Alma och könsrollerna

Jag skrev ju om årets Almapristagare Isol härom dagen. Om Boken Petit, monstret. Det var en recension i en längre text till papperstidningen och där fanns inte utrymme att ta med alla aspekter, men en sak slog mig: detta är andra gången jag funderar över Alma-juryns genusmedvetenhet.

I Isols bok handlar det om en pojke som funderar kring begreppet snäll, och begreppet dum. Det är en fin bok om att båda dessa ryms i människor. Det låter väl pk nog för en sån som jag? Nja, för mitt i detta är Petit så förutsägbart busstreckspojkig. På ett sätt som blir trist för att vi redan sett pojkar dra flickor i håret (och nog katten fortsätter de sätta sig bredvid dem likväl, för flickor vet ju att pojkar som retas egentligen är kära i dem), och vi har sätt slangbellor och bollar och bilar. Men vi lever inte på buspojken Emils tid, och frågan är om Alma måste fortsätta att uppmuntra den typen av fördomar.

För nog var det problematiskt med Kitty Crowter, som fick priset 2010 också. Välvilligt javisst, för Vera spelar ju fotboll. Men likväl måste Ivo (alltså Crowter) kalla bollsporten för ”pojksport”, och balett är visst för flickor.

Jag är medveten om att många länder har en annan – eller har en obefintlig – diskussion om den här frågan. Och om att Alma-priset, som delas ut i Astrid Lindgrens minne, är ett internationellt pris som måste värdera många aspekter av ett författarskap.

Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite besviken över att sådant här passerar. För jag tror inte att det är i Astrid Lindgrens anda att uppmuntra intvingandet av barn i snäva roller.

Det är jag och kon!

Ibland trillar det in en barnbok som jag inte kan hantera. Eller placera. Stora namn som Jockum Nordström skrämmer mig, för plötsligt börjar jag fundera över k-o-n-s-t-e-n. Jag glömmer att jag kan barnböcker och fokuserar på att jag inte kan konst och vågar plötsligt inte tycka någonting. Skönt då att det är jag och en ko. Kossan Sam, i boken Kor kan drömma (Wanås konst), är nämligen också rätt förvirrad inför begreppet konst. Sam är kon på Wanås, och i år är det Jason (Timbuktu) Diakité som tillsammans med konstnären Maria Bajt berättar Sams historia. För trots att Sam bor intill Sveriges kanske häftigaste slott vet hon inte vad konst är. En natt tar hon sig ut ur stallet och möter konsten runt Wanås. Det hon upptäcker, och det jag egentligen vet när jag släpper prestationsångesten, är att konst är öppet för alla. Kanske kan jag tycka att Diakité är lite övertydlig i sin text, och jag är lite ledsen att jag inte hör poeten och rapparen, den rytm och snillrikhet han har i sin musik. De färgsprakande illustrationerna är desto mer dansanta och med de utstansade kossorna, som låter bilden förändras från uppslag till uppslag, blir det här en bok att bläddra i många gånger. Och ett fantastiskt minne för den som varit på Wanås och själv mött konsten.

Nordström, J - Sailor blir sjuk - 29688863Med Sams hjälp närmar jag mig också Jockum Nordström, vars barnböcker från mitten av 90-talet nu ges ut igen (Rabén & Sjögren). Jag släpper tanken på att det är konst, låter mig tycka att en del av det är ganska konstigt och hoppas att barnen också kan uppskatta vardagsbetraktelserna om en sjöman och hans hund. En hel del är ganska roligt, och alltihop är befriande fritt från det tillrättalagda och förmanande. Nordström pratar inte till barn på vad vuxna tror är barns vis, utan på sitt eget vis. Barn förstår ändå.

Året Almapristagare, Isol (Marisol Misenta), får också anses vara en konstnär, även om hennes bok Petit, monstret (Alfabeta) är betydligt mer lättillgänglig än Nordströms. Petit utforskar inte konsten runt sig utan blickar inåt och funderar över begrepp som barn sorgligt ofta möter: snäll och dum. Kan han vara snäll och dum på samma gång, och hur ska han egentligen veta vad som är vad? Med enkla streck och korta meningar lyckas Isol beskriva svårigheten med att försöka vara till lags. ”Är jag ett slags underligt monster” undrar Petit men kommer fram till att i alla fall hunden gillar honom som han är. Och kanske mamma inte heller är alltigenom snäll?

I Stian Holes bok Annas Himmel (Alfabeta) saknas mamma. Hon är död och kanske är Anna och pappa på väg till hennes begravning. Men innan de kommer dit måste de fundera. Var är mamma, och vad gör hon? Resan sker mer i bild än text, och på samma sätt som i böckerna om Herman blandar Hole fotografi och teckning på ett sätt som ger drömmens blandning av skärpa och fantasi. Det finns säkert någon som tycker det är konstigt. Konst är det definitivt.

Den här texten är publicerad i Skånska Dagbladet 2013-06-29

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.