En ny bragdmatch av MFF

Det var kallt, blåsigt och regnade på Stadion, men mitt i detta skånska vinterelände spelade Malmö FF sin förmodligen bästa match på hela året. Visserligen ”bara” kryss igen i Europa League-gruppspelet, men det var ett himmelsblått spel som värmde frusna själar, en upphämtning som fick ståplats att koka och som grädde på moset lever spänningen fortfarande i allra högsta grad i gruppen. MFF har faktiskt allt i egna händer inför upplösningen borta mot Besiktas.

Ska sanningen fram så började det ganska vackert också, för säga vad man vill om pyro men den här gången kändes det sparsmakat snarare än aggressivt och påminde väldigt mycket om julbelysning i en välarrangerad vinterträdgård.

MFF kom ut med mod, kvalitet och massvis med energi och gjorde det väldigt svårt för de frusna belgiska spelarna, som emellertid var väldigt individuellt skickliga och kvicka som illrar. Matchen kom att spelas i ett rasande tempo och hemmalaget var väl med både spel- och chansmässigt.

Det fanns dock en avgörande skillnad i den första halvleken. MFF lyckades inte omsätta sina chanser i mål. Genk skapade en riktigt bra chans och gjorde mål på den. På grund av ett misstag, dessutom där en hemmaspelare tappade boll mitt i banan och orsakade en farlig kontring.

I den andra halvleken fortsatte Genk att visa upp en brutal effektivitet och gjorde 2-0 nästan omgående på den första chans laget vaskade fram.

Där och då såg det oerhört mörkt ut och häxkitteln på Stadionområdet hade svalnat från kokpunkt till en småputtrande och lite halvt desillusionerad soppa.

Men Uwe Rösler hade haft ett trumfkort i sin kavajärm och när han spelade ut det – i form av Marcus Antonsson (jag kommer aldrig att förstå varför han överhuvudtaget sitter på bänken i en så här viktig match) – samtidigt som MFF blåste full attack framåt så vände plötsligt nordanvinden.

Det var visserligen Oscar Lewicki som med matchens hårdaste och mest välriktade skott fick eld på brasan igen, men sedan visade Antonsson än en gång varför han måste vara startspelare i dagens Malmö FF.

2-2.

Och plötsligt var det riktigt kul på Stadion igen.

Sedan hände visserligen det som alltid händer i fotboll när poängen känns extremt viktig, MFF backade hem något och släppte in Genk igen. Men den här gången blev man inte straffade, utan lyckades hålla matchtiden ut.

Självklart hade seger varit att föredra och en del kommer att tjata om det där med hur viktigt det är att vinna sina hemmamatcher i Europa.

Men vi måste vara lite realistiska, eller jag känner att jag måste det i en sån här kommentar. 2-2 mot Genk är ett ruskigt bra resultat. Genk är ett riktigt bra lag, ett lag som säkert kommer att åka hem från det vädermässigt ogästvänliga Malmö med stor besvikelse över resultatet och över att man inte lyckades säkra avancemanget från gruppspelet.

Jag är imponerad av det belgiska lagets spelkvalitet.

Därför måste jag vara ännu mer imponerad av MFF:s prestation i dag.

Att ta sig tillbaka från 0-2 till 2-2 mot ett sådant starkt motstånd, att spela så pass bra fotboll i sena november efter Allsvenskans slut, att hänga med kvalitetsmässigt i så högt tempo.

Det är grymt starkt.

Det är helt enkelt en ny europeiskt bragdmatch, trots att det inte blev seger.

Och Fouad Bachirou var planens kung!

Hoppet om avancemang lever alltså i allra högsta grad. En ren final om avancemanget mellan MFF och Besiktas i Turkiet. Seger krävs, Tufft men absolut inte ömöjligt.

Vi har ett härligt drama framför oss!

Svensk fotboll går på defensiven

På något sätt känns det logiskt.

En säsong när (herr)landslaget lyckades bättre än på länge i ett mästerskap med en spelmodell som var den mest defensiva på länge.

En säsong när extremdefensiva AIK tog hem SM-guldet på herrsidan.

Då var det nog nästan givet att två försvarsspelare skulle få de finaste priserna på Fotbollsgalan.

Svensk fotboll, åtminstone på herrsidan, går uppenbarligen på defensiven för närvarande. Det är väl bara en tidsfråga innan det blir högsta mode även på damsidan att bygga framgången bakifrån att döma av årets gala vars jurybeslut som i mångt och mycket styrs av förbundet.

Nej, jag lägger ingen värdering i det. Det är bara en trendspaning.

Efter alla år med fokus på anfallsspel, på spelare som Zlatan och Lotta Schelin, så är det kanske inte så konstigt att vinden vänder. Och det är väl rimligt och till och med nödvändigt att försvarsspelare får chansen att träda fram i rampljuset.

Sedan tror jag personligen inte att parkerade bussar i straffområdet är svensk fotbolls framtid, vilket inte minst Malmö FF visat med sina framgångar i Europa, men det är en helt annan sak.

Diamantbollen till Nilla Fischer går inte att säga något om egentligen, en värdig vinnare baserat på årets prestationer och hon stod dessutom lite på tur, vilket kan ses som ett extra plus i kanten.

Däremot begriper jag inte valet av Victor Nilsson Lindelöf när det gäller Guldbollen.

Visst har han gjort en stark resa under året, från ifrågasatt till mer eller mindre ordinarie i Man United och visst var han grymt bra under VM. Men vi får inte glömma bort att han också haft en lång period med mycket tuff och emellanåt befogad kritik för sitt spel i klubblaget och i landslaget har han stått i skuggan av Andreas Granqvist hela tiden.

Herregud, han blev ju inte ens vald till ”årets back”. Det priset fick Granqvist.

Jag har precis snabbläst Simon Banks krönika i Sportbladet. Där är det väl meningen att han ska motivera varför just Nilsson Lindelöf fick priset. Men jag var mer förvirrad efter att ha läst krönikan än jag var innan. Det var mycket snack om Nilsson Lindelöfs fantastiska karriär fram tills han kom till United och hur han kämpat mot kritikerna – och så var det lite snack om att priset gick till ”framtiden”.

Själv hade jag uppfattningen att Guldbollen skulle föräras den som varit bäst i Sverige under året. Inte den som kan bli det i framtiden, eller den som tidigare år gjort fantastiska prestationer. Inte den som utvecklats mest heller. Utan den bäste. Punkt.

Och Victor Nilsson Lindelöf var inte ens bäst i Sverige på sin position under 2018. Det var Andreas Granqvist.

Det känns som om juryn satt krokben för sig själv i försöken att hitta en bra vinnare i år och det är ingen positiv känsla.

Annars då?

Några tankar bara:

Nilla Fischers brandtal satt fint. ”We have no more fucks to give” sa hon apropå den långsamma utvecklingen för damfotbollen på jämställdhetsfronten. Mitt i plytet på makthavare och mobbande tonårsgrabbar med låg självkänsla. Det var dessutom inte bara ett iskallt politiskt statement utan det låg mycket känslor och egna erfarenheter bakom, det märktes tydligt. Galans starkaste inslag.

Zlatan gav galan ”star quality” och det han sa lite på skoj inför galan, att han måste vara med för att folk ska titta, är nog väldigt nära sanningen. Han var dessutom roligast, med sin kommentar om att 13 är en oturssiffra så han behöver en 14:e utmärkelse i kategorin årets forward. Han var smartast, med greppet att genast vända uppmärksamheten tillbaka till Grunden Bois (mottagare av utmärkelsen ”Nr 10”) när programledaren helt okänsligt började yra om ett MLS-pris som Zlatan fått mitt i alltihop. Han var korrekt, när han hyllade Kurre Hamrin samtidigt som han diplomatiskt viftade bort snacket om en återkomst till Milan.

Inslagen med Henrik Schyfferts spexande med grundlurade landslagsspelare var faktiskt bättre än de tio senaste galornas humorinslag tillsammans.

Fotbollskanalens sätt att uppmärksamma Lotta Schelin med sitt hederspris var klockrent, även om Olof Lundh uppenbarligen inte kände sig helt bekväm på scenen.

Däremot kan man ju lite försiktigt undra om galajuryn hade briefats om temat ”Alla är olika – olika är bra”. Med tanke på att alla priserna gick till svennebananer på både herr och damsidan. Ingen tillstymmelse till mångfaldstanke där, inte. Om viljan funnits hade det utan att någon gått i taket gått att välja både Kosovare Asllani och Jelena Čanković (som varnominerade) istället för Caroline Seger i kategorin ”Årets mittfältare” på damsidan. Till exempel.

De olika priserna utöver Guld- och Diamantbollarna känns det i övrigt inte särskilt meningsfullt att recensera. Hyfsat okontroversiella val hela vägen. Möjligen med undantag för Viktor Claesson i stället för Emil Forsberg som årets mittfältare på herrsidan. Det framstår som allt mer troligt att det kanske trots allt existerar en ”beef” mellan Janne Andersson och Emil Forsberg, vilket det ju länge ryktats om.

Det totala intrycket av Fotbollsgalan 2018?

Kanske den sömnigaste på riktigt länge, trots Schyffert.

Tur att Zlatan var där.

Sista omgången blir en rysare

Sista omgången av Allsvenskan blir en rysare. På flera fronter.

Dessutom lever hoppet för Malmö FF om den där tredjeplatsen som ger spel i Europa.

AIK:s guld är inte klart ännu. Festen på Friends kom av sig – och jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har egentligen inte varit särskilt imponerad av AIK någon gång under säsongen och Sundsvall har bevisat i år att det inte är ett lag som man bara går in och kör över.

Att guldstriden lever är bra för MFF, eftersom det innebär att IFK Norrköping kommer att göra en maxprestation mot Häcken i sista omgången. Det borde borga för att Häcken inte kommer förbi Malmölaget i tabellen.

Återstår då Hammarby. Det bästa ur skånsk synvinkel hade ju varit om Häcken och Hammarby spelat oavgjort i dag, men Bajen har trots allt en ganska svår bortamatch kvar i Östersund. Dit åker man inte och hämtar tre poäng på beställning.

Och om MFF besegrar Elfsborg MÅSTE Hammarby vinna. Det räcker inte med kryss.

Att hoppet om en Europaplats lever för Malmö FF är ett resultat av en mycket starkt genomförd andra halvlek på Gamla Ullevi, mot ett allt mer tröttkört och stukat IFK Göteborg. Det finns mycket positivt att säga om den delen av matchen.

Men i den första halvleken levde MFF-tränaren Uwe Rösler lite farligt. Han hade satt två av sina absolut bästa spelare, Anders Christiansen och Marcus Antonsson, på bänken. Med Europa League-matchen mot Sarpsborg i åtanke förstås, men mot ett extremt defensivt och mycket hårt kämpande Blåvitt räckte det inte med Bonke Innocent på mittfältet, det blev helt enkelt inte tillräckligt kreativt. När dessutom Markus Rosenberg såg ovanligt anonym ut och Carlos Söderberg inte hittade samma kemi med ”Mackan” som han hade med Antonsson mot Örebro – och samtidigt  inte hade den där klockrena timingen i straffområdet – så skapades det inte tillräckligt mycket i IFK:s straffområde.

I stället var det Göteborgs kontringar som flera gånger var nära att resultera i en rejäl kalldusch för de himmelsblå.

Men så byttes Anders Christiansen in och sedan även Marcus Antonsson och då var det ridå ner för hemmalaget.

Första MFF-målet gjordes dock av matchens lirare i mina ögon, Romain Gall, som nu verkligen får sägas ha slagit igenom med besked. Med insatserna mot Örebro och IFK Göteborg i ryggsäcken måste han bli svår att plocka bort från en startelva. Nu tror jag förstås inte att han är aktuell från start mot Sarpsborg, just för att han spelat de två senaste allsvenska matcherna, men om någon underpresterar det minsta lilla på torsdag så åker Galls överdragströja av direkt. Räkna med det. Han är snart bofast i startelvan.

Sedan öppnade ”AC” och Antonsson sin lekstuga och Antonssons läckra framspelning till Sören Rieks 2-0 var matchens delikatess.

Det måste dessutom ha gjort extra ont i varje blåvit själ att spelaren som man ägnat större delen av matchen åt att bua ut fick slå in spiken i kistan. Förrädaren som gick till absolut värsta konkurrenten. Plågsamt värre.

Men Rieks växte under matchen och var onekligen värd en fullträff.

Till slut var det super-Mackan som avgjorde, på straff. En korrekt men ändå hårt dömd sådan, som man väl ändå kan säga att MFF på sätt och vis samlat ihop till, särskilt som domaren släppte en solklar hands i straffområdet i den första halvleken.

Markus Rosenberg njöt garanterat i fulla drag. Mål på Gamla Ullevi, det år sådant som laddar hans batterier, sånt han lever för. Sånt som kanske, möjligen, skulle kunna förmå honom att ta en säsong till i den himmelsblå tröjan. Matcher mot IFK Göteborg – och Europaspel förstås.

Det är kanske att svära i kyrkan, men jag är inte längre hundra procent säker på att det är nödvändigt för MFF. Som Carlos Söderberg och Marcus Antonsson tycks trivas ihop kan det mycket väl vara ett bra läge för Rosenberg att passa på att smyga ut i kulisserna.

MFF har dessutom en annan kulturbärare i form av Guillermo Molins på väg in.

Stannar Rosenberg så ska han förstås spela i rollen som lagets stjärna, inte sluta som Tobias Hysén och Kennedy Bakircioglu, som bänknötare.

Och jag är inte alls säker på att Mackan kommer att vara lika given starter 2019 som han varit hittills.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Först ska allsvenskan och gruppspelet i Europa League läggas till handlingarna.

När det gäller allsvenskan lever alltså hoppet om en tredjeplacering i allra högsta grad inför slutomgången och skulle MFF nå dit är det en stor triumf för Uwe Rösler och hans spelare efter den värdelösa inledningen av säsongen under Magnus Pehrssons ledning.

Det skulle vara snudd på omöjligt att komma tillbaka till toppen, men nu är det nära.

Skulle laget dessutom ta sig vidare från gruppspelet i Europa League snackar vi om total succé.

Rena rama Fågel Fenix.

Vi har onekligen några riktigt spännande veckor kvar av den skånska fotbollssäsongen 2018.

MFF bortdömt i prestigematchen

AIK må leda allsvenskan och vara på väg mot årets SM-guld.

Men det bästa laget var man inte på Friends arena.

I den stora prestigematchen mellan blivande (?) mästarna och det försvarande mästarlaget visade MFF klassen och var klart bäst.

Visst, det blev 1-1 till slut, men poängen (för AIK) var en ren skänk av domaren, eller rättare domarteamet, som dels dömde bort ett regelrätt mål för MFF av Marcus Antonsson (felaktigt dömd offside), dels gav AIK en frispark i drömläge – som gav Sebastian Larsson chansen att kvittera i matchens absolut sista suck.

Det var en snygg frispark, inget snack om den saken. Men den var feldömd och tillsammans med det bortdömda målet var det en fadd eftersmak efter toppmatchen.

Sedan kan man tycka – jag gör det – att det var onödigt av MFF att backa hem så extremt mycket under den andra halvleken. De hade total kontroll på matchen så länge de spelade sitt eget spel, men bjöd nu in AIK lite i leken genom att ge motståndarlaget chansen att flytta upp positionerna och sikta in sig mot Malmös straffområde.

Det är heller inte första gången som det offensivt betydligt bättre (än försvarsmässigt) rustade MFF gått i den fällan och tappat en trolig seger på att lägga allt i knäna på en backlinje som är habil men knappast håller världsklass. Jag är övertygad om att MFF hade spelat hem den här matchen med en konstruktiv fotboll under 90 plus fem minuter.

Den defensiva och överdrivet försiktiga inställningen i matchens slutskede hindrade också Johan Dahlin i Malmömålet från att utnyttja möjligheten till kontring mot öppet mål när AIK-målvakten varit med uppe på en hörna. I stället prioriterade Dahlin att ligga på bollen och maska bort tid, med god hjälp av Franz Brorsson. Det kan faktiskt ha kostat laget segern.

Men så länge MFF var med i matchen på det offensiva och kreativa planet såväl som på det defensiva blottade de himmelsblå spelarna tydligt bristerna hos serieledarna, vilka inte förmådde att skapa ett skvatt under större delen av matchen utan låg och försvarade sig med fem man i backlinjen och hoppades på kontringar som kom väldigt sällan och inte ledde till särskilt mycket.

Att den typen av spel räcker för att vinna allsvenskan är inte smickrande för svensk fotboll och beror väl egentligen mest på att Malmöklubben gav bort hela vårsäsongen och fick alldeles för långt att spurta sedan.

AIK lär inte ha mycket att hämta i ett Champions League-kval med den spelmodell och den kvalitet laget visade upp mot MFF.
Så för svensk fotbolls skull får man hoppas att Uwe Rösler lyckas mana sina trupper att ta den där Europaplatsen som man var så ytterst nära att överta från Hammarby den här kvällen.

Än är det inte över. Och MFF-spelarna ska absolut vara stolta över sin insats på Friends.

En ny bragd av Malmö FF

Häxkitteln var tillbaka. Malmö FF var tillbaka i allra bästa slag.

”A perfect game”, sa tränaren Uwe Rösler.

Jag kan bara hålla med. Vem kan säga emot?

Vi fick se ännu en bragd i svensk klubbfotboll och MFF samlade på sig ännu en riktigt stor skalp i Europaspelet.

Besiktas skulle egentligen vara för bra. Med sina landslagsspelare från flera olika länder, VM-finalspelare och Champions League-vinnare, kom det turkiska topplaget till Malmö för att hämta hem tre nya lätta poäng – men som så många lag förut så underskattade de uppgiften på Stadion och fick vända hem tomhänta.

För delvis var det självklart underskattning. Tre toppspelare som många trodde skulle starta, inklusive Quaresma, på bänken skvallrar om det.

Men samtidigt gjorde MFF en fantastiskt bra match och precis som Uwe Rösler påpekat tidigare så spelade de himmelsblå sitt eget spel, gick inte i den klassiska svenska fällan att backa hem bussen i straffområdet och hålla tummarna för en lyckosam kontring eller en fast situation.

De gjorde det riktigt, riktigt bra.

Anders Christiansen och Fouad Bachirou briljerade på mittfältet, den senare har ju varit med förut – tillsammans med Östersund – och visade att han trivs i de här internationella sammanhangen. Markus Rosenberg var precis så rutinerad, småful och jobbig att möta och gjorde kopiöst med nytta. Backlinjen höll måttet med rutin och kyla.

Då har vi sparat det bästa till sist, tekniska kvicksilvret Andreas Vindheim som låg bakom båda målen.

Alltihop perfekt, skickligt och rutinerat styrt av Uwe Rösler. Som spelade precis rätt spelare från start, som gjorde de rätta bytena, som visade pondus och engagemang vid sidlinjen, vars personkemi och fingertoppskänsla lyft laget till den nivå där det hör hemma.

Snacka om scenförändring förresten.

Från att ha varit uträknat, håglöst och helt tomt på självförtroende i våras har det här MFF-laget sakta men säkert jobbat sig tillbaka till den internationella hetluften, dessutom på ganska kort tid.

Det är imponerande.

Visst, det kommer troligtvis inte att räcka hela vägen i allsvenskan, AIK:s försprång var för stort och dessutom har man sprungit på ett par minor på vägen, inte minst på grund av motståndarlag som spelar på MFF:s utsatta läge och krav att vinna alla matcher, täpper till bakåt och hoppas på kontringar.

Sånt funkar ibland när man är underdog, men sällan i längden och framför allt inte i längden i Europa.

MFF-spelet däremot tycks fungera bättre mot riktigt bra motståndare. Det hade nog inte Besiktas räknat med. De hade nog tänkt sig att det skulle handla om att  dyrka upp ett svenskt betongförsvar och ligga på anfall under 90 minuter.

Markus Rosenberg stod där nöjd med sitt genommalmöitiska flin efter matchen och påminde om en viss Ibrahimovic i sin attityd.

Det måste ha gjort ont i Besiktasfansen och spelarna.

Men det ska göra ont att komma till Malmö. Det ska kännas i själen att man varit i Malmö.

Nu är Europa League-gruppen vidöppen med fyra lag på tre poäng sedan Genk förmodligen också underskattat norska Sarpsborg borta.

Det ser ut att kunna bli en riktigt rolig fortsättning i Europa även om det inte blir något allsvenskt guld.

Men räkna inte med att Besiktas kommer att vara lika handfallet på sin hemmaplan.

”Welcome to hell” har de turkiska fansen skrivit på sociala medier och snackar vi häxkittel så har de definitivt sin motsvarighet.

Men det ligger en bit fram i tiden.

Det är bara för MFF att njuta på vägen dit.

Malmö FF räddade säsongen

Jag ska villigt erkänna att jag, som många andra, trodde att det skulle bli för svårt.

Att reparera 2-2 mot Midtjylland, på bortaplan, alltså.

Men omöjligt var det inte. Det visade MFF-spelarna med eftertryck. 2-0 borta i något som skulle kunna kallas en nordisk klubbfinal, är riktigt förbaskat bra.

MFF är i Europa League och har tagit klivet ut i Europa igen.

Som enda svenska lag, dessutom.

Det smäller väldigt högt i sig.

Lägger man dessutom till var klubbens representationslag befann sig för bara några månader sedan är det rentav bragdartat.

Nästan overkligt.

Men värvningen av Uwe Rösler har varit en total succé, liksom förstås inköpen av Marcus Antonsson och Anders Christiansen.

Båda spelade nyckelroller den här regniga kvällen i Danmark.

En annan nyckelroll hade Andreas Vindheim, som känns lite som ett nyförvärv nu när han börjar hitta formen igen efter sin långa skadefrånvaro.

Men den största rollen spelade förstås nutidens största MFF-ikon Markus Rosenberg. Vilken hjälte!

Han var med om att ta ut sin klubb i Champions League ett par gånger och skulle egentligen ha lagt skorna på hyllan. Men valde att ta en säsong till och den här kvällen sköt han MFF till Europa League.

Nästan ofattbart stort.

Avancemanget kändes otroligt rättvist. MFF var det bättre laget i 60 minuter i hemmamatchen och i 94 minuter den här kvällen. Inget snack om saken, alltså.

Avancemanget till gruppspelet i Europa League kan knappast överskattas. Dels ekonomiskt, för klubben, dels mentalt (ett av säsongens mål, det kanske viktigaste i realiteten även om jag vet att många hardcorefans sätter allsvenskan högst) har uppnåtts och därmed får hela klubben nu lite arbetsro under hösten och spelarna får ytterligare råg i ryggen inför kommande utmaningar.

08-medias experter som kraxat högst om ”misslyckande” efter missen mot Vidar och 2-2 hemma mot Midtjylland och som legat oanständigt lågt i förhandssnacket inför returen, trots att det fortfarande fanns ett svenskt klubblag med chans på Europa, får allt skämmas lite. Ingen hyser några som helst tvivel om att det varit annat ljud i skällan om det handlat om AIK, Bajen eller Djurgården i det här sammanhanget.

För svensk klubblagsfotboll är avancemanget nästan livsviktigt. Det räddar upp rankingen inför kommande turneringar, en ranking som förmodligen hamnat extremt lågt om inte ett enda svenskt lag tagit sig vidare.

För MFF:s fans handlar det om en höst med riktigt spännande internationella matcher på Stadion (och utomlands för all del), matcher som dessutom blir lättare att få med sig resultat från än det skulle ha varit i Champions League mot exempelvis Bayern München och Benfica.

Bara att applådera alla kring de himmelsblå laget som hjälpts åt att uppnå denna framgång. Trots allt elände i våras.

Jag skrev redan i min förra krönika, efter hemmamatchen, att oavsett hur det här slutar så har MFF höjt sig enormt på sista tiden vilket är positivt för framtiden.

Nu ser det alltså ännu ljusare ut. Inte minst med tanke på den gedigna och perfekt genomförda prestationen på planen.

Och Uwer Rösler är fortfarande obesegrad i Malmö FF.

Ganska häftigt bara det.

Trots 2-2: MFF är på rätt väg igen

Än en gång slarvade Malmö FF bort ett bra läge på hemmaplan i Europaspelet. Precis som mot FC Vidi i kvalet till Champions League.
Det var snöpligt, kanske till och med orättvist om man ser till hela matchen, kanske rent av onödigt. Dessutom är det nu givetvis klar fördel för FC Midtjylland i returen med två bortamål i bagaget.
Men med det sagt finns det absolut ingen anledning att misströsta.
Den första halvleken var nämligen det bästa jag sett av MFF på väldigt länge. Årets bästa halvlek utan någon konkurrens. Mot ett riktigt tufft motstånd, dessutom.
Att det smög sig i den andra halvleken, mycket på grund av ett slumpartat reduceringsmål, ändrar inte på den här slutsatsen:
MFF är på rätt väg igen.
Det kan vi vara säkra på.
Sedan kan det kanske vara för sent för att rädda fortsatt Europaspel den här säsongen. Men det får bli läropengar för hela den sportsliga ledningen, för de fel man gjorde i rekryteringen inför den här säsongen vad gäller spelare och den uppenbarligen misslyckade värvningen av Magnus Pehrsson som tränare.

[contentcards url=”http://www.skd.se/2018/08/23/vindheim-fran-start-i-mff/” one_line=”true”]

Faktum är att MFF fortfarande inte förlorat under Uwe Röslers ledning. Att laget höjt sin nivå undan för undan. Att utvecklingen uppenbarligen fortsätter på flera olika plan i klubben.
Dessutom är det här dubbelmötet mot FC Midtjylland faktiskt inte förlorat ännu, det återstår en match och om MFF orkar och vågar spela den i 90 minuter som man spelade de första 60 den här kvällen – då är det absolut ingen omöjlighet att det blir himmelsblått i gruppspelet i Europa League så småningom.
Danskarna fick andrum tack vare två mål som snarare var frukten av lite slump i kombination med att MFF gick ner sig energimässigt och släppte greppet om matchen, inte i huvudsak tack vare att man hade det bättre laget med det bättre spelet. Det är ett halmstrå som det finns all anledning att hålla fast vid under den kommande veckan.

Matchen inför knappa 12000 åskådare på Satdion höll riktigt hög kvalitet och hade högt underhållningsvärde, det är bara att beklaga de som valde att stå över den här kvällen. I det längsta var det också MFF som svarade för den bästa fotbollen, med högt tempo, hög press, utmärkt bollbehandling och med en chanskavalkad som vi nog inte sett på länge av det här laget – även om effektiviteten kanske fortfarande saknades i viss utsräckning sett till antalet målchanser.
MFF vann mittfältet utan problem. Anders Christiansen gjorde sin bästa match sedan återkomsten till Malmö, Fouad Bachirou var strålande och på högerkanten kom man ständigt förbi tack vare Andreas Vindheim. Framåt var Marcus Antonsson och Markus Rosenberg farliga hela tiden och i försvaret var Rasmus Bengtsson briljant.

[contentcards url=”http://www.skd.se/2018/08/23/mff-tappade-segergreppet/” one_line=”true”]

Fotbollens märkliga ironi: Inför matchen var det utfärdat varning för danskarnas kvalitet på fasta situationer. Men i stället var det MFF som gjorde sina två mål efter hörnor. Fömodligen ett resultat av Uwe Röslers allt tydligare krav på effektivitet i straffområdena.
Men i den andra halvleken svängde alltså pendeln över i danskarnas fördel.
Varför?
Det är alltid svårt att fastslå med säkerhet. Till synes backade MFF hem något, särskilt efter 2-1, började slå långt och släppte både press och initiativ framåt. Det var även Rasmus Bengtsson, som hade matchen framför sig i sin mittbacksposition, inne på efteråt.
Men det kan också ha varit så att spelarna fick betala priset för sin prestation i den första halvleken med tunga ben och trötta hjärnor. Rösler förnekade visserligen detta, men påpekade samtidigt att Midtjylland har en bredare trupp och kan spela runt mer på sina många spelare. Samtidigt som MFF lider lite av sin svaga vårsäsong och måste spela sina bästa spelare hela tiden i en ganska tunn trupp i både allsvenskan (för att klättra i tabellen) och i Europa.

Det är kanske en nackdel på kort sikt, men det visar också att det finns utvecklingspotential när man bara jobbat ikapp den usla vårsäsongen.
Det är inte säkert att Europa League-kvalet är förlorat ännu, men om det skulle gå åt skogen kan det kanske rentav vara bra för klubben, att få bygga vidare med ett lite lugnare matchschema och lägga upp en stark grund för nästa säsong i stället.

Final med besk eftersmak

Frankrike var tyngre och mer effektivt.

4-2 talar också sitt tydliga språk.

Så egentligen borde det väl inte vara något snack om att det var rätt lag som vann VM-finalen.

Ändå tycker jag att det var en final med besk eftersmak.

Varför?

1-0 föregicks av en tydlig filmning av Griezmann som gav fransmännen en frispark – den frispark som så småningom ledde till 1-0.

Ett självmål, som dessutom tillkom sedan en fransk spelare kommit från offside och gett sig in i den nickduell som orsakade målet.

Sedan gjorde Frankrike 2-1 på en straff som tilldömts det franska laget först efter VAR-granskning. Den gick visserligen inte att argumentera mot eftersom bollen tydligt tog på handen och ändrade riktning.

Men vänta nu. Armen var intill kroppen i handssituationen, men handen stack ut lite.

Så helt solklar var alltså inte straffen enligt den extremt otydliga handsregeln som ger massvis med utrymme åt subjektivitet.

Domaren kunde som jag ser det lika gärna ha friat som han gjorde i det första läget.

VAR-systemets fel? Nej, som jag påpekat tidigare är det fotbollens otydliga och omoderna regelverk som är den största boven i dramat.

Det man dessutom på goda grunder kan hävda efter detta historiska VAR-VM är att om man nu ska använda systemet så ska det användas konsekvent och inte godtyckligt. Det är alldeles för mycket godtycklighet inom fotbollen redan.

Ska man döma straff efter VAR-granskning så ska man använda VAR även när Griezmann filmar och i samband med självmålet där en offsidestående spelare påverkade situationen.

Det har varit alldeles för många situationer under VM när VAR kunde och borde ha använts men när så inte skedde. Ta till exempel Marcus Bergs straffsituation. Bara ett av många exempel.

Det är inget fel på VAR. För första gången i fotbollens historia kan det faktiskt nu bli korrekta bedömningar. Men i så fall ska VAR användas oftare och mer konsekvent. Och regelverket, främst handsregeln, bör ses över och skrivas så att det inte går att tolka på hundra olika sätt.

Efter 2-1 var förstås Kroatien tvunget att öppna sig mer, satsa mer offensivt och riskera mer och då blev laget straffat med franska omställningar och påföljande mål.

Efter 2-1 var det ett rättvis finalresultat med lite för naivt kroatiskt spel och extremt effektiva franska avslut.

Mbappe, Griezmann, Pogba… stora spelare och väl värda ett VM-guld.

De har tjusat oss med sin fotboll under hela slutspelet (efter ett halvblekt gruppspel).

Men vem vet hur den här matchen skulle ha slutat om inte domsluten gått Frankrikes väg fram till 2-1?

Så långt var det nämligen Modric, Rakitic, Perisic och gänget som spelade den bästa fotbollen. Mest rörlig, mest kreativ och mest kvalitativ.

Men fotbollen är inte alltid rättvis. Trots VAR.

Det jag retar mig allra mest på är Griezmanns filmning. Hela världen såg den, utom domaren.

Att sådant ens får passera i en VM-final 2018 är en skam för sporten.

Och borde vara det för en bra spelare som Griezmann, som inte ska behöva solka ner sig på det viset för att vinna något stort.

Kroatien?

De ska ha all heder av sin insats. Ett underbart VM.

Bästa någonsin.

När det värsta besvikelsen lagt sig kommer kroaterna säkert att kunna njuta av silvret.

Frankrike? Grattis till guldet. Det är ni väl värda. En grym framgång av ett härligt gäng.

Men som sagt, med en besk eftersmak. Helt i onödan.

En bra final för fotbollen

Det är klart att man lider lite med engelsmännen efter förlusten i VM-semifinalen.

Men bara lite.

För att Kroatien tog sig till final är bra för fotbollen.

Det engelska laget har gjort det bra, inget snack om det. Men Gareth Southgates lag har absolut inte samma register som det kroatiska landslaget.

Kroatien har bättre passningsspel, större kreativitet, är helt enkelt klart bättre spelmässigt. Här finns utrymme för både en stark lagmässig organisation med gediget försvarsarbete och individuella prestationer som lyfter hela laget.

Med fantastiska bollgenier som Luka Modric och Ivan Rakitic på innermittfältet flankerade av snabba och målfarliga yttrar som Perisic och Rebic med en riktigt måltjuv som Super-Mario Mandzukic framför sig har man en oerhört spännande offensiv som både kan och får göra det lilla extra.

Jag gillade det kroatiska laget från början av gruppspelet och gör det ännu mer nu, sedan de faktiskt avslöjat det engelska laget som aningen stelbent och begränsat.

Länge såg det ut som om VM i Ryssland skulle kunna bli dödsstöten för det kreativa passningsspel som kallats tiqui-taqua. Men det blev inte riktigt så. Mycket tack vare de kroatiska spelgenierna och ett under mästerskapets gång allt vassare Frankrike. Det vi kunnat konstatera är emellertid att det inte räcker med att spela fyrkanten runt sina motståndare längre. Utan effektivitet i och kring motståndarnas straffområde och en förmåga att döda matcherna kommer man inte till en stor final. Det räcker, lyckligtvis, inte heller med en kompakt försvarsmur och omställningsspel vilket bland andra det svenska laget fick erfara när man mötte ett lag som spelar på exakt samma sätt (England) men med lite högre kvalitet.

På samma sätt har det franska laget lyckats glänsa med sitt offensiva spel, samtidigt som man inte blottat sig för mycket bakåt. Det handlar förstås mycket om att ha kvalitetsspelare på så många offensiva positioner som möjligt och i Frankrike har spelare som framför allt Mbappé och Griezmann visat upp hela sitt register och satt skräck i motståndarförsvaren. Men vid sidan av dem finns världsspelare som Pogba, Giroud och Kanté som inte går att tappa bort utan att det kostar.

Frankrikes seger över Belgien var på papperet tyngre än den kroatiska vändningen mot England. Frankrike är ett större land, både befolkningsmässigt och fotbollshistoriskt. Därför kommer självklart favoritskapet att tynga les bleus inför VM-finalen. Ganska rejält, dessutom.

Jag tror att det passar kroaterna alldeles utmärkt. De har kämpat hårt, vänt underlägen, spelat flera förlängningar och visat en oerhörd moral. De är fortfarande hungriga underdogs trots att deras spel visat att de hör hemma i VM-finalen. Och som det brukar heta inom fotboll: Varje match är en egen historia. Det finns inga givna vinnare – särskilt inte på landslagsnivå. Inte nu längre.

Fråga bara Tyskland, Spanien, Portugal, Brasilien eller Argentina…

Det finns ytterligare en sak som talar för kroaterna. En historisk längtan efter en revansch på just Frankrike.

1998 hade en magisk kroatisk landslagsgeneration chansen att göra något riktigt stort och dominerade spelmässigt i en VM-semifinal mot just Frankrike. Men en viss Lilian Thuram hade sitt livs mest lyckade dag och avgjorde matchen med två snabba mål.

Det har gått 20 år sedan dess och Kroatien har fått fram en ny superelva. Den här gången tänker man inte låta Frankrike stå i vägen.

Räkna alltså med ett kroatiskt gäng som kommer att slita ont i 120 minuter om så krävs.

För att ta revansch och för att visa världen att ett litet land kan stå upp mot de stora jättarna och vinna VM.

Jag tror minsann att jag kommer att hålla en extra tumme för att det lyckas.

Hur som helst är jag säker på att det är en fantastisk VM-final som väntar, en final som garanterat kommer att bli både välspelad och underhållande.

En seger för fotbollen.

Bronset? Jag tror att Belgien tar det.

Kvartsfinalen var vägs ände

Det är klart att det svenska landslaget gjort en fantastiskt VM-resa. Både spelare och ledare kan åka hem med raka ryggar och stolthet i bröstet. Vi fick en härlig fotbollssommar och att sluta bland de åtta bästa i världen är riktigt bra.

Janne Andersson har snudd på gjort en bragd med det material han haft tillgång till. Spelarna har tagit till sig hans filosofi och tillsammans har de mjölkat ut varenda droppe av framgång som fanns att plocka ur det här gänget.

Med det sagt måste man ändå vara ärlig och säga att kvartsfinalen kändes som vägs ände för blågult.

Inte ens defensiven räckte till mot England  – och bortsett från några halvchanser för Viktor Claesson och Marcus Berg så var det verkligen inte mycket bevänt med det offensiva spelet. Men det hade vi ju inte väntat oss heller, egentligen. Den svenska chansen bestod i att trötta ut engelsmännen och sätta ett mål på någon snabb omställning eller möjligen en fast situation.

Att föra spelet, trycka offensivt och rada upp chanser för att kunna spela sig fram till ett mål  – det fanns det helt enkelt inte tillräcklig kvalitet till. Det har det inte funnits på länge i det här landslaget.

Det var väldigt tydligt vad den svenska matchplanen gick ut på: Låt engelsmännen ha bollen och försöka springa sig trötta, stånga pannorna blodiga mot den svenska bussen i straffområdet. Redan i det första bollkontakten tjongades bollen iväg för att låta England föra spelet. Meningen var förstås att tvinga upp det engelska laget allt högre upp i banan för att sedan kunna sticka på kontringar.

Den första kvarten var bedrövlig ur underhållningssynpunkt, men självklart alldeles utmärkt taktiskt för svenskt vidkommande. Ett segt och stillastående England mot ett betonghårt svenskt försvar.

Problemet var bara att engelsmännen började röra på sig allt mer, började hitta luckorna. Och så fick de den där ödesdigra hörnan. Alla visste att de är bra på fasta situationer. Och alla visste att det gällde att se upp med Harry Kane. Men ändå blev det mål. En annan Harry dök upp med skallen.

Och där sprack den svenska planen.

Den sprack egentligen delvis redan när vi såg att det engelska försvarsspelet var betydligt bättre än hos de lag vi mött tidigare under turneringen. England var lika fysiskt starkt, defensivt kompetent och välorganiserat, stabilt, som Sverige.

Ett streck i räkningen.

Med ett mål i baken var de svenska spelarna tvungna att anfalla, vara kreativa och skapa chanser. Det har inte varit lagets starka gren. Marcus Berg fortsatte att bränna de få chanser han fick, Ola Toivonen var helt osynlig och Emil Forsberg raderade de stora, starka engelsmännen lätt ut.

I stället öppnade vi oss för omställningar, förstås. Och så kom 0-2 i stället. Tillika, retligt nog, på grund av ett slarvigt försvar som inte kunde hålla redan på illerkvicke Dele Alli.

Men förlusten mot England berodde inte på en eller två enstaka försvarsmisstag. Den berodde på att blågult inte hade någon plan B eller C. Sveriges landslag anno 2018 är nämligen alldeles för svagt offensivt.

Visst, det blev snäppet bättre när Martin Olsson och John Guidetti kom in. Men inte tillräckligt bra.

Nu måste landslagsledningen se till att bygga ett mer kreativt och effektivt anfallsspel, hitta nya förmågor, byta ut Berg och Toivonen och fortsätta utvecklingen.

Till slut: Bra gjort. Tack för festen! Men det finns definitivt saker att jobba på för framtiden.

I det stora hela, för VM-underhållningens skull, är jag faktiskt inte direkt bedrövad över att Sverige åkte ut.

Sverige-England var faktiskt en av de tråkigaste, sömnigaste och minst kvalitativa matcherna i turneringen.

Det måste vi våga erkänna, hur mycket vi än håller på vårt landslag.

För fotbollens framtid är det viktigt att de unga talangerna ser hur långt man kan komma genom att jobba som ett lag och att organisationen och lagmoralen betyder enormt mycket. Det har Jannes gäng bidragit med.

Men det är också viktigt att locka talangerna, de som ska satsa på att komma med i ett framtida svenskt landslag, med kreativt och effektivt anfallsspel, hög passningskvalitet och individuell briljans.

Fotboll går ut på att vinna matcher, inte bara på att inte förlora dem.

Det är dagens läxa.

Artur G Bliding
Blidings Blandning Online
Snabba och längre analyser och kommentarer om alla former av sport

Skånskans sportchef Artur Bliding bloggar om aktuella sporthändelser med fokus på skånsk idrott

Ålder: 53
Yrke: Journalist
Bor: Bonderup
Lyssnar på: Det mesta från 1980-talet. Diane Schuur, Norah Jones, Bruce Springsteen, Dire Straits, The Who, Pink, Status Quo, Kent, U2, Bowie, Vaya Con Dios, Lucky 7, med mera i en salig, ologisk, blandning.
Läser: Mycket och blandat högt och lågt. Gärna SF. Dmitrij Gluchovskij, Pierce Brown, Hugh Howey, Kami Garcia m fl. Deckare/action: Lee Child, Michael Connelly, Jo Nesbö. Bäst just nu: Sea Of Rust av Robert Cargill och Andarnas Labyrint av Carlos Ruiz Zafon.
Tittar på: Väldigt lite tablå-TV om det inte sänds någon sport. Senast (halvhjärtat) följda serier: Suits, The Mentalist, Big Bang Theory, Mord i Paradiset.
Egen sportbakgrund: Brokig. Fotboll i Lunds BK och Torns IF. Handboll i H43. Pingis i IFK Lund. Volleyboll i Lundakorpen. Jujitsu. Har tränat egna galopphästar. Numera är det greyhound racing som gäller.
Favoritsport: Alla former av kapplöpning (människor, bilar, hästar eller hundar). Hästhoppning. Golf.
Håller på: Lunds BK, Torns IF, Veberöds AIF, H43, Brighton & Hove Albions, Wisla Kraków, Pawel Cibicki, Henrik Stenson, Erik Adielsson.