E-bok: Babyn lär sig färger

babyomslagAv Jenny Holmlund

Det finns massor av pekböcker. Alltså om ni inte har barn i pekboksåldern så kan ni ärligt talat inte ana hur många det finns. Jag brukar strunta i att skriva om dem om de inte är extrema åt något håll. Den här blir omnämnd av positiva skäl, även om det är svårt att säga en så enkelt uppbyggd bok är ”extremt bra”.

Men jag gillar den här av två anledningar:

1. Det är en enkel e-bok för ett litet barn. Passar perfekt för bäbisar nyfikna på paddan men för små för avancerade appar.

2. Illustrationerna är glada, mjuka och precis så enkla och rena som bäbisbilder ska vara. Dessutom är bäbisen könsneutral.

Det sista låter kanske som en liten sak, men med tanke på hur de där högarna – ja bergen – av pekböcker brukar se ut så kan jag säga att det inte är det. En så enkel sak som att lära sitt barn namnen på diverse färger kan faktiskt om man inte ser upp bli lika mycket av en lektion i stereotypa könsroller!

Boken är ett recensionsexemplar från författaren.

 

Vem är det som…

Av Karin Salmson, Marie Tomicic och Anna Tim 

Jag har skrivit det förr: Som småbarnsförälder är man enormt tacksam när man får en bra pekbok i sin hand. Varför? För att det finns så många usla.

Lite taskigt är det kanske att recensera en bok från det perspektivet, för de här nyutkomna pekböckerna behöver egentligen inte lågvattenmärken att mäta sig med utan står sig bra i alla jämförelser.

 

Olikas koncept är ju öppenhet och frihet, att inte stänga in barn i förutbestämda roller, och jag gillar verkligen när författare tänker på att få in alla sorters namn, färger, former och djur i en bok. Katter och ankor har vi sett några gånger nu, men hur ofta läser du för dina barn om en bärfis?

Böckerna är alla tre uppbyggda på samma sätt, med en fråga som får svar på nästa sida. Jag hade önskat att uppslagen förskjutits så att svaret kommit på nästa. Alltså så att man måste vända sida för att veta.

Det hade inbjudit till gissningslekar och vilda fantasier istället för en snabb läsning. Det här är ett problem jag ser i många pekböcker, och jag har påpekat det flera gånger. Jag undrar ofta om författarna har en tanke med det, om det finns en pedagogik jag inte förstår, eller om det är för att manus inte läses uppslagsvis utan sida för sida. Någon som vet?

Böckerna avslutas alla med en upprepning, en överblick över alla djuren som blir en räknelek. Det ger böckerna lång hållbarhet eftersom det stora barnet (som så klart roas enormt av bärfisar och andra knasigheter) får en utmaning i slutet medan det lilla får peka, upprepa och lära. Den pedagogiken går mig i alla fall inte förbi!

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Titta här

Av Anna Ribbing och Maria Nilsson ThoreAv Anna Ribbing och Maria Nilsson Thore

Något man snabbt lär sig att uppskatta som småbarnsförälder är smarta bäbisböcker. Perböcker med tanke, och nästa stegets böcker (ofta på tittuttema) med någon liten glimt i ögat. Annars blir man rätt snart rätt ess, kan jag lova.

Det här är just en sådan bok. Den börjar i detaljer, visar djuret och presenterar vad djuret gör, för att ta oss till det stora perspektivet och faktiskt ge högläsaren möjlighet att prata med barnen om att allting hänger ihop. Att världen pågår hela tiden över allt, inte bara inne i vårt lilla hus i vår lilla bubbla. Det är fint. Och det är bra.

Boken är ett recensionsexemplar från Rabén & Sjögren.

Gosiga djurboken

Omslagsbild: Gosiga djurbokenAv Stella Baggott (Översättning Susanna Hellsing)

Lilla Bokhyllans innehavare är nog egentligen lite stor för den här boken, men det bryr han sig inte om. Att peka, känna och klappa är alltid kul!

Textmässigt är den .. ingenting. Djuren är beskrivna rakt upp och ner. Ett plus dock för variationen på sista uppslaget där vi får träna färger och komma ihåg vilka djur vi klappat. Jämfört med många andra sådana här böcker är variationen i textur dessutom mer varierad, här finns den blanka fisken och den skrovliga grodan, inte bara den duniga kycklingen och det ulliga fåret.

Ett minus för mig är isbjörnen, som beskrivs som ”luddig” men vars pälsyta mer känns som frigolit. Jag börjar faktiskt fundera om det blivit något fel i den upplaga vi fått, för känslan liknar inget pälsklätt djur jag känner till.

Boken får i alla fall stanna kvar i bokhyllan, och förhoppningsvis blir den en rolig upptäckt för fröet som snart firar halvtid i min mage!

Vilma säger Titta!

Text: Anna Ribbing
Illustration: Lisa Gunnarsson

Vem gömmer sig under filten? Lilla bokhyllans innehavare, i skrivandet stund drygt 16 månader gammal, pekar snabbt ut Vilmas fot och så småningom grisens tryne, apas svans och så vidare.

För några månader sedan hade boken varit perfekt, nu tråkar den ut oss båda ganska snabbt. Men för sin typ är den fin. Enkel och vardaglig men alltså också med potential för igenkänning och lite spänning (är det verkligen en gris under filten?) för den yngsta läsaren. Jag ger den nog till en nybörjarläsare eller sparar den om Lilla bokhyllan skulle få ett syskon.

Boken kom ut tidigare i år och det finns även en bok som heter Vilma säger Hej då!

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.