Gå och simma, om du inte kan rimma

Har du tänkt på att nästan alla bra barnböcker på rim är översatta av Lennart Hellsing? Det kanske inte är något du tänker på till vardags, men jag ska säga dig att det är värt att fundera på en liten stund. För barnlitteraturens grand old man är just gammal, och jag oroar mig lite för hur det ska gå med rimkonsten när han försvinner.

Få barnboksförfattare lyckas nämligen få till det på rim är jag rädd, och ändå envisas många med att försöka. Är det så bara en lär-dig-färgernas-namn-bok med allas älskling Molly mus (Lucy Cousins, Natur och Kultur) eller en enkel flikbok med uttjatade Mumintrollet (Titta in hos Mumintrollet, Rabén & Sjögren) så ska det banne mig vara på taffligt rim. ”Snälla Muminmamman har dukat fram fika. Men vad gömmer sig i köket? Vågar du kika?” Jo tack, jag vet att rytm och ramsor tilltalar de minsta, men stammande och stakande föräldrar som med allt större desperation försöker få till det gör ingen glad.

Ibland gör det mig lite ledsen att böcker som annars skulle varit riktigt fina tvunget ska tvingas in i en form där de inte passar. Jag har tidigare nämnt böckerna om Jösta och Johan (Sagolikt förlag) som med sin goda tanke i mitt tycke ändå faller platta på grund av versmåttet. Lika besviken blev jag när jag slog upp boken Meja åker ambulans av Torsten Larsson och Christina Lindkvist (Dataläraren förlag) och insåg att de färgsprakande bilderna med en alldeles egen känsla sällskapar med verser som inte håller måttet. Tanken – att lyfta upp en vardaglig olyckshändelse – är så god. Den ger både olycksdrabbade en chans att bearbeta och föräldrar och pedagoger en möjlighet att lära ut och förebygga. Om berättandet bara hade fått vara enkelt. ”Gör det inte så svårt för dig – och mig” hade jag velat ryta till den välmenande författaren som just tvingat mig att läsa meningen ”Framme på akuten väntar mamma på Meja/”Visste du att jag var här” hörs då Meja säga”. Om det inte låtit så nedlåtande hade jag sagt ”gör om, gör rätt” för det här är verkligen en bok som jag och sonen velat läsa. Den om Meja som kommer för nära ljuset och räddas av en snabbtänkt förskollärare och duktig ambulanspersonal. Det behövs ingen Lennart Hellsing, för en bok behöver inte rimma.

När Hellsing är inblandad får den dock gärna göra det. Som i Kvastresan (Av Julia Donaldson och Axel Scheffler, Alfabeta) som nyligen getts ut på nytt i slittåligt kartongformat. Visst är det lätt att vricka tungan, men det är det värt när det är på meningar som ”En hög mörk och taggig/befjädrad lurvig björn/ med fyra grymma huvuden/ och vingar som en örn”. Donaldson och Scheffler vet också precis hur de ska göra sagan lagom läskig, både i ord och bild. (Här kan du dock läsa om en liten detalj i den här boken som jag inte kan komma över)

Utan rim, men lagom läskig och fyndig nog att väcka den här mammans förtjusning är Gapa stort av Jens Peter de Pedro och Lotta Geffenblad (Bonnier Carlsen). Vampyrer och krokodiler blir liksom inte lika skrämmande när man ur tandläkarperspektiv tittat ner i svalget på dem. Perfekt present till den som just varit på sitt första tandläkarbesök. Lika rolig – om inte roligare – är samma duos Vad äter du monster? Kolla in den, det är en order från mig och barnen!

 Denna text publicerades i Skånska Dagbladets pappersversion 2013-05-04

Mumin: Vem får blomman/paketen?

Jansson, T - Mumin: Vem får blomman? - 29686647Av Riina och Sami Kaarla, baserade på Tove Janssons böcker

Ni skulle kunna säga åt mig att lägga av. Att inte gnugga salt i mina sår. För jag har ju redan, trots förlagsbytet, etablerat att jag inte riktigt klarar av att se Tove Janssons figurer ”moderniseras”. Å andra sidan kan jag nog säga att det ofta är bristen på modernitet som retar mig. Att de nya ”författarna” gör figurerna MER könsstereotypa än de var från början, och att historierna upprepar sig på rätt tråkiga sätt. Ändå finns ju de här böckerna, och de minskar inte direkt i popularitet. Så jag kan inte riktigt hålla mig borta, och kan inte riktigt sluta hoppas.

De senaste i raden av pekböcker är inte oävna. Blomvarianten – där en figur plockar blommor åt en annan och vi på så sätt går igenom hela mumindalen, är söt. Den är en enkel gissningsbok, utan Jansson, T - Mumin: Vem får paketen? - 29686630finesser men också utan harm. Paketvarianten är något svårare. Den är på en gång roligare – att gissa vad som är i knasigt formade paket brukar vara populärt hos 1-2-årigarna. Samtidigt är det så knasigt att det blir förvirrat. Och ”facit” – det vill säga vem som borde fått presenten som Lilla My delat ut fel, bygger enbart på stereotyper. Vad är det som säger att muminmamman inte vill leka indian (det gör hon mig veterligen i någon bok), och att Mumintrollet inte kan ha nytta av en bredbrättad hatt en solig dag? Varför kan inte Snorkfröken uppskatta en bok om spindlar? Nej, bakläxa på den. Hade det handlat om de klassiska attiraljerna – som muminpappans höga hatt, mammans handväska eller randiga förkläde, Mumintrollets barkbåt eller Snorkfrökens guldring hade det åtminstone haft en förankring.

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Frihet, längtan och orättvisa

Mumin har fått ett nytt hem, hade faktiskt fått det redan när jag gnällde om Alfabetas felsatsning i min förra barnboksspalt. Det är Rabén & Sjögren som tagit över rättigheterna, och nu sitter jag här med tre nya titlar i min hand: Vilda gäster (3-6 år), Vem har tagit alla papper (0-3 år) och Vem leker med garnet (0-3 år) samtliga av Riina & Sami Kaarla (Rabén & Sjögren, september 2012). De två sistnämnda är mitt i prick – två smarta pekböcker med en genomgående tråd (i det ena fallet bokstavligen) och massor av detaljer för små ögon att upptäcka. Äntligen något som inte bara i bild utan även i text och handling är i janssonsk anda. Sådan saknas inte heller i Vilda gäster, som rätt originaltroget berättar om Lilla Mys och Mymlans familj. Ändå är det något som skaver. Kanske kan man helt enkelt inte koka ner essensen i de många Muminböckerna till en vettig barnbok. Ännu har i alla fall ingen lyckats.

Och kanske behöver vi inte gamla förebilder, när det kommer så fantastiskt många fina barnböcker. Det går inte att nämna höstens utgivning utan att ha med Mamman och havet av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm (Bonnier Carlsen). Både jag och treåringen är förtjusta. Förtjusta på ett lågmält undrande sätt för det finns mycket att fundera över i den här boken. Varför mammorna mest vill läsa tidningen, varför bokens huvudfigur och småsyskonet Tiger klänger så på Mamma Fin och varför nämnda mamma bara måste försvinna och lämna barnen och Mamma Lugn i väntan. Det blir bokens huvudperson, ett barn av bilderna att döma i fem-sexårsåldern, som får ge sig ut och leta. Sökandet slutar i havet, via bajskorvar och reningsverk, och där möts barn och mor på stranden i en stund av skelettdiskussioner och hårda förhandlingar om hårtvätt och tidningsläsande. Som disträ heltidsarbetande förälder måste jag naturligtvis beröras av den här boken, men utan att Stridsberg pekar ut mig eller beskyller mig för något. Hon säger något om barndom och längtan, naturligtvis med en blinkning till ovan nämnda janssonska pappa och hans drömmar om äventyr och frihet.

Riktigt lika omtalad som sin föregångare om monsterhunden har inte Kivi & den gråtande goraffen av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson (Olika förlag) blivit. Fortfarande diskuteras det könsneutrala pronomen som Lundqvist lanserade i barnboksvärlden, men uppföljaren till Sveriges första barnbok med hen har inte fått samma spridning. Tyvärr tycker jag heller inte att den är värd det. Fortfarande ligger rimmen trivsamt i munnen, men meningarna är lite mer tillkrånglade och historien om den gråtande goraffen som husdjursträngtande Kivi tar med hem har inte samma kittlande äcklighet och galna fart som den bortsprungna monsterhunden.

Från samma förlag vill jag istället tipsa om höstens stora succé hemma hos oss: Orättvist! Av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas böcker om Tessla.

Åsa Mendel-Hartvig är tillsammans med Ane Gustavsson också aktuell med Otis tröstar (Natur & Kultur), som för övrigt också är en riktig pärla. Det finns något mycket lugnande i de trösterika upprepningarna, och naturligtvis i det lyckliga slutet. Tilltalet är enkelt och ur barnets perspektiv, någon tvivel om att små barnarmar runt halsen och en utlånad sköldpaddsväska faktiskt löser såväl akuta (pappas glömda portfölj) som med existentiella (farfaderns sorg) finns inte.

Denna text är i en kortare form publicerad i Skånska Dagbladets pappersupplaga 2012-10-20.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.