Huvud, axlar, knä och…

Vad har din hand gjort idag? Det finns en evig fascination för den egna kroppen som startar så snart ögonen lärt sig fokusera. I vårt utseendefixerade samhälle finns det heller inget viktigare än att lära barn att kroppen faktiskt är vårt verktyg, inget objekt att betrakta och bedöma. I Siri Ahmed Backströms fina Jag ska försöka beskriva dig precis så fin som du är (Urax förlag) är handen bara helt enkelt ”handig”, näsan är ”näsig” och hjärnans tankar ”tankiga”. Vi går igenom hela kroppen, och både liten och lite större får fundera över kroppens många och värdefulla beståndsdelar (och kittlighet). Konceptet i pekböckerna Lilla handen och Lilla foten av Emma Adbåge (Rabén & Sjögren) är ungefär detsamma. Vi får följa med små händer och fötter på deras dag, och känna igen oss i kakbak och geggtramp. Munnens alla möjligheter att skapa ljud utforskar vi i Anna Höglunds Vad säger ett russin? (Rabén & Sjögren), en uppföljare till Vad säger klockorna (Rabén & Sjögren 2012). Bilderna är personliga, med bokmärkeskänsla och ljuden .. ja, ljudiga!

Utforskandet av kroppar, och inte minst perspektiv fortsätter i hisnande Maximilian och minimilian av Klara Persson (Urax förlag). I prisbelönta barnboksdebuten Molly och Sus (Urax 2012) var det syskonskap, samhörighet och frigörelse, nu är det olikheter och önskan att vara just det man inte är som är ämnet. För det är inte lätt att vara liten att få minsta glassen, inte heller att vara så stor att ingen orkar bära en. Men om vi vänder upp och ner på alltihop, vad händer då? Det här är en bok som bokstavligen snurrar i handen, och text och bild samspelar perfekt när Klara Persson pratar direkt till läsaren.

Nästan lika hisnande är Kingens omvända dag, när det är mamma som motvilligt ska släpas till dagis och Kingen som ska handla och gör att det spännande som vuxna gör. Mamma vill inte gå till dagis av Patricia Arnolds och Matilda Salmén (Miro förlag) tilltalar säkert många föräldrar, som måste tjata på variationer av temat vareviga morgon. Helt nytt är det inte, jag är nog lite mer förtjust i Tessla och hennes bångstyriga föräldrar (Tesslas mamma vill inte & Tesslas pappa vill inte, Olika förlag 2010/2011), men ämnet tål upprepning och Kingen och hans mamma kan nå en lite äldre målgrupp i en något senare trotsålder.

Lindgren, B - Vi leker att vi är pippifåglar - 29683585Min stora favorit bland vårens nyutgivning är en nygammal sak, som vi läst om och om igen under påskens ledighet. Det är Vi leker att vi är pippifåglar av Barbro Lindgren och Camilla Engman. Jag har läst och älskat tidigare, i samlingen Barbros bästa, men den här lilla historien var verkligen värd egna pärmar. På vanligt Lindgrenskt maner är varje rad mitt i prick, och såväl text som bild fångar lekens kärna. De snabba svängarna i barnfantasin, den växlande styrningen mellan två kompisarna och det sorglösa avhandlandet av stora ämnen. Ett givet presentämne om du ska på barnkalas i vår!

Den här texten är publicerad i Skånska Dagbladet 2013-01-06

Tesslas mamma och pappa

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

När jag söker på Tessla i bloggen hittar jag inget inlägg om Tesslas mamma vill inte. Kan det verkligen stämma att jag inte skrivit om den? Galet, den var ju ett av förra årets favoriter! Det här får helt enkelt bli en dubbelrecension.

Tessla har besvärliga föräldrar. Att få med mamma hem efter dagis, få i henne middag och slutligen gå och lägga sig är inte det lättaste. Lika illa är det när pappa måste till jobbet. Tessla, som är lätt för alla barn i alla åldrar att identifiera sig med, får helt enkelt vara listig. Hon klurar ut alternativa sätt för vardagsbestyren och lyckas därmed få föräldrarna dit hon vill utan alltför mycket gnäll. För visst är det roligare att borsta tänderna med många tandborstar, och visst är det lättare att bli lämnad en stund om man får mysa lite först?

Att vända på småbarnslivet så här är lyckat på så många sätt. Både barn och föräldrar får se och känna igen typiska konfliktsituationer och fundera över hur man kan undvika bråk och gnäll på mer eller mindre kreativa vägar. Vi får skratta men också tänka efter.

Jag reagerade först, liksom Helena Ferry på Barnboksprat, på att pappan till skillnad från mamman har en yrkesroll. En kostym och ett jobb i fokus. Mamman är i den första boken bara mamma, medan pappan så självklart är något mer. Det är synd för just stereotypjägarna på Olika borde kunnat väja för det här, men jag förlåter det då pappan i övrigt får vara så normfri. För hur många pappor gömmer sig och blir blyga när de kommer till jobbet? Och hur många vågar gå dit med hårspännen?

Caroline Röstlunds illustrationer går så perfekt i ton med Åsa Mendel Hartvigs text i de här böckerna, och jag gillar dem verkligen jättemycket. Det ska erkännas att sonen inte varit lika entusiastisk. Han har inte ogillat, bara inte propsat på att läsa dem igen. Kanske är han lite för liten, kanske känns det fortfarande mer otryggt än tokroligt med omvända världar i hans värld. Vi får se hur det utvecklar sig!

Båda dessa böcker är recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.