Årets antiklimax går till….

Man kan väl lugnt påstå att måndagen den 21 januari 2019 inte kommer att bli ihågkommen som Årets sportmåndag när det svenska idrottsåret ska summeras så småningom.

Möjligen Årets antiklimax i så fall.

Först en bedrövligt svag insats av det (egentligen med rätta) ganska hårt betrodda handbollslandslaget.

Sedan en riktigt trött Idrottsgala, kanske den sömnigaste någonsin, just som man förväntat sig något extra när det nu var 20-årsjubileum och allt.

Men vi börjar väl med blågult i Danmarks-VM.

Inte en enda förlust på vägen och bara en matchboll kvar att slå in mot Norge. Då gjorde landslaget sin sämsta insats på bra länge. Missade passningar, tappade bollar, för många steg, offensiva fouls, dåliga skott och ett stappligt försvarsspel gav ”baggarna” en gratischans att ta sig tillbaka in i turneringen – de hade varit utslagna om de förlorat.

Det var dessutom inte en plattmatch som kom som någon blixt från en klar himmel. Sverige har visat ett halvtaskigt fokus med massvis av slarv och tekniska fel även tidigare i turneringen, men då var motståndet av en sådan karaktär att det inte blev avgörande.

Med facit i hand hade det kanske varit bättre om blågult förlorat en match i ett tidigare skede så att laget fått något att fundera över på allvar innan det var dags för avgörande matcher?

Hur som helst besitter det här laget, spelare för spelare, sådan grundkvalitet att det absolut inte ska få se ut som det gjorde den här kvällen i Herning.

Det var bara pinsamt.

Jag måste också påpeka att jag är en smula besviken på ”Kimarna”, Ekdahl du Rietz och Andersson. Världsklassartister i grunden som hittills faktiskt överglänsts av andra spelare på nio meter, inte minst den betydligt yngre Lukas Nilsson. Jag kanske hade för höga krav, men jag hade definitivt förväntat mig att de skulle göra ett större avtryck i detta VM.

Med ett sådant skyttebatteri på nio meter kan man ju också undra varför alla bollar tydligen måste in till Andreas Nilsson på linjen? Visst, han har varit lagets kanske genomgående bästa spelare hittills, men ändå. Det blir hyfsat lättläst i längden…

Skadorna tycker jag inte är någon ursäkt. Nog är Jim Gottfridsson en gudabenådad och oerhört viktig spelare, men med allt skryt om bredden i det här landslaget så håller det inte att bortförklara förlusten mot Norge med att han saknades. Har landslagsledningen inte förberett sig på ett sådant scenario så är det illa.

Okej, VM är inte över än. Vi kan ju besegra Danmark och ta oss vidare. Eller… vänta… Nej, det har jag just nu extremt svårt att tro på. Det är kanske bara att inse att blågult får åka hem med en praktfull bakläxa den här gången.

Att döma av vad jag sett hittills under VM ska det svenska landslaget i vilket fall som helst ändå inte ha skuggan av en chans mot Frankrike och Tyskland som i sitt inbördes möte bjöd på mästerskapets absolut bästa och mest kvalitativa match hittills.

Idrottsgalan då?

Ja, herregud.

Jag brukar ju hylla den här galan i jämförelse med Fotbollsgalan, men nu får jag nog ta tillbaka allt.

Snacka om sömnpiller.

En jubileumsgala ska det spraka om, med spännande överraskningar, häftiga klipp, intressanta gäster och med en underhållning som det slår gnistor om.

Tycker man ju.

Då började SVT-produktionen med en snacksalig gubbe som fick oss att gå ut och koka kaffe, baka en kaka och ringa svärmor en halvtimme medan vi väntade på att han skulle svamla färdigt.

Visst, eldsjälen det handlar om var en charmerande bekantskap när han prisades förra året. Men att först visa ett klipp från fjolårets gala där han snackade hur länge som helst och sedan ta in honom igen som prisutdelare och låta honom prata obegripligheter i vad som kändes som en evighet, ja det var ett väldigt effektivt sätt att döda showen redan från start.

Det där gick som en röd tråd genom hela galan. Mycket snack och lite rock’n roll.

Apropå rock’n roll förresten. Inte heller de musikaliska inslagen förmådde lyfta tillställningen. Säkra kort som framförde ganska trötta nummer. Visst var det intressant att se att Lisa Nilsson kan sjunga annat än popballader, men det finns garanterat skickligare operatalanger i det här landet, så varför Lisa? Och varför misshandlade Ola Salo sönder sitt paradnummer Calleth You, Cometh I? Nassim El Fakir och hans Alcazar-Linda hade säkert kul i sitt nummer, men det vete tusan om publiken hade lika roligt. Och så vidare.

Återblickarna (de var ganska få när det kom till kritan) på höjdpunkter från gamla galor var verkligen ett bottennapp. Robert Gustafssons Tony Rickardsson-imitationer verkade till slut vara det enda roliga som hänt under 20 år. Det var ett riktigt uselt jobb av gänget som gick igenom arkivet.

Bäst? Ja, kanske det enda som riktigt gick genom rutan, var 15-åriga miljöaktivisten Greta Thunberg som prisutdelare. Hennes anförande var välskrivet, innehöll både humor och allvar och hon framförde det på ett strålande sätt. Utantill. De allra flesta som stod på scenen den här kvällen, såväl prisutdelare som pristagare, överglänstes med råge av den här tjejen.

Priserna då?

Att Armand Duplantis och Hanna Öberg skulle bli galans huvudpersoner var ingen skräll och de flesta priserna är det faktiskt svårt att ha några synpunkter på, då de nominerade i de allra flesta fall var värdiga vinnare allihop efter det fantastiska idrottsåret 2018 och det i slutändan därför handlar mest om tycke och smak snarare än skillnad på prestationer.

Det enda jag personligen hade svårt att förstå var Janne Andersson som Årets ledare. Borde inte det priset ha varit vikt för en viss tysk som presenterade ett sensationellt bra skidskytte-facit i OS? Från ingenstans dessutom. Ja, inte Pichler, men de aktivas prestationer.

Att Hanna Öberg vann Jerringpriset får väl också anses vara en spark i ändalykten på alla som påstår att det numera endast är hårt kampanjande idrottsförbund som avgör. Så stort är inte skidskyttet. Däremot har Hanna Öberg, både genom sin personlighet och sin prestation, lyckats gå genom rutan och det är precis det som är helt avgörande i detta sammanhang. Så gott som alltid.

Idrottsakademin har gjort ett habilt jobb med sina nominerade och med sina pristagare.

Men våra licenspengar har sannerligen inte förvaltats på ett bra sätt av de ansvariga på public service-tv. För att vara en jubileumsgala var det här så andefattigt sammansatt att man kan undra om de som ansvarat för produktionen mest längtat efter kaffepauserna och att få stämpla ut efter jobbet.

Det pratades mycket om passion, kreativitet, och hårt arbete under Idrottsgalan.

Produktionen saknade alla dessa ingredienser.

Ett totalt svenskt lyckokaos

Det borde resas en staty över Wolfgang Pichler. Någonstans i Sverige.

Han har hela paketet, liksom. Dels är han en extremt krävande tränare, som når otroliga framgångar. Dels bjuder han på sig själv.

Och glöm det där som antyds här och var, att det skulle finnas dopning med i bilden. Såna tränare håller normalt sett en betydligt lägre profil än vad Pichler gör.

Tro inte ett ögonblick att SOK eller skidskytteförbundet skulle ha plockat ”hem” honom igen om det fanns minsta lilla tveksamhet. Eller att IOK skulle ha godkänt hans deltagande i Sydkorea.

Det är säkert precis som han sa själv efter dagens guldmedalj. Med tårar i ögonen:

”Hård träning. Väldigt hård träning. Jag är demontränaren.”

Som sagt. Han bjuder verkligen på sig själv.

Och den elakt hårda träningen, men samtidigt kloka matchningen av talangerna, har såväl aktiva som deras föräldrar vittnat om.

För att inte tala om hans tidigare svenska guldmedaljörer.

Med det sagt så är det förstås Hanna Öberg som ska hyllas mest. Vilket race hon gjorde. Vilket skytte! Det var en fantastisk prestation och en skräll som kommer att eka väldigt länge inom svensk idrott.

Bragdguldet? Tja, hon borde lätt vara en kandidat i varje fall. Särskilt med tanke på att hon var kräksjuk strax före OS och tvingades åka till Pyeongchang senare än resten av laget.

Efter kräksjukan: Sjua-femma-guld.

Och totalt lyckokaos bland landslagskompisar, ledare, föräldrar, media, ja överallt. Förstås. Så många glädjetårar var det länge sedan man såg på en och samma gång.

Euforin räckte dessutom nästan till en ny skräll i herrarnas lopp strax efter, då pojkvännen Jesper Nelin var helt felfri i skyttet efter tre av fyra skjutningar. Men tyvärr hann verkligheten ikapp honom på fjärde, där det blev tre bom.

I stället fick det blågula herrlaget ”nöja sig med” en fjärdeplats av Sebastian Samuelsson som bara var 15 sekunder från medalj.

Men vem ska klaga? Även utan Hanna Öbergs guld skulle den svenska insatsen hittills i skidskyttearenan vara långt över förväntan.

Wolfgang Pichler? Hoppas han fick gå och dricka ett par kalla och njuta även efter dagens tävlingar. Det var ett fasligt gnällande på PK-maffian efter hans utspel om ölen senast och personligen blir jag bara så trött på den svenska alkoholfobin. Erkänn att du tar ett glas vin efter jobbet och du är brännmärkt för evigt, liksom. ”Skitnödigt” ska Patrick Ekwall ha sagt, läste jag. Kan bara hålla med.

Charlotte Kalla fick finna sig i att stå i skuggan av Hanna Öberg den här dagen, bara en sån sak. Nästan osannolikt. Då gjorde hon ändå en ruggigt stark prestation och tog OS-silver.

Visst, Kalla var lite av guldfavorit. Men ibland är det helt enkelt så att en konkurrent har en riktigt, riktigt bra dag och är omöjlig att besegra. Det är bara att applådera Ragnhild Hagas stora framgång.

Samtidigt ska man tänka på att Charlotte Kallas guld i skiathlonen självklart kostat en hel del energidränage, mentalt och känslomässigt. Om Kalla inte tagit det där guldet redan i lördags så hade hon nog tagit det i dag i stället, med ett helt annat adrenalinpåslag, med sparad energi och revanschlusta. Det är jag rätt säker på.

Det var nog väldigt smart av Stina Nilsson att stå över milloppet efter sprintguldet.

Ett guld och ett silver på två framträdanden är hyfsat starka papper för Charlotte Kalla. Och än är det ju inte färdigt.

Annars då?

Sverige-Norge i herrhockeyn: 4-0. Helt enligt ritningarna. Inte mycket att säga om. Jag avvaktar tills de riktiga värdemätarna kommer.

Storslalomen? Ganska förväntade resultat. Shiffrin måste ju bara beundras.

Och Frida Hansdotter gjorde det riktigt bra som sexa, med tanke på att det är slalomen som är hennes huvudsakliga uppgift.

Nu pustar vi ut en stund inför nattens nya äventyr.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.