Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Fantasi som medicin

Bjärbo, L - Ivar träffar en Tyrannosaurus - 29694239Efter den andra boken om Ivar blev min son lite otålig. Han satte sig ner och skrev sin egen bok, med titeln ”Ivar träffar alla dinosaurier i hela världen”. Men den riktiga titeln är alltså Ivar träffar en Tyrannosaurus, och det är ju en ganska väntad uppföljare på Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo och Emma Göthner (Rabén & Sjögren) som kom tidigare i år. Precis som i den första boken står Ivars hemmabyggda dinoland i fokus och det är där Ivar på sina nattliga äventyr blir liten och träffar de stora ödlorna på riktigt. Det här är fina smarta böcker som har en naturlig målgrupp och efter att både läst Ivar träffar alla dinosaurier i hela världen och tillsammans med sonen knåpat ihop ett eget dinoland kan jag dessutom intyga att de väcker fantasin och inspirerar till pyssel.

En bok som får mig att vilja pyssla om mina gamla gosedjur är Blubbla tänker av E A Johansson (Natur & Kultur). Det är något speciellt över fotoböcker med iscensatt handling och den här har något sprött och sönderälskat över sig, något gammalt men tidlöst som tilltalar mig. Blubbla är en apa som funderar mycket. Tänk att flyga över pyramiderna, ut i rymden. Men Blubbla landar i tyngre grubblerier och funderar över livet efter döden, gråtens lättnad och saknaden efter sin mamma. Det låter oändligt sorgligt men texten har en självklarhet och en tankebana som följer barnens slingrande funderingar på ett sätt som ändå gör boken enkel att ta till sig.

Boken om Blubbla är en bok för alla små grubblare, medan Mammas Liv (Nimmi förlag) känns som den riktar sig mer till dem som är direkt drabbade av sjukdom i familjen.

Liv är fem år och hennes mamma har cancer. Mi Tyler har skrivit boken utifrån ett eget behov, hon behövde en bok för att prata med sina barn om sin sjukdom. Malin Ahlin har hittat en känsla i bilderna som balanserar just mellan vardagsliv och dramatik, cellgiftskräk och bullbak. Boken är rak och språket direkt. Mi Tayler duckar inte men fokuserar heller inte på rädslan att det värsta ska hända. Tröttheten, sjukhusvistelserna och tårarna kan vara tillräckligt skrämmande för ett barn och boken känns som ett bra och lättillgängligt underlag för den som vill prata med sitt barn om allvarliga sjukdomar. I och med att den är så tydligt skriven i det syftet blir den möjligare lite mindre intressant som bok betraktad än till exempel Världens mamma och en katt (Kristina Murray Brodin, Vombat förlag 2010) som faktiskt har exakt samma tema.

Sjöberg, L - Tänk om ... visboken - 29693683Jag skulle vilja ge Liv och hennes mamma Lena Sjöbergs nya Tänk om… Visboken, med tillhörande cd-skiva med 13 sånger av Nina Persson. Att flyta bort i världar där du kan vara en mygga, en tax eller en val måste vara bättre än många mediciner. Att tillsammans med Cardigans-Nina få bli en skräcködla eller byta plats med en fladdermus ett tag måste ge stor lättnad till ett orostyngt barn. Musiken är medryckande och bilderna i boken som alltid när Lena Sjöberg är inblandad roliga, uttrycksfulla och med minst en överraskande detalj. Boken ska förresten snart bli film!

April april – Bus och andra luringar

20140401-150040.jpgAv Sanna Pedersen och Bettina Johansson

Sällan har jag hört snart-femåringen därhemma skratta så gott som när han insåg att han skulle få luras idag, och när han igår kväll övade på sitt ”april, april din dumma sill”.

Det är något universellt med förtjusningen över bus och luringar, något särskilt som gör att barn i en viss ålder bara kiknar vid tanken på fejkhundbajs, vattensprutande tändare (fast det kan väl inte vara lika kul nu när inga föräldrar röker, eller?) och eldsprutarstarka karameller.

Den som ger den här boken till sina barn får vara beredd på att utsättas för diverse bus och trix. En tejtremsa i osthyvelspringan, karamellfärg i mjölkpaketet och pingisbollsregn ur höga skåp är några tips att hålla utkik efter när barnet satt sig att läsa. Boken, Sanna Pedersens debut, kategoriseras som lättläst. Det är den, och den är dessutom roligt skriven och ger såväl fakta som tips som är bra en dag som idag. Det enda jag förvånas lite över är att boken, som även om den är påhittig inte är en skönlitterär historia, fått markering som vore det en saga och inte en faktabok. Hade jag köpt den för att jag velat ge mina barn en berättelse hade jag nog blivit besviken.

Illustrationerna är som vanligt när Bettina Johansson är inblandad en källa till glädje och skratt.

Otis vantar

Av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson

Kommer ni ihåg Otis, som vi älskade här hemma? Vi älskar honom fortfarande även om vi inte tröstar oss med honom varje kväll längre. Nu väntar vi på snö och vissa av oss kanske snarast bävar inför inspirationen till klädrevolution som Otis nu kan erbjuda. För Otis och Stina tycker vantarna är dumma. De flesta kläder är faktiskt dumma. För att inte tala om hur dum pappa är, som tycker att kläder ska vara på kroppen när man är ute i vinterkylan. Tur att storebror är så duktig på att laga varm choklad.

Sista uppslaget i den här boken får mig att fundera på om jag ska lägga den i högen av julböcker. För det finns något så jullovsvarmt och mysigt i varenda bild, att när granen väl dyker upp är det som att den var självklar. Det är klart att det doftar pepparkakor och varma drycker om den här boken. Det är klart att barnens upptäckarlusta och utforskande av kylan kommer av den tid och ro som julen ger lov till.

Ane Gustavssons bilder innehåller så mycket av små barns mimik och rörelsemönster att jag kan titta på dem om och om igen. Kanske var det just denna igenkänning som dottern fastnade för en gång. Kanske är det den som gör mig så varm om hjärtat.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Gästrecension: Skelett

Av Bengt-Erik Engholm & Jojo Falk
Wilma, 7 år:
Boken var kapitelbok och handlade om skelett. Det finns en skelettkyrka med allt i skelett, konstigt! Om man har en ficklampa under handen och ser massa svart, då är det skelett. Vi måste pröva det! Skalbaggen byter skal = skelett. Alla däggdjur har skelett. Liemannen var otäck, han dödade massa folk. Kroppens minsta skelett är sitgbygeln i örat, den är pytteliten. Det finns några som gräver och letar efter skelett.
Jag vill läsa de andra i samma serie. Intressant och bra men lite läskig. Den får 10p av mig.
 
Mamma Katarina:
Lärorik och intressant bok, den var inte alls som man tänkt sig när man ser omslaget på boken. Lagom mycket text till varje kapitel eftersom den är lite som en faktabok. Den var lätt att förstå samt väckte en nyfikenhet hos Wilma som ville lära sig mer. Att man kunde få fram så mycket om skelett och behålla intresset – då är den bra skriven.
Mycket läsvärd.
Detta är en gästrecension. Är du intresserad av att recensera barnböcker, så mejla mig på eva.emmelin[at]skd.se och berätta lite mer om dig och barnen, samt vilken typ av böcker ni gillar.

Prinsessor i tidningen

Denna spalt har publicerats i Skånska Dagbladet 2013-03-09:

Har du gått på bokreans barnavdelning ännu? Jag tror det är läge att utfärda en varning. Det var länge sedan jag såg ett så trist och förlegat utbud. Budgetutgåvor i grälla blå eller (alltid ELLER) rosa färger skymmer de få kvalitetsböcker som rean erbjuder. Själv har jag hakat upp mig på prinsessböckerna.
För mig är en prinsessa nästintill den ultimata symbolen för kvinnoförtryck. En objektifierad skönhetssymbol, maktlös, på sin piedestal. Många av de klassiska sagornas sessor må vara tuffa och företagsamma typer för sin tid, men faktum är att deras mål i princip alltid är heteronormativt och deras räddare alltid en man.

Alla flickor är prinsessorFlera författare har på senare tid försökt ändra den stereotypen, försökt ta över symbolen och fylla den med eget, positivt innehåll. Vi har Per Gustavsson, en föregångare som gett både prinsar och prinsessor betydligt mer svängrum (Natur & Kultur). Vi har Christina Björk och Eva Eriksson som gjort något av detsamma när de gett sessorna och drakarna en egen sagosamling (Rabén & Sjögren, 2011). På sistone har jag också upptäckt Mylo Freeman, en holländsk författare som med sina sagor om Prinsessan Arabella (Turbine förlag), och sin samling av prinsessor i Alla flickor är prinsessor (Turbine, 2011) visar att en prinsessa inte behöver vara vit (men rosa är hon banne mig alltid).

Men att det finns goda exempel hjälper inte, även om det är en tröst när det är dags för kalas hos barn med prinsessintresse. Kanske är det för att genren blivit en utpost i vad som anses ”flickigt” som jag har så svårt för den. Det är en genre som bara genom sitt ämne utesluter halva befolkningen. Som genom själva ordet prinsessa, ett könat ord som inte på något enkelt sätt kan bytas ut mot ett neutralt, blir en symbol för en uppdelning jag inte står ut med. För hur mycket jag än tror på ett gemensamt, demokratiskt samhällsansvar så tror jag benfast på individens rätt att identifiera sig själv. Att inte tro att intresset för vackra färger och söta mönster är kopplat till kroppsdelar, inte tro att det finns egenskaper och intressen som är otillåtna för att de traditionellt beslagtagits av det motsatta könet.

Tack och lov finns det många fina barnböcker, och fler är det på väg. De senaste dagarna har vårutgivningen börjat dimpa ner i brevlådan och den som är nyfiken får hålla ett extra öga här i bloggen där recensionerna läggs upp i takt med de av förlagen uppsatta recensionsdatumen. Jag kan den närmaste tiden locka med namn som Hellsing, Olsson och Bjärbo. För att bara nämna några. Bokvåren är här!

Frihet, längtan och orättvisa

Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.

Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.

Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.

Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.

Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.

Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.

Den där bästa högläsningsstunden

Är ni nyfikna nu då?

Här är i alla fall boken som dottern älskade:

Natur & Kultur

Den är skriven av Åsa Medel-Hartvig, med stämningsfulla illustrationer av Ane Gustavsson (läs mer om den här). Konceptet är enkelt, lilla Otis upptäcker sorg och gör vad han kan för att sätta plåster på såren. Ibland bokstavligen, ibland räcker en nalle eller en mysstund. Men vem tröstar Otis?

Jag vet ju inte exakt vad i den som tilltalade Astrid så mycket, men det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas väska som glömdes på bussen) som med existentiella (farfaderns sorg över något han läst i tidningen, en dödsannons?) finns inte.

Åsa Mendel-Hartvig är lite expert på de där små barnens känslor och vänder gärna på dem. Ni har väl läst om Tessla och hennes bångstyriga föräldrar?
Som tvåbarnsförälder är jag för övrigt mycket peppad på hennes nästa bok.

Boken är ett recensionsexemplar från Natur & Kultur.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.