han var hundraprocentigt återställd från sin skada. Det var han alltså inte. Tyvärr. För både turneringens skull och för Egyptens hoppas jag att han är spelklar till nästa match.

En sömnig start på VM-festen

Äntligen är PR-spektaklet över, låt oss hoppas att VM kan börja på riktigt nu.

Handen på hjärtat, premiären var ingenting som kommer att gå till historien. Varken invigningen eller fotbollsmatchen.

Mest kändes det som ett välregisserat skyltfönster för Vladimir Putin. Först fick han, som personligen anklagats för att ligga bakom statsstödd dopning i megaformat, prata om fair play och om att respektera varandras värderingar, vilket kändes lagom unket och malplacerat. Sedan fick han sittande bredvid saudiska prinsen Mohammed Bin Salman och Fifas president Gianni Infantino, bli inzoomad hur många gånger som helst under matchens 94 minuter, jublandes över sitt ryska landslag som efter att ha blivit utskällt och kritiserat på hemmaplan det senaste halvåret fick inviga VM genom att besegra ett av mästerskapets förmodligen sämsta landslag med 5-0. Hedern återupprättad, liksom.

Jag kanske är lite överdrivet cynisk, men välregisserat är det ord som känns mest passande i sammanhanget.

Särskilt välregisserad var dock inte själva invigningen. Jag menar… Robbie Williams?? Jodå, han kan fortfarande få igång en publik. Men inte kändes det särskilt kreativt, spännande eller ens… ryskt. Varför inte någon inhemsk artist eller ett framförande som åtminstone hade någon form av koppling till den ryska musiktraditionen?

Genusmässigt var det inte heller särskilt 2018 med starka herrar som bar flaggorna och damer i färgsprakande kreationer som vackert representerade de olika länderna. Gääääsp, liksom. Och var tog den officiella VM-låten vägen? Varför framfördes den inte? Backade Will Smith ur, eller blev han inte inbjuden?

Det enda som överraskade lite var när Robbie Williams räckte långfinger åt kameran. Men det var knappast politiskt eller kontroversiellt och varken riktat mot värdlandet eller mot det fortfarande maktfullkomliga och hårt kritiserade Fifa. Inget sånt. Det var om jag förstått det rätt bara en personlig markering, för att han kritiserats för att typ sälja sin själ genom att spela för en diktator (så hade någon uttryckt sig på twitter). Så Williams sjöng ”I did it for free” och räckte finger. Lite uppseendeväckande, men knappast någon kioskvältare för världens mediehus.

Själva matchen då?

En riktigt medioker historia, både tempomässigt och sett till spelkvalitet. Visst, Ryssland gjorde några snygga mål. Men Saudiarabiens försvars- och målvaktsspel var riktigt dåligt och det förtog faktiskt nöjet av åtminstone tre av målen, som inte borde ha kunnat resultera på den här nivån. Vid ett av dem var framspelet så dåligt och felriktat att bollen faktiskt hamnade närmast en saudisk back i stället för avsedd rysk spelare. Ändå lyckades försvarsspelaren inte få bort bollen. Vid ett annat av målen var två (!) försvarsspelare framme i rätt tid för att rensa bort eller bryta men ingen av dem träffade varken boll eller spelare.

De som hejar på Ryssland och inte förstår fotboll hade säkert roligt. 5-0 viftar man ju inte bort bara sådär. Men låt mig säga så här: Det ryska laget kommer att behöva spela betydligt bättre för att nå långt i detta VM än vad det behövde göra i den här matchen. Det vore förstås kul för mästerskapet. Men den här matchen drar vi inga växlar på. Alls. Okej?

Nåja. Nu är det över och låt oss hoppas att det bara kan bli bättre.

I den svenska bubblan läste jag i Sportbladet att landslagsledningen – eller åtminstone säkerhetschefen (?) Lasse Richt nästan fått en stroke av att Filip Helander, utan att informera vederbörande, låtit sig intervjuas i Patrick Ekwalls podd i sitt hotellrum. Spelarna ska ju bara vara tillgängliga för media när fotbollsförbundet anser det vara okej. Vid särskilda tillfällen. Och herregud, media brukar ju ”respektera” att spelarna bara är tillgängliga vid dessa särskilda tillfällen.

Man häpnar. Eller nej, suckar och stönar är mer rätt. Särskilt överraskad blir man ju inte längre. Samtidigt med detta satt jag faktiskt och diskuterade det stängda och styrda landslaget i en tråd på Facebook. Hur tråkigt det har blivit med fotboll på den här nivån, där allt är så uppstyrt, hur märkligt det är att journalister accepterar att bli invallade i fållor och rapportera exakt samma intetsägande svar hem till sina läsare. Fotbollen som blivit en så stor underhållningsindustri och som samtidigt låser in sig allt mer och bjuder på allt mindre. En märklig paradox.

Det är inte utan att man saknar Zlatan. Runt honom hände(r) det ju alltid någonting oväntat. Både på och utanför fotbollsplanen.

Fast hur pass mycket han saknas på själva planen lär jag få återkomma till. Än så länge vet vi bara att landslagsledningen (och de välregisserade spelare som blivit intervjuade i frågan) inte är ett dugg oroliga över måltorkan det senaste halvåret. Det kommer att bli ett helt annat fokus när det blir allvar.

Låt oss hålla tummarna för det!

Dumt beslut av galoppen

Galoppen bryter sig alltså loss och lämnar Jägersro.

Det kan vara årets dummaste beslut inom skånsk idrott.

Jag kan visserligen ha en viss förståelse, med tanke på det infekterade bråket härom året då en del inom travet ville slänga ut galoppen från anläggningen.

Men det lugnade ner sig ganska fort, Travsällskapet tog sitt förnuft till fånga och samarbetet fortsatte.

Det borde ha stannat där. Men uppenbarligen rörde det upp så starka känslor att såret inte gick att läka. Någon annan förklaring till skilsmässan kan jag nämligen inte se.

Skånska Travsällskapet ska bygga en hypermodern ny anläggning på Husiefältet med gott om plats för både trav- och galopptävlingar. Och ridsport. Planen var – och är – att bygga ett Malmö Hästcenter, med plats för alla. Galoppsporten var inbjuden att flytta med. Med alla de samordningsvinster som finns vad gäller personal, varumärke (Namnet Jägersro är trots allt etablerat i hela kapplöpningsvärlden och hos allmänheten i regionen), möjligheten att locka publik korsvis mellan de olika hästsporterna och mycket annat. Ett ypperligt läge att lägga gammalt groll till sidan och stärka banden mellan hästsporterna, till förmån för alla.

Men den arbetsgrupp som bildades under den nämnda schismen mellan Travsällskapet och Fältrittklubben, för att undersöka möjligheten till etablering någon annanstans, fortsatte att jobba och har tydligen nått sitt mål nu. Bara, alltså, i Svedala kommun. Granne med golfbanan.

Här ska man bygga banor för träning och tävling, en läktaranläggning och gissningsvis en träningscamp med stallar. Det erbjöds nämligen inte på nya Jägersro som enbart kommer att fungera som en tävlingsanläggning. Det känns som en onödigt dyr historia för en smal sport som galoppen är i Sverige, särskilt med tanke på att det på några kilometers avstånd kommer att finnas en nybyggd hypermodern kapplöpningsanläggning. Pengarna kunde helt säkert ha använts bättre. Stallar kan man ha var som helst och med tanke på att svensk galopp i mångt och mycket lever på amatörerna, som håller till hemma på sina egna gårdar samtidigt som ett flertal tränare faktiskt har egna camper, så förstår jag inte varför man tvunget måste ha en stallbacke i anknytning till tävlingsbanan.

När galoppen riskerade att slängas ut från Jägersro skrev jag flera krönikor i ämnet och argumenterade starkt för ett fortsatt samarbete. Ett argument var att det behövs mer än ett ben att stå på för att framgångsrikt driva en arena. Det räcker inte med att hålla ett arrangemang i veckan i bästa fall, särskilt inte om man har låg publiktillströmning till att börja med.

Helst ska man kunna erbjuda något varje dag, göra arenan till en naturlig mötesplats med liv och puls. Jag talade mig varm för trav, galopp, ridsport och gärna ännu mer.

Av samma anledning tycker jag att det är ett felbeslut av galoppen att bryta sig loss. Det känns bara dumt att så liten sport ska bygga eget när det egentligen inte behövs. För vaddå? En publik på några hundra som bäst en gång i veckan? Man häpnar.

Det känns som om galoppsporten efter försäljningen av Täby Galopp och de pengar som strömmade in då fick en självbild som inte riktigt är hälsosam i ett långsiktigt perspektiv. Galopp är en fantastisk sport, men det är försvinnande få i det här landet som förstår det.

Pengarna hade gjort betydligt större nytta i insatser för marknadsföring och olika projekt i avseende att utveckla sporten och den bild som finns av den, att utveckla tävlingsarrangemangen och öka sin synlighet i media. Att stärka bredden, de oerhört viktiga amatörerna, rekrytera fler aktiva och lyfta profilerna i allmänhetens medvetande.

Men nej. Man ska bygga en ny anläggning i stället. Ännu en, efter storsatsningen på Bro Park.

Helt i onödan.

Det blir förmodligen en liten boost på kort sikt, för de aktiva, för att bygget får publicitet.

Men på längre sikt tror jag att en flytt från Jägersro snarare riskerar att göra galoppen ännu mindre och ännu mer anonym. Och den nya banan och anläggningen kommer såklart att dränera sporten på pengar. För jag kan i varje fall inte se hur man av egen kraft ska kunna få driften av en sprillans ny anläggning att gå ihop på några hundra åskådare i veckan och bara halva året. Det lär knappast bära sig.

Det är lika mycket att skjuta sig i foten som det var när man på vinst och förlust sa upp avtalet med Travsällskapet för några år sedan och satte sig själv i ett vanskligt läge.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×