Hurra för snällhet!

Plötsligt dök han upp hemma hos Olle och Birgitta, katten med bara en stump till svans. Han nästlade sig in i familjen och hos generationer av barn. I tolv böcker, varav den första kom ut för 75 år sedan idag, har Pelle spridit snällhetens budskap. För att fira födelsedagen har rättighetsinnehavarna, bolaget Sagogränd, utlyst ett stipendium, sökbart för bland annat förskolor och pedagoger, till någon eller några som gjort särskilda insatser för barns lika värde.

För mig har historierna om Pelle egentligen alltid handlat mer om Måns. Varför är han så dum egentligen? Svartsjukan och osäkerheten lyser igenom så klart och jag hoppas att den eller de som tar emot stipendiet när det delas ut för första gången i höst har jobbat just för att barn som är så rädda och osäkra som Måns ska hitta trygghet på andra sätt än att göra livet surt för andra.

Några av Gösta Knutssons böcker har jag faktiskt läst om rätt nyligen, i en bokreaupplaga som barnen föll för och fick med hem. Jag minns historierna, inte minst om hur dråpligt Pelle förlorade svansen så klart, men kan inte riktigt känna entusiasm i läsningen idag. För mycket är daterat, inte minst könsrollerna, även om småstadssatiren stundvis är underhållande och många av katterna är skarpa porträtt inte olika folk i ens närhet. Behovet av snällhet däremot, går ju aldrig ur tiden, så nog känns det värt att fira lite extra idag.

Jag gissar att det blir ett varmt kalas, och själv tar jag nog hellre med en trave böcker till en strand om möjligheten bjuds. Det har faktiskt kommit en hel del som är kul att ta med för läsning när läpparna är blå eller föräldraögon trötta på att kisande hålla ett vakande öga på badande barn.

De allra minsta lockas nog av Var är min hink? (Alfabeta). Åsa Karsins bok är en brännhet jakt på ett försvunnet föremål, men också en söt historia om barns upptäckter och vänskapsband. Kanske slutar det med att ett barn från grannfilten vill läsa över axeln! Bilderna är enkla, små detaljer som till exempel en anad föräldranärvaro, ger extra glans.

Lilla Spigg av Julia Donaldson och Axel Scheffler (Alfabeta) tar skrönan till havets botten. Här är det bläckfiskslagsmål, ihopslagna skattkistor och flygturer på rockor som ersätter mer jordnära ”förlåt-att-jag-är-sen”-historier. Och kanske kan det visa sig att det är just en historia som blir räddningen när något äventyrligt och farligt faktiskt händer. Donaldsson och Scheffler är ju själva berättarkonstens mästare och den här liksom många av deras andra böcker bygger på upprepningar och klurigheter. Som vanligt färgsprakande och i det här fallet plaskande illustrationer som skvätter upp från sidorna och översköljer den fascinerade läsaren.

Fascinationen fortsätter när vi kommer till min och barnens favorit Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta). Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Fotnot: Illustrationen är av en nyutgiven bok, en ny historia om Pelle Svanslös som förlaget påpassligt ger ut. Har inte läst den. Mer info här!

Donaldson&Scheffler x 2

Kvastresan och Den flottaste jätten i stan har kommit i tjocksidiga nytryck. Ärligt talat förstår jag inte varför det ska vara pekboksformat på böcker som inte är på pekboksnivå, men låt gå när det är så fina böcker.

Som (nästan) alltid skriver Julia Donaldson på rim, och hon är ju en av de författare som klarar att göra just det. Språket flyter och rimmen gör historierna skojiga. Här är det upprepningen och det stundom sjungande historieberättandet som gör det vinnande konceptet. Jag tror vi läste de här böckerna varje kväll i en vecka, och det var väl sonen mer än jag som var förtjust i den hmm.. låt oss säga tonartsvarierande sång som jätten – och därmed också högläsaren – bjöd på.

Historien är enkel – den sjaviga jätten köper nya fina kläder men i sin iver att hjälpa sina vänner smådjuren blir han snart lika illa klädd igen. Och frågan är ju vad som är viktigast, att vara flott eller snäll?

Kvastresan är min favorit av de här två. Om häxan som är ute och flyger men schabblar med sina saker och lyckas hitta kompisar när hon också hittar det hon tappat. Men hur mycket håller kvasten för? Och vem hjälper häxan när hon ramlat? Borsett från det här är det en klockren historia och det är kanske trots allt tur att sidorna är av kartong med tanke på hur många gånger de ska vändas…

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Störande osynk

Ni vet när munrörelser och ljud inte hänger ihop på teveskärmen? Det kallas osynk. Lika irriterande, om inte mer eftersom det inte beror på tillfälligt tekniskt fel, är när text och bild i en bok inte harmonierar.

20130425-201834.jpgDet vänstra exemplet är från en nyss återutgiven bok, som jag ska snart ska recensera. Skulle ni säga att katten håller i en sten? Mina barn tycker i alla fall att den stenen är misstänkt lik en kotte och det uppstår diskussion om detta varje gång. Just när boken är på rim går det ju inte att ändra hur som helst heller.. Katten tog en kotte och hunden tog en.. skotte?

Dessutom är jag så dålig på att ändra i text. Jag vet inte varför jag är så bokstavstrogen, men jag tror att det är en skyddsmekanism eftersom snart-fyra-åringen kräver exakt ordalydelse varje läsning. Det går liksom inte att komma dragande med stresshjärna som ursäkt när man bara inte minns hur man läste igår då…

20130425-202211.jpgNästa exempel, från Emma Adbåges fina Sven käkar mat är ju lättare åtgärdat, men jag kan inte komma ifrån den gnagande tanken på att hon skojar med mig. Att den där glassgubben SKA misstas för en stortjej. Eller? Den känslan är inte positiv, för även om böcker kan vara kluriga ska de ju inte få läsaren att känna sig dum.

Har du hittat exempel på osynk i böcker?

 

Lagom läskigt

På tal om läskigheter måste jag tipsa om en fin bok (som också finns som fin film) som är precis lagom skrämmande för att hålla ett barn fascinerad.

Skulle nästan säga att denna bok har Bockarna Bruse på badhuset-potential, så se er som varnade. En fördel är att Lennart Hellsings översättning ligger fantastiskt bra i munnen, och alltså håller för många läsningar.

Vi pratar om Gruffalon av Julia Donaldson, med bilder av Alex Sheffler:20130221-213123.jpg

Supermasken

Av Julia Donaldson och Axel Scheffler
(Översatt av Lennart Hellsing)

Känner du Gruffalon, eller Max och Maja, så känner du definitivt igen Supermasken. Upphovsduon är välkänd och rutinerad och jag kan känna att den här boken är en mellanvers, ingen refräng man kommer ihåg och går och nynnar på. Ändå är den fin. Rimmen smarta (vilket väl översättaren borgar för), och bilderna lika färgglada och tokroliga som vanligt. Stabilt alltså, inte minst för de redan frälsta.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.