Puss

Av Elin Engström Mikalides & Gabrielle Nilsson

Titel och omslag må lura in en på puttinuttiga spår, men Gabrielle Nilssons katt Puss är en blandning mellan humorn i Aristocats, värmen hos Miyazaki och mangans skärpa och spänning. Bilderna berättar historien om katten med det fåniga namnet men de skarpa ögonen, men tyvärr drar texten ner nivån rejält.

Kanske borde jag på allvar utfärda en varning till alla rimmande barnboksförfattare? Samtidigt är det ju inte rim i sig jag har något emot, utan de omotiverade rimmen.

Att skriva för barn handlar om tilltal, val av ord och framför allt om att ha något att berätta. Det är något författaren lyckades betydligt bättre med i sin förra bok. I den här liksom i många andra egenutgivna barnböcker har historien snubblat över versmåttet. Istället för att fundera över vad hon vill ha sagt tror jag att Elin Engström Mikalides har funderat över hur hon ska säga det. Men orden faller platt och jag blir besviken, för med en något mer tillspetsad berättelse, en händelse, tvist eller bara ett sammanhang, och ett mer genomarbetat språk (på rim eller ej) hade den här boken haft klös.

Tillhörande målarbok är så klart ett plus, den gör det dessutom tydligt hur proffsig illustratören varit i sitt egna färgval.

Boken ges ut av Prinsen och Prinsessan bokförlag.

Gå och simma, om du inte kan rimma

Har du tänkt på att nästan alla bra barnböcker på rim är översatta av Lennart Hellsing? Det kanske inte är något du tänker på till vardags, men jag ska säga dig att det är värt att fundera på en liten stund. För barnlitteraturens grand old man är just gammal, och jag oroar mig lite för hur det ska gå med rimkonsten när han försvinner.

Få barnboksförfattare lyckas nämligen få till det på rim är jag rädd, och ändå envisas många med att försöka. Är det så bara en lär-dig-färgernas-namn-bok med allas älskling Molly mus (Lucy Cousins, Natur och Kultur) eller en enkel flikbok med uttjatade Mumintrollet (Titta in hos Mumintrollet, Rabén & Sjögren) så ska det banne mig vara på taffligt rim. ”Snälla Muminmamman har dukat fram fika. Men vad gömmer sig i köket? Vågar du kika?” Jo tack, jag vet att rytm och ramsor tilltalar de minsta, men stammande och stakande föräldrar som med allt större desperation försöker få till det gör ingen glad.

Ibland gör det mig lite ledsen att böcker som annars skulle varit riktigt fina tvunget ska tvingas in i en form där de inte passar. Jag har tidigare nämnt böckerna om Jösta och Johan (Sagolikt förlag) som med sin goda tanke i mitt tycke ändå faller platta på grund av versmåttet. Lika besviken blev jag när jag slog upp boken Meja åker ambulans av Torsten Larsson och Christina Lindkvist (Dataläraren förlag) och insåg att de färgsprakande bilderna med en alldeles egen känsla sällskapar med verser som inte håller måttet. Tanken – att lyfta upp en vardaglig olyckshändelse – är så god. Den ger både olycksdrabbade en chans att bearbeta och föräldrar och pedagoger en möjlighet att lära ut och förebygga. Om berättandet bara hade fått vara enkelt. ”Gör det inte så svårt för dig – och mig” hade jag velat ryta till den välmenande författaren som just tvingat mig att läsa meningen ”Framme på akuten väntar mamma på Meja/”Visste du att jag var här” hörs då Meja säga”. Om det inte låtit så nedlåtande hade jag sagt ”gör om, gör rätt” för det här är verkligen en bok som jag och sonen velat läsa. Den om Meja som kommer för nära ljuset och räddas av en snabbtänkt förskollärare och duktig ambulanspersonal. Det behövs ingen Lennart Hellsing, för en bok behöver inte rimma.

När Hellsing är inblandad får den dock gärna göra det. Som i Kvastresan (Av Julia Donaldson och Axel Scheffler, Alfabeta) som nyligen getts ut på nytt i slittåligt kartongformat. Visst är det lätt att vricka tungan, men det är det värt när det är på meningar som ”En hög mörk och taggig/befjädrad lurvig björn/ med fyra grymma huvuden/ och vingar som en örn”. Donaldson och Scheffler vet också precis hur de ska göra sagan lagom läskig, både i ord och bild. (Här kan du dock läsa om en liten detalj i den här boken som jag inte kan komma över)

Utan rim, men lagom läskig och fyndig nog att väcka den här mammans förtjusning är Gapa stort av Jens Peter de Pedro och Lotta Geffenblad (Bonnier Carlsen). Vampyrer och krokodiler blir liksom inte lika skrämmande när man ur tandläkarperspektiv tittat ner i svalget på dem. Perfekt present till den som just varit på sitt första tandläkarbesök. Lika rolig – om inte roligare – är samma duos Vad äter du monster? Kolla in den, det är en order från mig och barnen!

 Denna text publicerades i Skånska Dagbladets pappersversion 2013-05-04

Böcker som är svåra att läsa högt

På temat böcker på rim började fundera på andra böcker som är svåra att läsa högt.

Pekböcker har ju sina begränsningar, och kräver både energi och fantasi när man läser dem för hundrade gången. Några som jag faktiskt inte klarar av är helt oväntat favoriten Wirséns två böcker för de yngsta som kom i våras.

De heter Hej! och Oj!, och har som vanligt när det gäller wirsenskan fantastiska bilder. Men till skillnad från både Vem-böckerna och En liten skär-böckerna (som ju förresten ofta är på rim) så ligger texten i de här pekböckerna inte alls bra i min mun. Jag vet att maken har samma problem.

En anledning är de många rösterna, som alla säger samma sak. 5-6 personer som alla säger ”Hej” på samma uppslag gör det svårt att läsa naturligt. Särskilt för mig som är kass på att härma dialekter – något som annars kunde varit lösningen.

Har ni exempel på böcker som ni inte tycker om att läsa högt?

Bokhunger har förresten nyligen skrivit om ”Oj”. Läs hennes åsikt här!

Rim & reson

Har just nattat knatten och läst Den vilda bebiresan för honom. Vilken njutning det är att läsa på rim när det är välskrivet. När meningarna hänger ihop, rytmen stämmer och rimmen bara är en liten del av texten. Då älskar jag att läsa på rim.

MEN, det finns inget värre än när en dåligt skriven text utger sig för att rimma. Då är det, tycker jag, hundra gånger bättre med en lite menlös dålig text. Då kan man åtminstone rädda det som räddas kan med hjälp av tonfall och lite teater. Ibland verkar det som att barnboksförfattare skriver på rim bara för att. Kanske är det förläggarna som förläst sig på forskning om rim och ramsor och tror att lite hjärta-smärta, mig-dig, ju-nu och vad annat uschligt man kan hitta på ska göra dålig text till bra barnlitteratur.

Dåliga rim sabbar allt. Tycker ni inte?

Jag har förresten skrivit om dåliga rim, och kassa texter förut.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.