Gästinlägg om olämpliga barnböcker

Min kollega Dag Ankersen har pratat om vad han kallar ”olämpliga barnböcker” i flera veckor nu, till sist bad jag honom skriva ett inlägg om det. Själv skulle jag klassa bland annat den här som olämplig för mina barn. Men här kommer alltså Dag Ankersens inlägg:

Det finns få saker som får mig att gå igång så mycket som olämpliga barnböcker. Det finns något kittlande, humoristiskt och förfasande över vuxnas omdömeslöshet i sina försök att uppfostra.
Jag säger inte att alla föräldrar som läser Tintin i Kongo för sina barn är dåliga föräldrar – snarare tvärt om i vissa fall – men att det finns direkt olämplig litteratur för barn är de flesta överens  om. En hel del av den litteraturen fick jag ta del av när jag var liten.

Min barndom har kantats av tveksamma berättelser. Trots att mina föräldrar stod för normala värderingar om människors lika värde damp på något sätt Lille Svarte Sambo från 1899 ner i mitt knä när jag var sisådär 4 år gammal. Titeln talar för sig själv, men har ni inte läst den så handlar det om Sambo som får alla sina kläder stulna av pratande tigrar. Sedan börjar tigrarna bråka så mycket att de blir till smör och Svarte Sambos mamma steker pannkakor i dem. Fullständigt logiskt för en 4-åring och det här var en av mina favoritböcker. Min farmor hade ett exemplar på danska.

Sambos tigrars grymma öde var dock ingenting mot vad som hände Max och Moritz. Boken, ursprungligen med tyska titeln Max und Moritz (1865), vann jag i en tävling och var en parad av dåliga exempel. Busfröna Max och Moritz ställer till rackartyg i den lilla tyska staden. De små psykopaterna dödar en änkas höns och håller på att dränka en skräddare. De stjäl och ljuger och begår rätt grova våldsbrott innan de till slut muckar med fel person (mjölnaren i byn) och blir krossade till döds under ett kvarnhjul.

Tvärt emot all sans och vett har Max och Moritz haft en betydande inverkan på den kulturella historien. Inte nog med att det är en av Tysklands mest populära och lästa barnböcker, det är också den första barnboksexporten till Japan (1887 under namnet ”Stygga berättelser”). Dessutom fick de ytterst osympatiska nazisterna under andra världskriget för sig att döpa två kanoner på stridsvagnen Henschel 30.01 till – just det – Max och Moritz. Men den omdömeslösheten var kanske väntad.

Att Motala Tidning hade boken som pris i en teckningstävling 1993 var lite mer oväntat.
———————————————
Eftersom olämpliga barnböcker intresserar mig så förgjordat ringde jag till min faster som har jobbat som bibliotekarie på en skola. Hon mindes både Max och Moritz och Lille svarte Sambo.
– Men det är alltid lite kalabalik när det kommer till sånt där, berättar hon.
– Se bara på Wirséns bilderbok Lilla hjärtat för två år sedan. Och debatten kring Fem-böckerna har pågått i 60 år. När jag började som bibliotekarie i början av 80-talet så var det fortfarande så att ”den där Blyton, den skulle man inte köpa in”, men ungarna älskade dom!

Då stormen kring Wirsén känns som ett barn av sin tid (hon hade trots allt ritat exakt samma figurer i tre år innan någon skrek ”RASIST!!”) så är de omåttligt populära fem-böckerna lite mer problematiska. Trots att det rör sig om rasistiska beskrivningar kring i stort sett alla skurkar (de har stora krokiga näsor, de är svartmuskiga och hotfulla) har böckerna lästs av miljontals barn världen över.

Att författaren Enid Blyton var både rasist och sexist och skrev sina böcker med armbågarna råder det ingen tvekan om, men uppenbarligen kunde de barn och ungdomar som läste böckerna ändå formas till normala individer. Så då återstår frågan – hur mycket påverkas barn av sina böcker?

Jag själv hade en period av rackartyg nära kopplat till Max och Moritz när jag var liten, men jag hängde aldrig på mig bombarjackan efter ha läst om svarte Sambo. Samtidigt lyfts sällan ”kolla bara vad han läste som barn!” som förklaring när Breivik eller någon annan vettvilling bestämt sig för att mörda massa människor. När barnböcker förbjuds verkar rädslan vara mer proaktiv, med andra ord. Återigen omdömet alltså. De goda intentioner som i första ledet skapade barnböckerna förbjuder dem i det andra.

Och någonstans på vägen verkar det helt glömmas bort att barn är betydligt smartare än vad många vuxna tror.

/Dag Ankersen

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.