En ny bragdmatch av MFF

Det var kallt, blåsigt och regnade på Stadion, men mitt i detta skånska vinterelände spelade Malmö FF sin förmodligen bästa match på hela året. Visserligen ”bara” kryss igen i Europa League-gruppspelet, men det var ett himmelsblått spel som värmde frusna själar, en upphämtning som fick ståplats att koka och som grädde på moset lever spänningen fortfarande i allra högsta grad i gruppen. MFF har faktiskt allt i egna händer inför upplösningen borta mot Besiktas.

Ska sanningen fram så började det ganska vackert också, för säga vad man vill om pyro men den här gången kändes det sparsmakat snarare än aggressivt och påminde väldigt mycket om julbelysning i en välarrangerad vinterträdgård.

MFF kom ut med mod, kvalitet och massvis med energi och gjorde det väldigt svårt för de frusna belgiska spelarna, som emellertid var väldigt individuellt skickliga och kvicka som illrar. Matchen kom att spelas i ett rasande tempo och hemmalaget var väl med både spel- och chansmässigt.

Det fanns dock en avgörande skillnad i den första halvleken. MFF lyckades inte omsätta sina chanser i mål. Genk skapade en riktigt bra chans och gjorde mål på den. På grund av ett misstag, dessutom där en hemmaspelare tappade boll mitt i banan och orsakade en farlig kontring.

I den andra halvleken fortsatte Genk att visa upp en brutal effektivitet och gjorde 2-0 nästan omgående på den första chans laget vaskade fram.

Där och då såg det oerhört mörkt ut och häxkitteln på Stadionområdet hade svalnat från kokpunkt till en småputtrande och lite halvt desillusionerad soppa.

Men Uwe Rösler hade haft ett trumfkort i sin kavajärm och när han spelade ut det – i form av Marcus Antonsson (jag kommer aldrig att förstå varför han överhuvudtaget sitter på bänken i en så här viktig match) – samtidigt som MFF blåste full attack framåt så vände plötsligt nordanvinden.

Det var visserligen Oscar Lewicki som med matchens hårdaste och mest välriktade skott fick eld på brasan igen, men sedan visade Antonsson än en gång varför han måste vara startspelare i dagens Malmö FF.

2-2.

Och plötsligt var det riktigt kul på Stadion igen.

Sedan hände visserligen det som alltid händer i fotboll när poängen känns extremt viktig, MFF backade hem något och släppte in Genk igen. Men den här gången blev man inte straffade, utan lyckades hålla matchtiden ut.

Självklart hade seger varit att föredra och en del kommer att tjata om det där med hur viktigt det är att vinna sina hemmamatcher i Europa.

Men vi måste vara lite realistiska, eller jag känner att jag måste det i en sån här kommentar. 2-2 mot Genk är ett ruskigt bra resultat. Genk är ett riktigt bra lag, ett lag som säkert kommer att åka hem från det vädermässigt ogästvänliga Malmö med stor besvikelse över resultatet och över att man inte lyckades säkra avancemanget från gruppspelet.

Jag är imponerad av det belgiska lagets spelkvalitet.

Därför måste jag vara ännu mer imponerad av MFF:s prestation i dag.

Att ta sig tillbaka från 0-2 till 2-2 mot ett sådant starkt motstånd, att spela så pass bra fotboll i sena november efter Allsvenskans slut, att hänga med kvalitetsmässigt i så högt tempo.

Det är grymt starkt.

Det är helt enkelt en ny europeiskt bragdmatch, trots att det inte blev seger.

Och Fouad Bachirou var planens kung!

Hoppet om avancemang lever alltså i allra högsta grad. En ren final om avancemanget mellan MFF och Besiktas i Turkiet. Seger krävs, Tufft men absolut inte ömöjligt.

Vi har ett härligt drama framför oss!

Svensk fotboll går på defensiven

På något sätt känns det logiskt.

En säsong när (herr)landslaget lyckades bättre än på länge i ett mästerskap med en spelmodell som var den mest defensiva på länge.

En säsong när extremdefensiva AIK tog hem SM-guldet på herrsidan.

Då var det nog nästan givet att två försvarsspelare skulle få de finaste priserna på Fotbollsgalan.

Svensk fotboll, åtminstone på herrsidan, går uppenbarligen på defensiven för närvarande. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir högsta mode även på damsidan att bygga framgången bakifrån att döma av årets gala vars jurybeslut som i mångt och mycket styrs av förbundet.

Nej, jag lägger ingen värdering i det. Det är bara en trendspaning.

Efter alla år med fokus på anfallsspel, på spelare som Zlatan och Lotta Schelin, så är det kanske inte så konstigt att vinden vänder. Och det är väl rimligt och till och med nödvändigt att försvarsspelare får chansen att träda fram i rampljuset.

Sedan tror jag personligen inte att parkerade bussar i straffområdet är svensk fotbolls framtid, vilket inte minst Malmö FF visat med sina framgångar i Europa, men det är en helt annan sak.

Diamantbollen till Nilla Fischer går inte att säga något om egentligen, en värdig vinnare baserat på årets prestationer och hon stod dessutom lite på tur, vilket kan ses som ett extra plus i kanten.

Däremot begriper jag inte valet av Victor Nilsson Lindelöf när det gäller Guldbollen.

Visst har han gjort en stark resa under året, från ifrågasatt till mer eller mindre ordinarie i Man United och visst var han grymt bra under VM. Men vi får inte glömma bort att han också haft en lång period med mycket tuff och emellanåt befogad kritik för sitt spel i klubblaget och i landslaget har han stått i skuggan av Andreas Granqvist hela tiden.

Herregud, han blev ju inte ens vald till ”årets back”. Det priset fick Granqvist.

Jag har precis snabbläst Simon Banks krönika i Sportbladet. Där är det väl meningen att han ska motivera varför just Nilsson Lindelöf fick priset. Men jag var mer förvirrad efter att ha läst krönikan än jag var innan. Det var mycket snack om Nilsson Lindelöfs fantastiska karriär fram tills han kom till United och hur han kämpat mot kritikerna – och så var det lite snack om att priset gick till ”framtiden”.

Själv hade jag uppfattningen att Guldbollen skulle föräras den som varit bäst i Sverige under året. Inte den som kan bli det i framtiden, eller den som tidigare år gjort fantastiska prestationer. Inte den som utvecklats mest heller. Utan den bäste. Punkt.

Och Victor Nilsson Lindelöf var inte ens bäst i Sverige på sin position under 2018. Det var Andreas Granqvist.

Det känns som om juryn satt krokben för sig själv i försöken att hitta en bra vinnare i år och det är ingen positiv känsla.

Annars då?

Några tankar bara:

Nilla Fischers brandtal satt fint. ”We have no more fucks to give” sa hon apropå den långsamma utvecklingen för damfotbollen på jämställdhetsfronten. Mitt i plytet på makthavare och mobbande tonårsgrabbar med låg självkänsla. Det var dessutom inte bara ett iskallt politiskt statement utan det låg mycket känslor och egna erfarenheter bakom, det märktes tydligt. Galans starkaste inslag.

Zlatan gav galan ”star quality” och det han sa lite på skoj inför galan, att han måste vara med för att folk ska titta, är nog väldigt nära sanningen. Han var dessutom roligast, med sin kommentar om att 13 är en oturssiffra så han behöver en 14:e utmärkelse i kategorin årets forward. Han var smartast, med greppet att genast vända uppmärksamheten tillbaka till Grunden Bois (mottagare av utmärkelsen ”Nr 10”) när programledaren helt okänsligt började yra om ett MLS-pris som Zlatan fått mitt i alltihop. Han var korrekt, när han hyllade Kurre Hamrin samtidigt som han diplomatiskt viftade bort snacket om en återkomst till Milan.

Inslagen med Henrik Schyfferts spexande med grundlurade landslagsspelare var faktiskt bättre än de tio senaste galornas humorinslag tillsammans.

Fotbollskanalens sätt att uppmärksamma Lotta Schelin med sitt hederspris var klockrent, även om Olof Lundh uppenbarligen inte kände sig helt bekväm på scenen.

Däremot kan man ju lite försiktigt undra om galajuryn hade briefats om temat ”Alla är olika – olika är bra”. Med tanke på att alla priserna gick till svennebananer på både herr och damsidan. Ingen tillstymmelse till mångfaldstanke där, inte. Om viljan funnits hade det utan att någon gått i taket gått att välja både Kosovare Asllani och Jelena Čanković (som varnominerade) istället för Caroline Seger i kategorin ”Årets mittfältare” på damsidan. Till exempel.

De olika priserna utöver Guld- och Diamantbollarna känns det i övrigt inte särskilt meningsfullt att recensera. Hyfsat okontroversiella val hela vägen. Möjligen med undantag för Viktor Claesson i stället för Emil Forsberg som årets mittfältare på herrsidan. Det framstår som allt mer troligt att det kanske trots allt existerar en ”beef” mellan Janne Andersson och Emil Forsberg, vilket det ju länge ryktats om.

Det totala intrycket av Fotbollsgalan 2018?

Kanske den sömnigaste på riktigt länge, trots Schyffert.

Tur att Zlatan var där.

Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.