En ny bragd av Malmö FF

Häxkitteln var tillbaka. Malmö FF var tillbaka i allra bästa slag.

”A perfect game”, sa tränaren Uwe Rösler.

Jag kan bara hålla med. Vem kan säga emot?

Vi fick se ännu en bragd i svensk klubbfotboll och MFF samlade på sig ännu en riktigt stor skalp i Europaspelet.

Besiktas skulle egentligen vara för bra. Med sina landslagsspelare från flera olika länder, VM-finalspelare och Champions League-vinnare, kom det turkiska topplaget till Malmö för att hämta hem tre nya lätta poäng – men som så många lag förut så underskattade de uppgiften på Stadion och fick vända hem tomhänta.

För delvis var det självklart underskattning. Tre toppspelare som många trodde skulle starta, inklusive Quaresma, på bänken skvallrar om det.

Men samtidigt gjorde MFF en fantastiskt bra match och precis som Uwe Rösler påpekat tidigare så spelade de himmelsblå sitt eget spel, gick inte i den klassiska svenska fällan att backa hem bussen i straffområdet och hålla tummarna för en lyckosam kontring eller en fast situation.

De gjorde det riktigt, riktigt bra.

Anders Christiansen och Fouad Bachirou briljerade på mittfältet, den senare har ju varit med förut – tillsammans med Östersund – och visade att han trivs i de här internationella sammanhangen. Markus Rosenberg var precis så rutinerad, småful och jobbig att möta och gjorde kopiöst med nytta. Backlinjen höll måttet med rutin och kyla.

Då har vi sparat det bästa till sist, tekniska kvicksilvret Andreas Vindheim som låg bakom båda målen.

Alltihop perfekt, skickligt och rutinerat styrt av Uwe Rösler. Som spelade precis rätt spelare från start, som gjorde de rätta bytena, som visade pondus och engagemang vid sidlinjen, vars personkemi och fingertoppskänsla lyft laget till den nivå där det hör hemma.

Snacka om scenförändring förresten.

Från att ha varit uträknat, håglöst och helt tomt på självförtroende i våras har det här MFF-laget sakta men säkert jobbat sig tillbaka till den internationella hetluften, dessutom på ganska kort tid.

Det är imponerande.

Visst, det kommer troligtvis inte att räcka hela vägen i allsvenskan, AIK:s försprång var för stort och dessutom har man sprungit på ett par minor på vägen, inte minst på grund av motståndarlag som spelar på MFF:s utsatta läge och krav att vinna alla matcher, täpper till bakåt och hoppas på kontringar.

Sånt funkar ibland när man är underdog, men sällan i längden och framför allt inte i längden i Europa.

MFF-spelet däremot tycks fungera bättre mot riktigt bra motståndare. Det hade nog inte Besiktas räknat med. De hade nog tänkt sig att det skulle handla om att  dyrka upp ett svenskt betongförsvar och ligga på anfall under 90 minuter.

Markus Rosenberg stod där nöjd med sitt genommalmöitiska flin efter matchen och påminde om en viss Ibrahimovic i sin attityd.

Det måste ha gjort ont i Besiktasfansen och spelarna.

Men det ska göra ont att komma till Malmö. Det ska kännas i själen att man varit i Malmö.

Nu är Europa League-gruppen vidöppen med fyra lag på tre poäng sedan Genk förmodligen också underskattat norska Sarpsborg borta.

Det ser ut att kunna bli en riktigt rolig fortsättning i Europa även om det inte blir något allsvenskt guld.

Men räkna inte med att Besiktas kommer att vara lika handfallet på sin hemmaplan.

”Welcome to hell” har de turkiska fansen skrivit på sociala medier och snackar vi häxkittel så har de definitivt sin motsvarighet.

Men det ligger en bit fram i tiden.

Det är bara för MFF att njuta på vägen dit.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

Trots 2-2: MFF är på rätt väg igen

Än en gång slarvade Malmö FF bort ett bra läge på hemmaplan i Europaspelet. Precis som mot FC Vidi i kvalet till Champions League.
Det var snöpligt, kanske till och med orättvist om man ser till hela matchen, kanske rent av onödigt. Dessutom är det nu givetvis klar fördel för FC Midtjylland i returen med två bortamål i bagaget.
Men med det sagt finns det absolut ingen anledning att misströsta.
Den första halvleken var nämligen det bästa jag sett av MFF på väldigt länge. Årets bästa halvlek utan någon konkurrens. Mot ett riktigt tufft motstånd, dessutom.
Att det smög sig i den andra halvleken, mycket på grund av ett slumpartat reduceringsmål, ändrar inte på den här slutsatsen:
MFF är på rätt väg igen.
Det kan vi vara säkra på.
Sedan kan det kanske vara för sent för att rädda fortsatt Europaspel den här säsongen. Men det får bli läropengar för hela den sportsliga ledningen, för de fel man gjorde i rekryteringen inför den här säsongen vad gäller spelare och den uppenbarligen misslyckade värvningen av Magnus Pehrsson som tränare.

[contentcards url=”http://www.skd.se/2018/08/23/vindheim-fran-start-i-mff/” one_line=”true”]

Faktum är att MFF fortfarande inte förlorat under Uwe Röslers ledning. Att laget höjt sin nivå undan för undan. Att utvecklingen uppenbarligen fortsätter på flera olika plan i klubben.
Dessutom är det här dubbelmötet mot FC Midtjylland faktiskt inte förlorat ännu, det återstår en match och om MFF orkar och vågar spela den i 90 minuter som man spelade de första 60 den här kvällen – då är det absolut ingen omöjlighet att det blir himmelsblått i gruppspelet i Europa League så småningom.
Danskarna fick andrum tack vare två mål som snarare var frukten av lite slump i kombination med att MFF gick ner sig energimässigt och släppte greppet om matchen, inte i huvudsak tack vare att man hade det bättre laget med det bättre spelet. Det är ett halmstrå som det finns all anledning att hålla fast vid under den kommande veckan.

Matchen inför knappa 12000 åskådare på Satdion höll riktigt hög kvalitet och hade högt underhållningsvärde, det är bara att beklaga de som valde att stå över den här kvällen. I det längsta var det också MFF som svarade för den bästa fotbollen, med högt tempo, hög press, utmärkt bollbehandling och med en chanskavalkad som vi nog inte sett på länge av det här laget – även om effektiviteten kanske fortfarande saknades i viss utsräckning sett till antalet målchanser.
MFF vann mittfältet utan problem. Anders Christiansen gjorde sin bästa match sedan återkomsten till Malmö, Fouad Bachirou var strålande och på högerkanten kom man ständigt förbi tack vare Andreas Vindheim. Framåt var Marcus Antonsson och Markus Rosenberg farliga hela tiden och i försvaret var Rasmus Bengtsson briljant.

[contentcards url=”http://www.skd.se/2018/08/23/mff-tappade-segergreppet/” one_line=”true”]

Fotbollens märkliga ironi: Inför matchen var det utfärdat varning för danskarnas kvalitet på fasta situationer. Men i stället var det MFF som gjorde sina två mål efter hörnor. Fömodligen ett resultat av Uwe Röslers allt tydligare krav på effektivitet i straffområdena.
Men i den andra halvleken svängde alltså pendeln över i danskarnas fördel.
Varför?
Det är alltid svårt att fastslå med säkerhet. Till synes backade MFF hem något, särskilt efter 2-1, började slå långt och släppte både press och initiativ framåt. Det var även Rasmus Bengtsson, som hade matchen framför sig i sin mittbacksposition, inne på efteråt.
Men det kan också ha varit så att spelarna fick betala priset för sin prestation i den första halvleken med tunga ben och trötta hjärnor. Rösler förnekade visserligen detta, men påpekade samtidigt att Midtjylland har en bredare trupp och kan spela runt mer på sina många spelare. Samtidigt som MFF lider lite av sin svaga vårsäsong och måste spela sina bästa spelare hela tiden i en ganska tunn trupp i både allsvenskan (för att klättra i tabellen) och i Europa.

Det är kanske en nackdel på kort sikt, men det visar också att det finns utvecklingspotential när man bara jobbat ikapp den usla vårsäsongen.
Det är inte säkert att Europa League-kvalet är förlorat ännu, men om det skulle gå åt skogen kan det kanske rentav vara bra för klubben, att få bygga vidare med ett lite lugnare matchschema och lägga upp en stark grund för nästa säsong i stället.

Final med besk eftersmak

Frankrike var tyngre och mer effektivt.

4-2 talar också sitt tydliga språk.

Så egentligen borde det väl inte vara något snack om att det var rätt lag som vann VM-finalen.

Ändå tycker jag att det var en final med besk eftersmak.

Varför?

1-0 föregicks av en tydlig filmning av Griezmann som gav fransmännen en frispark – den frispark som så småningom ledde till 1-0.

Ett självmål, som dessutom tillkom sedan en fransk spelare kommit från offside och gett sig in i den nickduell som orsakade målet.

Sedan gjorde Frankrike 2-1 på en straff som tilldömts det franska laget först efter VAR-granskning. Den gick visserligen inte att argumentera mot eftersom bollen tydligt tog på handen och ändrade riktning.

Men vänta nu. Armen var intill kroppen i handssituationen, men handen stack ut lite.

Så helt solklar var alltså inte straffen enligt den extremt otydliga handsregeln som ger massvis med utrymme åt subjektivitet.

Domaren kunde som jag ser det lika gärna ha friat som han gjorde i det första läget.

VAR-systemets fel? Nej, som jag påpekat tidigare är det fotbollens otydliga och omoderna regelverk som är den största boven i dramat.

Det man dessutom på goda grunder kan hävda efter detta historiska VAR-VM är att om man nu ska använda systemet så ska det användas konsekvent och inte godtyckligt. Det är alldeles för mycket godtycklighet inom fotbollen redan.

Ska man döma straff efter VAR-granskning så ska man använda VAR även när Griezmann filmar och i samband med självmålet där en offsidestående spelare påverkade situationen.

Det har varit alldeles för många situationer under VM när VAR kunde och borde ha använts men när så inte skedde. Ta till exempel Marcus Bergs straffsituation. Bara ett av många exempel.

Det är inget fel på VAR. För första gången i fotbollens historia kan det faktiskt nu bli korrekta bedömningar. Men i så fall ska VAR användas oftare och mer konsekvent. Och regelverket, främst handsregeln, bör ses över och skrivas så att det inte går att tolka på hundra olika sätt.

Efter 2-1 var förstås Kroatien tvunget att öppna sig mer, satsa mer offensivt och riskera mer och då blev laget straffat med franska omställningar och påföljande mål.

Efter 2-1 var det ett rättvis finalresultat med lite för naivt kroatiskt spel och extremt effektiva franska avslut.

Mbappe, Griezmann, Pogba… stora spelare och väl värda ett VM-guld.

De har tjusat oss med sin fotboll under hela slutspelet (efter ett halvblekt gruppspel).

Men vem vet hur den här matchen skulle ha slutat om inte domsluten gått Frankrikes väg fram till 2-1?

Så långt var det nämligen Modric, Rakitic, Perisic och gänget som spelade den bästa fotbollen. Mest rörlig, mest kreativ och mest kvalitativ.

Men fotbollen är inte alltid rättvis. Trots VAR.

Det jag retar mig allra mest på är Griezmanns filmning. Hela världen såg den, utom domaren.

Att sådant ens får passera i en VM-final 2018 är en skam för sporten.

Och borde vara det för en bra spelare som Griezmann, som inte ska behöva solka ner sig på det viset för att vinna något stort.

Kroatien?

De ska ha all heder av sin insats. Ett underbart VM.

Bästa någonsin.

När det värsta besvikelsen lagt sig kommer kroaterna säkert att kunna njuta av silvret.

Frankrike? Grattis till guldet. Det är ni väl värda. En grym framgång av ett härligt gäng.

Men som sagt, med en besk eftersmak. Helt i onödan.

En bra final för fotbollen

Det är klart att man lider lite med engelsmännen efter förlusten i VM-semifinalen.

Men bara lite.

För att Kroatien tog sig till final är bra för fotbollen.

Det engelska laget har gjort det bra, inget snack om det. Men Gareth Southgates lag har absolut inte samma register som det kroatiska landslaget.

Kroatien har bättre passningsspel, större kreativitet, är helt enkelt klart bättre spelmässigt. Här finns utrymme för både en stark lagmässig organisation med gediget försvarsarbete och individuella prestationer som lyfter hela laget.

Med fantastiska bollgenier som Luka Modric och Ivan Rakitic på innermittfältet flankerade av snabba och målfarliga yttrar som Perisic och Rebic med en riktigt måltjuv som Super-Mario Mandzukic framför sig har man en oerhört spännande offensiv som både kan och får göra det lilla extra.

Jag gillade det kroatiska laget från början av gruppspelet och gör det ännu mer nu, sedan de faktiskt avslöjat det engelska laget som aningen stelbent och begränsat.

Länge såg det ut som om VM i Ryssland skulle kunna bli dödsstöten för det kreativa passningsspel som kallats tiqui-taqua. Men det blev inte riktigt så. Mycket tack vare de kroatiska spelgenierna och ett under mästerskapets gång allt vassare Frankrike. Det vi kunnat konstatera är emellertid att det inte räcker med att spela fyrkanten runt sina motståndare längre. Utan effektivitet i och kring motståndarnas straffområde och en förmåga att döda matcherna kommer man inte till en stor final. Det räcker, lyckligtvis, inte heller med en kompakt försvarsmur och omställningsspel vilket bland andra det svenska laget fick erfara när man mötte ett lag som spelar på exakt samma sätt (England) men med lite högre kvalitet.

På samma sätt har det franska laget lyckats glänsa med sitt offensiva spel, samtidigt som man inte blottat sig för mycket bakåt. Det handlar förstås mycket om att ha kvalitetsspelare på så många offensiva positioner som möjligt och i Frankrike har spelare som framför allt Mbappé och Griezmann visat upp hela sitt register och satt skräck i motståndarförsvaren. Men vid sidan av dem finns världsspelare som Pogba, Giroud och Kanté som inte går att tappa bort utan att det kostar.

Frankrikes seger över Belgien var på papperet tyngre än den kroatiska vändningen mot England. Frankrike är ett större land, både befolkningsmässigt och fotbollshistoriskt. Därför kommer självklart favoritskapet att tynga les bleus inför VM-finalen. Ganska rejält, dessutom.

Jag tror att det passar kroaterna alldeles utmärkt. De har kämpat hårt, vänt underlägen, spelat flera förlängningar och visat en oerhörd moral. De är fortfarande hungriga underdogs trots att deras spel visat att de hör hemma i VM-finalen. Och som det brukar heta inom fotboll: Varje match är en egen historia. Det finns inga givna vinnare – särskilt inte på landslagsnivå. Inte nu längre.

Fråga bara Tyskland, Spanien, Portugal, Brasilien eller Argentina…

Det finns ytterligare en sak som talar för kroaterna. En historisk längtan efter en revansch på just Frankrike.

1998 hade en magisk kroatisk landslagsgeneration chansen att göra något riktigt stort och dominerade spelmässigt i en VM-semifinal mot just Frankrike. Men en viss Lilian Thuram hade sitt livs mest lyckade dag och avgjorde matchen med två snabba mål.

Det har gått 20 år sedan dess och Kroatien har fått fram en ny superelva. Den här gången tänker man inte låta Frankrike stå i vägen.

Räkna alltså med ett kroatiskt gäng som kommer att slita ont i 120 minuter om så krävs.

För att ta revansch och för att visa världen att ett litet land kan stå upp mot de stora jättarna och vinna VM.

Jag tror minsann att jag kommer att hålla en extra tumme för att det lyckas.

Hur som helst är jag säker på att det är en fantastisk VM-final som väntar, en final som garanterat kommer att bli både välspelad och underhållande.

En seger för fotbollen.

Bronset? Jag tror att Belgien tar det.

Kvartsfinalen var vägs ände

Det är klart att det svenska landslaget gjort en fantastiskt VM-resa. Både spelare och ledare kan åka hem med raka ryggar och stolthet i bröstet. Vi fick en härlig fotbollssommar och att sluta bland de åtta bästa i världen är riktigt bra.

Janne Andersson har snudd på gjort en bragd med det material han haft tillgång till. Spelarna har tagit till sig hans filosofi och tillsammans har de mjölkat ut varenda droppe av framgång som fanns att plocka ur det här gänget.

Med det sagt måste man ändå vara ärlig och säga att kvartsfinalen kändes som vägs ände för blågult.

Inte ens defensiven räckte till mot England  – och bortsett från några halvchanser för Viktor Claesson och Marcus Berg så var det verkligen inte mycket bevänt med det offensiva spelet. Men det hade vi ju inte väntat oss heller, egentligen. Den svenska chansen bestod i att trötta ut engelsmännen och sätta ett mål på någon snabb omställning eller möjligen en fast situation.

Att föra spelet, trycka offensivt och rada upp chanser för att kunna spela sig fram till ett mål  – det fanns det helt enkelt inte tillräcklig kvalitet till. Det har det inte funnits på länge i det här landslaget.

Det var väldigt tydligt vad den svenska matchplanen gick ut på: Låt engelsmännen ha bollen och försöka springa sig trötta, stånga pannorna blodiga mot den svenska bussen i straffområdet. Redan i det första bollkontakten tjongades bollen iväg för att låta England föra spelet. Meningen var förstås att tvinga upp det engelska laget allt högre upp i banan för att sedan kunna sticka på kontringar.

Den första kvarten var bedrövlig ur underhållningssynpunkt, men självklart alldeles utmärkt taktiskt för svenskt vidkommande. Ett segt och stillastående England mot ett betonghårt svenskt försvar.

Problemet var bara att engelsmännen började röra på sig allt mer, började hitta luckorna. Och så fick de den där ödesdigra hörnan. Alla visste att de är bra på fasta situationer. Och alla visste att det gällde att se upp med Harry Kane. Men ändå blev det mål. En annan Harry dök upp med skallen.

Och där sprack den svenska planen.

Den sprack egentligen delvis redan när vi såg att det engelska försvarsspelet var betydligt bättre än hos de lag vi mött tidigare under turneringen. England var lika fysiskt starkt, defensivt kompetent och välorganiserat, stabilt, som Sverige.

Ett streck i räkningen.

Med ett mål i baken var de svenska spelarna tvungna att anfalla, vara kreativa och skapa chanser. Det har inte varit lagets starka gren. Marcus Berg fortsatte att bränna de få chanser han fick, Ola Toivonen var helt osynlig och Emil Forsberg raderade de stora, starka engelsmännen lätt ut.

I stället öppnade vi oss för omställningar, förstås. Och så kom 0-2 i stället. Tillika, retligt nog, på grund av ett slarvigt försvar som inte kunde hålla redan på illerkvicke Dele Alli.

Men förlusten mot England berodde inte på en eller två enstaka försvarsmisstag. Den berodde på att blågult inte hade någon plan B eller C. Sveriges landslag anno 2018 är nämligen alldeles för svagt offensivt.

Visst, det blev snäppet bättre när Martin Olsson och John Guidetti kom in. Men inte tillräckligt bra.

Nu måste landslagsledningen se till att bygga ett mer kreativt och effektivt anfallsspel, hitta nya förmågor, byta ut Berg och Toivonen och fortsätta utvecklingen.

Till slut: Bra gjort. Tack för festen! Men det finns definitivt saker att jobba på för framtiden.

I det stora hela, för VM-underhållningens skull, är jag faktiskt inte direkt bedrövad över att Sverige åkte ut.

Sverige-England var faktiskt en av de tråkigaste, sömnigaste och minst kvalitativa matcherna i turneringen.

Det måste vi våga erkänna, hur mycket vi än håller på vårt landslag.

För fotbollens framtid är det viktigt att de unga talangerna ser hur långt man kan komma genom att jobba som ett lag och att organisationen och lagmoralen betyder enormt mycket. Det har Jannes gäng bidragit med.

Men det är också viktigt att locka talangerna, de som ska satsa på att komma med i ett framtida svenskt landslag, med kreativt och effektivt anfallsspel, hög passningskvalitet och individuell briljans.

Fotboll går ut på att vinna matcher, inte bara på att inte förlora dem.

Det är dagens läxa.

När vi gasar mot finalen i Moskva…

Ett taktiskt mästerverk.

Än en gång.

Bland världens fotbollsfilosofer är Janne Andersson just nu garanterat på väg mot ren guru-status.

Sverige är i kvartsfinal. I VM. Det känns nästan overkligt att se orden på datorskärmen när jag skriver dem.

Kvartsfinal, alltså. Bland de åtta bästa lagen i världen. En osannolik stor prestation bara det i en av de allra svåraste turneringarna i lagsport alla kategorier.

Det var inte jättevackert, för om man pratar om passningskvalitet, snygga kombinationer, tempo och individuell briljans så saknades det mesta.

Men än en gång – i det här mästerskapet ser tici-taca-modellen ut att vara på väg ut i kylan.

Den räcker åtminstone inte längre för att vinna matcher. Och det finns andra saker som, för den fotbollsfrälste, kan vara lika stor konst som snygga passningar: Det taktiska spelet, det fulländade taktiska, organisatoriska och lagmässiga mästerverket kan vara minst lika vackert.

Om det leder till framgång förstås.

Det är hela hemligheten i fotboll. Det går i slutändan ut på att vinna matcher.

Som väntat blev det ingen sprudlande, vidöppen tillställning mellan Sverige och Schweiz. Det var två lag som spelade ungefär samma sorts fotboll, två lag utan den där individuella magin i offensiven men med en stark defensiv organisation och fokus på laget före jaget.

Länge kändes det också som om jag skulle få rät i mitt tips, att det skulle bli 0-0 och förlängning, kanske till och med straffar.

Visst, båda lagen skapade några skapliga chanser, men kvaliteten på avsluten var för dålig. Det kändes liksom aldrig riktigt nära.

Men så kom den då, den gyllene chansen. Symptomatiskt nog slank bollen in i det schweiziska nätet via en försvarsspelares utsräckta fot, men alla mål räknas ju.

Och Emil Forsberg var på något sätt värd att få vara sista svensk på bollen. Han var inte jättebra under matchen, åtminstone inte i paritet med de förväntningar han haft på sig in för VM.

Men han var tillräckligt bra och inblandad i en hel del av det bästa som blågult åstadkom – offensivt –under matchen.

Å andra sidan gjorde Schweiz inte heller någon jättebra match, hade minst lika många missade passningar och inlägg och mäktade inte med att skapa mer än ett par heta chanser som på allvar ställde en fråga till det svenska försvaret och målvakten Robin Olsen.

Det var inte på långa vägar tillräckligt för att fälla Sverige i den här åttondelsfinalen.

Andreas Granqvist styrde sitt försvar med järnhand och släppte ingen över bron den här gången heller. Och det ska bli intressant att se vilket lag som ska vara bra nog framöver för att på allvar överlista den svenska taktiken.

När de här raderna skrivs är det ännu inte klart vilket lag som Sverige får möta i kvartsfinalen, men ett lag som lyckats ta sig förbi Holland, Italien och Tyskland bör ha tillräckligt med respekt med sig nu för att ge både colombianer och engelsmän mardrömmar om nätterna.

Just nu, med tanke på hur svårt det varit för de favorittippade lagen att ta sig vidare, kan jag inte se någon anledning att inte tro på vidare svensk framgång.

Kanske är det dags att göra om den gamla ”…När vi gräver guld i USA” till ”När vi gasar mot finalen i Moskva”.

Nu tror vi på kvartsfinal

Nu är det alltså snart dags.

Åttondelsfinal i VM för ett svenskt lag som fortsatt att trotsa oddsen genom hela VM-kvalet och sedan gruppspelet i Ryssland.

Som fått positiv kritik för sitt lagspel, sin organisation och moral.

Jag vill inte vara någon partyförstörare, men det blir en riktigt tuff match mot Schweiz, kanske den tuffaste hittills för det svenska laget.

Tyskland var ju med facit i hand fjärran från sin högstanivå, Sydkorea som väntat ett av de svagare lagen och Mexikos försvarsspel har lämnat ett och annat övrigt att önska.

Schweiz? En lagmaskin som påminner om blågult med välorganiserat och starkt försvar, kompetent spelmässigt och ganska vass offensivt.

Om jag skulle spela på matchen så skulle jag nog spela på kryss efter full tid. Men det betyder å andra sidan ingenting, för en vinnare ska ju koras om det så ska bli efter förlängning och straffar.

Och det kan mycket väl bli Sverige som går segrande ur striden.

Hittills har Janne Anderssons gäng trotsat alla kritiker (främst vad gäller ett ineffektivt offensivt spel) och tagit sig vidare gång på gång. Efter storsegern mot Mexiko var det emellertid slut på måltorkan. Med besked.

Så jag tänker ge Janne och gänget mitt fulla förtroende den här gången.

Resultaten går inte att snacka bort så nu måste vi tro på svensk kvartsfinal.

Apropå Mexiko så blev det tack och adjö på måndagen mot Brasilien. Inte helt oväntat, för än en gång visade mexikanerna brister i sitt försvarsspel.

Attackfotbollen var inte alls oäven den här gången heller, som mot Tyskland och Sydkorea, men brassarnas försvar höll och när Mexiko tvingades jaga allt intensivare kunde Neymar utnyttja blottorna bakåt.

Ett mål och en snygg assist och Brasiliens nya nationalidol är på god väg mot en revansch efter skadan i det förra VM-slutspelet – och den nesliga storförlusten mot Tyskland som följde för laget.

Brasilien är dessutom en av extremt få gamla stora VM-nationer och förhandsfavoriter som det lyckats för i år. Italien och Holland försvann som bekant redan i kvalet, Tyskland överlevde inte gruppspelet och i åttondelsfinalerna fortsatte de stora att falla.

Spanien föll mot Ryssland och det måste vara den största skrällen i det här skedet av turneringen. Den såg jag absolut inte komma, särskilt inte efter värdnationens extremt bleka avslutning på gruppspelet.

Jag vågade mig på att skriva redan då att den ryska festen skulle ta slut i åttondelen, men oj vad jag bedrog mig.

Den fortsätter alltså och det är förstås kul för mästerskapet. Men det sätter också fingret på det stora spanska problemet just nu – att en fantastisk passningsfotboll, bollinnehav och skönspel helt enkeltn inte räcker till.

Laget är alldeles för ineffektivt. Kanske blir det här mästerskapet dödsstöten för de fotbollsfilosofer som predikar tici-taca i alla lägen?

Annars då?

Uruguays superduo Suarez och Cavani överglänste Ronaldo och så var festen över för Portugal.

Danmark hade förtjänat att gå vidare efter en heroisk match, men kompetenta Kroatien måste fortfarande räknas som en av guldfavoriterna.

Frankrike trodde jag inte mycket på efter gruppspelet men å andra sidan lämnade även Argentina en del övrigt att önska då.

Ändå bjöd de här båda lagen på en fantastisk fotbollsunderhållning.

Fotboll ska helt enkelt inte vara helt lätt att förstå sig på…

En fantastiskt stark prestation

Jodå, Mexiko passade alldeles utmärkt.

Men dessutom svarade det blågula landslaget för en fantastiskt stark prestation från första till sista matchminuten.

En genuin lagseger, byggt på en grym laganda, en imponerande organisation i vilken varje kugge höll, ett mäktigt försvarsarbete och mycket snygga nålstick framåt i den bristfälligt byggda mexikanska muren.

Jannes gäng gjorde det omöjliga redan när det tog sig till VM efter en ”dödens grupp” i kvalspelet med både Italien och Nederländerna som avsevärt påtagliga vägbulor.

Nu har det Zlatanlösa landslaget gjort det igen.

Gruppen vunnen, minsann. Före Tyskland, Mexiko och Sydkorea. Ja just det… före Tyskland! Regerande världsmästarnationen!

Åttondelsfinalen är säkrad, redan där har den här blågula humlan bevisat att den faktiskt kan flyga och det riktigt snyggt och effektivt.

Nej, Jannes gäng har inte världens bästa forwards, långt därifrån, även om jag absolut inte tänker gnälla på våra anfallsspelare i dag.

De gjorde inte mål men Marcus Berg fixade en straff och Kiese Thelin (underbar luftduell) och Ola Toivonen var båda inblandade i målet som – även om det till slut blev ett självmål – betydde 3-0. Nej, det svenska laget dominerar inte matchbilden spelmässigt. Bollinnehavet var ett tag nere på 35 procent. En nästan skrämmande låg siffra.

Men fotboll handlar inte bara om bollinnehav.

Fotboll går i första hand ut på att göra mål och att hålla tätt bakåt.

Sverige lyckades med båda mot ett allt mer frustrerat och panikartat Mexiko som inte alls lyckades få sin taktik att fungera mot den fysiskt tunga och välorganiserade svenska defensiven. Vilket öppnade luckor bakåt.

Mexikanerna gick i fällan och då högg svenskarna blixtsnabbt på de chanser som bjöds.

Det svenska laget bjuder inte på den vackraste, mest underhållande eller ens mest moderna fotbollen.

Men spelarna gör det de är satta att göra, de går vidare i VM.

Jag ger mig förbehållslöst. Det finns inga skäl att gnälla över byten, spelare som saknas eller spelmässiga detaljer när det slutar med att svenska folket får jubla, vifta med de blågula flaggorna, dansa i fontäner och fira en vacker och solig sommardag.

Janne Anderssons landslag har redan gjort det så bra att det kan räknas som succé. Och än är faktiskt VM inte ens över. Det går vidare!

General Granqvist måste förstås också få ett par rader här. Vilken härförare! Vilken iskyla i pressade lägen! Hur mycket det än stormar runt honom står han där rak i ryggen och pekar framåt med hela handen, visar vägen och stoppar allt som kommer emot honom.

Han förkroppsligar verkligen den här upplagan av landslaget. Inte snabbast, inte mest teknisk, men en vinnare som låter alla runt sig växa till oanade höjder.

Tyskland? Ja, herregud. Jag vågar inte ens tänka på hur Löw och hans mannar kommer att tas emot på hemmaplan.

Aufwienerschnitzel alltså, respass ut VM efter förlust mot Sydkorea.

Det måste smärta.

Men ändå känns det lite rättvist någonstans, efter de tyska ledarnas hån mot den svenska bänken.

De lyckades med nöd och näppe och lite domarhjälp slå Sverige. Men det var också allt de lyckades med.

Vilket superfiasko.

Senare på onsdagskvällen stod det klart att det blir Schweiz i åttondelen för svenskt vidkommande. Det är som det är, inga matcher är lätta på den nivån. Men att det som en del påstår är en lättare match än Brasilien vet jag inte. . .

Det svenska laget har visat sig bäst på att slå ur underläge och slå ut pressade favoriter med en frustrerande stark defensiv, fysik och omställningar eller väl inövade fasta situationer.

Brasilien hade nog passat bättre faktiskt. Schweiz och Sverige är ganska likvärdiga lag på flera sätt.

Det kan bli en ruggig rysare.

Det kan bli ett straffavgörande.

Men vi har ju Granen. Det räcker långt

Mexiko borde passa bra

Ju mer jag tänker på det desto mer slår det mig att Mexiko faktiskt borde passa det svenska landslaget ganska bra.

De snabba omställningarna med hela laget i offensiven fungerade bra mot ett spelförande Tyskland och Sydkorea hade inte tillräckligt med kvalitet för att stå emot. Men Janne Anderssons försvarsinriktade och välorganiserade maskin borde bli betydligt svårare för mexikanerna att chockanfalla sig igenom.

Tvärtom kan den mexikanska speltaktiken rent av öppna ytor för den hittills rätt bleka svenska anfallsduon, ytor som inte på samma sätt fanns mot Tyskland.

Det är svårt att säga på förhand, varje match är en ny berättelse och mycket beror på hur det inledande kapitlet utvecklar sig.

Det vill förstås till att inte Mexiko inleder tokdefensivt och spelar på att kryssa sig vidare, för att vara spelförande och rada upp målchanser är inte Sveriges bästa gren.

Men jag tycker absolut att hoppet finns.

Och på något sätt hoppas man ju också på lite gudomlig rättvisa, att tyskarna går in i väggen mot Sydkorea, tappar poäng och missar avancemang.

Danmark är redan vidare och det är åtminstone för oss skåningar något att glädjas extra över.

Om inte Sverige skulle gå vidare kan vi hålla på våra kära grannar i stället. Alltid något.

Det suckades en del över blågults mållösa genrep mot just Danmark, men nu såg vi ju att den rödvita dynamiten inte är så lätt att göra mål på. Det är bara att fråga det franska laget. Och Danmark är vidare – det borde ju så här i efterhand ge även det svenska laget lite upprättelse.

Å andra sidan var det en av de absolut tråkigaste matcherna i VM, matchen mellan Danmark och Frankrike. Inget av lagen verkade vara särskilt suget på att spela fotboll. Det kan man å andra sidan ha förståelse för, båda var vidare efter att Peru gjort 2-0 på Australien. Så varför riskera något i onödan.

Det är alltid ett möjligt scenario i en avslutande gruppspelsomgång att matchen är död redan på förhand.

VAR-systemet fick extremt mycket skäll efter rysaren mellan Portugal och Iran. Men mest är det gamla bakåtsträvare som skriker sig hesa.

Jag ser inga som helst problem med VAR som vad jag vet inte resulterat i ett enda felaktigt beslut, snarare tvärtom.

Problemet med införandet av det nya systemet är snarare fotbollsspecifikt och kan delas upp i två delar.

A) Regelverk som öppnar för subjektivitet och diskussion. (Handsregeln ett ypperligt exempel).

B) Kulturen inom sporten. Det ska tjafsas, bråkas, ifrågasättas, gnällas, gråtas och gnisslas tänder, kavajer ska kastas och ja, listan kan göras lång. Du ser aldrig ett sådant uppförande i andra sporter. Handboll? Blåser domaren släpper du bollen genast. Annars åker du ut och hela laget drabbas, Hockey? Alla åker lugnt och städat till sitt bås och inväntar domarens videogranskning.

Om bara fotbollsspelare och ledare kunnat lära sig att kålla klaffen och gå undan så hade granskningen gått snabbt och knappt märkbart påverkat matchbilden.

Drabbningen mellan Portugal och Iran uppevdes som en kaosartad fars på grund av att såväl spelare som ledare ställde till förfärliga scener i samband med var och vartannat domslut och speciellt kring VAR-situationerna. Lägg av med dumheterna och låt sporten utvecklas så kommer resultatet att bli så mycket bättre för alla!

Argentina lyckades tråckla sig vidare i VM, även om det satt extremt hårt inne. Det visar väl tydligt att ingenting egentligen är omöjligt.

Och nu möter man Frankrike i åttondelen, ett fransk lag som visat så extremt lite hittills i turneringen att det faktiskt kan bli rena rama lekstugan för Lionel Messi, om han bara är spelsugen.

Kvartsfinalen ser plötsligt nära ut för ett lag som bara hade en ynka poäng inför tisdagens ödesmatch mot Nigeria.

Små marginaler?

Onekligen…

Måtte vi också ha dem med oss mot Mexiko.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 50
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Läser nu: Törst av Jo Nesbö.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Sherlock med Bendecit Cumberbatch.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.
×