Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Flygande tunna över Ryssland?

Här hemma är det Tintin och Ture Sventon som diskuteras, i Ryssland är det något mer förvånande Karlsson på Taket som riskerar att åka ut från biblioteken. Karlsson skapar tydligen ”oönskade dåliga relationer mellan barn och föräldrar och är inte i linje med ryska värderingar”.

Undrar vems värderingar den lagom tjocke flygande tunnan över 50-talets Stockholm egentligen är i linje med. Karlsson på taket är ju kontroversiell genom att han är egoismen personifierad på ett sätt som få barnbokshjältar är. Han är helt enkelt inte snäll, vilket vi är vana vid att barnboksfigurer ska vara (eller bli i slutet). Men han är ju också en av de mest älskade av Astrid Lindgrens karaktärer och tydligen har han varit särskilt populär just i Ryssland. Som det framstår i Kulturnytt verkar detta handla om att uteslutande hänvisa medborgarna till ryska alternativ, då blir Karlsson på taket en måltavla i egenskap av ickerysk kultfigur.

När det handlar om Tintin och Sventon och den historiska rasismen är det i mitt tycke en relevant diskussion, och slutsatsen om vad som ska göras med böckerna är egentligen mindre viktig än innehållsdiskussionen och hur den hanteras när klassikerna presenteras för unga läsare. Hade det varit den historiska rasismen som till exempel styckena om Pippis pappa ger prov på det gällde hade en rysk diskussion om Lindgrencensur varit betydligt mer spännande. När det gäller Karlsson blir jag – återigen – mest oroad kring vad som pågår i Ryssland just nu.

Hade Tintin varit kränkt?

Den här rösten har inte varit så stark i Tintin-debatten. Kanske det är så svårt att värja sig mot ordet censur när kränka vita män som växte upp med Tintin är i farten…

Sedan kan jag tycka att det kommit en hel del inkluderande barnböcker på sistone, inte minst men inte bara från Olika förlag, så förhoppningsvis går det åt rätt håll. Kolla också in Vombat förlag, till exempel.

Vem läser Tintin?

Jag läser att Malmöprofilen Behrang Miri sorterat bort bland annat Tintin-böckerna från Kulturhuset i Stockholms barn- och ungdomsavdelning. Först blir jag rätt upprörd. Generellt tycker jag nog man ska ha högre tankar om tonåringar, även om det säkert stämmer att de sällan läser förord. Till och med när jag som tonåring läste pappas Tintin insåg jag att de kom från en annan tid. Jag blev heller inte rasist, och jag tror man riskerar att hamna rejält fel om man ska städa undan allt i barnrummen som riskerar att uppröra.

Sedan läser jag vidare i artikeln, till detta stycke: ”Han understryker att Tintin inte kommer att kastas ut helt och hållet från Kulturhuset. Den tas däremot bort från avdelningen Tiotretton, som riktar sig till barn i just de åldrarna.” och funderar på hur man gör urvalet till en sådan avdelning. Alla bibliotek gör, som Miri också påpekar i artikeln, urval. Och även om jag håller fast vid att man måste våga välja även sådant som skaver undrar jag om det här egentligen är en fråga. Det finns så sjukt många spännande och bra serier för ungdomar, måste man då ha med just Tintin? Läser ungdomar idag Tintin? Är de utlånade? Det hade jag velat veta. Kanske skulle de vara värda att sortera bort bara på grundval att ingen läser dem? Till skillnad från Astrid Lindgrens böcker, som läses och läses och läses. Förhoppningsvis hoppar ungarna till vid ordet ”negerkung”, och förhoppningsvis finns det vuxna i närheten som kan berätta om fördomar och okunskap.

Samma sak fast bättre

Tor Billgren har i Sydsvenskan idag reagerat på samma debattinlägg som jag skrev om i förrgår. Han formulerar sig långt mycket bättre än jag dock (han kanske inte skrev det hemma i vabbkaoset), så jag tycker ni ska läsa det:

”Hur ska det någonsin kunna uppstå ett samtal om omedveten och strukturell rasism om första åtgärd alltid är att demonisera och dra resonemangen till sin mest absurda spets?” frågar han och menar att en produktiv debatt måste utgå från vad som är rimligt – ”i detta fall att Wirsén varit naiv eller gjort bristfällig research när hon formgav Lilla Hjärtat. Inte att hon har en rasistisk agenda”.

Filmen får förresten betyg 4 både av Skånskans och av Sydsvenskans filmrecensenter i dagens tidningar!

Uppdatering: På tal om att föra ett vettigt samtal om omedveten och strukturell rasism kommer här ett intressant inlägg: ”Den svenska vithetens blinda fläck” (SvD)

Kino väljer bort ”Lilla hjärtat”

Ni har säkert sett att Kino i Lund väljer att inte visa Wirséns nya film. Så här skriver de på sin hemsida:

”Bakgrunden till beslutet är att vi anser att den figur som är tecknad under namnet Lilla Hjärtat har ofrånkomliga likheter med en Golliwog eller Blackface, som sedan 1800-talet använts som en nidbild av svarta människor i tydligt rasistiskt syfte. Vi reagerade på figuren Lilla Hjärtat först när vi såg affischen och insåg snart att fler gjort detsamma. Efter diskussion har vi kommit fram till att vi genom vårt marknadsföringsmaterial redan spridit bilden, men att vi inte vill fortsätta med det.

Vi har sett filmen och har inga invändningar mot den innehållsmässigt. Folkets Bio i Lund (Kino) uppmuntrar alla initiativ till att visa andra än vita människor/figurer i huvudrollerna. Vi är fullt medvetna om att upphovsmakarna till filmen, och distributören, enbart har haft goda intentioner med syfte att stärka mångfalden inom svensk barnfilm.”

Det rapporterades om det, bland annat här. Och här.

Jag tycker, som ni kanske märker, att det här är är en jätteintressant fråga. Av två anledningar – att jag följt Stina Wirséns författarskap i många år, och att jag tycker det är oerhört viktigt att vara medveten om fördomar och stereotyper.

Att jag blev upprörd när debattören i gårdagens Sydis drar enorma växlar utan att vad jag kan förstå ha löst eller sett mycket mer än filmaffischen beror alltså på att jag tycker att man bör sätta sig in i frågan, inte att jag tvunget tycker att kritikerna mot den filmatiserade bilden av figuren Lilla hjärtat är fel. Bilden ÄR enormt mycket mer Golliwogg i film än i böcker, så det är inte konstigt att debatten kommit just nu. Det vore oerhört intressant att höra vad Stina Wirsén säger om den här stormen om säg ett halvår, när det värsta lagt sig!

Här är förresten ännu en tänkvärd text på ämnet. Så här skrev jag första gången jag tog upp filmen.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.