Julbokskalender: Lucka 4

Krakel Spektakels Julafton av Lennart Hellsing & Poul Ströyer

På 24 sidor (jovisst!) har Snurrskivan från 1955 blivit bok. Titeln är densamma, och texterna utskrifter av dialogen mellan Krakel (Lars Ekborg) och Kusin Vitamin (Yvonne Lombard) och sångerna de sjunger på skivan.

Det låter lite underligt men funkar naturligtvis utmärkt. Allt Hellsing skriver har ju sin egen melodi, vare sig det är ämnat för musik eller läsning. Här får vi historien om annorlunda julfiranden, både i Krakels mormors Annorlunda, och Vitamins farfars Ingalunda. Tokigt så det förslår är det förstås, men hisnande roligt att tänka sig dessa dansande julgranar, ett juldopp i grytan och en tomte som själv tar paketen. För en småbarnsförälder låter förstås sovstaden Ingalundas jul inte lite lockande. Att drömma julstöket och vakna upp till klappar på sömntema vore ju inte helt fel!

Boken ges ut av Urax förlag.

Detta är lucka 4 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Dags för tv-julkalender

Det är klart att böckerna getts ut på nytt, nu när Sten med stenyxan och Flisa med trädockan fått sin egen julkalender. Och det är klart att ”förr i tiden”, stengrottor, vilda hästar och ett liv utan bilar och elektricitet fortfarande fascinerar. Men det är inte stenåldern som framträder i nyutgåvorna av Barna Hedenhös. När de åker på vinterresa i Sverige, åker till Ryssland, till Amerika (i en bok som nu dras tillbaka på grund av rasistiska stereotyper) och på modévisning i Paris är det snarare Bertil Almqvists 50-tal som lyser igenom. Det var naturligtvis ingenting han stack under stol med, böckerna utger sig inte på något sätt för att vara historietrogna, men jag kan inte låta bli att slås av nonchalansen i tilltalet. I de evinnerliga ordvitsarna och blinkningarna till en publik mycket äldre än den som böckerna i övrigt riktar sig mot. Eller är det egentligen seriealbum för gubbar? Var det helt fel att sätta dem i händerna på generation efter generation av barn? På mitt 80-talsbibliotek stod de i alla fall på barnavdelningen. Men det verkar vara de vuxna läsarnas gillande Almqvist suktar efter, och i det bekräftelsebehov som ofta känns desperat tappar jag intresset. Hittar ingen gnista i texterna, inget liv i karaktärerna, och jag märker hur högläsningsrösten blir platt och oengagerad. Den mesta – om inte all – bra barnkultur har blinkningar till föräldrar, men blicken, fokuset, måste ligga på barnet. Och det fokuset känner jag inte i böckerna om Barna Hedenhös. Jag hoppas att gänget bakom julkalendern sätter sig på huk och pratar med sin viktigaste publik. Annars blir december tråkig.

Den här texten har också publicerats i Skånska Dagbladets papperstidning.

Huvud, axlar, knä och…

Vad har din hand gjort idag? Det finns en evig fascination för den egna kroppen som startar så snart ögonen lärt sig fokusera. I vårt utseendefixerade samhälle finns det heller inget viktigare än att lära barn att kroppen faktiskt är vårt verktyg, inget objekt att betrakta och bedöma. I Siri Ahmed Backströms fina Jag ska försöka beskriva dig precis så fin som du är (Urax förlag) är handen bara helt enkelt ”handig”, näsan är ”näsig” och hjärnans tankar ”tankiga”. Vi går igenom hela kroppen, och både liten och lite större får fundera över kroppens många och värdefulla beståndsdelar (och kittlighet). Konceptet i pekböckerna Lilla handen och Lilla foten av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren) är ungefär detsamma. Vi får följa med små händer och fötter på deras dag, och känna igen oss i kakbak och geggtramp. Munnens alla möjligheter att skapa ljud utforskar vi i Anna Höglunds Vad säger ett russin? (Rabén & Sjögren), en uppföljare till Vad säger klockorna (Rabén & Sjögren 2012). Bilderna är personliga, med bokmärkeskänsla och ljuden .. ja, ljudiga!

Utforskandet av kroppar, och inte minst perspektiv fortsätter i hisnande Maximilian och minimilian av Klara Persson (Urax förlag). I prisbelönta barnboksdebuten Molly och Sus (Urax 2012) var det syskonskap, samhörighet och frigörelse, nu är det olikheter och önskan att vara just det man inte är som är ämnet. För det är inte lätt att vara liten att få minsta glassen, inte heller att vara så stor att ingen orkar bära en. Men om vi vänder upp och ner på alltihop, vad händer då? Det här är en bok som bokstavligen snurrar i handen, och text och bild samspelar perfekt när Klara Persson pratar direkt till läsaren.

Nästan lika hisnande är Kingens omvända dag, när det är mamma som motvilligt ska släpas till dagis och Kingen som ska handla och gör att det spännande som vuxna gör. Mamma vill inte gå till dagis av Patricia Arnolds och Matilda Salmén (Miro förlag) tilltalar säkert många föräldrar, som måste tjata på variationer av temat vareviga morgon. Helt nytt är det inte, jag är nog lite mer förtjust i Tessla och hennes bångstyriga föräldrar (Tesslas mamma vill inte & Tesslas pappa vill inte, Olika förlag 2010/2011), men ämnet tål upprepning och Kingen och hans mamma kan nå en lite äldre målgrupp i en något senare trotsålder.

Lindgren, B - Vi leker att vi är pippifåglar - 29683585Min stora favorit bland vårens nyutgivning är en nygammal sak, som vi läst om och om igen under påskens ledighet. Det är Vi leker att vi är pippifåglar av Barbro Lindgren och Camilla Engman. Jag har läst och älskat tidigare, i samlingen Barbros bästa, men den här lilla historien var verkligen värd egna pärmar. På vanligt Lindgrenskt maner är varje rad mitt i prick, och såväl text som bild fångar lekens kärna. De snabba svängarna i barnfantasin, den växlande styrningen mellan två kompisarna och det sorglösa avhandlandet av stora ämnen. Ett givet presentämne om du ska på barnkalas i vår!

Den här texten är publicerad i Skånska Dagbladet 2013-01-06

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.