Ett smart drag av Uwe Rösler

Först och främst måste jag förstås än en gång konstatera att det var ett starkt och tappert försök av Malmö FF.

Det skånska laget tog sig an övermakten offensivt, modigt och med en oväntat hög kvalitet. Långt ifrån det cyniska försvarsfokus som annars brukar vara ett typiskt kännetecken för svenska lag i Europaspel, ja på senare tid även för landslaget.

MFF bad inte om ursäkt för chansen de fick på Stamford Bridge att störa miljardbygget Chelsea. Hög press, tuff satsning och så när ett ledningsmål när Markus Rosenberg tofflade en boll strax utanför med vänstern. Tänk om han fått bättre träff där…

30 ruskigt starka minuter som fick Chelseaspelarna frustrerade och lite oroliga (de signalerna hade Rasmus Bengtsson plockat på på planen och det bekräftades även av Chelseadansken Andreas Christiansen efteråt. Han tyckte att MFF gjorde det riktigt bra i den första halvleken).

Sedan höll det ju inte distansen ut och det är inget att hänga för mycket läpp över. En svensk underdog behöver flyt för att skaka giganterna och den lilla extra turen hade nu inte de himmelsblå, varken hemma eller borta.

När sedan Chelsea fick 1-0 en bit in på den andra halvleken och dessutom Markus Rosenberg tvingades utgå med en skada (förhoppningsvis inte så allvarlig att döma av de första kommentarerna efter matchen) så var det roliga förstås över.

Ganska snart efter det plockade Uwe Rösler ut Marcus Antonsson och Anders Christiansen och när han gjorde det var det garanterat inte för att chansa på förändringar som eventuellt skulle kunna vända matchen, om nu någon trodde det.

Jag uppfattade det som en tydlig markering.

Han kastade in handduken, fast på ett mer subtilt sätt än i boxningsringen.

Kampen var över och här gällde det att inte riskera fler skador på viktiga spelare. Det finns andra utmaningar att ta sig an framöver. En helt orörd säsong ligger framför oss här hemma i Sverige och så småningom även ett nytt Europaäventyr.

Det var ett mycket smart och förutseende drag av Rösler.

Man måste veta när man är slagen, annars finns risken att man förlorar mycket mer än bara matchen.

Och handen på hjärtat. Man tar inte ut sina två bästa spelare (Markus Rosenberg redan ute ur bilden) om man inte har insett att det är över.

Jag tror att både klubbledningen, spelarna och fansen kommer att få anledning att tacka MFF-tränaren för det beslutet framöver.

Sedan tog Chelsea förstås över helt och det kom inte som någon överraskning. När Rasmus Bengtsson drog på sig sitt andra gula kort och visades av banan var det förstås en missräkning, liksom att det blev 2-0 direkt på frisparken.

Men slaget var förlorat redan innan dess.

Möjligen att det var ett värre streck i räkningen när Sören Rieks dessutom fick skadekänningar så att MFF tvingades spela, som Andreas Vindheim uttryckte det ”…med 9,5 man”.

Men i det läget handlade allt bara om att minimera skadan.

Det blev 3-0 till slut och 5-1 totalt, kanske lite väl stora siffror, men så länge MFF var med i matchen, med fullt manskap och enligt ritningarna så gjorde laget det imponerande bra. Det som hände sedan är bara att glömma och jag tycker absolut att alla kring laget ska vara stolta och nöjda med hela Europaäventyret.

Det var precis som Uwe Rösler sa efter matchen ett bra försök att sätta svensk klubbfotboll på kartan. Liksom, inte att förglömma, supporterkulturen i Malmö.

För MFF-fansen har definitivt gjort avtryck. Trycket de skapade på Stamford Bridge kommer britterna att vara avundsjuka på länge.

Äventyret i Europa var, ska vi komma ihåg, en enorm bonus efter en säsong som höll på att gå helt åt skogen men som till slut bättrade på både klubbkassan, självförtroendet och klubbens rykte i Europa.

Nästa gång kan man kanske spänna bågen ännu lite mer. Det beror förstås på hur truppen ser ut efter sommarfönstret och på hur spelare och ledare klarar av att bygga vidare på den erfarenhet som nu införskaffats.

Det är bara att vänta och se.

——————

Att påstå något annat än att det blev en gigantisk antiklimax när längdskidornas VM-sprint avgjordes vore förstås ren lögn.

Det var Sveriges bästa guldchans i VM efter en vinter då de svenska sprintdamerna skämt bort oss med pallplatser och segrar.

Men när det väl gällde förstörde Jonna Sundling och Maja Dahlqvist det genom att köra ihop.

Jag är fortfarande övertygad om att Dahlqvist skulle ha vunnit annars. Hon hade ett mentalt övertag på norskan Falla sedan tidigare.

Klantigt. Men man får ge Falla att hon gjorde det smartast. Att ligga i ledningen betyder ju att man undviker strul.

Stina Nilsson? Inte mycket att säga. Självklart en besvikelse att hon inte lyckades visa samma form som när hon krossade norskorna tidigare under vintern.

Men samtidigt hade hon ju giltigt skäl, efter den trista lårskadan. Hon ska självklart se VM-silvret som en seger med tanke på omständigheterna.

Dahlqvist och Sundling bör vara riktigt besvikna. Det kunde ha varit deras VM, men de slarvade bort det genom att gröta ihop sig och riskera strul.

Ju mer besvikna de är, desto större chans att de inte gör om det misstaget fler gånger.

Fast frågan är om det inte är nya norska stjärnskottet Stavås Skistad som dominerar nästa mästerskap.

Inte omöjligt att hon hade vunnit alltihop om hon inte snubblat på sig själv på upploppet i semifinalen.

Det kommer hon garanterat aldrig att göra om.

Får hon köra med Falla i teamsprinten är det inte alls säkert att det blir något svenskt guld där heller.

Resten av VM? Det tillhör Thererse Johaug.

Den enda svenska guldchansen som återstår är som jag ser det just damernas teamsprint.

Men jag blir gärna motbevisad.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.