En rockstjärnas farväl

Det är en tung dag för alla travfans, denna måndag. Åtminstone för oss som följt travet på Jägersro i flera decennier.

Johnny Takter har en gång för alla bestämt sig för att lägga körhandskarna på hyllan.

Det är minsann inte vilket farväl, som helst. Det är en rockstjärnas farväl till den stora scenen. Och vi har väl egentligen vant oss vid bilden av att en rockstjärna helst ska dö med stövlarna på, mitt i ett uppträdande, liksom. Inte sitta som en trött pensionär i en myssoffa och titta på ATG Live.

Fast ta det nu inte som ett gnäll på Johnny Takters beslut. Har han inte suget längre ska han förstås självklart göra något annat.

Men det är lite så det känns för oss som står vid sidan. Snopet, liksom.

Det där med rockstjärna, ja. Johnny var tveklöst svensk travsports första riktiga superstar när han slog igenom i mitten av det underbara åttiotalet. Inte den första världsstjärnan eller kanske ens den bästa kusken någonsin, det är inte det jag menar – utan den största artisten. Men sin personlighet, sin utstrålning, sitt punkiga sätt att aldrig svara rakt och direkt på frågor utan snarare närmast filosofiskt eller rent av obegripligt. Och sin moderna körstil, som blev stilbildande i Sverige.

När han vann Hugo Åbergs Memorial med speedkula Matiné var det hela åttiotalets stora höjdpunkt på Malmöbanan, till och med större än när Johnnys legendariske pappa Bo William vann Svenskt Travderby med förvandlingsnumret Micko Fripé .

Jag var där. Jag glömmer det aldrig.

På senare tid fick ”JT” även vinna Elitloppet med Stefan Melander-tränade Iceland. Det var han värd, inte minst efter att ha varit med i fem finaler (utan att vinna) med egentränade Nealy Lobell.

Johnny Takter var en naturbegåvning och i det närmaste en kreatör i sulkyn. Inte kusken som höll koll på alla sakliga fakta och råpluggade programmen och statistiken, utan mer killen som kände in hästen och fick ut dess inneboende kapacitet till fullo, vilket alltid ger bättre resultat i längden.

Han var en idol för många travfans. Ett affischnamn för Jägersrotravet.

Erik Adielsson följde i hans spår och blev en ny publikfavorit. En ny, yngre, version som aldrig gjorde någon hemlighet av att Johnny varit hans stora förebild. Självklart blev Erik, precis som Johnny, en travkusk som fick fansen att gå bananas och till och med stå i publikhavet iklädda kopior av hans kördress. Utan Johnny hade vi nog aldrig fått uppleva Adielsson-eran på banan.

Men Erik Adielsson lämnade Jägersro för Solvalla och växte väl dessutom lite ifrån den där rockstar-imagen.

Johnny växte nog aldrig riktigt ur den. På gott och ont.

Nu när han lägger av innebär det att Jägersro minst två av sina största tvåbenta stjärnor. Den tredje, Lutfi Kolgjini, har trappat ner allt mer de senaste åren och återväxten ser inte alltför upphetsande ut. Om nu inte en viss Adrian Kolgjini kan växa i kostymen efter sin farsa när han kommer tillbaka från sin långa avstängning.

Inget ont om Jocke Lövgren, Christoffer Eriksson, Conni Lugauer och de andra, de är skickliga och framgångsrika yrkesmän och gör oss skånska travfans stolta titt som tätt – men de har inte den karisma, den ”star quality” som Johnny Takter ägt i alla år.

”JT” är nog helt enkelt oersättlig.

Jag hoppas verkligen att Jägersroledningen passar på att göra något riktigt stort av avtackningen när Johnny kör sitt allra sista lopp i samband med Gentlemannadagen på torsdag.

Sedan förväntar vi oss en staty på innerplan när den nya anläggningen byggs på Husiefältet om några år.

Med rockstjärnefrissa och solglasögonen på. Och pisken sådär nonchalant under armen.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.