Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Totoro, färger och familjer

Skogens_hemligheter_cover_lowresJag tänker genast på Myazakis Min granne Totoro (Studio Ghibli, 1988) när jag slår upp Skogens hemligheter av Jimmy Liao (Mirando Bok) för första gången. Det nog det där mittemellanstadiet, där drömsömn och vakenhet möts, som finns i både filmen och boken. En självklarhet i att de två världarna kan berika varandra. Medan Totoro är lika skarp i konturerna som barnen som upptäcker hen är Liaos ulliga kanin och barnet som följer den ut i skogen lika gråa. Ändå finns det liv och själ i bilderna som får mig och barnen att titta noga, upptäcka detaljer och fascinerade följa med på resan. ”En stad utan drömmar känns så ensam”. Just så är det ju.

färgerLika fängslade är vi när vi för andra gången leker oss fram i en bok av Hervé Tullet. Förra gången räknade vi prickar, i den första av hans verk som kommit ut på svenska, En bok (Alfabeta, 2011). Nu ger vi oss på att kladda och blanda utan varesig fingerfärg eller interaktiva skärmar till hands. Detta enkla i att låta oss trycka, vända och skaka på en kartongbit och ändå väcka upptäckarlusta och ge inspiration är något oerhört vackert. Boken Färger är en given gåbortpresent i höst, till barn mellan tre och sju ungefär. Släng med en uppsättning vattenfärger och ett block i paketet bara, för boken väcker målarlusta!

Nu i skolstartstider kanske det inte bara är färgkladd på schemat, utan också räkning. För att behålla lusten funkar Lidia Blomgrens Tio gorillor (Alfabeta) utmärkt i matteundervisningen. Varför ska varenda bok rabbla ett till tio, siffror som 82 och 552 är faktiskt också viktiga att kunna. För att inte tala om olika arter av våra släktingar aporna. Bilderna har en glädje och en finurlighet som tilltalar mig.

familjenSkolstart, eller om det är förskola som gäller, kan också betyda nya kompisar och med dem nya familjer. Lilla Piratförlaget verkar med sin Hela familjen och andra släktingar av Alexandra Maxeiner och Anke Kuhl vilja vidga begreppet och ge barn och föräldrar verktyg att prata om vad bonusmammor, regnbågsfamiljer och plastpappor innebär. Boken, som i Tyskland utnämnts till årets faktabok, kommer ut i Sverige i början av september och ger absolut en bra överblick över familjebegreppet och dess vidd. Samtidigt tycker jag det är lite tråkigt att utgå från en ”normalitet”. Vi börjar med en heterokärnfamilj och går vidare med att konstatera att alla familjer inte ser ut så. Det tänker jag kan skava lite hos dem som redan känner sig udda i sammanhanget. Hudfärgen boken igenom är dessutom väldigt blek, det är främst ”mammas nya kille” Diego som representerar någon annan bakgrund än nordeuropeisk och då är han dessutom svartmuskig och har bokens djupaste (och hårigaste) urringning. Med det sagt är det ändå spännande att det kommer böcker av det här slaget. Jag gillar att det längst bak finns utrymme att själv fylla i och reflektera över den egna familjen. För den som utöver familjekonstellationer vill gå in på den spännande frågan om olika sätt som barn kan bli till finns Familjeboken (Vombat förlag, 2012) på samma tema.

Denna text publiceras i Skånska dagbladet 2014-08-16

Pojkar och enkla analyser

Pojkar måste läsa. Vi måste få pojkar att läsa. Pojkar läser för lite. Även om det inte stämmer med min egen pojke håller jag naturligtvis med. Den senaste tidens larmrapporter oroar och det är svårt att låta bli att dra kopplingar mellan låg läskunskap och unga arga män i utanförskap. Ändå undrar jag när jag sitter med senaste tidens utgivning av böcker för barn som håller på att knäcka läskoden (korta meningar, ofta i versaler) om vi samtidigt är ute efter extrem könskodning och de negativa effekter som stereotyper när det kommer till genus för med sig.

domarnSmaka på några titlar: Ut med domarn! och Jag är fotbollsproffs! (Malin Stehn, Elin Fahlstedt, Opal), Utvisningen (Åsa Oxenmyr och Ingrid Flygare, Rabén & Sjögren) och Rakt i krysset (Pernilla Gesén och Jeanetta Milde, Lilla Piratförlaget). Gemensamt förutom sporttemat (fotboll och innebandy) är att huvudpersonerna är pojkar. Det är inget fel på de här böckerna. I de två förstnämnda från förlaget Opal finns ett tydligt tema av laganda och gemenskap, i Geséns och Mildes bok toppar en flicka motståndarlaget. Men här finns också en förutsägbarhet och en så enkel analys att det gör mig sorgsen. Oxenmyr, Å - Joel spelar innebandy: Utvisningen - 29689259Om det nu är ”sportkillarna” som dissar böcker är det naturligtvis bra att möta dem på ”deras nivå” men då får man hoppas att det följs upp med något mer. Då gör vi oss beroende av engagerade föräldrar/lärare/bibliotekarier som sticker mindre stereotypa böcker i händerna på dem efterhand. Och kanske dessutom någon som förklarar för dem att bara för att det är flickor i huvudroll i 90 procent av de omvårdande djurböckerna och pojkar i majoritet i sportlektyren behöver det inte vara så. Det står faktiskt var och en fritt i denna i övrigt individfokuserade värld att välja precis efter eget hjärta. Även om nu allt från barnklädesbutiker till barnboksförlag gör sitt bästa att övertyga oss om något annat.

Andrén, E - Jobbargubbar: Vera och Vilgot i byggvaruhuset - 29692266Och när jag nu är inne på den linjen måste jag fråga mig hur snacket gick när Rabén & Sjögren satte vinjetten ”Jobbargubbar” på sina böcker om Vera och Vilgot (del två, Vera och Vilgot i byggvaruhuset, har just kommit ut). ”Vi har en flicka och en pojke i huvudrollerna, ett kreativt och skapande tema och till och med en kvinnlig chef för byggvaruhuset. Det här blir nog för mycket, vi måste nog ändå slå fast en gång för alla att det krävs en riktig ”gubbe” för att vara i byggbranschen”. Eller hur tänkte de?

Hellsing, L - Ticke tack! - 29691719Jag tar min tillflykt i några nya pekböcker med gamla klassiker. Det är Lennart Hellsings sånger Ticke Tack och Annabell Olsson som fått kartongpärmar och underbara illustrationer av Lena Sjöberg. Med semestern på intågande flyr jag och barnen nog också ut i naturen med Titta en… (Jenny Wik, Kabusa böcker) och Mina småkryp samt Mina blommor (Anja Baklien, B Wahlströms), även de stabilda kartongböcker för små utforskare och utan fokus på huruvida dessa små utforskare vill definiera sig som flicka eller pojke.

Denna text är också publicerad i Skånska Dagbladet.

På besök i en bajshög

Denna spalt publicerades i Skånska Dagbladet 2013-06-01

Med sommarvärmen kommer flugorna, även i litteraturen. Den här veckan kan jag presentera inte mindre än två böcker om flugor, och därtill en daggmask. Inte fel kanske för den som vill flytta ut sagostunden i trädgården och gå på upptäcktsfärd i rabatter och komposter.

Spyflugan Astrid är en gammal bekantskap, inte minst hemma hos oss där det finns en namne på två år som gillar att påpeka i samband med läsningen att hon ”itte ä en fuuuga”. Flugan Astrid har två starka armar, fyra ludna ben och två snabba vingar. Magen är grön och i den gillar hon att stoppa lite av varje (Spyflugan Astrid gillar av Maria Jönsson, Bonnier Carlsen). Det är sött rött, håligt gult och platt brunt. Bland annat. Astrid är precis lika charmig som i tidigare böcker, även om jag kan längta efter uppföljaren som är mer av en historia än den mellanakt som denna pekbok känns som.

Elise Gravels Flugan (Lilla piratförlaget) är kanske lika charmig men lite mindre tillrättalagd än Maria Jönssons. Så heter serien, som också omfattar boken Masken, också ”De små äckliga”. Den kanadensiska författaren var, enligt pärmtexten, vid tre och ett halvt års ålder grundare, enda medlem och ordförande i Föreningen för de små äckligas försvar. Vad i boken som egentligen försvarar flugors existens är lite svårt att säga, men roligt är det när vi dyker huvudstupa i allt vad äckligt de små äckliga krypen äter. Daggmasken får i sin bok mer av ett försvarstal, men får även den en slev av äckelskopan. Att få äcklas lite (och säga ”bajs” otaliga gånger) är faktiskt inte fel. Särskilt inte om du är fyra år.

När vi krälat bland myror, maskar och fluglortar kanske det är dags att ge sig ut i skogen? Det ska i alla fall Tora och hennes pappa (Se upp för krokodilen av Lisa Moroni och Eva Eriksson, Bonnier Carlsen). Synd bara att pappa måste jobba först. Och handla. Och kolla GPS:en. Och prata lite i telefon. Annars kanske han sett alla de fantastiska saker som Tora upptäcker. I hennes skog finns både giraffer och lejon, men det är först när Tora måste rädda pappa från att bli uppäten av flodkrokodilen som han inser vilken sagolik skog han kommit till. Kanske har till och med Tora missat någon varelse som huserar där.

Att följa med Tora och pappa på skogsutflykt väcker tankar både kring naturen vi lever i (vilka djur finns egentligen här?) och fantasins gränser (om jag ser ett lejon, betyder det att där finns ett lejon?). Historien ger utrymme för nya upptäckter och ger både barn och föräldrar möjlighet att känna igen sig och reflektera. Eva Erikssons bilder är som alltid både realistiska och sagolika och trots att jag känner igen dem från den egna barndomen känns de moderna och uppdaterade.

Lindgren, A - Lotta på Bråkmakargatan - 29689006Ännu mer igenkänning blir det i nyutgåvan av Lotta på Bråkmakargatan (Rabén & Sjögren). Jag är osäker på om historien om när Lotta flyttar hemifrån funnits som bilderbok eller bara i sagosamlingar tidigare, men det är egentligen inte så viktigt. Viktigt är att den där hettande ilskan, de oåterkalleliga dumheterna som den kan mana fram inte bara hos femåringar, kan adresseras och kanske diskuteras med ytterligare en ny generation. Lotta har blivit ännu mer av en favorit hos mig, åtföljd kanske mest av Tjorven, sedan jag fick barn. Dessa porträtt av egensinniga flickor som tillåts vara som de är ger mig hopp bland alla prinsessor och popstjärnor.

Nutte Nervös

Mélanie Watt

Mycket kan skrämma en liten ekorre, och Nutte Nervös är som namnet antyder en försiktig typ. Nutte lägger upp scheman för sin dag, planerar för allt som kan gå fel, och får som väntat rätt tråkigt. När det väl händer något ”farligt” upptäcker Nutte två saker – sin förmåga att glidflyga (Nutte är tydligen en flygekorre) och att farligt kan vara spännande. Någon revolutionerande förändring av sin uppstyrda vardag innebär upptäckten inte men kanske kan Nutte lära sig att slappna av så småningom.

Den här boken borde ligga på både vuxen- och barnpsykmottagningar, för oron över allt i vår föränderliga vardag som vi inte kan påverka är såväl mänsklig som vanlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om boken riktar sig till små barn eller snarare till deras nojiga föräldrar. Boken är enkel, lika noggrant uppstaplad som Nuttes vardagsschema. Det gör den lite svår att högläsa, tycker jag, men sonen verkar inte reagera.

För mig är den stora frågan: är det här en bok för alla – med risk för att väcka oro hos dem som inte vanligen känner den – eller riktar den sig till dem med samma sinnelag som Nutte Nervös? Och om det sistnämnda gäller, betyder det att nojor och nervositet är så allmängiltig att förlaget anser det lönsamt? Så måste det vara. Vilket i sig gör mig lite orolig. Och nojig över vilka nojor jag överför till mina barn.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Pom och Pim

Av Lena och Olof Landström

Pim har otur. Sedan tur. Sedan otur igen. Allt under loppet av en förmiddag. Och just så är det väl att vara liten. Allt som händer har betydelse och det som verkade dåligt kan vända och bli bra. Kanske är det så att vara stor också, om man lite oftare stannade upp och funderade i andra banor än de invanda.

1,5-åringen hemma älskar det här. Det är drama på hennes nivå, och hon säger ”ajajaj” innan Pim ens har ramlat. Bilderna är enkla, sidorna spatiösa, men berättar precis vad som krävs. Jag kommer på mig själv med att läsa ord som inte står, eller som kommer först på nästa sida, redan vid första genomläsningen – så bra samspelar text och bild.

Förresten! Den som tycker sig känna igen Pim och Pom kanske tittade på Kalles klätterträd som barn.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Veke och den röda baddräkten

Av Charlotta Lannebo och Emma Göthner

Det lilla vildsvinet Veke tänker inte ge upp kärleken till sin röda baddräkt för att flocken misstycker. Han går sin egen väg, och hittar till slut en vän.

Så enkel kan en barnbok vara, och ändå kan den rymma så mycket mer. Hemma väcktes treåringens funderingar kring ägande och våld. Varför vill bonden skjuta Veke och de andra vildsvinen som bökar på hans fält? Mamman tänker snarare på om det verkligen är rädslan för att Vekes röda baddräkt ska avslöja flocken i fältet som gör att de andra misstycker. Får vildsvin inte ha baddräkter? Får pojkvildssvin inte ha röda baddräkter? Och var kommer Vekes styrka att gå sin egen väg ifrån? Och hur, snälla berätta för mig hur, ger jag mina barn denna styrka!?

Den här boken är både välskriven och fint tecknad. Det är något i Vekes uppsyn som genast får både mig och sonen att gilla honom, och hans enkla äventyr i skogen blir spännande på grund av bildernas små finesser.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Du kan provläsa den här.

Småpirater och krig

Ett spännande förlag, nyligen avknoppat från sin storebror, är ju Lilla Piratförlaget. Deras monter kommer jag definitivt att besöka på mässan, och hinner jag så lyssnar jag på Janne Teller som pratar om sin bok Om det var krig i Norden.

Tanken med boken är naturligtvis ett sätt att vända perspektiven och låta nordiska ungdomar sätta sig in i flyktingsituationen. Men den får mig också att tänka på hur barn uppfattar krigshot. När jag var liten var visserligen Kalla kriget närmare i minne, muren ännu upprätt, men något verkligt hot för mig som barn i Sverige på 80-talet fanns det knappast. Ändå var tanken så verklig. ”Krigslarmet” en ångestfylld påminnelse och nyheter om ubåtar i sommarhusets blekingska vatten en källa till skräck. Den allra första gången jag publicerade mig var faktiskt på temat ”krigslarm”. Publikationen var Kamrat-Posten, vars insändarsida det året hette ”Du -89”, och texten som författades tillsammans med bästisen Kristina handlade om en dag då ”Hesa Fredrik” tjöt en tisdag före lunch. Vi hade studiedag och var på ett var våra första äventyrliga stadsbesök när larmet gick. Även idag skulle jag bli fundersam om tutan tjöt någon annan gång än måndag klockan 15, så min oförståelse för vuxenvärlden runt oss har jag kvar (insändaren uppmanade vuxna att ”skärpa sig” och börja ta larmet på allvar). Den akuta tanken ”nu är det krig” som slog oss skulle jag däremot inte få idag. Det beror så klart på ålder och kunskap, men kanske också på att vi idag lever ännu längre från det direkta krigshotet och därmed har ännu svårare – och ett större behov av – att förstå dem som lever under helt andra villkor.

Janne Teller var förresten en av författarna som kom upp i Skånskans serie om nordiska favoriter härom dagen. Läs den här.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.