Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

”Hen” i Skånskan

Veckans barnboksspalt, som publiceras i Skånskan idag:

När Kivis högsta önskan går i uppfyllelse är det inte riktigt som hen tänkt sig. En monsterhund är ju ingen tax och det blir en tuff dag för Kivi, som snabbt tänker om i husdjursfrågan.

Jesper Lundqvist och Bettina Johansson har verkligen lyckats skapa en spännande barnbok och min 2,5-åring älskar den. Men medan det är den galna monsterhunden och den charmiga huvudpersonen som väckt hans intresse är det ett tre bokstäver långt ord som attraherat vuxenvärlden. För Kivi nämns som ”hen” och ”henom”, och boken har gett skaparna, och inte minst Olika förlag, stor uppmärksamhet.

När jag någon gång vid sjuttioelfte omläsningen gör sonen uppmärksam på det ovanliga ordet reagerar han inte nämnvärt. Han är upptagen med en av Bettina Johanssons många detaljrika och fantasifulla illustrationer av den allt annat än gulliga hunden. Själv tycker jag ”hen” ligger oväntat naturligt i munnen. Jag brukar förespråka könsneutrala/normbrytande barnböcker och tycker det är bra att ha ett ord som gör det möjligt att ha en huvudperson som är barn först och främst. Om hendebatten kan öppna för en bredare diskussion om stereotyper i barnboksvärlden är det jättebra. Allra bäst tycker jag det är att debatten dras igång med hjälp av en bok som står för sig själv och är värd uppmärksamheten också för sina kvaliteter som just barnbok.

En annan nyutkommen bok som vi gillar hemma just nu är Marianne Dubucs Djurens maskerad (Rabén & sjögren). Precis som tidigare utkomna Framför mitt hus lyckas Dubuc ständigt överraska genom att leda in oss på ett spår och så plötsligt byta fot eller göra helt om. Både Djurens maskerad och Framför mitt hus flörtar med de klassiska sagorna, men också med mer stereotypa pekböcker som radar djur på djur, sak på sak. I den senast utkomna är det just djuren vi utforskar, men vi får tänka till, för bäst som vi känt igen ett lejon har det klätt ut sig – till elefant!

Vill vi veta lite mer om djuren, ja leta fakta under flikar och luckor, så tittar vi i Vilket djur liknar mig? och Vilket djur ska jag bli? (Alfabeta) av Nicola Davies och Marc Boutavant. Den sistnämnda följer djuren från dess tidigaste stadium (yngel, puppa, ägg, ja ni fattar) tills de är fullvuxna och själva fortplantar sig. Luckor är alltid populära, och från föräldraperspektiv är det alltid bra att få hjälp att svara på de frågor som kan uppstå kring vilket ämne det än är som är på tapeten för tillfället. När det gäller fakta om djur kan jag ändå tycka att det är svårt att slå den ”äkta varan”. Att läsa de ljudsatta fotoböckerna Fågelsång (av Jan Pedersen och Lars Svensson) och Vilda djur (Jan Pedersen) med 2,5-åringen är alltid en upplevelse. Vet ni hur en motorcykelgroda låter? Hur berguven hoar? Vi vet, och de här böckerna (från Max Ström förlag) kommer vi att växa med och ha glädje av länge.

Slutligen: Lyckan som uppstod när vi förstod att Emma AdBåge illustrerat tvååringens favoritramsa – ABCD råttan kokar te, i en ny pekbok var inte att ta miste på. Den med Lennart Hellsings ramsa ”Vad ska vi göra” är mycket fin den med!

Inte bara Lindex…

Om nu någon mot förmodan trodde det efter att ha läst mitt förra inlägg.

Bloggaren Blind Höna har jämfört flick- och pojktröjor i samma storlek och kommit fram till att.. ja, flickor uppenbarligen ska visa magen om H&M får bestämma…

För egen del blir jag allra mest beklämd över att det finns flick- och pojkavdelningar över huvud taget. Att affärerna ska bestämma var jag får sätta för kläder på min pojke. Och ja, jag vet att ingen tvingar mig att handla på den ena eller andra avdelningen, men det är ju just så som den senaste debatten visar; pojkkläder ger bättre rörlighet och är dessutom ofta tillverkade av bättre material.

Således får mina barn, oavsett kön, gå runt som levande reklampelare för mörka, tuffa, ofta våldsamma tecknade figurer som affärerna envisas med att sätta på pojkkläderna.

Nu handlar vi iofs oftast inte på de här kedjorna, utan försöker köpa ekologiskt och unisex så ofta det går (det vill säga när det är på rea…) men då har vi plötligt.. tada, en klassfråga. För trots rea kostar de här kläderna betydligt mer!

Mitt eget exempel (ett av många) kommer förresten från KappAhl, som jag till en början tyckte var ganska bra på unisex. Men det var bara i babystorlekar. När jag var där och frågade efter strumpor i höstas fick jag genast frågan om de var till en flicka eller pojke. Strumpor!!!

När jag vägrade svara på det, men förtydligade att de var till en 1,5-åring och därför borde ha halkskydd blev jag genast förd till pojkavdelningen. Flickstrumporna var alla rosa, med volanger, och gjorda i tunna halkiga material. Men det vet vi ju alla att flickor inte ska springa omkring och halka! Dumt av mig.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.