Tove 100 år: Om katastrofer och filifjonkor

”Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända.” Filifjonkans ord ligger lite för nära till hands denna sommar av värmekaos och extremhetta. I kombination med femåringens dinosauriefascination kommer jag på mig själv med det ena ödesmättade scenariot efter det andra. I min favoritnovell i Det osynliga barnet skapar Filifjonkan sin egen katastrof. Hennes värsta rädslor slår in och – faktiskt – befriar henne. Jag säger inte att jag hoppas att klimatångesten ska explodera i våra ansikten, men kanske kunde vi lära oss av Filifjonkan att det finns miljoner viktigare saker än prylar och pynt. Att jakten på perfektion skapar skumma vrår och onämnbara misslyckanden. Att rädslan sätter sig i magen och äter upp oss inifrån. Och att en katastrof inte alltid är en katastrof, utan det är den förlamande skräcken som får oss att stoppa huvudet i sanden och vägra se att vi måste våga förändra något. Nu.

 

TovemedmuminDetta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel

Texten har också publicerats i dagens Skånska Dagbladet, tillsammans med många andra kulturmedarbetares tankar och minnen om Tove Jansson.

Illustration: © Moomin CharactersTM

Snart dags för marathon

Tove Jansson Tupakoiva tytt¨ (omakuva) / R¨kande flicka (sj¦lvportr¦tt), 1940 Photo: Jari Kuusenaho, Tampereen taidemuseo / Tammerfors konstmuseumNej, jag ska inte springa. Jag är tillräckligt nöjd med att jag inlett jobbveckan (den första efter semestern) med att stå vid skrivbordet. Däremot laddar jag för Tovemarathon på lördag. Det är Bokbabbel som tagit täten, och ni kan räkna med mumintroll och hemuler både här på min blogg, i massa andra bloggar och så klart i Skånskan.se och Skånska Dagbladet i pappersform.

Vilken är din muminfavorit?

 

 

Illustration: Pressbild Tove 100 år © Moomin CharactersTM

Mumin: Vem får blomman/paketen?

Jansson, T - Mumin: Vem får blomman? - 29686647Av Riina och Sami Kaarla, baserade på Tove Janssons böcker

Ni skulle kunna säga åt mig att lägga av. Att inte gnugga salt i mina sår. För jag har ju redan, trots förlagsbytet, etablerat att jag inte riktigt klarar av att se Tove Janssons figurer ”moderniseras”. Å andra sidan kan jag nog säga att det ofta är bristen på modernitet som retar mig. Att de nya ”författarna” gör figurerna MER könsstereotypa än de var från början, och att historierna upprepar sig på rätt tråkiga sätt. Ändå finns ju de här böckerna, och de minskar inte direkt i popularitet. Så jag kan inte riktigt hålla mig borta, och kan inte riktigt sluta hoppas.

De senaste i raden av pekböcker är inte oävna. Blomvarianten – där en figur plockar blommor åt en annan och vi på så sätt går igenom hela mumindalen, är söt. Den är en enkel gissningsbok, utan Jansson, T - Mumin: Vem får paketen? - 29686630finesser men också utan harm. Paketvarianten är något svårare. Den är på en gång roligare – att gissa vad som är i knasigt formade paket brukar vara populärt hos 1-2-årigarna. Samtidigt är det så knasigt att det blir förvirrat. Och ”facit” – det vill säga vem som borde fått presenten som Lilla My delat ut fel, bygger enbart på stereotyper. Vad är det som säger att muminmamman inte vill leka indian (det gör hon mig veterligen i någon bok), och att Mumintrollet inte kan ha nytta av en bredbrättad hatt en solig dag? Varför kan inte Snorkfröken uppskatta en bok om spindlar? Nej, bakläxa på den. Hade det handlat om de klassiska attiraljerna – som muminpappans höga hatt, mammans handväska eller randiga förkläde, Mumintrollets barkbåt eller Snorkfrökens guldring hade det åtminstone haft en förankring.

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Om rädslor och att övervinna dem

”Det är ingen konst att vara modig – om man inte är rädd!”

Vem ska trösta Knyttet?Tove Jansson sa det, och just detta pratar vi mycket om hemma. Att mod inte är att göra något farligt utan att göra det man är rädd för, och i lördags gjorde sonen det.

Lunds Teaterförening satte upp Janssons Vem ska trösta Knyttet och barnens mormor och jag tog med sonen, 3,5 år dit. Bara vetskapen om att Mårran (som han känner från muminfilmer) är med gjorde att han var på helspänn men skådespelarna Eva Carlsson och Malin Kärrbrink lovade innan start att det hemska var ungefär lika långt som en nysning. Så var det också, och när Knyttet övervunnit sin rädsla och bitit Mårran i svansen var lättnaden i salongen påtaglig.

Pjäsen var fantastiskt fin. Trogen texten men med en egen humor och värme. Ett tilltal till det lilla barnet som gjorde den ganska svåra texten lätt, och sagan om ensamhet, rädsla och just mod precis så viktig som den är.

Jag älskar att gå på teater, inte minst med barn. Minns själv vilken upplevelse det var, även om jag var betydligt harigare än sonen och allt som oftast tvingade föräldrarna att lämna salongen innan det otäcka ens börjat. Vi har lämnat såväl Micke & Molle på bio som en Bill & Bolla-pjäs och en Klas Klättermus-pjäs.

Nu läser vi om Knyttet och Skruttet hemma, pratar om vänskap, ensamhet och varför Mårran blivit så kall. Och om att vi vågade titta på henne, trots att hon i sin ensamhet är bland det otäckaste – och sorgligaste – som finns.

Vad var du rädd för som barn?

Appvecka: Ny app för mig

Köpte Mumin – Hur gick det sen? med tanken att testa under helgen och ha med under appveckan, men har inte hunnit kika på den så mycket som jag hoppats. 1,5-åringen tröttnade snabbt, men hon är ju knappast målgrupp, och 3,5-åringen deklarerade vid start att han ”inte ville se Gafsan” och så gick han. Får återkomma om den, och lämnar er med någon annans recension så länge. Och ytterligare en här. Själv är jag nog spontant inte så begeistrad som dessa två recensenter, men jag vill vänta med att komma med något definitivt besked.

Frihet, längtan och orättvisa

Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.

Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.

Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.

Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.

Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.

Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.