Prinsessor i tidningen

Denna spalt har publicerats i Skånska Dagbladet 2013-03-09:

Har du gått på bokreans barnavdelning ännu? Jag tror det är läge att utfärda en varning. Det var länge sedan jag såg ett så trist och förlegat utbud. Budgetutgåvor i grälla blå eller (alltid ELLER) rosa färger skymmer de få kvalitetsböcker som rean erbjuder. Själv har jag hakat upp mig på prinsessböckerna.
För mig är en prinsessa nästintill den ultimata symbolen för kvinnoförtryck. En objektifierad skönhetssymbol, maktlös, på sin piedestal. Många av de klassiska sagornas sessor må vara tuffa och företagsamma typer för sin tid, men faktum är att deras mål i princip alltid är heteronormativt och deras räddare alltid en man.

Alla flickor är prinsessorFlera författare har på senare tid försökt ändra den stereotypen, försökt ta över symbolen och fylla den med eget, positivt innehåll. Vi har Per Gustavsson, en föregångare som gett både prinsar och prinsessor betydligt mer svängrum (Natur & Kultur). Vi har Christina Björk och Eva Eriksson som gjort något av detsamma när de gett sessorna och drakarna en egen sagosamling (Rabén & Sjögren, 2011). På sistone har jag också upptäckt Mylo Freeman, en holländsk författare som med sina sagor om Prinsessan Arabella (Turbine förlag), och sin samling av prinsessor i Alla flickor är prinsessor (Turbine, 2011) visar att en prinsessa inte behöver vara vit (men rosa är hon banne mig alltid).

Men att det finns goda exempel hjälper inte, även om det är en tröst när det är dags för kalas hos barn med prinsessintresse. Kanske är det för att genren blivit en utpost i vad som anses ”flickigt” som jag har så svårt för den. Det är en genre som bara genom sitt ämne utesluter halva befolkningen. Som genom själva ordet prinsessa, ett könat ord som inte på något enkelt sätt kan bytas ut mot ett neutralt, blir en symbol för en uppdelning jag inte står ut med. För hur mycket jag än tror på ett gemensamt, demokratiskt samhällsansvar så tror jag benfast på individens rätt att identifiera sig själv. Att inte tro att intresset för vackra färger och söta mönster är kopplat till kroppsdelar, inte tro att det finns egenskaper och intressen som är otillåtna för att de traditionellt beslagtagits av det motsatta könet.

Tack och lov finns det många fina barnböcker, och fler är det på väg. De senaste dagarna har vårutgivningen börjat dimpa ner i brevlådan och den som är nyfiken får hålla ett extra öga här i bloggen där recensionerna läggs upp i takt med de av förlagen uppsatta recensionsdatumen. Jag kan den närmaste tiden locka med namn som Hellsing, Olsson och Bjärbo. För att bara nämna några. Bokvåren är här!

Är alla prinsessor?

Sessor i alla former

Jag har nämnt förut att jag funderar kring detta med prinsessor. I böcker och i barns värld över huvud taget. Ingen av mina är i någon direkt prinsessfas, men ämnet är aktuellt på dagis och jag känner att jag reagerar med magkänslan. För mig är en prinsessa nästintill den ultimata symbolen för kvinnoförtryck. En objektifierad skönhetssymbol, utan makt på sin piedestal.

Många har försökt ändra den stereotypen, försökt ta över symbolen och fylla den med eget. Läs lite om det efter mitt snack med Per Gustavsson på en bokmässa för länge sedan här. Jag skrev också om bristen på prinsar här, en vädjan som man kan tycka blev bönhörd här* (har jag inte skrivit om den boken? Det måste åtgärdas!)

Men jag kommer ändå inte ifrån att jag tycker hela prinsessgrejen är trist. Kanske för att den blivit en utpost i vad som anses ”flickigt”. Något som anses som en nästan oundviklig fas, men som ju knappast skulle uppstå om inte inspirationen från omvärlden fanns – det vill säga den är ingenting flickor föds med utan något som kommer utifrån. Att gilla prinsessor, eller för den delen bilar, får aldrig bli något fult. Lika lite när det gäller ”prinsessflickor” och ”Blixtenpojkar” som när det gäller det omvända. Jag inspirerar gärna den som har ett prinsessbarn att välja BRA prinsessböcker, och detsamma när det gäller bilar (även om Disney försvårar det genom att ge ut så mycket skräp med namnet Blixten).

Jag tror att det jag reagerar allra starkast på är detta att dela in områden efter kön. Och eftersom prinsessa är ett könat ord, som inte på något enkelt sätt kan bytas ut mot ett könsneutralt, blir det en symbol för en uppdelning jag inte står ut med. För hur mycket jag än tror på ett gemensamt ansvar så tror jag benfast på individens rätt att identifiera sig själv.

Nu skulle jag vilja höra hur ni ser på prinsessor, i böcker och lekar.

De flesta diskussioner kring mina blogginlägg brukar ske på Facebook, så jag vädjar lite extra om att kommentaren läggs här – så att den samlas i bloggen och inte på ett forum begränsat till vänner och bekanta. Till helgen ska jag förresten koka ner de här tankarna i en barnboksspalt, därför är jag extra mån om er input redan nu!

*Okej, Per Gustavsson skrev om prinsar redan innan, men det passar inte lika bra i min historieskrivning.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.