Träd och fantastiska klassiker

Löfgren, U - Det underbara trädet - 29683905När jag växte upp fanns det en ek. En stor och tät med lagom hög gren och en repstege. Att döma av mängden barnböcker med träd i fokus är jag inte ensam om att ha haft ett. Jag tänker på Jan Löfgrens Det underbara trädet (Rabén & Sjögren) men också nyare böcker som Oliver Jeffers Den sitter fast (Bonnier Carlsen 2013) och så då nyutkomna Trädet på kullen (Helena Davidsson Neppelberg, Alfabeta) och Förbaskade träd! (Opal).

forbaskadeI trädet på kullen får vi liksom i Det underbara trädet följa årstiderna från ett grenverk. Det är väl just bladens skiftningar och djurens bon som gör träd så fascinerande och i den här boken lyckas Davidsson Neppelberg precis som i sin Prinsen och önskestenen förmedla stora känslor med rätt enkla medel. Teckningarna drar åt serietidning, och passar med sina klara färger och tydliga uttryck de allra minsta.
I Förbaskade träd! som kommer ut i veckan har Kristina Murray Brodin och Katarina Strömgård tagit sig an viljornas kamp. Bokens jag vill bygga koja, medan pappa vill såga ner till förmån för frukost i solsken. Som så ofta har barnet krafterna på sin sida, och en fridlyst ekoxe kommer väl till pass. Värt att nämna i den här boken är både att barnet får vara just ett barn – pojke som flicka får identifiera sig bäst hen vill – och att pappa utan att det görs någon stor sak av det sitter i rullstol. Katarina Strömgård gestaltar såväl barn som förälder med exakta penseldrag, jag tittar lite extra länge på en nyckelscen där hela barnets kropp skriker motstånd och viljestyrka.
Kanske är det våren som gör att fokus ligger på växtriket, för även i Sara Gimbergssons fina Lilla frö (Opal) är det naturens under vi skådar. Hemma hos mig förundras vi över hur rötter växer och skott gror och klappar oss lite på ryggen för att vi liksom masken kunde lista ut i förväg att det lilla fröet inte skulle förbli en liten orörlig ärta när vinterns snötäcke smält bort.

bellebooUnder mitt barndoms träd satt jag ofta med en bok. Hos farmor och farfar var A. A Milne husgud och min nål-och-tråd-begåvade farmor sydde på-pricken-kopior av såväl Nasse som Tiger, Kängu och Ru. Björnen med mycket liten hjärna gav hon sig inte på att sy. ”Det finns bara en Nalle Puh”, sa hon. Jag tänker på Christoffer Robins värld när jag får böckerna om Belle & Boo i min hand. Mandy Sutcliffes flicka och hennes kanin lever i samma fantastiska lekvärld som pojken och björnen. I Belle & Boo och godnattpussen är det läggdagstimmen vi får dela, känna igen oss i och skratta åt. I Belle & Boo och födelsedagen (båda B. Wahlström) spelar en ballong en nästan lika central roll som en gång i Sjumilaskogen. Här är det ändå barnrummet, eller villaträdgården, som är scen för äventyren och vardagligheten i de två böcker som nu givits ut på svenska får mig också att tänka på Milly-Molly av Joyce Lankester Brisley. Liksom Milne kom Lankester Brisley ut med sin första bok i mellankrigstiden men medan den förstnämnde kastar sig ut i hisnande fantasivärldar stannar den sista kvar i landsbygdsdammet. Att det blir stereotypt är med tanke på tiden inte konstigt, men tack och lov får Sutcliffes nutida barnkammarklassiker skildra en något äventyrligare flicka. Ändå hoppas jag att Belle och Boo får ta ut svängarna ytterligare i kommande böcker, så att de bjuder på något mer än nostalgi.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Zenobia och Rövaren

Av Lilian Edvall och Sara Gimbergsson

Zenobia är sjuk och pappa ska berätta en saga. Den första är tråkig, för vanlig, och plötsligt finner han sig berätta något som han kanske inte tänkt, om järnmormor och rövaren. Men vem är järnmormor egentligen, och ännu viktigare: vem är rövaren? Sagan visar sig ligga närmare sanningen än de vanliga godnatthistorierna och Zenobia får reda på något hon inte visste, och kanske inte ville veta, om sin pappa.

Det är spännande när barnböcker överraskar, och när författare vågar sig på ämnen som inte tvunget är varken gulliga eller enkla. Här hamnar vi mitt i en verklighet som många barn kan känna igen, med föräldrar som inte är eller har varit några snälla lamm. Boken ger inga svar på hur något sådant hanteras, men ger en känsla av normalitet och en bekräftelse på att kärleken till den som gjort något dumt är både normal och viktig. För den som är för liten, eller inte kan relatera till historien blir den helt enkelt en äventyrsberättelse, men för den förälder som vill kan den bli underlag för både diskussioner och bekännelser. Sara Gimbergssons distinkta stil passar historien väl och hon lyckas med enkla medel göra tydligt vad som är saga och inte.

Det finns ytterligare en bok om Zenobia. I den kommer hon bort.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

En gång till!!

Jag vet att det är rätt många mor- och farföräldrar (inte bara mina barns) som kikar in här för tips. Jag hoppas ni hittar några som passar, och idag tänker jag skryta med att ha hittat* något som ni KOMMER att gilla. Och era barn och barnbarn också.

För visst finns det något extra i att få dela minnen med dem man älskar, få återuppleva något kärt? I den här fina samlingen, som kommit till för att fira att Opal förlag fyller 40 år i år, återkommer favoriter som Agaton Öman (och hans alfabet), Sjöflickan (och hennes guldnyckel) och inte minst den lilla osynlingen Plupp.

Berättelserna som samlats är enligt förlaget sådana som efterfrågas trots att det är länge sedan de kom ut. Plupp såg boksidornas ljus redan 1955, och det är den allra första sagan om honom vi möter här.

Trots att det rör sig om återutgivningar är naturligtvis vissa av historierna nya för mig. Jag skrattar med Pite och Palt och känner igen favoriten Eva Erikssons tecknarstil i Mannen, damen och något i magen. Starkast minnen ger nog ändå Agaton Öman, Pettson-pappan Sven Nordqvists galna alfabetshistoria som jag läste om och om igen som barn.

Det kommer många antologier för barn. Många nya samlingar, men tyvärr ofta en repetition i utbudet – det är samma ramsor och sånger och sagor som kommer igen, i lite olika former. Det här däremot är en samling sagor som vi inte sett på ett bra tag, och sådana är det riktigt roligt att återse!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Den finns i butik från 6/5 enligt förlagets hemsida.

*Nåja, fått mig skickat är kanske närmare sanningen.

Det låter bra! (Och är bra!)

Av Pernilla Gesén och Sara Gimbergsson

B. Wahlströms förlag”Den här gillar jag” ropar maken från sonens rum där de sitter och läser. Jag gissar innan han sagt det att det är Gesén och Gimbergssons fina Det låter bra.

Här får vi träffa ett barn (apropå det här!) som utforskar världen genom hörseln. I korta meningar och med ljudligt beskrivna läten följer vi med en helt vanlig morgon. Inget äventyr, men något särskilt. Vi känner igen oss och kan diskutera hur saker låter. Jättefint!

Illustratören gillar vi ju sedan tidigare, härhemma!

Ebbot och Magda

I fredags skickade fina Lena Arro en bok till oss. Vad glad Ebbot blev!

Tack Lena!

Böckerna om Magda och Loppsockan handlar om ett litet barns vardag. Om bästa vännen som är en Loppsocka och vad som händer när till exempel den nya lillebroren vill ha Loppsockan som sin snuttis. Jag tycker mycket om den här typen av vardagsböcker, som inte tvunget problematiserar utan låter saker vara som de är. Livsviktigt för den här genren är så klart att illustratören har något särskilt, och det har Sara Gimbergsson definitivt!

Tillsammans lyckas Arro och Gimbergsson bjuda på igenkänning men också låta läsarna fundera lite själva. Särskilt fint tycker jag det är att Magda och Anton uppenbart är adopterade, men det nämns inte. Det är helt enkelt inte en stor grej, och det är skönt. En sak jag noterar är att Loppsockan i första boken är en ”han”, medan någon könsbenämning inte nämns i bok nummer två. Jag som fick böckerna i mina händer i fel ordning väljer att läsa ”Loppsockan” istället för ”han” även i första boken. En Loppsocka behöver kanske inte vara mer än så?

Loppsockan och ett gulligt svar

På ”allmän” begäran kommer en bild på den Emmelinska varianten på en loppsocka. Den här har turkosblå ögon och tovigt gult hår, fast det syns visst lite dåligt på bilden. Ska se om jag kan få till en med Lilla bokhyllans innehavare och Loppsockan tillsammans så småningom!

Tyvärr verkar det inte som att boken går att köpa. Jag har varit ute på både Bokbörsen och Antikvariat.net utan lycka. Ja till och med på Tradera. Återstår att leta på fysiska antikvariat, eller möjligtvis våga sig på att besvära författaren ytterligare. Fick nämligen precis ett snabbt och fint svar:

Hej Eva och Ebbot!
Vad roligt att ni gillar Loppsockan, det gör jag också. Sara Gimbergsson och jag hade väldigt kul när vi gjorde böckerna, särskilt den första eftersom ingen riktigt visste hur en loppsocka skulle se ut, inte ens jag som hade hittat på honom. Jag tycker att Sara lyckades fantastiskt bra med att ge honom liv!
 
Tyvärr säger förlaget att efterfrågan är för liten för att de ska kunna trycka en ny upplaga. Synd, men som så ofta annars är det pengarna som styr.
Hoppas att du hittar boken någonstans, annars får du höra av dig igen, så ska jag leta i gömmorna, jag har säkert några ex liggande. Klart att Ebbot ska ha en egen ” Magda och Loppsockan ”!
Bästa hälsningar
Lena

Loppsocka sökes

Skrev just ett brev till författaren till många fina barnböcker Lena Arro:

Hej Lena!
Jag vill berätta att sedan min son, Ebbot 16 månader, upptäckte Magda, Anton och framför allt Loppsockan härom dagen så vill han inte läsa något annat. Han hämtar den hela tiden!
Nu har jag sytt honom en egen loppsocka, och också letat efter bok nummer 1 på internet. Den verkar inte gå att köpa? Vad tråkigt! Vet du om den kommer att tryckas på nytt?
 
Undrar
Eva

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.